Att fylla maktens tomrum

09 november 2015

Under den pågående flyktingkatastrofen hör jag argument i debatten som kan kategoriseras i två grupper: Någon annan och makten som en tom plats. Sammantaget gör de mycket ont.

Någon annan. Gång på gång upprepas att Sverige tar emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Underförstått, de andra EU-länderna borde göra mer. Det vill säga, när Sverige är fullt skall någon annan som vi inte har beslutsmakt över rycka ut och hjälpa oss i vårt tillkortakommande. Många upprörs över att några tjänar pengar på flyktingmottagandet (typ Bert Karlsson), men tycks mena att några andra som också kan ge flyktingar tak över huvudet och en sängplats borde ta över. När flyktingmottagandet kostar mycket pengar, vill våra regeringar bestrida kostnaderna med medel från biståndet. Även om någon annan finns bland jordens fattigaste.

Nyligen ordnades en konferens i Frankrike kring filosofen Claude LeForts tankar kring makten som en tom plats (lieu vide). Makt menar han utövar den som hindrar den som vill eller kan göra något. Som exempel tas när vi ändrar beteckningen asylsökande till EU-migranter, så utövas makt, men den är ansiktslös, makten är en tom plats. Att stänga Europas gränser innebär att genomvåta flyktingar som tagit sig över Medelhavet skall återvända hem, skaffa ett pass, söka visum. Det är en makt som utövas av goda människor som följer ett regelsystem som kanske beslutats i demokratisk ordning. Det finns ingen (ond) Putin bakom den makten, eller någon som vi valt och kan avsätta.

Flyktingarna kostar. Att höja skatten kanske är ett ingrepp i mångas välfärd. Att hjälpa människor som flyr från fattigdom eller krig riktar uppmärksamheten mot oss själva. Det är Du och Jag som är den andre, Du och Jag som utgör underlaget för per capita-beräkningen.

Vi ska inte fylla maktens tomma rum med någon annan, även om det kostar oss pengar, kanske en inställd utlandsresa eller något annat som vi ser som en självklar del av vår välfärd.

Erik Lundgren


Icke-våldets intåg i maktcentrum

27 mars 2013

Jag satt för några dagar sedan i samtal med några intagna på ett fängelse. Fängelse-Alpha om ondskan. Gruppen representerade olika religiösa och icke religiösa livs- och världsåskådningar. Gruppen har växt varje vecka. Nu var vi nio med rötter i syrisk-ortodox, muslimsk, judisk, mormonsk, katolsk, luthersk, reformert och sekulär livssyn. Samtalet tog fart då vi kom in på filmen ”Ondskan” som bygger på Guillous bok med samman namn från läroverkstiden i Sigtuna. På frågan vilken erfarenhet det fanns i gruppen av fysisk mobbning på den nivån utlöstes en fnissande förlägenhet i halva gruppen med menande blickar. Fnisset blev snart allvar och ibland högröstat där jag fick anstränga mig för att komma in och styra riktningen. Två berättelser om Jesus lyckades jag stämpla in med engagerat lyssnande som följd. Den första var Jesus möte med djävulen i öknen som lovade honom makt att lösa hungerproblemen i världen, makt att kontrollera alla världens länder och makt att styra judarnas religiösa centrum, templet i Jerusalem – bara han erkände djävulen som Herre. Djävulens argument var bra – Om han var Guds Son hade han ju makt att göra världen god – Men Jesus sa NEJ. Varför sade han nej till att rädda världen om han hade makt att göra det? Den andra berättelsen var om Jesus som i bergspredikan menade att man skulle vända andra kinden till om man blev slagen på sin högra kind – att man skulle ge sin andra skjorta om man blev avkrävd den första – att man skulle erbjuda att vara bärare i två mil om man tvingades bära en mil. Nu blev diskussionen laddad av engagemang. Någon avfärdade det som käringsnack. En av de svenska killarna med skalad hjässa argumenterade skarpt och framåtlutad mot hela konceptet. Det blev ett tyst stigande intresse då jag drev tesen att det var ett väl genomtänkt ickevålds-koncept – som inte gick ut på att klara sig själv från våld utan så effektivt som möjligt hindra fienden att förnedra sig med mer onda handlingar. Att det krävs mod och kylig tankeskärpa för att kunna hantera det i en hotsituation.
Påskveckan inleds med Jesus intåg på en åsna i maktens centrum Jerusalem. En icke-vålds handling som med sina historiska referenser till kung Salomos kröningsritt 900 år tidigare borde haft extremt provocerande effekt på huvudstadens maktgrupper. Bara hans folkliga popularitet håller våldet stången under några dagar tills provokationen blir för stark och måste förintas. Det tycks vara Jesus strategi att låta våldet vinna så att hans icke-vålds koncept och den människosyn som följde med, likt en trojansk häst, skulle infiltrera både Jerusalem och Rom och resten av världen, till priset av hans eget liv på ett romerskt kors.

Lyckades han? Svaret är både ja och nej. Urkyrkan som föddes expanderade kraftfullt överallt där den fick smaka samma våld som Jesus. Urkyrkan blev efter några århundraden den starkast organiserade kraften i ett romarrike som drabbats av religiöst sönderfall med ett nytt andligt sökande som följd. Då fanns ännu ingen nytestamentlig kanon. Allt förvandlades med kejsar Konstantin som gjorde den kristna kyrkan till statsreligion – då blev våldet också en kristen metod att rädda världen med och maktpositionerna i kyrkan något man stred om och Nya Testamentets skrifter sorterades och kanoniserades.
Ordning på torpet.

Sedan dess har kyrkan varit delad – i en maktorienterad del och en del som undvikit makt och sökt sig mot icke-våldet mer eller mindre uttalat som ledstjärna. Fördelningen har svängt fram och tillbaka över tid. För det mesta har den maktägande delen lyckats innesluta och pacifisera upproren inom kyrkan, men på marken lever den – inte så mycket riktad mot kyrkans makt som reducerats avsevärt, utan mot politisk makt som idag är den dödliga makten. Demokratin, humanismen och de mänskliga rättigheterna är idag viktiga ingredienser i den kristna icke-vålds rörelse som lever bland kyrkornas gräsrötter och knyter band med likar över alla religionsgränser. Påsken kristna försonings- och fredsbudskap lever.

Sten Högberg


Juholt och makten

24 januari 2012

”Medierna gav honom aldrig någon chans”.  Denna kommentar har återkommit från olika håll de sista dagarna. Jag läste reaktioner i lokaltidningen om hur arbetarna på Alimak, industrihisstillverkaren, reagerade på Juholts avgång. Samma ord kom från Kenneth, (s)-landstingspolitikern som jag mötte i trapphuset på lasarettet i går morse. De kom även från Johan, arbetskamraten på jobbet. Vi funderade vidare över hur beroende vi är av vad medierna förmedlar för den bild vi får av vad som sker och för hur vi föreställer oss världen. För vår världsbild. Just nu gäller den det politiska spelet inom Socialdemokraterna men troligen än mer kring den politiska makten i vårt land.

Mediebilden (”affärerna och turerna”), interna meningsskiljaktigheter inom (s) och Håkan Juholts personliga ledaregenskaper har säkert alla haft betydelse. I vilken grad är svårt att avgöra som medborgare. Likaså i vilken grad dolda maktintressen har inflytande över våra uppfattningar av verkligheten. Det man kan förstå är att den bakomliggande och delvis dolda kampen är nog så viktig. Inifrån den politiska sfären finns spinndoktorer och andra strateger. Medieföretagen i sin tur är stora och mäktiga, och i vårt land som andra styrda av kapitalstarka intressen. Bonniers har dominans inom press och alltmer inom trycksaker och TV-medier. Pressen i stort är koncentrerad och till mer än 80 % borgerlig. Vilken betydelse för våra världsbilder har detta? Vad vill männen (främst) i styrelserummen? Vilken frihet har journalistisken? Och i vilken grad har Public service valt att balansera och förmedla oberoende och fri journalistisk? Visst var det så SVT ville beskriva sig i fjolårets reklamkampanj? Man kan även fundera över vilka röster som inte hörs och kommer till tals i större grad i offentligheten – och vilka frågor journalister sällan ställer, och till vem de inte ställs.

Beträffande bilden av Juholts politik är det mest omedelbara och direktförmedlade man kunnat ta till sig de politiska tal han själv har hållit. Även dessa har förstås följt en agenda, men man kan ändå vid en jämförelse upptäcka att då framträder andra bilder – och världsbilder – än när medierna valt fokus, vinklingar och raster. I denna glipa pågår kampen om bilden, föreställningen.

Från en kristen utgångspunkt har förhållandet till makten redan från ursprunget varit i centrum. Det religiösa och politiska förtrycket var hårt för de första troende. Det var i opposition till makten tron växte sig stark. Så i vems tjänst makten stod, hade betydelse för det rent kroppsliga livet; om man fick överleva. Det handlade om hur makthavare stod mot enkla och fattiga människors längtan efter befrielse och värdigt liv. I någon mån är det samma kamp om makt och världsbild som upprepas också nu. Politik och demokratiska styresformer är de landvinningar den västliga civilisationen gjort sedan kristendomen föddes. Än idag handlar det dock om att avtäcka avgudar, avgöra motiv bakom och försöka avgöra i vems intresse makt utövas och världsbilder skapas och förmedlas. För makt i kristen tro ska stå i befrielsens tjänst, utgå från de svagastes perspektiv och att se varandra och andra som jämlika. Så när berättelserna om Juholts avgång berättats i offentligheten, vilka är bilderna som förmedlats och i vems tjänst? För de röstsvaga arbetarna som kom till tals i den borgerliga lokaltidningen (tack Norran!) var det tydligt att de fångat upp att andra bilder av verkligheten inte fått plats.

Anders Wesslund


Kalla mig gärna teknikfientlig…

27 september 2011

Jo, när jag hjälpligt lärt mig de grundläggande funktionerna på iPhonen inser jag att den är rätt bra att ha, men jag hörde inte till dem som jublade och kastade sig över den lilla apparaten när arbetsgivaren försåg oss med den. Jag är dessutom i den lyckliga belägenheten att de senaste åren ha jobbat tillsammans med personer som är ännu sämre på datorer än jag, så jag har fått stärka mitt ego genom att visa dem hur man skapar ett Word-dokument eller en grupp i Outlook.

Men jag funderar ändå på vad det gör med oss att hela tiden använda arbetsredskap som vi inte förstår hur de fungerar. Min mamma, som arbetade som sekreterare hela sitt liv, lärde sig aldrig att byta färgband på skrivmaskinen. Även om hon inte var så händig, så förstod hon nog principen för hur en skrivmaskin fungerar: man trycker på tangenten, armen med typen far upp och klipper till färgbandet så det fastnar en bokstav på pappret.

Den överväldigande majoriteten av oss som använder en dator, har ingen aning om vad som händer när vi trycker på datorns tangenter eller klickar med musen. Hur blir det bokstäver på skärmen, och hur kommer de ut på papper genom skrivaren? När jag gick en kurs i datakunskap på Folkuniversitetet fann jag att flera av kurskamratenar var folk som jobbade i datasupporten på olika företag. Inte ens de visste alltså hur datorn fungerade, och dessvärre tror jag inte att de blev så mycket klokare efter genomgången kurs. Det blev i alla fall inte jag.

Hur påverkas vi av att använda redskap som vi inte förstår oss på? Även om vi lyckas lära oss hur man löser ett problem, och komma ihåg det till nästa gång, så förstår vi ändå inte vad det var som var fel, och vad som gjorde att felet avhjälptes. Jag misstänker att det bygger upp stress och frustration, en känsla av brist på kontroll och beroende av experter, som kanske förstärker och förstärks av andra förhållanden i samhället, i politiken, på arbetsplatsen.

Kalla mig gärna teknikfientlig, men jag tror de här frågorna måste ställas.

Helene Egnell