Icke-våldets intåg i maktcentrum

27 mars 2013

Jag satt för några dagar sedan i samtal med några intagna på ett fängelse. Fängelse-Alpha om ondskan. Gruppen representerade olika religiösa och icke religiösa livs- och världsåskådningar. Gruppen har växt varje vecka. Nu var vi nio med rötter i syrisk-ortodox, muslimsk, judisk, mormonsk, katolsk, luthersk, reformert och sekulär livssyn. Samtalet tog fart då vi kom in på filmen ”Ondskan” som bygger på Guillous bok med samman namn från läroverkstiden i Sigtuna. På frågan vilken erfarenhet det fanns i gruppen av fysisk mobbning på den nivån utlöstes en fnissande förlägenhet i halva gruppen med menande blickar. Fnisset blev snart allvar och ibland högröstat där jag fick anstränga mig för att komma in och styra riktningen. Två berättelser om Jesus lyckades jag stämpla in med engagerat lyssnande som följd. Den första var Jesus möte med djävulen i öknen som lovade honom makt att lösa hungerproblemen i världen, makt att kontrollera alla världens länder och makt att styra judarnas religiösa centrum, templet i Jerusalem – bara han erkände djävulen som Herre. Djävulens argument var bra – Om han var Guds Son hade han ju makt att göra världen god – Men Jesus sa NEJ. Varför sade han nej till att rädda världen om han hade makt att göra det? Den andra berättelsen var om Jesus som i bergspredikan menade att man skulle vända andra kinden till om man blev slagen på sin högra kind – att man skulle ge sin andra skjorta om man blev avkrävd den första – att man skulle erbjuda att vara bärare i två mil om man tvingades bära en mil. Nu blev diskussionen laddad av engagemang. Någon avfärdade det som käringsnack. En av de svenska killarna med skalad hjässa argumenterade skarpt och framåtlutad mot hela konceptet. Det blev ett tyst stigande intresse då jag drev tesen att det var ett väl genomtänkt ickevålds-koncept – som inte gick ut på att klara sig själv från våld utan så effektivt som möjligt hindra fienden att förnedra sig med mer onda handlingar. Att det krävs mod och kylig tankeskärpa för att kunna hantera det i en hotsituation.
Påskveckan inleds med Jesus intåg på en åsna i maktens centrum Jerusalem. En icke-vålds handling som med sina historiska referenser till kung Salomos kröningsritt 900 år tidigare borde haft extremt provocerande effekt på huvudstadens maktgrupper. Bara hans folkliga popularitet håller våldet stången under några dagar tills provokationen blir för stark och måste förintas. Det tycks vara Jesus strategi att låta våldet vinna så att hans icke-vålds koncept och den människosyn som följde med, likt en trojansk häst, skulle infiltrera både Jerusalem och Rom och resten av världen, till priset av hans eget liv på ett romerskt kors.

Lyckades han? Svaret är både ja och nej. Urkyrkan som föddes expanderade kraftfullt överallt där den fick smaka samma våld som Jesus. Urkyrkan blev efter några århundraden den starkast organiserade kraften i ett romarrike som drabbats av religiöst sönderfall med ett nytt andligt sökande som följd. Då fanns ännu ingen nytestamentlig kanon. Allt förvandlades med kejsar Konstantin som gjorde den kristna kyrkan till statsreligion – då blev våldet också en kristen metod att rädda världen med och maktpositionerna i kyrkan något man stred om och Nya Testamentets skrifter sorterades och kanoniserades.
Ordning på torpet.

Sedan dess har kyrkan varit delad – i en maktorienterad del och en del som undvikit makt och sökt sig mot icke-våldet mer eller mindre uttalat som ledstjärna. Fördelningen har svängt fram och tillbaka över tid. För det mesta har den maktägande delen lyckats innesluta och pacifisera upproren inom kyrkan, men på marken lever den – inte så mycket riktad mot kyrkans makt som reducerats avsevärt, utan mot politisk makt som idag är den dödliga makten. Demokratin, humanismen och de mänskliga rättigheterna är idag viktiga ingredienser i den kristna icke-vålds rörelse som lever bland kyrkornas gräsrötter och knyter band med likar över alla religionsgränser. Påsken kristna försonings- och fredsbudskap lever.

Sten Högberg


Påskens hårdsmälta budskap

20 april 2012

Jag är på ett två månaders uppdrag i Mauretanien, ett land i västra Afrika som, liksom sina grannar, befinner sig på randen till en svältkatastrof. Ett land som samtidigt är en räddande hamn för människor som flyr från stridigheterna i Mali. På en vek linje över Atlanten hamnar jag i ett samtal med min fru om Varför det är lättare att tala dödens språk än livets? Är det lättare att som kommunikatör sälja dödens budskap, än det om att livet vinner? Så är det. All medielogik ger oss att död och katastrof vinner i kampen om utrymmet. Och nog är det bara så människan fungerar. För jag är helt övertygad om att om verkligen vore den omvända, skulle också medielogiken vara den omvända. Varför är det så? Har vi slutat att tro på livet? Eller är det kanske så att vi tar livet för givet?

Min hustru berättar om hur tusentals människor under långfredagen drar ut på gatorna i Centralamerika, i hela den spansktalande världen. Tunga kors bärs av tunna kroppar runt i hettan. Trummor slår. Bång, bång, bång – ett arv från katolska kyrkan där Kristus fortfarande hänger kvar på korset. Här har han inte stigit ner. Kanske har det med det stora lidandet att göra? Att det inte funnits några försoningsprocesser i Centralamerika! Fortfarande är såren öppna efter inbördeskrigen och det tillåter inte en försoningsprocess, genom offret. Och alltså inget att glädjas åt på den tredje dagen. För vi har ännu inte sett någon tredje dag här. För många har offrats, men inget liv har tagit vid. Ingen bryr sig om återuppståndelsen när så många kroppar fortfarande ligger kvar. I massgravar. För många mödrar gråter fortfarande efter sina försvunna söner.

Men rättvisan finns, och i den försoningen. Äntligen har ett antal militärer, ansvariga för mord, dömts i rättprocesser i Guatemala. Men det röner inte så stor uppmärksamhet. Rätten säljer inte. Rättvisan får ingen plats i rapporteringen.

Nu är jag i Mauretanien, i Sahel. Inte för att jag vågar tro att något glädjebuskap om att bistånd fungerar ska nå några rubriker. Inte för att jag tror att mina berättelser om att hjälpen finns, ska vinna rader. Nej, jag är här för att det säljer med död. Döden blir liksom ursäkten för att få berätta om att det faktiskt finns ljus. Vi närs av döden. Inte av livet. Det gör också påskens budskap så hårdsmält. Vi snärjs så lätt av döden. Av pinan. Av de 40 piskslagen och av ett sargat blodigt huvud.

Hur ska jag och vi alla få kraft att se förbi det lidandet. Hur få kraft att se förbi offret och se människan. Livet? Individen? Kraften att ta till oss det faktum att barn INTE dör tack vare det som den Mauretanska regeringen och det internationella samfundet kan bidra med. Kraften att berätta om barn och mödrar som INTE dör tack vare förbättrad primärvård och mödravård som Svenska staten varit med och byggt upp i Guatemala, genom budgetstöd till hälsosektorn.

Och då ber jag: – Gud, ge mig styrka att i kameralinsen se varje människas kraft, kraften bortom lidandet. Inpå bara kroppen. För livets skull.

Thomas Ekelund

(Thomas är frilansjournalist, bosatt i San Salvador)