Jo, vi måste ta avstånd!

13 januari 2015

”Varför ska vi behöva ta avstånd från terroristerna som angrep Charlie Hebdo? De har ingenting med islam att göra, jag kan inte ta ansvar för deras handlingar!” Så säger många av mina muslimska vänner, efter att först ha uttryckt sin avsky för dådet och sin medkänsla med de drabbade. De förstår inte varför de ska göras ansvariga för vad några galningar som åberopar deras religion gör, och de befarar att alla avståndstaganden bara ska få motsatt effekt och förstärka kopplingen mellan islam och terrorism.
Jag kan verkligen förstå dem. Liksom många andra kristna är jag hjärtligt trött på att ständigt behöva ta avstånd från korstågen och inkvisitionen – men hallå, det var hundratals år sedan, och det bygger på en tolkning av kristen tro som inte är min! Jag häpnar över att folk har bilden att Svenska kyrkan förtrycker kvinnliga präster och homosexuella. Vänta lite – det förekommer faktiskt (så gott som) inget institutionaliserat motstånd mot kvinnliga präster längre, och vi är en av de kyrkor i världen som har den mest progressiva inställningen till hbt-personer. Men nej, de negativa bilderna sitter kvar. Och så kommer det ett uppdrag granskning om tre präster som inte hanterar en själavårdssituation med en homosexuell person på ett optimalt sätt – och så får man sin bild bekräftad igen.
Och träffar man en präst som man uppfattar som klok och sympatisk så är man säker på att hen är undantaget som bekräftar regeln. Har man träffat en präst som varit dum, så krävs det åtminstone tre goda möten innan man kan tänka sig att det var dummingen som var undantaget.
Det verkar ligga i det mänskliga psyket att negativa upplevelser gör större intryck än positiva. Kanske finns det evolutionära fördelar med det – det hjälper oss att känna igen och reagera mot fara?
Nu har ju vi som kristna i Sverige den stora fördelen gentemot muslimerna att de flesta människor här helt naturligt kommer i kontakt med kyrkan, inte minst via dop, vigslar och begravningar. Gör vi ett bra jobb där finns alltså möjligheten att så småningom vända attityder. Dessutom är de som har uttalat negativa attityder till kyrkan jämförelsevis få jämfört med dem som är rädda för islam.
Så därför vill jag säga till mina muslimska vänner: jo, ni måste faktiskt ta avstånd. Ni måste faktiskt förklara att ni inte tycker att man ska döda folk som gör teckningar som man ogillar. Ni måste förklara att er tolkning av er religion är en helt annan än den som Daesh och al-Qaida står för. För annars fattar folk inte det. Jag vet att det är svårt att nå ut, men ni måste göra det. Om och om igen. Därför att de flesta inte vet något om islam, och sällan träffar muslimer, och därför att de negativa bilderna sätter sig. En muslim som tar avstånd är bara undantaget som bekräftar regeln. Därför måste de få höra det från många håll, om och om igen.
När folk gör hemska saker i våra religioners namn, så måste vi förklara att vi inte står bakom det. Inte bara en gång utan många. Det är träligt, men så är det.

Helene Egnell


Varför misslyckas uppror?

23 april 2014

Den arabiska våren gav hopp. Vi hörde de ivriga rösterna och såg vreden som var så stark att presidenten fördrevs. Men det slutade med alternativen sekteristisk fundamentalism eller militären. Samma hänförda röster hördes på Maidan, den folkliga vreden var stark, presidentens situation blev omöjlig. Men vad händer sedan? Lenins folkliga revolution, liksom Maos eller Castros förråddes och översattes med förtryck. Hur ser mönstret ut? Blir det samma nu?
De folkliga spontana upprorens psykologi är lätt att förstå. Frustration, ilska eller oro för egen och barnens framtid. Men det är individer som hörs, det är tydligt att det saknas en tydlig organisering, som kan kanalisera folkets många och olika röster. Den tidiga arbetarrörelsen knöt an till fackföreningsrörelsen, och fann former för ett organiserat parlamentariskt agerande.
Vilka är alternativen i dagens kaotiska upprorsrörelser?
Militären. Uppenbart, makt och kulor vinner alltid. Vi såg det på Krim, kanske snart också i östra Ukraina.
Juridiken? Utomordentligt svagt, men ibland med förbluffande resultat. Förföljda homosexuella i Indien, som levt i misär och gjort lokala uppror, får plötsligt stöd av Indiens högsta domstol, och får samma rättigheter i samhället som andra grupper.
Klasshatet? Rötter i upplevda orättvisor i samhället som inte stod ut med ordningen. Men väl vid makten kom samma klasshat att driva fram förtryck av oskyldiga, massavrättningar och Gulag.
Nationalism? Förmåga att hålla samman människor, men facit är förskräckande, vi såg det senast i Jugoslavien och nu i Ukraina.
Förnuft? Upplysningstiden ledde till en fransk revolution med giljotiner, men låg också bakom kolonialismen. Som medel för att genomföra omänskliga handlingar visar sig också förnuftet sakna något.

Vilka är de reella alternativen för när stora folkliga massrörelser organiseras för att ge folket demokrati och frihet? Gandhi fann ett sätt, Kongresspartiet kunde översätta icke-våldsideologin med rötter i hinduismen till politiska alternativ, som fortfarande trots korruption och maktpolitik ändå tycks bevara något av sin kärna.
Mandelas försoningspolitik hindrade en katastrof i Sydafrika, med allt sitt ackumulerade hat mot dem som begått oförrätter i rasismens namn.
Visar inte Gandhis och Mandelas exempel på vikten av värderingar? Ickevåld, universalism, jämlikhetsideal, försoning? Jag tror det. Och där spelar kyrkorna en roll. Men inte kombinationen kyrka och makt, där är historiska facit förödande. Tro och makt kan vara dödlig. Men tro och värderingar, att ta sin egen grundläggande ideologi på allvar, är inte det en möjlig kompromiss?
Kyrkorna expanderar, inte minst i Afrika och Sydamerika. Sekularism kan ta många former, en är den svenska, en annan den franska. Men sekulära värderingar, de brukar begränsas till intellektuella medelklassgrupper, men mobiliserar inte stora folkmassor.
Kyrkorna samlar ofta stora folkmassor kring sig i organiserad form. De härbärgerar ett grundläggande värderingssystem, som ibland kallas Guds rike, med utgångspunkt från människors inre, men med tydliga samhälleliga konsekvenser. Visst, samma samhälleliga former kan bygga på sekulära, förnuftsmässiga upplysningsideal. Men de stora massiva välorganiserade folkrörelser som kyrkorna representerar ett ytterligare instrument, som saknas i sekulära förnuftsstyrda organisationer med sin begränsade folkliga förankring. Globalt sett är den sekuläre svensken ett udda undantag, majoriteten av människorna på planeten har en gudstro, och den Gudsrikesvision som kyrkorna vårdar är dess tillgång. Jag finner därför att det som brukar kallas kyrkornas bistånd, och som nu alltmer orienterar sig mot fattigdomsbekämpning och till uppbyggnad av det civila samhället ger något som även revolutionärer kan lära sig något av. Inte alltid, inte överallt, men där kyrkorna finns och på lång sikt och kanske också på kort sikt.
Jag har mycket större förtroende för kyrkornas förmåga att skapa försoning än för EU:s utrikesministrar, vars verktyg är juridik, maktmedel, förnuft och ibland något mycket värre.

Erik Lundgren


Icke-våldets intåg i maktcentrum

27 mars 2013

Jag satt för några dagar sedan i samtal med några intagna på ett fängelse. Fängelse-Alpha om ondskan. Gruppen representerade olika religiösa och icke religiösa livs- och världsåskådningar. Gruppen har växt varje vecka. Nu var vi nio med rötter i syrisk-ortodox, muslimsk, judisk, mormonsk, katolsk, luthersk, reformert och sekulär livssyn. Samtalet tog fart då vi kom in på filmen ”Ondskan” som bygger på Guillous bok med samman namn från läroverkstiden i Sigtuna. På frågan vilken erfarenhet det fanns i gruppen av fysisk mobbning på den nivån utlöstes en fnissande förlägenhet i halva gruppen med menande blickar. Fnisset blev snart allvar och ibland högröstat där jag fick anstränga mig för att komma in och styra riktningen. Två berättelser om Jesus lyckades jag stämpla in med engagerat lyssnande som följd. Den första var Jesus möte med djävulen i öknen som lovade honom makt att lösa hungerproblemen i världen, makt att kontrollera alla världens länder och makt att styra judarnas religiösa centrum, templet i Jerusalem – bara han erkände djävulen som Herre. Djävulens argument var bra – Om han var Guds Son hade han ju makt att göra världen god – Men Jesus sa NEJ. Varför sade han nej till att rädda världen om han hade makt att göra det? Den andra berättelsen var om Jesus som i bergspredikan menade att man skulle vända andra kinden till om man blev slagen på sin högra kind – att man skulle ge sin andra skjorta om man blev avkrävd den första – att man skulle erbjuda att vara bärare i två mil om man tvingades bära en mil. Nu blev diskussionen laddad av engagemang. Någon avfärdade det som käringsnack. En av de svenska killarna med skalad hjässa argumenterade skarpt och framåtlutad mot hela konceptet. Det blev ett tyst stigande intresse då jag drev tesen att det var ett väl genomtänkt ickevålds-koncept – som inte gick ut på att klara sig själv från våld utan så effektivt som möjligt hindra fienden att förnedra sig med mer onda handlingar. Att det krävs mod och kylig tankeskärpa för att kunna hantera det i en hotsituation.
Påskveckan inleds med Jesus intåg på en åsna i maktens centrum Jerusalem. En icke-vålds handling som med sina historiska referenser till kung Salomos kröningsritt 900 år tidigare borde haft extremt provocerande effekt på huvudstadens maktgrupper. Bara hans folkliga popularitet håller våldet stången under några dagar tills provokationen blir för stark och måste förintas. Det tycks vara Jesus strategi att låta våldet vinna så att hans icke-vålds koncept och den människosyn som följde med, likt en trojansk häst, skulle infiltrera både Jerusalem och Rom och resten av världen, till priset av hans eget liv på ett romerskt kors.

Lyckades han? Svaret är både ja och nej. Urkyrkan som föddes expanderade kraftfullt överallt där den fick smaka samma våld som Jesus. Urkyrkan blev efter några århundraden den starkast organiserade kraften i ett romarrike som drabbats av religiöst sönderfall med ett nytt andligt sökande som följd. Då fanns ännu ingen nytestamentlig kanon. Allt förvandlades med kejsar Konstantin som gjorde den kristna kyrkan till statsreligion – då blev våldet också en kristen metod att rädda världen med och maktpositionerna i kyrkan något man stred om och Nya Testamentets skrifter sorterades och kanoniserades.
Ordning på torpet.

Sedan dess har kyrkan varit delad – i en maktorienterad del och en del som undvikit makt och sökt sig mot icke-våldet mer eller mindre uttalat som ledstjärna. Fördelningen har svängt fram och tillbaka över tid. För det mesta har den maktägande delen lyckats innesluta och pacifisera upproren inom kyrkan, men på marken lever den – inte så mycket riktad mot kyrkans makt som reducerats avsevärt, utan mot politisk makt som idag är den dödliga makten. Demokratin, humanismen och de mänskliga rättigheterna är idag viktiga ingredienser i den kristna icke-vålds rörelse som lever bland kyrkornas gräsrötter och knyter band med likar över alla religionsgränser. Påsken kristna försonings- och fredsbudskap lever.

Sten Högberg


Religionsmötet och efterföljelsen

27 februari 2012

Hur ska man, från en kristen synvinkel, se på andra religioner? Frågan är gammal och ställd många gånger. Det är naturligtvis en viktig fråga, men jag vill belysa något som jag uppfattar som ett problem, i hur den hanteras. Diskussionen, har jag ofta upplevt, kretsar runt hur man ska handskas med sin tro Jesus som vägen och sanningen (i bestämd form! singular!) om andra vägar också skulle vara möjliga. Omöjligt, menar vissa, andra menar att den bestämda formen kanske utgår från den enskilde kristnes oförmåga att följa en mångfald av vägar trots att dessa möjligtvis finns.

Vad jag saknar, i samtalet, är en lite annorlunda ställd fråga. Om Jesus är vägen, varför följer vi den inte?

Jag har hopp om kyrkan. Jag trivs där och har på många sätt funnit stöd i mitt kristna liv just i den kristna gemenskapen. Konstigt vore det väl annars. Men jag måste också tillstå, att kyrkan ibland är ganska dålig på det som borde vara vårt allra största uppdrag; kärleken. Vi angår varandra, menar jag, i alltför liten utsträckning, såväl lokalt som globalt. Det är en fråga som handlar lika mycket om hur vi bygger vårt församlingsliv som om hur vi tar in de oerhörda utnyttjanden, den makt och det våld som drabbar människor runtom vår jord.

Det är inte min mening att lägga ut alla sorters sår människor kan bära på och som borde angå den kristna kroppen, men för egen del hjälpte det mig mycket när jag fick lära mig uttrycket ”Kristi kropp har AIDS”. De HIV-infekterades erfarenheter pulserar runt i mig; för jag deltar runt det nattvardsbord där de finns. På liknande sätt ska alla erfarenheter som människor har av smärta och utestänganden angå den kristne som om det berörde den egna kroppen. Det ställer kanske inte ett krav på att lyckas utjämna jordens orättvisor, men det bordet ju rimligtvis göra något med hur angeläget vi tycker att det är att försöka.

En gång deltog jag i ett samtal om kristen aktivism, där vi samtalade om allt från de många många namnunderskrifter som påskuppropet för de asylsökandes rättigheter hade fått i kyrkorna till den handfull kristna som gjort civila olydnadsaktioner mot vapentillverkare. En av de som deltog i samtalet skrattade till och undrade varför inte alla kyrktanter som skrivit under listorna också gick ut för att skrapa sönder vapen? Bilden är lustig, men frågan har någon form av relevans. Evangeliet befriar, men ska ju också ta hela livet i anspråk.

När kyrkan lyckas forma sig till den kropp som kan härbärgera en omsorg om varandra som genomkorsar våra fördomar, när vi angår varandra och inte är rädda för att bemöta det som är svårt, då tror jag att vi kan tala på ett nytt sätt om tron på Jesus Kristus som en väg som skiljer ut sig från andra vägar. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Kanske. Om det är vi som gör det. Tills dess, ser jag oss som jämbördiga de andra som gör sitt bästa.

Marta Gustavsson


Beyond Belief

25 mars 2011

Att kasta.

Utplåna en tanke. En formulering.

Eller bränna någons heliga bok eller symbol.

Nazisterna anordnade bokbål.

Varför kan tankar anses så farliga att man vill hindra dem från att få fotfäste?

Varför överlåter man inte åt människor att själva undersöka saken?

Varför låter ni inte ert inre döma vad som är rätt?

Makt och ordning.

Är det rättvist att med nutida ögon se på handlingar som skedde för närmare 2000 år sedan? Kan vi döma? Svårt, tänker jag.

Ska vi låta lagt kort ligga? Eller göra en förnyad granskning?

Kanske ett återvändande kan bära frukt.

Kanske har kyrkan – herr E. – behov av hjälp.

Herr E. funderar. Ska han söka sig till mannen med soffan? Lyssnaren, terapeuten. Familjär med trons språk som herr E. är prövar han om det går att benämna överlåtelse. Jo, det får bli soffan, det får bli mottagningen, bestämmer herr E.

Så här var det kanske. Långsamt växer en berättelse fram i herr E.

Irenaeus, Atanasius träder fram. Några av kyrkans ledare under de första århundradena.

I det mycket pressade läget måste ju svåra beslut fattas.

Johannes hade en helt annan bild än Thomas. Vem visste riktigt vad som var sant.

Hela vår grupp sågs av statsledningen som ett farligt hot. Vi var utsatta för grymma förföljelser.

Och högst upp satt en kraftfull man, något av en företagsledare. Rimligen var det nog också hans stora projekt. Han hade gett sig in i det. Han hade satsat så mycket. Och han hade ett stort ansvar för alla dem som hörde till rörelsen. Och till sist. Någon humhum ordning måste det vara också i ett parti, förlåt en kyrka. Herr E. märkte att han blivit ordentligt irriterad, undrade vad lyssnaren skulle tänka.

Efter en stund fortsatte han. Thomas evangelium, det fick folk att ifrågasätta så mycket. Nej. Det där hotade ordningen. Det skulle förstöras så att ingen kunde komma på fel väg.

Men några verkade ha trotsat påbudet från ledningen att förstöra skrifterna. Stoppat dokument i en kruka . För att skydda från förstörelsen? Eller var krukan en papperskorg någon glömde att tömma? Och vem kunde förutsett att de skulle hittas nästan ett par tusen år senare?

Det var nog så där det gick till, säger Herr E. dröjande. Han tar sig för pannan.

Det blir tyst länge mellan honom och lyssnaren.

Har jag gjort fel, undrar herr E. Han är osäker om han sagt det högt eller bara tänkt det.

Han blir åter tyst en lång stund.

Vår tid är ute för idag. Den välkända formuleringen, en del av ritualen.

Ja, jo, säger han. konfunderad. Vad ska jag göra av det här, undrar han.

När han stängt dörren till mottagningen känner han att det är kyligare ute. Han knäpper rocken ända upp i halsen. Under en längre stund än han riktigt vill medge för sig själv står han utan att veta vilken väg han ska ta.

Skulle Thomas också ha varit med? Skulle kvartetten ha varit en kvintett?

Detta är spånor efter min läsning av Elaine Pagels, Beyond Belief, 2003. Pagels är specialist på den tidiga kristendomens historia, professor vid Harvard. Hon publicerade 1979 den mycket uppmärksammade De gnostiska evangelierna. Nästan 25 års ytterligare forskning kring de 1945 upptäckta dokumenten från Nag Hammadi ger i Beyond Belief en mycket levande bild av den tidiga kyrkan och dess ledare.

Lars Söderholm


Att vara Kyrka – från Tahiritorget till Mariagården

04 mars 2011

När det var som mest oroligt i Egypten lyssnade jag till en Ekosändning. Nyhetsinslaget handlade om en kristen mässa på Tahiritorget i Kairo mitt under oroligheterna. Mitt på torget hade en grupp kristna samlats för att be och fira mässa. Gruppen bestod inte bara av kristna, muslimer anslöt och man samlades till ett rop på bröd, fred och frihet. Där på torget manifesterades Kristi Kyrka, mitt bland människorna, mitt i nuet.

På en annan plats, i Mariagården, en liten distriktskyrka i Brandkärr i Nyköping, samlas människor vardag som söndag. Människor möts i samtalsgrupper, människor kommer för att få hjälp, barn kommer för att få stöd i sin läxläsning. Kvinnor samlas i en grupp som kallar sig Saras döttrar för att dela erfarenheter över kulturgränserna. På söndagen firas mässa, vi möts och samlar ihop veckan och överlämnar våra liv till Kristus. Mitt bland människorna, mitt i nuet.

Georg Andrén