God jul!

Julen med budskapet om att öppna sina sinnen för medmänniskan önskar bloggen Den kristna humanisten en god jul.

Nutidshistoria och historielöshet

När Sverigedemokraterna fällde regeringens budget den 3 december skrevs ett obehagligt datum in i nutidshistorien. Man behöver gå förbi spelteorierna om makten, om vems fel och ansvar det handlar om. Man behöver gå tillbaka i historien. Det som händer nu i Sverige påminner om vad som skedde med Weimarrepubliken (läs gärna Peter Englunds essä,finns här: http://www.peterenglund.com/textarkiv/weimarrepubliken.htm
i Europa och i Sverige på 30-talet. Historielösheten och aningslösheten är påtaglig (se även http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ola-larsmo-liberalerna-borde-inte-skratta-bort-sitt-ansvar/). Det verkar inte som om människor förstår vilka krafter det är som är på väg att släppas lösa igen. Ja, de har varit lösa i övriga Europa åtminstone ett par decennier, men i Sverige var Sd så sent som 2002 ett marginellt parti. Få kände då samhörighet med Sd och dess kärna.

Idag har det partiet mer än 13 % av rösterna och mer än 15 % i nya opinionsmätningar trots att människor vet om ledarna främlingsfientliga rötter, trots att högt uppsatta använt järnrör mot invandrade svenskar. Många av de 800 000 som röstade på dem vet att partisekreteraren tagit bladet från munnen i DN 14/12(http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-leende-nationalismen/) och delar upp människor som får höra till nationen eller inte, och som i det sammanhanget talar om samer och judar – två etniska grupper så utsatta för rasistiskt förtryck!

Björn Söder förmedlar ett genomtänkt program där nationalism av tysk tradition; blod och jord, till de egna lokalpolitikerna och oss övriga medborgare. Det är ett parti där medborgarskap är inte längre kopplas till de mänskliga fri- och rättigheterna, som för samtliga övriga partier i Sverige. Det är ett parti där demokrati inte har med internationalism att göra utan med snäv nationalism.
Det enda positiva med Björn Söders tydlighet är att det tvingar oss människor att reflektera över våra demokratiska fri- och rättigheter, vad de är grundade i och vad för historiska segrar det handlat om som burits fram av de liberala och socialistiska traditionerna.

Men dagens situation handlar inte främst om nationalism. Det handlar om spåren efter 25 -30 år av nyliberalism i Europa, en eliternas självsäkerhet, en triumfatorisk och enfaldig syn på det kapitalistiska systemets överlägsenhet efter murens fall, en globalisering som ökat klyftor både mellan nord och syd och inom i-länderna. Den ryckte fram också i Sverige där ”rosornas krig” och kanslihushöger var början till att socialdemokratin tappade både makten och orienteringen. När så Alliansen kom till makten 2006 skedde också en kraftig nedmontering och kursändring av välfärdssystemen. Sällan har någon regering så systematiskt raserat och omfördelat resurser som skett dessa år. Från 1945 till 1980 ökade jämlikheten i Sverige. Sedan dess har ojämlikheten långsamt ökat för att dramatiskt växa de sista åren under en ideologiskt påhejad individualism med valfrihetsiver för medelklassen att välja bort samhörighet med dem man inte vill identifiera sig med.

Sd:s framgångar är frånvaron av kamp kring intressekonflikten som rör fördelningen. När så Sd fäller regeringens rödgröna budget, har Löfvén och (s) bara samarbete med dem som drivit på segregationen hårdast att vända sig till. Nu är ordet för dagen ”samarbete”. Kring vad? Kanske det är nödvändigt på kort sikt för att de samlade demokratiska krafterna ska sätta stopp för en nationalistisk agenda som gör ”rätt” identitet till det kriterium som avgör rätten till medborgarskap. Men på inte allt för lång sikt vilar ansvaret på alla att – liberaler, socialdemokrater, kristdemokrater eller vad man är – att förstå att nationalismen med syndabockstänkande träder fram i alla samhällen där men medvetet låtit klyftorna bli för stora. Det är inte en slump att läget är så allvarligt som det är i Sverige idag. Det är komplexa faktorers samverkan men med konsumtionsavguden som herre och med de ökade klyftorna som motor. Sd:s framgångar springer fram ur rädslan att förlora i ett samhälle som inte längre vill hålla samman.

Den kristna julens budskap är hoppfullt just för att evangeliet spränger nationalismens gränser. Det finns ingen svensk kyrka, bara en världsvid. Adventstidens förberedelse inför julen, Bereden väg för Herran, handlar om rättvisa när Johannes döparen talar om att ge bort den ena av sina skjortor och när Maria talar om guden som störtar mäktiga och härskare från sina troner medan fattiga och utslagna höjs upp. Berg sjunker och djup stån upp genom att rättfärdigheten breder ut sig. Det handlar om att öppna sina sinnen för sina medmänniskor, medveten om att den gud man själv bekänner var hemlös vid sin födsel för att strax därefter bli flykting.
Julbudskapet känns mer allvarligt än på länge i år.

Anders Wesslund

Pappa, dotter och sanningen

Thomas, tack för din berättelse om din dotter, dig själv och Sajpän!

Berättelsen ger mig två associationer. Den ena är en formulering som jag läste för mycket länge sedan, nämligen ”facts are friendly”. När jag letar på nätet ser jag att den mer precist lyder: ”The facts are always friendly, every bit of evidence one can acquire, in any area, leads one that much closer to what is true.” Det var psykologen Carl Rogers som formulerade den. Formuleringen ligger också nära en grundläggande tanke i evangelierna om sanningen som en befriare.

Den andra associationen jag får är till Tankar för dagen den 13 november 2014. Det är poeten och översättaren Jasim Mohamed som tänker kring ämnet ” Om att inte vilja erkänna sin kunskapsbrist och därmed befästa en maktposition som förälder”. Rubriken är väldigt präktig, en saklig innehållsdeklaration lik en kapitelrubrik i en gammaldags roman. Men hans berättelse är härlig och den är eftertänksam. Han brottas verkligen med sina föreställningar om hur han bör vara som pappa.

Dina tankar, Thomas, landar i glasklara kulor i knät. I Jasim Mohameds förhandlingar med sin dotter spelar kulor av glas en helt avgörande roll. Här är länken:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/460133?programid=1165

Som sagt: facts are friendly! – Nyligen kom, i ett samtal jag var med i, tanken upp att göra ett program om religion och humor. Det tycker jag vore intressant!

Lars Söderholm

Osvuret är bäst

”Pappa, min nya klasskompis kommer från Sajpän!” Orden är fullständigt självklara, det råder ingen tvekan: Han kommer från Sajpän. Min dotter är bara sju år och i färd med att upptäcka ett nytt språk.
Det där landet som hennes nyfunne vän ska komma ifrån kan vara precis vad som helst. Men med största sannolikhet är det en missuppfattning, det bestämmer jag mig för redan från första stund. Något land som heter Sajpän existerar inte, och därmed basta.
Men, som den pedagogiske och inlyssnande far jag nu är, tar jag sakfrågan på allvar.
”Men så spännande. Men kan det vara Japan han menar? Eller kanske Taiwan? Vilket språk verkar han tala?”
Min dotter stirrar först tomt på mig, sedan kontrar hon indignerat med ett Nej! Hon håller fast vid sin sak, killen kommer från Sajpän, han pratar bara engelska. Från Sajpän alltså.
”Men du, fråga i skolan imorgon igen”, säger jag. ”Kanske är det faktiskt ett annat land han menar”.
Och så här håller vi på, jag och min dotter. Hon kommer hem och berättar att kompisen faktiskt kommer från Sajpän, jag säger att jag tror att det kanske kan vara något annat land han menar. Kan det vara en stad? En delstat i USA? Eller kanske just Japan?
När femte dagen gryr börjar jag bli något desperat, jag lyckas inte lösa knuten. Så jag tar till ett av de där smutsigare verktygen, det där som jag i alla fall gör när allt färre argument biter.
”Kära dotter. Det finns inget land som heter Sajpän. Det finns drygt ett hundranittioländer i världen och jag vet faktiskt vad dom alla heter. Det finns inget Sajpän.” Ridå.
Och i mörkret blir jag kvar. Scenen är släckt, skådisarna har gått hem och bara jag sitter vilsen kvar med ett halvt programblad i handen.
För det finns en ö som heter Saipan. Det är ett amerikanskt protektorat och numera en relativt känd ö för slaget mellan Japanska och amerikanska soldater i juli 1944.
Och jag skäms. Naturligtvis vet jag inte vad alla länder i världen heter. Det är en härskarteknik. Jag tror det är mänskligt, jag har förlåtit mig själv för det, brutit ihop och gått vidare. Och lovat att inte göra om det.
Men det jag framför allt lärt mig är att inte låta min sanning bli andras verklighet. Det skulle nog kunna tillämpas av fler. Inte minst alla dessa ledarskribenter som med sina glasklara kulor i knät tror sig kunna sia om framtiden.

Thomas Ekelund