Symboler och tomrum

06 december 2015

Symbolen beskrivs i mitt lexikon som sinnebild, något mer konkret som föreställer och står för något bortom, något mer abstrakt. Det är alltså en inre bild, en bild i sinnet, som kräver en viss utvecklad psykisk mognad hos den enskilde individen. Utan mognaden förblir tingen och världen konkret. Samtidigt är symboler kollektiva, de återkommer som bärare av kollektiv erfarenhet. De samlar människor kring något gemensamt såsom en idrottsförenings klubbmärke, religiösa tecken eller historiska mytologiska figurer som tomtar. Laddningen är ofta stark och kan även exploateras, såsom i kommersiella varumärken.

I advents- och juletid blandas symboler friskt. Tomtar, renar och julgröt på julkort minner om ett svunnet agrarsamhälles folktro. Adventsljusstaken har tyskt ursprung, tydligt knutet till veckorna fram till den kristna julhelgen. Samtidigt töms dessa symboler alltmer på sina innebörder i senmodern tid. När symboler förlorar laddning förstoras och förmeras de. När de inte längre bär mening gränsar sökandet efter stämning och trivsel till groteskhet. Något förvrids, förvrängs – och exploateras. Jag tror det är ett av skälen till att det för varje år sätts upp alltfler ljusgirlanger runt dörrar, i träd och flaggstänger, runt balkonger och knutar, och att antalet ljusstakar och adventsstjärnor, i fönstren mångdubblas och ”become supersized”.

Man anar att bortom alla övertydliga och uppblåsta symboler längtar människor efter något annat. Något mer eller något förlorat. Den finske filosofen Georg Henrik von Wright skrev på 1980-talet om ett uppkommet värdetomrum i Västerlandet efter att den judiskt-kristna traditionen, som vid sidan av arvet från Grekland och antiken utgjort grundpelarna, alltmer vittrar bort. Han var pessimistisk om framtiden. Han anade mer religiöst fundamentalistiska, irrationella och sekulärt totalitära krafters återkomst men möttes av öppen kritik när han tvivlade på att mänskligheten skulle klara planetens fortbestånd.

Kyrkans adventstid är både rannsakan och hoppfull förväntan. Först kommer uppfordrande eskatologiska texter om att leva värdigt, i beredskap. Johannes döparens budskap därefter är kärvt; hycklare, inga religiösa åtbörder kan ersätta omvändelsen; har du två skjortor, ge bort den ena! I Marias lovsång kommer hoppet till uttryck; härskare ska störtas från sina troner, rika och fräcka har inget att hämta, de skickas bort tomhänta. Det är vad ad vent, ankomsten, handlar om. Sen föds Gud själv som flykting och frågar efter vem som öppnar sitt hjärta för denna flyktingfamilj. Knutet till dessa texter blir psalmerna Bered en väg för Herran och Hosianna Davids son laddade med profetisk, progressiv kraft. Hålls de isär riskerar de fungera som söt julkonfekt som klibbar igen både blodkärl och själ.

Humanister och sekulära senmoderna människor kan intellektuellt dryfta om Guds existens. Själv kan jag fastna där, men frågan är egentligen ovidkommande.( Sara Lidman lär ha fnyst åt frågan om hon trodde på Gud. Frågan verkar ha uppfattats som lika enfaldig som om att fråga om vi lever eller om man tror det finns syre i luften.) Oavsett tro eller föreställning om verkligheten återkommer en enda utmanande fråga tiderna igenom; i den kristna tron stavas den omvändelsen; den handlar helt enkelt om den enda centrala etiska frågan – hur behandlar du din medmänniska och din egen plats här på jorden? Tron visar sig i den egna och den gemensamma moralen, i handlingen.

I advent återkommer denna fråga. Nu när religionernas roll tycks återkomma är tror jag det är klokt att pejla in hur företrädarna och utövarna förhåller sig till den grundläggande etiska frågan. Och hur den besvaras av dem som gör anspråk i sin egen religions namn. Likaså kan frågan vara korrigerande till den konsumtionshets denna ultraliberala marknadsekonomi erbjuder som avgud när den exploaterar symbolerna. Ytterligare ett korrelat som frågan ger gäller de nationalistiska krafter som exploaterar symboler och kyrkans tradition för sin egen skull.

När kyrkor fylls i vårt land i advents- och juletid, ljus tänds och stämningsfulla sånger sjungs, kan symbolerna åter laddas med kraft om man uppfattar den etiska frågan i botten. Vi klarar av både att ta emot flyktingar och att skapa ett rättvist samhälle, säger den demokratiske presidentvalskandidaten Bernie Sanders i USA. Det är också adventsbudskapet i sin kärvhet, uppfordran och förväntan. Det är samma Hosianna som fann sitt uttryck i alla varma, solidariska och öppna handlingar för de flyktingar som sökt sig till Sverige under hösten.
Det gensvaret ger hopp.

 

Anders Wesslund


Nutidshistoria och historielöshet

21 december 2014

När Sverigedemokraterna fällde regeringens budget den 3 december skrevs ett obehagligt datum in i nutidshistorien. Man behöver gå förbi spelteorierna om makten, om vems fel och ansvar det handlar om. Man behöver gå tillbaka i historien. Det som händer nu i Sverige påminner om vad som skedde med Weimarrepubliken (läs gärna Peter Englunds essä,finns här: http://www.peterenglund.com/textarkiv/weimarrepubliken.htm
i Europa och i Sverige på 30-talet. Historielösheten och aningslösheten är påtaglig (se även http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ola-larsmo-liberalerna-borde-inte-skratta-bort-sitt-ansvar/). Det verkar inte som om människor förstår vilka krafter det är som är på väg att släppas lösa igen. Ja, de har varit lösa i övriga Europa åtminstone ett par decennier, men i Sverige var Sd så sent som 2002 ett marginellt parti. Få kände då samhörighet med Sd och dess kärna.

Idag har det partiet mer än 13 % av rösterna och mer än 15 % i nya opinionsmätningar trots att människor vet om ledarna främlingsfientliga rötter, trots att högt uppsatta använt järnrör mot invandrade svenskar. Många av de 800 000 som röstade på dem vet att partisekreteraren tagit bladet från munnen i DN 14/12(http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-leende-nationalismen/) och delar upp människor som får höra till nationen eller inte, och som i det sammanhanget talar om samer och judar – två etniska grupper så utsatta för rasistiskt förtryck!

Björn Söder förmedlar ett genomtänkt program där nationalism av tysk tradition; blod och jord, till de egna lokalpolitikerna och oss övriga medborgare. Det är ett parti där medborgarskap är inte längre kopplas till de mänskliga fri- och rättigheterna, som för samtliga övriga partier i Sverige. Det är ett parti där demokrati inte har med internationalism att göra utan med snäv nationalism.
Det enda positiva med Björn Söders tydlighet är att det tvingar oss människor att reflektera över våra demokratiska fri- och rättigheter, vad de är grundade i och vad för historiska segrar det handlat om som burits fram av de liberala och socialistiska traditionerna.

Men dagens situation handlar inte främst om nationalism. Det handlar om spåren efter 25 -30 år av nyliberalism i Europa, en eliternas självsäkerhet, en triumfatorisk och enfaldig syn på det kapitalistiska systemets överlägsenhet efter murens fall, en globalisering som ökat klyftor både mellan nord och syd och inom i-länderna. Den ryckte fram också i Sverige där ”rosornas krig” och kanslihushöger var början till att socialdemokratin tappade både makten och orienteringen. När så Alliansen kom till makten 2006 skedde också en kraftig nedmontering och kursändring av välfärdssystemen. Sällan har någon regering så systematiskt raserat och omfördelat resurser som skett dessa år. Från 1945 till 1980 ökade jämlikheten i Sverige. Sedan dess har ojämlikheten långsamt ökat för att dramatiskt växa de sista åren under en ideologiskt påhejad individualism med valfrihetsiver för medelklassen att välja bort samhörighet med dem man inte vill identifiera sig med.

Sd:s framgångar är frånvaron av kamp kring intressekonflikten som rör fördelningen. När så Sd fäller regeringens rödgröna budget, har Löfvén och (s) bara samarbete med dem som drivit på segregationen hårdast att vända sig till. Nu är ordet för dagen ”samarbete”. Kring vad? Kanske det är nödvändigt på kort sikt för att de samlade demokratiska krafterna ska sätta stopp för en nationalistisk agenda som gör ”rätt” identitet till det kriterium som avgör rätten till medborgarskap. Men på inte allt för lång sikt vilar ansvaret på alla att – liberaler, socialdemokrater, kristdemokrater eller vad man är – att förstå att nationalismen med syndabockstänkande träder fram i alla samhällen där men medvetet låtit klyftorna bli för stora. Det är inte en slump att läget är så allvarligt som det är i Sverige idag. Det är komplexa faktorers samverkan men med konsumtionsavguden som herre och med de ökade klyftorna som motor. Sd:s framgångar springer fram ur rädslan att förlora i ett samhälle som inte längre vill hålla samman.

Den kristna julens budskap är hoppfullt just för att evangeliet spränger nationalismens gränser. Det finns ingen svensk kyrka, bara en världsvid. Adventstidens förberedelse inför julen, Bereden väg för Herran, handlar om rättvisa när Johannes döparen talar om att ge bort den ena av sina skjortor och när Maria talar om guden som störtar mäktiga och härskare från sina troner medan fattiga och utslagna höjs upp. Berg sjunker och djup stån upp genom att rättfärdigheten breder ut sig. Det handlar om att öppna sina sinnen för sina medmänniskor, medveten om att den gud man själv bekänner var hemlös vid sin födsel för att strax därefter bli flykting.
Julbudskapet känns mer allvarligt än på länge i år.

Anders Wesslund