Nyfikenhet och dialog

27 oktober 2009

Jag läste en liten bok häromdagen. Den heter Att se sig själv i andra – Om solidaritet och är skriven av Sven-Eric Liedman. Det är en väldigt trevlig bok, jag rekommenderar den verkligen. Jag tänker på den boken när Sverigedemokraternas islamofobi nu visar sitt fula tryne.

I inledningen skriver Liedman ”Vad händer när förnuftet uppfattas enbart som kallt och kalkylerande, medan moralen helt och hållet hör till känslosfären och blir en fråga om rent hjärta och givmild hand? Kan inte det rena hjärtat i nästa stund fyllas av främlingshatets smuts och den givmilda handen bli en hård knytnäve mot den utsocknes? Är inte känslan, lämnad ensam, en nyckfull herre? Bör inte den förmälas med ett förnuft som inte bara räknar pengar utan också räknar med människor”.

Är det inte detta som relationen mellan Humanism och Samhälle handlar om, nämligen människosyn och vad detta säger oss om vår syn på samhället och hur vi relaterar till varandra?

Martin Ådahl skriver om hur vi ska hantera främlingsfientlighet i en krönika i Fokus. (http://www.fokus.se/2009/10/min-fars-land/) Hans svar är sunt förnuft och känsla. Med nyfikenhet ta till oss och med ”…entusiasm oförtrutet upprepa berättelsen om dem som kommit hit för att lägga sina livshistorier till våra, ge oss nya band, mångtusenåriga kulturer och fascinerande platser”.

Ett samhälle är föränderligt, det är det som kallas utveckling. Utveckling kräver att man är öppen för nya impulser, värderar dessa och tar till sig det man attraheras av och ifrågasätter det som man opponerar sig emot. I ett öppet samhällsklimat kan vi samtala om detta, debattera företeelser och religiösa och kulturella uttryck. Vi vägleds alla av en etisk kompass i detta samtal, i mitt fall en kristen grundsyn. Min kristna grundsyn säger mig att det är självklart med samkönade äktenskap. Den säger mig också att vi har ett ansvar att bistå när människor är i nöd, vare sig det handlar om människor som lever mitt ibland oss, som står vid vår gräns och behöver skydd eller människor som utsätts för förtryck och förnedrande fattigdom varhelst på jorden det må vara.

Samtalet är viktigt, i samtalet kombinerar vi förnuft och känsla, i samtalet reflekterar vi tillsammans. Samtalet är en dialog som kräver respekt för att vi kan ha olika etiska kompasser, den må vara kristen, muslimsk eller ateistisk.

Georg Andrén

Annonser

Hål i kartan

20 oktober 2009

 Filmen ”De ofrivilliga” av Ruben Östlund från 2008 har något som verkar besläktat med ”Apan”. I den är händelserna inte alls så dramatiska som de i Apan. Det är fem parallella historier och i var och en av dem en avgörande händelse som skildras. Historierna har inget direkt med varandra att göra och ändå är det som om samma grundsituation belyses från fem olika håll, kastar fem olika skuggor beroende på var belysningen sätts in.

En av historierna handlar om en bussfärd där en av passagerna råkar ha sönder något på bussen. Busschauffören visar kurage. Han stannar bussen och vägrar att köra vidare. Den som är skyldig ska erkänna. Men ingen erkänner och chauffören ger sig inte, bussen blir stående och stående. Kuraget övergår gradvis i vad man uppfattar som rättshaveri från chaufförens sida.

Den utdragna situationen där ingenting är givet är central i filmen. Vem eller vad sätter gränserna mellan mod och rättshaveri? Här blir man som åskådare hängande i luften under en tid som upplevs som kännbart lång. Man kan inte själv avgöra var gränserna går. Det finns ingen färdig tolkning, ingen färdig karta. På ett ungefär är utposterna definierade: kurage och rättshaveri. Men mellan dessa är ett stort och brett fält där man blir svävande i luften. Det känns som om detta är något av filmens kärna.

Lars Söderholm


En film som skakar om

16 oktober 2009

Jens Gandtlands nya film Apan, efterföljaren till kritikersuccén Farväl Falkenberg, har premiär inom kort. Den fick sin Sverigepremiär på Norrköpings filmfestival Flimmer för ett par veckor sedan och den har följt mig sedan dess. Apan rör sig kring något som av allt att döma är ett ohyggligt familjedrama med blodigt slut. Filmen tar sin början där nyhetsrapportering vanligen tar slut. Kanske också vår fantasi. Huvudpersonen, suveränt spelad av Olle Sarri, vaknar upp i badrummet med blod på händerna. Tätt, tätt, följer kameran honom under filmens dryga åttio minuter när han försöker orientera sig i en värld som tycks ha förlorat sina normala referenspunkter. Jens Gandtland dömer inte den förmodade mördaren. Han skildrar ett tillstånd av existentiell fasa och detta så trovärdigt att jag själv tvingas göra huvudpersonen sällskap i dennes klaustrofobiska jakt på utvägar ur ett kollapsande universum.

En film för festivaler, konstaterade den lokale filmrecensenten dagen efter premiärvisningen. Alltså ingenting för oss vanliga biobesökare som vill ha lagom underhållning och slippa plågsamma slut. Men mest tycks recensenten ändå vara upprörd över fräckheten att presentera en film som inte innehåller någon riktig berättelse.

Vår uppfattning av vad som utgör en berättelse formas av kulturen. I litteraturen, och idag kanske i ännu högre grad filmen, söker vi tolkningsnycklar, kriterier och resonansbottnar för de berättelser vi betraktar som våra liv. Under de senaste decennierna har biobesökaren skolats i att förstå berättelser som tidigare generationer förmodligen skulle anse totalt obegripliga. Ändå stannar de flesta filmer tryggt i huvudfåran. De invaggar oss i känslan av att livet kan vara lyckligt eller olyckligt, spännande eller händelsefattig men på något sätt ändå alltid begripligt, kausalt. Dramat skiftar, men scenen består, kunde man kanske också säga.

Filmen Apan erbjuder oss att för en stund träda in i ett tillstånd av existentiell afasi. I en värld där scenen inte går att känna igen, ja där själva den navelsträng som förbinder en människa med det som skänker henne mänsklighet är kapad. Att ett brott har begåtts, att någon jagas, att någon ska straffas, hela denna kedja av händelser som arketypiskt räddar den stora berättelsen om civilisationen har i filmen Apan skjutits i bakgrunden. I det skoningslösa kaos som huvudpersonen Krister genomlever träder istället annat fram, men enbart som glipor och fragment. Kanske är det konturerna av en förbön för den räddningslöst förlorade människan. Den vi ogärna identifierar oss med. Inte på film och inte heller i bibelns berättelser.

Anders Hagman


Humanisterna som orienteringspunkt

15 oktober 2009

Humanisternas kampanj, där en av formuleringarna är, Gud finns nog inte, framstår som en tydlig filosofisk formulering. Eller kanske mer som ett normativt förhållningssätt till verkligheten. Inom filosofin finns ju ett antal ståndpunkter tydligt formulerade. De är ofta intressanta. Men när man funderat igenom dem känner man ofta att så där kan det ju ändå inte riktigt vara. Då börjar jag uppfatta dessa traditionella filosofiska ståndpunkter som ett slags idealiserade utposter. Ingen av dem känns alldeles riktig men genom att man umgås med dem och funderar över dem så blir de värdefulla som verktyg för att söka sig fram till något man själv känner är hållbart. Och då tycker jag att man landar i något som man bara kan antyda, peka i riktning mot, inte mer. Men utan dessa tydliga formuleringar undrar jag om det är möjligt att komma igång att tänka själv och orientera sig själv. (Utan föräldrar som startpunkter och utposter hittar man heller inte sig själv.)

Jag undrar om Humanisterna kan ha en motsvarande funktion. Deras hållning är i en mening oerhört tydlig. När jag börjar fundera över vad de säger så kliar det inom mig och jag känner obehag, det går liksom inte att leva i en värld som fungerar som de vill, det går inte att leva i ett samhälle som fungerar efter deras tankar. Det blir något av ett 1984. Men just genom sina enkla formuleringar skapar de ett slags utpost man kan granska. Och gradvis konstatera att det där håller ju inte, verkligheten är ändå mycket mer komplex än så och inte alls riktigt gripbar på det sätt de menar. Jag undrar om inte Humanisterna därigenom bidrar till ett samtal och stimulerar en diskussion. Å andra sidan bidrar de till något som potentiellt är destruktivt om man bara sväljer deras perspektiv

Analogin här haltar naturligtvis. De traditionella filosofiska ståndpunkterna är genomtänkta och genomarbetade, genomlysta på ett sätt som Humanisternas formuleringar inte är. Men frågan är ändå om inte deras formuleringar kan ha en funktion besläktad med de traditionella filosofiska formuleringarna. Ett annat perspektiv som kommer för mig är att Humanisterna gör ett visst förhållningssätt till verkligheten till norm. Ett distanserat och iakttagande förhållningssätt.

Lars Söderholm


Öppna humanismen!

05 oktober 2009

”Gud finns nog inte” har vi hört flera gånger i sommar under Humanisternas kampanj. Det har lett till en engagerande debatt om religion och samhälle. Humanisterna slog an tonen och propagerar för att humanism är liktydigt med ateism och tycks nästan likställa religion och religiös trosutövning med fundamentalism.

Humanisternas ytliga förståelse av vad tro betyder för människor skapar dessvärre ingen dialog och bidrar knappast till att stärka humanistiska och demokratiska värden. Snarare söker man stänga dörren mot människor av annan uppfattning. Humanismen ryms såväl inom religionerna som inom sekulariserade sfärer av samhället liksom den kan saknas på ömse håll, vilket historien har visat.

All humanism värd namnet står upp för människans värdighet och jämlikhet och vill värna hennes frihet att skapa kultur och bilda ett gott samhälle. Den försvarar också människan mot det som dehumaniserar henne. Kristna humanister vill söka sanningen och åstadkomma människovärdiga förändringar i samhälle och värld, men vi har inga anspråk på att vara de enda som sätter ut i det ärendet. Tvärt om vill vi gärna samverka med humanister av alla de slag oavsett ur vilka källor de hämtar sin etiska övertygelse och handlingskraft.

Låt oss i dialog bidra till att öppna humanismen istället för att reducera den till en intern angelägenhet i västerländsk sekulär idétradition!

 

Styrelsen för KHS

som härmed inleder bloggen ”Den kristna humanisten”.