En film som skakar om

Jens Gandtlands nya film Apan, efterföljaren till kritikersuccén Farväl Falkenberg, har premiär inom kort. Den fick sin Sverigepremiär på Norrköpings filmfestival Flimmer för ett par veckor sedan och den har följt mig sedan dess. Apan rör sig kring något som av allt att döma är ett ohyggligt familjedrama med blodigt slut. Filmen tar sin början där nyhetsrapportering vanligen tar slut. Kanske också vår fantasi. Huvudpersonen, suveränt spelad av Olle Sarri, vaknar upp i badrummet med blod på händerna. Tätt, tätt, följer kameran honom under filmens dryga åttio minuter när han försöker orientera sig i en värld som tycks ha förlorat sina normala referenspunkter. Jens Gandtland dömer inte den förmodade mördaren. Han skildrar ett tillstånd av existentiell fasa och detta så trovärdigt att jag själv tvingas göra huvudpersonen sällskap i dennes klaustrofobiska jakt på utvägar ur ett kollapsande universum.

En film för festivaler, konstaterade den lokale filmrecensenten dagen efter premiärvisningen. Alltså ingenting för oss vanliga biobesökare som vill ha lagom underhållning och slippa plågsamma slut. Men mest tycks recensenten ändå vara upprörd över fräckheten att presentera en film som inte innehåller någon riktig berättelse.

Vår uppfattning av vad som utgör en berättelse formas av kulturen. I litteraturen, och idag kanske i ännu högre grad filmen, söker vi tolkningsnycklar, kriterier och resonansbottnar för de berättelser vi betraktar som våra liv. Under de senaste decennierna har biobesökaren skolats i att förstå berättelser som tidigare generationer förmodligen skulle anse totalt obegripliga. Ändå stannar de flesta filmer tryggt i huvudfåran. De invaggar oss i känslan av att livet kan vara lyckligt eller olyckligt, spännande eller händelsefattig men på något sätt ändå alltid begripligt, kausalt. Dramat skiftar, men scenen består, kunde man kanske också säga.

Filmen Apan erbjuder oss att för en stund träda in i ett tillstånd av existentiell afasi. I en värld där scenen inte går att känna igen, ja där själva den navelsträng som förbinder en människa med det som skänker henne mänsklighet är kapad. Att ett brott har begåtts, att någon jagas, att någon ska straffas, hela denna kedja av händelser som arketypiskt räddar den stora berättelsen om civilisationen har i filmen Apan skjutits i bakgrunden. I det skoningslösa kaos som huvudpersonen Krister genomlever träder istället annat fram, men enbart som glipor och fragment. Kanske är det konturerna av en förbön för den räddningslöst förlorade människan. Den vi ogärna identifierar oss med. Inte på film och inte heller i bibelns berättelser.

Anders Hagman

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: