Våra upplevelser och förnimmelsers färg

Hur man upplever eller förnimmer  det man ser omkring sig är förknippat med det egna känsloläget och hur klimatet eller andan är i den omgivande samhället. Perceptionen är färgad av de mellanmänskliga relationer vi alla är invävda och nedbäddade i. Är stationsbyggnaden, de övriga husen i staden där jag bor vackra för mig som ser dem. Är de uttryck för en samlad mänsklig kraft och anda i historien om att människor har byggt, skapat något gott tillsammans? Är det vår gemensamma historia – eller är några utestängda?

Idag blev jag varse hur husfasaderna skiftade från något vackert till något mer ogästvänligt, fientligt. På bussen jag klev på blev jag vittne till hur en äldre man körde bort en äldre kvinna, möjligen av pakistanskt ursprung från ”hans” plats. Så vände han sig till en medpassagerare och sökte stöd med orden: ”Ja, se dessa arbetskraftsinvandrare”. Han kanske menade anhöriginvandrare men hans anda gick inte att ta miste på. Den var kylig, frånstötande.

När jag var grabb, det var under låg- eller mellanstadieåren, så hade vi en vaktmästare på den nybyggda Nyarpsskolan i det lika nybyggda, välmående (?) villaområdet. Det var 1969 och åren framåt. Enhetsskolan och Lgr 69 gällde. Alla barn, oavsett klass och socialgrupp, möttes i klassrummen, som ännu inte var skiktade eller segregerade.  Jag, folkskollärar- och sekreterarsonen från lägre medelklassen och frikyrkan växte upp i denna miljö. Det hände att Karlsson, han hette så vaktmästaren (just nu minns jag inte hans förnamn, ett dubbelnamn var det dock), tog mig och en del andra i nackskinnet ibland. Jag minns att det var ett stadigt tag och att rösten var bestämd. Det kunde ske när vi var för högljudda i matsalen. Samtidigt fanns en värme i blicken och andra gånger kunde han komma till hjälp, låsa upp en dörr eller ta ner en boll från taket. Jag minns att jag gillade vår vaktmästare och jag tror att han gillade oss grabbar.

Lite senare upp i åren minns jag hur vaktmästare Karlssons namn dök upp i ett oväntat sammanhang. Inför ett val fanns hans namn med på kommunlistan för den tidens VPK. Kommunisterna var inte accepterade men jag minns att jag kände någon form av respekt för Karlsson och nyfikenhet på en värld jag ännu inte kände. Med gymnasieåren kom mitt samhällsengagemang. Kampen mot apartheid fångade mig och många inom FKG och KRISS. Under ISAK-paraplyet möttes människor av skiftande religiös och politisk kulör enade i arbetet mot apartheid. Där var varma människor, burna av ett patos för vad som var rätt och vad som var fel. Det var tider då de politiska ideologierna fortfarande grep tag i många.  Den främsta kritiken eller beskyllningen mot apartheidmotståndarna i såväl Sydafrika, Sverige, Europa och övriga världen var att man samarbetade med eller var kommunister.

I all politisk kamp finns även hatet nära till hands. I första hand handlar det om hatet mot orättfärdigheten men man kan också erbjudas en arena för annat hat. Historien och nutiden rymmer allt för mycket av detta. Men kärlekens motsats är inte hat utan likgiltighet. Eller att motarbeta dem som kämpar för en rättfärdig sak. I helgen såg vi hemmavid den politiska thrillern Kampen om Sydafrika  ( http://www.svt.se/kampen-om-sydafrika/ ) om det diplomatiska spelet som bidrog till att ANC med Mbeki, Tambo och den sydafrikanska regeringen under först Botha, därefter de Klerk vågade ta de första stegen mot tillit. Enligt filmen var det en modig ung man från ett brittiskt storföretag som skapade den avgörande mötesplatsen för denna historiskt unika väg mot försoning som Sydafrika slog in på. All humanism behöver bygga på idéer men akta sig för att låta ideologierna ta över. Främst är det föreställningen om ”den andre” som behöver utmanas, och då behöver möten ske där vi kan bli mänskliga.

I apartheids Sydafrika var husfasaderna i Pretoria inte vackra. De representerade strukturer av förtryck och orättvisor. I våra städer och samhällen idag i Sverige och annorstädes avgörs upplevelsen av byggnaderna eller av ängsblommorna i vägkanten längs byavägen av hur vi ser på ”den andre” – egentligen av hur vi ser på varandra. Förmedlar de värme och välkomnande, något gemensamt eller något kyligt, utanförskap och skrämmande? Som för kvinnan på bussen?

Med mannen på bussen drog en kylig vind in. Jag blev glad när jag märkte min instinktiva reaktion utan egen censur. Jag bemötte mannen i en kort ordväxling där i bussoffentligheten.  Han menade att det var hans ensak vad han tyckte. Mitt svar blev: – Nej. Vi måste ha en viss anständighet när det gäller hur vi ska leva tillsammans i det här samhället.

Jag kom att tänka på min gamle vaktmästare just efter denna händelse där jag satt på bussen. Då, i en annan tid, ett annat Sverige fanns en mer plats för en tanke om gemenskap, att vi tillsammans bygger ett gott samhälle. Mannen jag mötte idag tror jag bär på upplevelser av att han inte längre var en del av detta ”vi” – och då behövde en projektion av ”den andre”.  Det jag mer än tror, jag vet, är de som idag har den politiska makten i Sverige inte tog ställning mot apartheid på 80-talet. Dåtidens moderater motverkade allt var anti-apartheidrörelsen kämpade för. Och vinden i vårt samhälle har blivit allt snålare.

Idag är kanske den allmänna förnöjsamheten och likgiltigheten vår värsta fiende. Inom oss, bland oss.

 Anders Wesslund

Det häftiga andetaget

Tydliga konflikter gör det lätt att ställning. Vietnamkriget var tydligt, en stormakt som angrep ett litet fattigt land. Det moraliskt självklara gjorde det svårt att stanna kvar i det kalla krigets världsbild. Det gick inte hem att hävda att ett litet land angreps för att sätta stopp för kommunistisk infiltration. Den moraliska frågan tog kommandot över den politiska, till slut även i USA.

Algerietkriget var annorlunda, få minns det nu. Algerierna kämpade för frihet och ville inte längre vara en fransk provins. Samtidigt ville man bli av med den franska överklassen. Drakoniska våldsdåd gjorde att fransk-algerierna flydde till Frankrike, men mötte kallsinne. De kallades svartfötter (pied-noirs), hade levt ett gott liv i Algeriet, och hamnade i flyktingläger. Vem skulle vi ta ställning för? Algerierna som kämpade för frihet med grymma våldsdåd? Flyktingarna till Frankrike, vana vid ett gott liv, som blev förlorare och tvingades leva i flyktingläger, som ingen hade förberett? Hade alla både rätt och fel?

 Den arabiska våren fick oss att jubla. Vanligt folk gick ut på gator och torg och störtade avskyvärda diktatorer. Vi kände att de som hade rätten på sin sida fick den politiska makten. Men de första valen ledde till resultat som vi inte tänkt oss. Partier med brett folkligt stöd visade sig ha frihetsinskränk-ningar på sin agenda. När kopterna, en minoritetsgrupp uttryckte oro för partier nära det muslimska brödraskapet drog vi ett häftigt andetag. Än värre när de verkar föredra en president, som var del av den gamla förtryckarregimen.

Konflikten i Syrien är moraliskt glasklar. En grym diktator låter mörda kvinnor och barn. Rysslands och Kinas ledare driver ett cyniskt maktspel som gör blodbadet möjligt. Vi ser tydligt vem som handlar moraliskt förkastligt. Men drar ett nytt häftigt andetag, när vi hör att kristna syrianer i Södertälje stöder diktatorn, han skyddar oss, hans regim är vår säkerhet läser vi.

  Politik är att välja mellan olika alternativ för hur samhället skall se ut. Valet påverkas av att vi också har grundläggande värderingar. Svaret på frågan om vad som är rätt och fel är inte entydigt, men styrkan i genomslaget för etiska och moraliska värderingar blir starkare, när vi ser en tydlig orättvisa. Det blir lätt att ta politisk ställning när den starkare slår den svagare, när en grupp får stora ekonomiska förmåner på bekostnad av andra.

 Hur fungerar värderingar i ett land med hög grad av jämlikhet? Och vad händer om politiska krafter ändrar detta? Vi har sett hur höger och vänster samlas i mitten. Det gamla skattesänkarpartiet kallar sig arbetarparti, det gamla arbetarpartiet motsätter sig inte vinst i välfärden. Det som avgör val är plånboksfrågor eller partiledarnas genomslag i rutan. Däremot gamla värdeladdade ord som solidaritet, individens frihet har fått en ny svagare innebörd. Juholt försökte med  klasskampsretorik, som inte ens socialdemokrater stod ut med. När starka moraliska övertoner inte stämmer med den upplevda verkligheten i samhället, är det då vi drar det häftiga andetaget?

Ibland tar kyrkan ställning i politiska frågor, vi minns påskuppropen. Det sker utifrån tro och värderingar – vår tro tvingar oss att se orättfärdigheter i samhället och protestera. Det väcker  motstånd. Kyrkans budskap ska stanna innanför väggarna, inte hoppa in i samhällsdebatten, inte ta ställning för det ena eller andra partiet. En stark inre övertygelse ändra politikens sekulära förutsättningar alltför mycket. Det självklara fria valet mellan politiska alternativ får en slagsida, därför att frågan om vad som är rätt och fel blir viktig. Våra politiker tenderar att undvika värderingsargumenten eller väljer bara dem som gynnar den egna agendan.

Vad betyder Jesu ord om att Guds rike är invärtes i er? Att det ska stanna där, eller att vi ska drivas av en stark inre övertygelse? Vi ska inte vara tysta, när vi ser det som är fel. Kan det häftiga andetaget vara en klokhet, när den faktiska verkligheten är svårtolkad? Och kan tystnad inför övervåld och maktövergrepp vara ett brott mot den innersta kärnan i våra egna liv?

 

Erik Lundgren

Social samverkan – ingen självklarhet i Malmö

I Malmö har vi just avslutat ett pilotprojekt kring ”Social Cohesion”, där alla intresserade religiösa organisationer och kyrkor har bildat en allt mer vidgad referensgrupp tillsammans med polisen, räddningstjänsten, Stadsmissionen, Röda korset, kommunen och Skåneregionen. Biskop Antje Jakelén har varit initiativtagare efter förfrågningar från Religionernas Världsparlament. Skälet till initiativet är att pröva ett koncept för social förändring som Religionernas Världsparlament utvecklat inför sina stora möten vart femte år i olika världsstäder. Man önskade pröva det på en liten stad med stor religiös och etnisk mångfald inför det kommande Världsparlamentet i Bryssel 2014. Grundtanken i initiativet är att om en stads olika religiösa grupper erkändes av stadens myndigheter och upphöjdes till kompetenta sociala aktörer för stadens utveckling, så skulle förutsättningarna öka för att etniska grupper som identifierade sig med sina religiösa organisationer skulle få del av den statushöjningen i sitt samhälle.

Pilotprojektet har pågått under ett år och inneburit att över 100 intervjuer genomförts med nyckelpersoner inom näringsliv, kommunala institutioner, högskolor, hälso – och sjukvården, idrotten, polisen, räddningstjänsten m.m. samt ett heltäckande urval av etniska och religiösa organisationer och församlingar i Malmö. Temat har varit vilket intresse som finns och vilka möjligheter man ser inom sitt fält om denna mångfald av religiösa grupper som finns i staden kunde förvandlas till resurser. Dessutom har under våren fem tankesmedjor skapats av ett urval intervjuade nyckelpersoner som mött kring olika teman. Tanken är inte att konkurrera med alla liknande initiativ som redan är igång utan försöka kartlägga dessa för att stödja och bygga vidare på dem i ett större sammanhang. Håll ögonen öppna när materialet kommer att presenteras i pressen.

Nyckeln till framgång ligger i attityden hos politiker och tjänstemän i kommunen och dagspressens egen delaktighet kring informationsspridning. Här finns många negativa tecken som vi hoppas kunna överbrygga. I Malmös politiska och administrativa landskap finns en grundmurad misstänksamhet mot allt religiöst. Den tycks grunda sig i fördomen att religion står i öppen konflikt med vetenskap, demokrati, jämlikhet och tolerans och att den sekulära ideologin (för den hanteras som en egen ideologi) är det enda som kan garantera dessa värdens fortlevnad. Religionsfrihet i den tappningen blir ett krav på frihet från religion. Helt sant är att de olika religiösa grupperna i vårt samhälle bär på samma spännvidd i synsätt på vårt samhälles centrala värden som går att återfinna i samhällets icke religiösa eller sekulära medborgarkollektiv. Religiösa kollektiv som präglas av islam eller kristendom eller judendom härbärgerar allt från fundamentalism och bokstavstro till moderat traditionell uttolkning och till progressiv eller radikalt nytänkande och varje tolkningstradition har sina ledande uttolkare med auktoritetslinjer djupt ner i sina kollektiv. Utanför dessa auktoritetslinjer frodas grupper av våldsamma och revolutionära uttolkare som ockuperar sin religion som täckmantel för maktintressen. De är ofta obundna parareligiösa grupper som närs av att samhället dumpar eller motarbetar deras religions mer traditionella organisationer. Det gäller både i den kristna sfären och i den muslimska som är de två största idag.

Idag söker moderata krafter inom respektive religion varandra i en gemensam samverkan för att stärka den organiserade religionens plats i samhället på den utflippade och ockuperade religionens bekostnad. Påtagligt ofta upplever dessa samverkande grupper att samhällets etablerade institutioner är undanglidande om man inte är öppet agerande för en sekulär ideologi. Det behövs mer intellektuell skärpa och betydligt mer social mognad från staden etablerade makthavare om Malmö ska bli en Fridens och Fredens stad inom 50 år.

Sten Högberg

Den gyllene argumentationstråden

Jag söker frenetiskt, nästan vilt efter den perfekta argumentationstråden. Jag är nämligen övertygad om att den finns, den gyllene tesen, diamantbeviset och orddräkten därför att all form av främlingsfientlighet är en rädslans diktatur, en primal instinkt som gör sig bäst och endast i djurens värld. Jag söker alltså inte efter bevis för detta, bevis har jag så det räcker, men jag söker efter orden och argumenten som kan göra det jag menar så tydligt att även jag själv måste dra efter andan och häpna.

Enligt den klassiska retoriken bör en argumentation för att nå största framgång innehålla tre element, och håll ut nu på en kort tur trots tre grekiska ord: logos, etos och patos. Logos betyder ord, lag eller tanke och står i retoriken bland annat för att med tes och bevis leda en argumentation. Etos betyder sed eller karaktär, och i retoriken att den som talar iklär sig eller bär med sig en personlighet eller ett yttre som inger förtroende. Slutligen patos, lidelse, som i retoriken betyder att ikläda ett tal eller en talare med känslor som berör.

Så i mitt sökande stöter jag så på detta: Yasmine Elrafie är frilansjournalist och har skrivit om en rapport som Stockholms universitets Linnécenter för integrationsstudier presenterat och som kommer släppas i sin helhet senare i höst. Rapporten står att läsa om här, Yasmines text kan läsas i sin helhet här. Huvudpunkterna som Yasmin Elrafie tagit fram från presentationen av rapporten är:

• ”Typinvandraren tillhör vid ankomst en urban välutbildad medelklass.
• Samtliga invandrargrupper (grupperat på region) har en högre utbildning i snitt än svenskfödda. Särskilt andelen högskoleutbildade sticker ut.
• De lägst utbildade invandrarna kommer från EU och de rika länderna.Trots detta får högskoleutbildade utlandsfödda män kvinnolöner.
• De flesta invandrarna från Mellanöstern och Nordafrika är inte muslimer.
• Det pågår ingen islamisering av Sverige. Åtminstone så sticker just muslimerna ut som den enda stora grupp som blir mindre religiös efter ankomst till Sverige, till skillnad från kristna och buddhister.
• Det är invandrarmän som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, inte -kvinnor.

Däremot stämmer det att utlandsfödda mår sämre än svenskfödda, är mer trångbodda än svenskfödda och att 70 procent hyfsat nyanlända är överutbildade till sina jobb och att 10 procent skickar pengar tillbaka till ursprungslandet. Och att 14 procent av de troende muslimerna uppger sig ha blivit trakasserade.”

Jag kommer i sökandet efter den gyllene argumentationstråden bli både moralisk och känslomässig. Men som argumentation för min tes gör sig detta utmärkt. Jag lovar återkomma med mer när rapporten presenteras i sin helhet!

Thomas Ekelund

The Promise

Under maj månad har Sveriges Television visat den brittiska Channel 4-produktionen The Promise om Israel-Palestinakonflikten och dess historiska bakgrund. Det är en dramatisering som spinner kring hur 18-åriga Erin reser från England till Israel för att bo med sin jämnåriga väninna, som har dubbelt medborgarskap (brittiskt/israeliskt), och som ska göra sin värnplikt. Dramats handling pendlar mellan åren efter 2:a världskriget och nutiden med dess spänningar och våld på båda sidor, hos israeler och palestinier, i Israel och i de ockuperade områden Västbanken och Gaza.

Dramaseriens skapare Peter Kosminsky berättar hur serien kommit till för att följa upp ett traumatiskt avsnitt i brittisk kolonialhistoria. Det gör att en av underberättelserna handlar om britternas oavslutade bearbetning och hantering av hur de, som befriare och hjälpare till överlevande judar från nazisternas koncentrationsläger, kom att svika palestinierna efter sin reträtt från Palestina. Delarna som handlar om nutiden, som daglig förnedring av palestinier bakom muren, ”barriären” mot Västbanken, och israelers rädsla och erfarenhet av självmordsbombares besinningslösa våld, för in tittaren i konfliktens många och svåra dimensioner som infekterade debatter i frågan sällan lyckas med. TV-serien har hyllats i Storbritannien, men det innebär inte att den undgår kritik. Debatten finns på brittiska kommentarssajter, bl a hos Channel 4. Där kommer både kritik och hyllningar till produktionen och dess historieskrivning fram. Hur det ser ut i Sverige har jag inte följt.

Även om kritik kan framföras över perspektiv och vinklingar på historien medför TV-serien att den just ger en historisk förankring av konflikten. Det är en av seriens fördelar. Den ger tittarna en förståelse för att denna konflikt inte har religiöst ursprung och heller inte kommer att få någon lösning med religiösa argument: 

– It’s a common misconception that the conflict between Jew and Arab in the region has its roots in Biblical times, säger Kosminsky. Läs här Kosminskys kortfattade beskrivning av konfliktens historiskt-politiska bakgrund: http://www.telegraph.co.uk/culture/tvandradio/8303231/Peter-Kosminsky-on-The-Promise-his-drama-about-Palestine.html Här finns även länkar till debattsidor.

Möjligheten att ta del av The Promise i efterhand finns under juni månad på Svt Play: http://svt.se/2.177748/the_promise

 

Anders Wesslund