Tyska TV-produktioner

27 maj 2015

De senaste åren har flera tyska produktioner nått svensk TV-publik. Gemensamt för dem och nytt för omvärlden är att kunna ta del av tysk självförståelse av 2:a världskriget och följderna under efterkrigstiden fram till återföreningen. I Krigets unga hjärtan från 2013 (finns bl a på http://www.netflix.se) får tittarna följa fem ungdomars öden från krigsutbrottet och genom krigsåren, där de unga männen hamnar vid fronten och de unga flickorna vid fältsjukhus och i andra delar av ett samhälle omställt till krig. Ideal förändras, grymma erfarenheter märker dessa unga människor för livet. Illusioner om det goda, om ondska, om det rätt och om egen moral krossas.

Efter denna serie följde Weissensee 2013-2014 uppbyggd kring den två östtyska familjer under 1980-talets DDR, särskilt familjen Kupfer med pappan i hög befattning inom Stasi och hans båda söner som väljer olika vägar. Storebror, lik den hemmavarande sonen, förblir partiet och kommunismen och Stasi trogen. Han förlorar dock sin fars gunst, en far som lever med den dubbla lojaliteten inom sig. Lillebror, också polis, följer hjärtat och blir den som utmanar systemet inifrån. Kvinnorna i deras närhet, mamma, systrar, flickvänner, fruar och älskarinna har alla betydelsefulla roller. Livet beskrivs, som jag uppfattar det trovärdigt. Det är naket, vardagligt, färgfattigt och långt ifrån vackert. Ändå berör dessa personligheter och personporträtten känns nära.

I Tannbach, som visats i SvT i maj i år, och som fortfarande finns på http://www.svtplay.se, får tittarna följa invånarna i byn med samma namn som serien, direkt efter krigsslutet när den delas. Vidrigheter från kriget följer människorna som hamnar på olika sidor gränsen med sina historier och gärningar och band till varandra. Familjer splittars när nya gränser dras upp inom dem själva, mellan familjemedlemmar och mellan byborna. Här byter lokala nazister sida och kommer undan sina brott men de inte borta ur grannarnas medvetande. Här ska människor leva med egen skuld och med brott gentemot andra i bygemenskapen. Här beskrivs idealism hos en del som drömmer om det nya socialistiska samhället där orättvisor är borta, medan andra enkelt byter sida. Nu tjänar man nya herrar i en ny form av fascism inom det framväxande östtyska systemet. Några söker en framtid i USA. Vad innebar den västliga friheten? En fri värld utan värden knutna till historiska band, till kultur och historia där enbart konsumtion och egen framgång räknas?, som konservativ kritik av kapitalismen formuleras. Eller möjligheten i de liberala värdena; att äntligen få vara en fri människa och ha sina mänskliga rättigheter och sitt värde bortom etnicitet och religion? Konflikten mellan de olika systemen och ideologierna går rakt genom människorna och är närvarande för tittaren.

Genom de nya tyska produktionerna har värdefulla bidrag kommit vid sidan av andra berättelser om Tyskland under och efterkriget. De har inte berättats inifrån den tyska kulturen tidigare. Nu tycks det vara möjligt, en generation senare att kunna beskriva sin egen historia utan att bara vara kättrad vid historiens och omvärldens skampåle. Och berättelserna kommer både från forna Öst- och Västtyskland. Det alla serierna lyckas med är ge mer mångfärgade, mångbottnade och komplexa bilder än aldrig så många dokumentärer och spelfilmer tidigare gjort. Frågan om skuld och personligt ansvar kommer nära genom de enskilda människoödena. Likaså om moraliska värden och ideologi. Det sker på ett annat sätt än tidigare; som tittare kommer jag inte undan frågorna om hur jag själv skulle ha handlat, vilka val jag skulle ha gjort, vem jag hade varit om jag levt i Tyskland under denna tid.
Eller vem jag och vi är idag.

Anders Wesslund


The Promise

02 juni 2012

Under maj månad har Sveriges Television visat den brittiska Channel 4-produktionen The Promise om Israel-Palestinakonflikten och dess historiska bakgrund. Det är en dramatisering som spinner kring hur 18-åriga Erin reser från England till Israel för att bo med sin jämnåriga väninna, som har dubbelt medborgarskap (brittiskt/israeliskt), och som ska göra sin värnplikt. Dramats handling pendlar mellan åren efter 2:a världskriget och nutiden med dess spänningar och våld på båda sidor, hos israeler och palestinier, i Israel och i de ockuperade områden Västbanken och Gaza.

Dramaseriens skapare Peter Kosminsky berättar hur serien kommit till för att följa upp ett traumatiskt avsnitt i brittisk kolonialhistoria. Det gör att en av underberättelserna handlar om britternas oavslutade bearbetning och hantering av hur de, som befriare och hjälpare till överlevande judar från nazisternas koncentrationsläger, kom att svika palestinierna efter sin reträtt från Palestina. Delarna som handlar om nutiden, som daglig förnedring av palestinier bakom muren, ”barriären” mot Västbanken, och israelers rädsla och erfarenhet av självmordsbombares besinningslösa våld, för in tittaren i konfliktens många och svåra dimensioner som infekterade debatter i frågan sällan lyckas med. TV-serien har hyllats i Storbritannien, men det innebär inte att den undgår kritik. Debatten finns på brittiska kommentarssajter, bl a hos Channel 4. Där kommer både kritik och hyllningar till produktionen och dess historieskrivning fram. Hur det ser ut i Sverige har jag inte följt.

Även om kritik kan framföras över perspektiv och vinklingar på historien medför TV-serien att den just ger en historisk förankring av konflikten. Det är en av seriens fördelar. Den ger tittarna en förståelse för att denna konflikt inte har religiöst ursprung och heller inte kommer att få någon lösning med religiösa argument: 

– It’s a common misconception that the conflict between Jew and Arab in the region has its roots in Biblical times, säger Kosminsky. Läs här Kosminskys kortfattade beskrivning av konfliktens historiskt-politiska bakgrund: http://www.telegraph.co.uk/culture/tvandradio/8303231/Peter-Kosminsky-on-The-Promise-his-drama-about-Palestine.html Här finns även länkar till debattsidor.

Möjligheten att ta del av The Promise i efterhand finns under juni månad på Svt Play: http://svt.se/2.177748/the_promise

 

Anders Wesslund


Juholt och makten

24 januari 2012

”Medierna gav honom aldrig någon chans”.  Denna kommentar har återkommit från olika håll de sista dagarna. Jag läste reaktioner i lokaltidningen om hur arbetarna på Alimak, industrihisstillverkaren, reagerade på Juholts avgång. Samma ord kom från Kenneth, (s)-landstingspolitikern som jag mötte i trapphuset på lasarettet i går morse. De kom även från Johan, arbetskamraten på jobbet. Vi funderade vidare över hur beroende vi är av vad medierna förmedlar för den bild vi får av vad som sker och för hur vi föreställer oss världen. För vår världsbild. Just nu gäller den det politiska spelet inom Socialdemokraterna men troligen än mer kring den politiska makten i vårt land.

Mediebilden (”affärerna och turerna”), interna meningsskiljaktigheter inom (s) och Håkan Juholts personliga ledaregenskaper har säkert alla haft betydelse. I vilken grad är svårt att avgöra som medborgare. Likaså i vilken grad dolda maktintressen har inflytande över våra uppfattningar av verkligheten. Det man kan förstå är att den bakomliggande och delvis dolda kampen är nog så viktig. Inifrån den politiska sfären finns spinndoktorer och andra strateger. Medieföretagen i sin tur är stora och mäktiga, och i vårt land som andra styrda av kapitalstarka intressen. Bonniers har dominans inom press och alltmer inom trycksaker och TV-medier. Pressen i stort är koncentrerad och till mer än 80 % borgerlig. Vilken betydelse för våra världsbilder har detta? Vad vill männen (främst) i styrelserummen? Vilken frihet har journalistisken? Och i vilken grad har Public service valt att balansera och förmedla oberoende och fri journalistisk? Visst var det så SVT ville beskriva sig i fjolårets reklamkampanj? Man kan även fundera över vilka röster som inte hörs och kommer till tals i större grad i offentligheten – och vilka frågor journalister sällan ställer, och till vem de inte ställs.

Beträffande bilden av Juholts politik är det mest omedelbara och direktförmedlade man kunnat ta till sig de politiska tal han själv har hållit. Även dessa har förstås följt en agenda, men man kan ändå vid en jämförelse upptäcka att då framträder andra bilder – och världsbilder – än när medierna valt fokus, vinklingar och raster. I denna glipa pågår kampen om bilden, föreställningen.

Från en kristen utgångspunkt har förhållandet till makten redan från ursprunget varit i centrum. Det religiösa och politiska förtrycket var hårt för de första troende. Det var i opposition till makten tron växte sig stark. Så i vems tjänst makten stod, hade betydelse för det rent kroppsliga livet; om man fick överleva. Det handlade om hur makthavare stod mot enkla och fattiga människors längtan efter befrielse och värdigt liv. I någon mån är det samma kamp om makt och världsbild som upprepas också nu. Politik och demokratiska styresformer är de landvinningar den västliga civilisationen gjort sedan kristendomen föddes. Än idag handlar det dock om att avtäcka avgudar, avgöra motiv bakom och försöka avgöra i vems intresse makt utövas och världsbilder skapas och förmedlas. För makt i kristen tro ska stå i befrielsens tjänst, utgå från de svagastes perspektiv och att se varandra och andra som jämlika. Så när berättelserna om Juholts avgång berättats i offentligheten, vilka är bilderna som förmedlats och i vems tjänst? För de röstsvaga arbetarna som kom till tals i den borgerliga lokaltidningen (tack Norran!) var det tydligt att de fångat upp att andra bilder av verkligheten inte fått plats.

Anders Wesslund