Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Så har handskakningsdebatten tagit ny fart genom Förbundet humanisternas försorg. I en debattartikel i DN http://www.dn.se/debatt/att-vagra-ta-kvinnor-i-hand-maste-fa-konsekvenser/ hävdar de att vägran att skaka hand inte kan omfattas av religionsfriheten, och ”att vägra ta kvinnor i hand måste få konsekvenser”. Och det måste det kanske. Frågan är vilka konsekvenser.
Ja, det är jobbigt när någon inte vill handhälsa. Man står där med sin utsträckta tass och känner sig snopen. Man känner sig avvisad, och det är en av de värsta känslor som vi människor kan utsättas för. Även om jag vet att det inte är riktat mot mig personligen, och att ur den icke handhälsande personens perspektiv är ett uttryck för respekt, inte av nedvärdering, så är det min instinktiva känsla.
Dessutom är grunden för vägran att ta i hand en syn på relationen mellan könen som jag inte delar. Det handlar inte om en nedvärdering av kvinnor – men det handlar om en separation av könen, som grundas i en essentialistisk syn på kön. Att hävda att det måste få konsekvenser att vägra att ta kvinnor i hand kan alltså ses som ett sätt att försvara en jämställdhet grundad på en konstruktivistisk syn på kön.
Det är dock inte den argumentation Humanisterna för. De för istället ett tänk-om-alla-skulle-göra-så-resonemang, när de väl avfärdat tanken på att vägran att skaka hand skulle omfattas av religionsfriheten, eftersom inte alla muslimer vägrar ta personer av motsatt kön i hand, ”och lagen om religionsfrihet kan förstås inte täcka varje personlig tolkning av en trosuppfattning”.
Dagen efter kommenterade DN:s huvudledare http://www.dn.se/ledare/huvudledare/ratt-ska-vagas-mot-plikt/ artikeln. Det är faktiskt lite svårt att förstå vad den vill säga. DN kallar religionsfrihetsresonemanget irrelevant, eftersom ”människor har rätt att tolka sin tro själva”. DN slår emellertid fast att ”ta i hand är ett så vedertaget sätt att hälsa, att den som inte är beredd att göra det svårligen kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande eller vara berättigad till a-kassa”. Men å andra sidan avslutas ledaren med orden ”I jämbördiga möten finns ingen rätt till mer närhet än den andra parten vill ge. Och det är alltid den som vill minst som bestämmer var gränsen går. ”
Den förvirring som ledaren ger uttryck för tror jag är symptomatisk. Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till de olika sätt att vara som nu finns i vårt land. Och framför allt om de är religiöst motiverade. Först var det som om religion inte fanns, och religiösa skäl togs inte på allvar. Sedan hände det att man nervöst acceptera allt som motiverades religiöst – och nu verkar det som om det finns en trend att ”sätta ned foten”: å nej, man kan minsann inte åberopa religion hur som helst. Och det kan man förstås inte. Sakta börjar nu statliga och kommunala myndigheter inse behovet av ökade kunskaper om religion, och det är positivt.
Den mening jag studsade inför i DN:s ledare var att det skulle vara en förutsättning för att få jobb att man tar folk i hand. Jag frågar mig häpet vilka arbeten det är som har handskakning som en bärande funktion. Visst, det finns kanske vissa representativa yrken där man ideligen möter nya människor och förutsätts hälsa på dem på det i dagens Sverige vedertagna sättet. Men i de allra flesta jobb och på de allra flesta arbetsplatser kan jag inte se att det skulle vara omöjligt att acceptera olika hälsningsformer.
Så jag håller verkligen med om att var och en måste få göra som den vill, och att det måste få konsekvenser. Men till skillnad från Humanisterna (och möjligen DN:s ledarsida?) tänker jag att konsekvenserna måste bli att vi blir bättre på att lära oss leva med mångfald. Och enda vägen dit är att tala med varandra, att hitta metoder för att skapa ett samtalsklimat där vi vågar fråga ”varför gör du så där”, där vi vågar berätta om våra reaktioner när vi blir sårade eller osäkra, och där vi är öppna för att lyssna till varandra. Då kan vi få ett helt batteri av möjliga hälsningsformer – som i ryska postens ”handtag, famntag, klapp eller kyss” – fast ännu fler: handen på hjärtat, bugning, ”namaste” med händerna sammanförda… Och om vi någon gång gjorde ”fel” så skulle det inte behöva kännas pinsamt, utan vi kunde skratta åt det tillsammans.
Och så det där jämställdhetsargumentet. Faktum är att jag tror att de flesta som har en essentialistisk syn på könen tar i hand. Eller vill kramas lite. Lite extra, till och med…

Helene Egnell

Social samverkan – ingen självklarhet i Malmö

I Malmö har vi just avslutat ett pilotprojekt kring ”Social Cohesion”, där alla intresserade religiösa organisationer och kyrkor har bildat en allt mer vidgad referensgrupp tillsammans med polisen, räddningstjänsten, Stadsmissionen, Röda korset, kommunen och Skåneregionen. Biskop Antje Jakelén har varit initiativtagare efter förfrågningar från Religionernas Världsparlament. Skälet till initiativet är att pröva ett koncept för social förändring som Religionernas Världsparlament utvecklat inför sina stora möten vart femte år i olika världsstäder. Man önskade pröva det på en liten stad med stor religiös och etnisk mångfald inför det kommande Världsparlamentet i Bryssel 2014. Grundtanken i initiativet är att om en stads olika religiösa grupper erkändes av stadens myndigheter och upphöjdes till kompetenta sociala aktörer för stadens utveckling, så skulle förutsättningarna öka för att etniska grupper som identifierade sig med sina religiösa organisationer skulle få del av den statushöjningen i sitt samhälle.

Pilotprojektet har pågått under ett år och inneburit att över 100 intervjuer genomförts med nyckelpersoner inom näringsliv, kommunala institutioner, högskolor, hälso – och sjukvården, idrotten, polisen, räddningstjänsten m.m. samt ett heltäckande urval av etniska och religiösa organisationer och församlingar i Malmö. Temat har varit vilket intresse som finns och vilka möjligheter man ser inom sitt fält om denna mångfald av religiösa grupper som finns i staden kunde förvandlas till resurser. Dessutom har under våren fem tankesmedjor skapats av ett urval intervjuade nyckelpersoner som mött kring olika teman. Tanken är inte att konkurrera med alla liknande initiativ som redan är igång utan försöka kartlägga dessa för att stödja och bygga vidare på dem i ett större sammanhang. Håll ögonen öppna när materialet kommer att presenteras i pressen.

Nyckeln till framgång ligger i attityden hos politiker och tjänstemän i kommunen och dagspressens egen delaktighet kring informationsspridning. Här finns många negativa tecken som vi hoppas kunna överbrygga. I Malmös politiska och administrativa landskap finns en grundmurad misstänksamhet mot allt religiöst. Den tycks grunda sig i fördomen att religion står i öppen konflikt med vetenskap, demokrati, jämlikhet och tolerans och att den sekulära ideologin (för den hanteras som en egen ideologi) är det enda som kan garantera dessa värdens fortlevnad. Religionsfrihet i den tappningen blir ett krav på frihet från religion. Helt sant är att de olika religiösa grupperna i vårt samhälle bär på samma spännvidd i synsätt på vårt samhälles centrala värden som går att återfinna i samhällets icke religiösa eller sekulära medborgarkollektiv. Religiösa kollektiv som präglas av islam eller kristendom eller judendom härbärgerar allt från fundamentalism och bokstavstro till moderat traditionell uttolkning och till progressiv eller radikalt nytänkande och varje tolkningstradition har sina ledande uttolkare med auktoritetslinjer djupt ner i sina kollektiv. Utanför dessa auktoritetslinjer frodas grupper av våldsamma och revolutionära uttolkare som ockuperar sin religion som täckmantel för maktintressen. De är ofta obundna parareligiösa grupper som närs av att samhället dumpar eller motarbetar deras religions mer traditionella organisationer. Det gäller både i den kristna sfären och i den muslimska som är de två största idag.

Idag söker moderata krafter inom respektive religion varandra i en gemensam samverkan för att stärka den organiserade religionens plats i samhället på den utflippade och ockuperade religionens bekostnad. Påtagligt ofta upplever dessa samverkande grupper att samhällets etablerade institutioner är undanglidande om man inte är öppet agerande för en sekulär ideologi. Det behövs mer intellektuell skärpa och betydligt mer social mognad från staden etablerade makthavare om Malmö ska bli en Fridens och Fredens stad inom 50 år.

Sten Högberg