Handtag, famntag, klapp eller kyss?

30 november 2013

Så har handskakningsdebatten tagit ny fart genom Förbundet humanisternas försorg. I en debattartikel i DN http://www.dn.se/debatt/att-vagra-ta-kvinnor-i-hand-maste-fa-konsekvenser/ hävdar de att vägran att skaka hand inte kan omfattas av religionsfriheten, och ”att vägra ta kvinnor i hand måste få konsekvenser”. Och det måste det kanske. Frågan är vilka konsekvenser.
Ja, det är jobbigt när någon inte vill handhälsa. Man står där med sin utsträckta tass och känner sig snopen. Man känner sig avvisad, och det är en av de värsta känslor som vi människor kan utsättas för. Även om jag vet att det inte är riktat mot mig personligen, och att ur den icke handhälsande personens perspektiv är ett uttryck för respekt, inte av nedvärdering, så är det min instinktiva känsla.
Dessutom är grunden för vägran att ta i hand en syn på relationen mellan könen som jag inte delar. Det handlar inte om en nedvärdering av kvinnor – men det handlar om en separation av könen, som grundas i en essentialistisk syn på kön. Att hävda att det måste få konsekvenser att vägra att ta kvinnor i hand kan alltså ses som ett sätt att försvara en jämställdhet grundad på en konstruktivistisk syn på kön.
Det är dock inte den argumentation Humanisterna för. De för istället ett tänk-om-alla-skulle-göra-så-resonemang, när de väl avfärdat tanken på att vägran att skaka hand skulle omfattas av religionsfriheten, eftersom inte alla muslimer vägrar ta personer av motsatt kön i hand, ”och lagen om religionsfrihet kan förstås inte täcka varje personlig tolkning av en trosuppfattning”.
Dagen efter kommenterade DN:s huvudledare http://www.dn.se/ledare/huvudledare/ratt-ska-vagas-mot-plikt/ artikeln. Det är faktiskt lite svårt att förstå vad den vill säga. DN kallar religionsfrihetsresonemanget irrelevant, eftersom ”människor har rätt att tolka sin tro själva”. DN slår emellertid fast att ”ta i hand är ett så vedertaget sätt att hälsa, att den som inte är beredd att göra det svårligen kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande eller vara berättigad till a-kassa”. Men å andra sidan avslutas ledaren med orden ”I jämbördiga möten finns ingen rätt till mer närhet än den andra parten vill ge. Och det är alltid den som vill minst som bestämmer var gränsen går. ”
Den förvirring som ledaren ger uttryck för tror jag är symptomatisk. Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till de olika sätt att vara som nu finns i vårt land. Och framför allt om de är religiöst motiverade. Först var det som om religion inte fanns, och religiösa skäl togs inte på allvar. Sedan hände det att man nervöst acceptera allt som motiverades religiöst – och nu verkar det som om det finns en trend att ”sätta ned foten”: å nej, man kan minsann inte åberopa religion hur som helst. Och det kan man förstås inte. Sakta börjar nu statliga och kommunala myndigheter inse behovet av ökade kunskaper om religion, och det är positivt.
Den mening jag studsade inför i DN:s ledare var att det skulle vara en förutsättning för att få jobb att man tar folk i hand. Jag frågar mig häpet vilka arbeten det är som har handskakning som en bärande funktion. Visst, det finns kanske vissa representativa yrken där man ideligen möter nya människor och förutsätts hälsa på dem på det i dagens Sverige vedertagna sättet. Men i de allra flesta jobb och på de allra flesta arbetsplatser kan jag inte se att det skulle vara omöjligt att acceptera olika hälsningsformer.
Så jag håller verkligen med om att var och en måste få göra som den vill, och att det måste få konsekvenser. Men till skillnad från Humanisterna (och möjligen DN:s ledarsida?) tänker jag att konsekvenserna måste bli att vi blir bättre på att lära oss leva med mångfald. Och enda vägen dit är att tala med varandra, att hitta metoder för att skapa ett samtalsklimat där vi vågar fråga ”varför gör du så där”, där vi vågar berätta om våra reaktioner när vi blir sårade eller osäkra, och där vi är öppna för att lyssna till varandra. Då kan vi få ett helt batteri av möjliga hälsningsformer – som i ryska postens ”handtag, famntag, klapp eller kyss” – fast ännu fler: handen på hjärtat, bugning, ”namaste” med händerna sammanförda… Och om vi någon gång gjorde ”fel” så skulle det inte behöva kännas pinsamt, utan vi kunde skratta åt det tillsammans.
Och så det där jämställdhetsargumentet. Faktum är att jag tror att de flesta som har en essentialistisk syn på könen tar i hand. Eller vill kramas lite. Lite extra, till och med…

Helene Egnell


Manifestkritik

07 november 2011

När manifestet för en kristen humanism, ”Att vara kristen är att vara humanist” nådde Förbundet Humanisternas bloggsajt, blev det en energisk debatt. Genomgående bland bidragen var en kritik mot manifestet och religiös tro i allmänhet och det var förvånansvärt oförsonliga tongångar från flera bloggare. Några har dock fått mig, som medförfattare till manifestet, att tänka till och självkritiskt reflektera. Min kommentar är begränsad, men för den som vill följa kommentarstråden som jag refererar till, så finns den på http://humanistbloggen.blogspot.com/2011/10/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist.html?showComment=1319663069569

En kritik handlar om att manifestet är dogmatiskt. Denna dogmatism anses uppkomma genom att hänvisa till Gud som sker t ex i följande manifestrader: ”Kristen tro tolkar … Denna tolkning är rotad i en intuitiv erfarenhet av att Gud är allt livs ursprung och mål och att hela den skapelse vi delar med varandra är föremål för Guds kärlek och omsorg. … Människan är skapad till Guds avbild.”

Så här skriver en kritiker: ”Kort sagt denna inledning till manifestet är anti-humanism och visar att man är på en pre-modernistisk nivå i sin religionstolkning. Jag kan acceptera att kalla det goda ”gud” att se en del av de kristna berättelserna som narrativ som kan skapa insikt genom reflektion tolkning. Jag kan till och med acceptera att de religiösa narrativen innehåller våra förfäders (tyvärr inte så mycket mödrars) livsvisdom och att kritisk reflektion kring denna kunskap kan ge insikter kring vad i det innebär att vara människa. Men denna dogmatiska kristendom som inledningsstycket visar upp här inte hemma i en rörelse som vill kalla sig humanistisk. Hur ska en buddist, troende jude eller muslim se på denna humanism som håller för sant sådant de inte med sin religion kan hålla som sant.”

Ingen av manifestförfattarna tror jag vill eller tänker att det skall uppfattas dogmatiskt. Jag ser två skäl till att den ändå gör det. Det ena är att en text som blir alltför teologisk, som jag själv tycker att manifestet blivit, lätt uppfattas som en hänvisning till en dogm. Tro blir för mottagaren uppfattad som att man uttrycker trosdogmer. Man ser inte att de manifesterande står i ett ständigt tolkande, förkastande och omtolkande – också i förhållande till den gud man bekänner. Det andra handlar om språket, som annan kritik skjuter in sig på. Satserna uppfattas vara uttryck för faktapåståenden från avsändaren: ”Människan är skapad till Guds avbild.” uttrycker inte en åsikt eller värdering utan är ett faktapåstående om vår externa verklighet, tredje personsontologin. Alltså är det ett djupt meningslöst påstående och ett brott mot vetenskapens och vardagens språkspel, det hör inte heller hemma inom filosofin eller politiken.”  Denna kritik gör det nödvändigt att fundera på språket och hur vi kommunicerar. Moderniteten förutsätter att både sändare och mottagare aktivt i sin kommunikation arbetar på vad man vill säga och vad man hör. Det finns uppenbarligen språkliga klyftor att överbrygga mellan religiös och sekulär humanism.

Sen blir en del kritik själv dogmatisk när den vill låsa fast tro vid vissa dogmatiska ståndpunkter, vilket andra kommentarer gav uttryck för. Både biskop Jackelén, som någon refererade till, och Mattias Martinson, professor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet, utmanar både teism och ateism med hänvisning till hur postmodernismen dekonstruerat de teistiska gudsbegreppen. Den utgångspunkten skulle kanske vara spännande i en fortsatt dialog?

 

Till sist tilltalas jag av följande kritik:

”Angående det religiösa språket, om humanism är att sätta ontologiska försanthållanden efter sitt humanistiska ställningstagande så är det inte OK att FÖRST skriva att ” Människan är skapad till Guds avbild” och sedan kalla sig humanist. Jag tycker programmet ska skrivas om så att man FÖRST definierar sig som humanist, och sedan deklarerar sin inställning till gudsfrågan och människans ursprung. Då den humanistiska traditionen sätter kritiskt tänkande i centrum är det oförenligt med detta strävande (anser jag) att säga ” Människan är skapad till Guds avbild”. Om man vill vara humanist får man ändra formulering, Exempel: ”vi humanister som också är kristna har en trosuppfattning som inkluderar att vi tror att människan är skapad till Guds avbild. Som troende humanister anser vi att man då ska sätta människan, den unika personen, i centrum så som vara likvärdig med Gud. Detta eftersom vi kan ha kunskap om våra med människors intressen men inte på samma sätt kan uttala oss om Guds vilja. Vi ser det som Guds vilja att sätta medmänniskan i centrum då vi medmänniskan är guds företrädare på jorden. Vi ser guds förkroppsligande i Jesus som att gud är förkroppsligad i alla personer” Eller något åt det hållet, i alla fall en text som reflekterar att man som humanist har ett åtagande gentemot sin medmänniska.

Nu tycker jag att manifestet reflekterar att vi humanister har gemensamma åtaganden mot våra medmänniskor, men språkspelet och föreställningarna om Gud som uppfattas dogmatiska kom i centrum för vad många uppfattade. Jag tar till mig av det sista stycket. För kristna humanister är det inte svårt att sätta människa först och kristen sen. Jag kommer att tänka på lundateologen Gustaf Wingrens bok Människa först, kristen sen där tankegångar från kyrkofadern Ireneus och den danske filosofen Lögstrup presenteras som väl stämmer med detta. Detta syns dock för litet i manifestet.  Främst gillar jag att den sistnämnda kritiken både gav konstruktiva förslag på skrivningar och öppnar för fortsatt dialog – och den inbjudan fanns även i annan kritik som jag inte får plats att kommentera här.

 

Anders Wesslund


Sekulär och demokratisk – om skyttegravar i DN

10 september 2011

Teologen Annika Borg och humanisternas ordförande Christer Sturmark skriver en tänkvärd gemensam debattartikel i DN den 10 september om att kyrkan bör gräva ned stridsyxan mot Humanisterna. http://www.dn.se/debatt/kyrkan-maste-sluta-fred-med-religionskritikerna. Det är lätt att instämma i att det är dumt att gräva skyttegravar mellan dem som tror på en Gud och dem som inte gör det. De hävdar att den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill bygga ett samhälle på sekulär och humanistisk grund och dem som inte vill det.

Att det sker övertramp på båda sidor i debatten mellan kyrkans människor och Humanisterna råder det ingen tvekan om. Att vi från kyrkans sida skall slippa höra att gudstro inte skiljer sig från tro på tomtar och troll kan bara välkomnas.

Men det finns ett grundläggande problem värt att fundera mer på. Båda författarna vill ha ett samhälle som inte kompromissar med mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer. Religion får inte styra till exempel lagstiftning, säger de.

Ordet ”sekulär” brukar översättas med ”världslig”. Läser man definitionerna i Wikipedia framgår det att en sekulär uppfattning innebära avståndstagande från en gudstro. Borg och Sturmark förklarar inte vad de menar med ”sekulär”. Hur är ”sekulär” i deras mening förenlig med rätten att fritt utöva sin religion offentligt i ett demokratiskt samhälle?

Mer konkret – om jag från religiösa/kristna utgångspunkter reagerar starkt mot orättvisor i samhället, så vill jag naturligtvis verka politiskt i det demokratiska samhället med denna värdegrund som bas. Författarna menar att kyrkans och Humanisternas normativa värdegrund sammanfaller i stort. Det är möjligt, och naturligtvis väl värt att pröva närmare. Men det är inte sant att basen för denna normativa värdegrund sammanfaller, tron på Guds existens är en faktiskt skiljeline.

Argumentationen för ett sekulärt samhälle kan uppfattas som en önskan att kristna håller inne med sitt politiska engagemang – nämligen om den bygger på gudstro. Den tenderar att förneka den betydelse som kristen tro har haft för demokrati, gemensam välfärd och mänskliga rättigheter.

I Sveriges grundlagar finns inte begreppet ”sekulär”, däremot ”demokratisk”. Folkstyre innefattar rättigheten till religiös tro som en av sina grundvalar. Religiös tro som leder till agerande i folkstyret, är det möjligt i ett sekulärt samhälle? Om man tar definitionen på allvar, att ”sekulär” utesluter gudstro, så innebär termen ett demokratiskt problem.

Räcker det inte att samhället är demokratiskt? Betyder ett sekulärt samhälle att detta tar ställning i frågan om gudstro?

Erik Lundgren