Tro, religion och politik

28 februari 2011

Två debatter om kristen tro i offentligheten pågår. I Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article8626765.ab   kritiseras  Svenska kyrkan för de planer som diskuteras inom Sveriges Kristna Råd om ett nytt Påskupprop – nu mot utförsäkringarna i sjukförsäkringssystemet. Det är liberala kristna som vill hålla tron fri från politik. Här pläderas för Gud utanför politiken.

I DN http://www.dn.se/ledare/signerat/ja-till-polyteism angriper Lena Andersson Svenska kyrkan för att vara poly(!)-teistisk. Här får kyrkan kritik för att den inte tror på sin enda Gud som ska vara som Han  (ja, han var väl en Han?) var förr.  

Återigen blir tron och gudsbegreppen föremål för debatt. I första fallet får debatten nerv av att tron tolkas – och, där i tolkningen avtäcks att slutsatserna inte alls är fria från politiken, d v s den värld i vilken människor lever, tror och skapar sina idéer om vad, vem och hur Gud är. Inte ens för de liberala.

I den ateistiska kritiken skall kyrkan åter tillbaka till den gamla tro och vetande- debatten. Det finns förvisso goda rationella argument hos Lena Andersson, men de för inte samtalet kring de existentiella frågorna och det gemensamma ansvaret för vår värld framåt. Även kyrkorna, tron och teologin har väl rätt till och är väl en del av evolutionen? Återigen spökar teism-begreppen, men främst rör det väl sig om att Svenska kyrkan återigen fallit för frestelsen att låta reklambyråer marknadsföra sitt budskap. 

Idag uppmärksammas Olof Palmes gärning över landet och kanske utanför. I Nordafrika pågår de folkliga resningarna mot ledare som tidigare haft goda förbindelser med väst, idag kallade ”diktatorer”. I Göteborg ikväll förs samtal om religionsmöte vid KHS-arrangemanget  i Johannebergskyrkan. I ett annat KHS-arrangemang i  Uppsala i veckan uppmärksammas Ola Larsmos bok om de prostituerades situation i samma stad i slutet av 1800-talet.

Tro, religion, politik. Nog hör de ihop. Såväl religionskritik som religionsdialog har sin plats, likaså engagemanget för hur vi – i dialog – ska hitta vägar framåt som mänskliga gemenskaper. Hur  tron och föreställningarna än definieras.

Anders Wesslund

Annonser

Ömsint uppmärksamhet

26 februari 2011

Det talas ofta om kärlek i kristna sammanhang. Vi känner väl alla ett litet obehag inför begreppet. Vad är det egentligen? Kärlek har kunnat dölja både fysiska och psykiska övergrepp på människor i beroendeställning, inte minst mellan föräldrar och barn. I flera av Bibelns skräckberättelser talas om en Gud som tuktar oss för vårt eget bästa. Självklart innebär livet många törnar, smärta och lidande. Och visst mognar vi som människor genom de motgångar vi går igenom. Men det rättfärdigar inte på något vis att någon enda människa medvetet förorsakar lidande för någon annan. Minst av allt i uppfostrande syfte!

Kärlek har också tolkats som en eftergivenhet, en tystnad inför ondskan. Man ingriper inte mot något orättfärdigt antingen för att man är rädd eller för att man djupast inser att man tjänar på sakernas tillstånd för sin egen bekvämlighet. Och så klär man passiviteten i ett förment överseende, som också kan få benämningen kärlek.

Vi vet också att kärlek varken har med förälskelse eller trofast vänskap att göra heller, även om kärleken ofta kan ha sitt ursprung i den typen av relationer. Kan man göra en bibelteologisk tolkning av fenomenet kärlek?

Jag har låtit mig inspireras av profeten Mika 6:8: ”Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.” Översättningen är mer än lovligt vag och döljer egentligen ett explosivt innehåll.

Att göra det rätta handlar i bibliskt sammanhang om rättfärdighet som i sin tur inte har något med rättvisa att göra. Rättfärdighet visar mer på en överdådig generositet, precis som den skapande Guden som ger allt liv i överflöd. Visst, vi ska tacka för det, men än mer ska vi mima Gud och göra likadant mot vår nästa. Då blir vi trovärdiga. Det gäller både det materiella och andliga, inte minst att kunna förlåta. Inte att bara gå förbi en oförrätt, utan att bemöda sig om sanning, gottgörelse och upprättelse av såväl offer som förövare.

Att troget hålla sig till Gud är att vara ödmjuk. Ödmjukhet som dygd missförstår vi också. Dag Hammarskjöld har i en av sina dagboksanteckningar skrivit att ”Ödmjukhet är att inte jämföra sig”. Vi ska vandra upprätta inför Gud och vår nästa, inse våra gåvor och begränsningar och vara stolta över de förmågor Gud har givit oss.

Att leva i kärlek, vad annat är det än att erkänna att vi alla är skapade av samma kött och blod? Vi är en enda mänsklighet och vi möter Gud i varandra när vi visar varandra en ömsint uppmärksamhet. Ömsint i bemärkelsen att vi ser den andre med Guds ögon, inte med våra småskurna och dömande ögon. Uppmärksamhet, att vi bryr oss om vår nästas hela liv. Det handlar om att konkret ge av sig själv, sitt eget, för att den andre ska bli uppmärksammad och bekräftad. Då, och först då, lever vi i en äkta kärlek.

Det enda Gud begär av dig är att du vandrar i ödmjukhet och inte jämför dig med andra, att du handlar rättfärdigt med en överflödande generositet och att du visar en ömsint uppmärksamhet mot din nästa, alla andra du möter, och i dem ser Gud själv.

Sr Madeleine Fredell OP


Religion och mänskliga rättigheter

15 februari 2011

I de dramatiska tiderna i norra Afrika, senast Egypten, går mina tankar till mänskliga rättigheter. Det finns något självklart i folkets rätt i rapporteringarna från demonstrationerna som jag finner hoppfullt. Det tycks som att konventionen om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och alla andra konventioner gjort skillnad. Det är helt fantastiskt när man tänker lite närmare på det.

Jag har haft anledning att sätta mig in i Kvinnokonventionen (CEDAW) och barnkonventionen (UNCRC) på senare tid. Det är oerhört intressant. Men det finns en sak som skaver. I konventionen för mänskliga rättigheter och barnkonventionen finns religionsfriheten inskriven tillsammans med andra väsentliga rättigheter. Läser man akademisk litteratur som bearbetar konventionerna ur olika perspektiv slås man av en sak. Religionen behandlas i första hand som ett problem. Religiös fundamentalism och extremism är allvarliga fenomen som kräver initierat och nyanserat genmäle från många håll. Men kan inte religion, kan inte kristendom bidra till att realisera mänskliga rättigheter?

Jag vill ju tro det. Jag tycker mig till och med kunna påstå det efter ett antal år som praktisk teolog i bokstavlig mening. Det får mig att pröva en tanke: är den negativa bilden av religion i allmänhet, islam i synnerhet, men också förstås kristendomen en del av neoliberalismens till synes ohejdade framtåg i världen? Liberalismen som vi alla står i tacksamhetsskuld till. Men dess strukturer i neoliberalismens form genererar privatisering av religionen samtidigt som den ökade frustrationen kanaliseras i grovt tillyxade bilder av grandiosa religioner som eftergift till sig själv och en marknadsanpassad media.

För någons fel måste det ju vara att rättigheter dagligen kränks? Och om det inte är statens fel, och därmed inte samhällets, och helst inte kulturens, så återstår religionen. Frågan är om inte den ensidiga bearbetningen av religion som problem i akademisk litteratur bidrar till en sådan logik. Så tänker jag, när jag läser den rättmätiga kritiken av religiös fundamentalism, samtidigt som jag i djupet sörjer att inte den kritiska udden i samtida teologi får rum.

Vare sig den kristna, muslimska eller någon annan.

Ulrika Svalfors


Dynamik istället för dynamit

11 februari 2011

Malmöborna är räddast och otryggast i Sverige. Det har Brottsförebyggande rådet slagit fast i en undersökning, enligt Sydsvenskan. Vi har fått veta att vi har de fattigaste barnen och vi har de sämsta skolresultaten. Listan på minustecken tycks vara oändlig. Eller är det egentligen plustecken? Berättar de här listorna om engagemang och ansvarstagande – om en vilja och en beredskap att ta emot, härbärgera och sakta men säkert hjälpa till att bygga upp? Att ge en dräglig tillvaro för människor som flytt från uppväxt med våld, krig och katastrof och som drömmer om fred, trygghet och välfärd?

 Vi är ca 50 % av utländsk härkomst. Bottenläget i rangordningarna kanske berättar att Malmö mer än andra städer tagit ansvar eller fullföljer högt ställda etiska ambitioner. Alla vet att ansvar och ambitioner inte säger något om aktuella resultat, men betydligt mer om riktning och framtid. Många vet också att Malmöregionen samtidigt står för en dynamisk utveckling utöver det vanliga i landet. Vad är det som skapar mänsklig utveckling egentligen? Varifrån kommer dynamiken? Kommer den norr- eller söderifrån?

Just nu följer vi intensivt utvecklingen i Egypten. Under 17 dagar har tusentals, kanske miljontals egyptier utstått hot om våld, riskerat ekonomi, mat för dagen utan att själva ta till våld bara för att få uttrycka sina krav på samhället. Människor som kommer till Egyptens nu kanske farligaste plats uttrycker känslor av uppvaknande av en ny tillit till varandra, nästan en förälskelse. Vad händer? På torget möts människor som inser att de har samma dröm och att de har 50 % chans att få den förverkligad. Risken för blodbad är lika stor, men det betyder mindre för dessa människor. Just där riskerna är som störst blir också drömmen om förändring mest verklig – drömmen om fred, frihet och delaktighet. Där drömmen är som starkast blir också besvikelsen som starkast och tar sig de mest destruktiva formerna. Det är en utmaning för varje samhälle att på politisk väg ta besvikna människor genom den frustration och apati som spruckna drömmar innebär. Om den utmaningen bärs av rätt människosyn så innebär den dynamisk utveckling då den frigör drömmar. Rätt människosyn i det sammanhanget är humanistisk en tro på människans förmåga, hennes vilja till tillit och samarbete och hennes kraft att ta sitt ansvar ensam och i grupp.

Social Cohesion är ett engelskt uttryck för när alla goda krafter i ett samhälle gör gemensam sak för sitt samhälles bästa. Det kan gälla muslimer, judar, buddister, hinduer och kristna, hjälporganisationer, kommunala och statliga institutioner och politiker. En sådan process är på gång i Malmö – var annars?

Och ikväll kom nyheten – Mubarak har avgått.

Sten Högberg


Kroppsideal

08 februari 2011

Huvudet värker, min ganska magerlagda kropp börjar slitas, nötas ned. Det är ryggen och knäna. Jag känner av min förkylning ikväll, och ändå, jag har det ganska bra. Jag är 48, idrottar, kan röra på mig, har ett jobb som inte sliter ut min kropp på det sätt som lokalvårdarens. Varje morgon möts jag av hennes arbete, jag känner doften av nyskurade trappor i det slitna huset som hör till lasarettet, där jag tillsammans med så många har min arbetsplats. Vi hejar, byter några ord, leenden. Hon lokalvårdaren och jag, terapeuten. Hennes arbete är en grund och förutsättning för mitt. Jag tänker på det ibland.

I Ica-affärens Bonnierstyrda tidningshylla samsas hälsomagasinen. I brevlådan kommer friskvårdskulturens olika alster. Vackra kroppar ler mot mig från friska människor. Är de lyckliga egentligen bakom de retuscherade bilderna? I senaste numret av tidningen Friskis tidning (tror jag det var) kolliderar bild och text. Ännu en vacker kropp och så påannonseringen av en Göran Greider-artikel om hur klassamhället syns i våra kroppar.

Vad gör vi med alla de ideal om kroppen vi dagligen matas med? Jag är kluven inför denna kultur av kost- och friskvård, som i grunden väl ändå är sund. Friskis & Svettis är ju en verklig folkrörelse och har fått många att röra sig, att må bättre. Ändå finns där något kring individualitet och kropp, lyckoideal och budskap som tycks vara ett med tidsandan. Hur var idealen förr, hos Per Henrik Ling, den svenska gymnastikens fader i det tidiga 1800-talet? Jag får upp 1900-talsbilder av Idlaflickor, Arne Tammer, scoutrörelse och kollektiva sundhetsideal i huvudet. Folkhemsideal. Fascistiska kroppsideal. Kommunistiska från forna sovjettiden.

I Bengt Kristensson Ugglas bok om teologen och människan Gustaf Wingren vänds begreppen upp och ned. Döden ses som nödvändig för livet. Vi dör lite dagligen, och så ska det vara. Vår död och nedslitning som förutsättning för andras liv – och tvärtom. Vetekornets teologi. Den är befriande och radikal. Den är ett fullt bejakande av kroppen, men som får oss att rikta oss till varandra och inte att förtränga eller förakta allas våra kroppar som inte når upp till idealen. Nötta, slitna och på väg att dö.

 Anders Wesslund