Då kommer prästen och kastar ut en…?

28 oktober 2013

Idag gick jag förbi Lunds domkyrka och råkade tjuvlyssna på en förälder som sade till sitt barn:

”Därinne får man inte skrika och gnälla, för då kommer prästen och kastar ut en.”

Jag var inte prästklädd, så min impuls att vända på huvudet och säga ”det gör vi inte alls” fick jag hejda. Men jag tänkte kort på några saker:

1. Är kyrkan, för ett barn, ett uttryck för den vuxenvärld som kräver att man är tyst och snäll av obegripliga anledningar? Eller är detta en plats där man får både stoja och leka, skrika och gnälla, vilka ju är naturliga uttryck för ett barn, men där man också får vara lugn och vara med om något som är lugnt?

2. Kräver kyrkan ett sådant vuxenliv av oss som är vuxna att gnäll och skrik inte har sin plats? Jag förespråkar inte vrål i katedralen, men om det är så att vi kräver av varandra att vi aldrig ska vara jobbiga, besvärliga eller ens lite gnälliga, var tar vi då vägen med vårt eget inres mörker?

3. Är det kanske just domkyrkorna och de mest utpräglade besökskyrkorna som borde ligga i framkant med att signalera att kyrkan är en plats för barn? Ställen där det känns som att barnen inte är med på undantag utan som centrala förebilder i tron? Kanske är det just i katedralen man ska få skrika och gnälla, leka och ställa frågor, medan tystnaden vid flera tidpunkter får sökas i andra sakrala rum?

Jag är osäker. Men jag utmanas – både i min roll som präst och i min tro som kristen – att inte signalera att jag skulle kasta ut den som gnäller och är besvärlig.

Marta Gustavsson

Annonser

Om Gud finns

16 oktober 2013

Finns Gud? Frågan har många svar, de enklaste är ja eller nej, svar som inbjuder till testuggande, som inte övertygar någon utanför den grupp som vet svaret.
Är frågan meningslös? Det finns en annan aspekt på svaret än att veta. Dostojevsky antas ha menat i Bröderna Karamazov att om Gud inte finns, så kan man göra vad som helst. Ett moraliskt beteende är beroende av vilken tro en människa har. Psykoanalytikern Lacan vände på påståendet. Om Gud finns kan man göra vad som helst. För den som har Gud på sin sida är allt tillåtet. Det finns en förskräckande historisk erfarenhet av religiöst motiverade konflikter och krig. Tro som ett massförstörelsevapen, som inte står kärnvapen efter i förlust av människoliv. Den aktuella situationen i Syrien, Mellanöstern, stora områden i Afrika tycks bekräfta tanken.
Är det fel på religionen, eller kan man förstå oförsonliga konflikter på ett annat plan? Filosofen Slavoj Zizek, har pekat på hur stalinismen hade närmast religiösa förtecken. När Chrustjev 1956 tog ifrån Stalin helgonglorian var det många ledare i den kommunistiska världen som begick självmord. Själva grunden för deras liv torpederades. Samma devota, närmast religiösa beundran för ledaren känner vi igen från den tidiga fascismen i Italien, eller ända till vår tid för Hitler.
Tolkningen är att auktoritetstro och ideologiska värderingssystem, snarare än Gudsupplevelsen är den destruktiva kraften.
Det vi ser just nu i USA liknar till sitt innehåll samma fenomen. Människor inom den republikanska kristna högern vet hur det är. Att kompromissa eller föra en dialog med meningsmotståndaren strider mot helt grundläggande värderingar, viktigare än det demokratiska beslutsfattandet. Några vet att de har rätt, och det tar över andras rätt att ha en annan uppfattning.
För någon vecka sedan firades i Indien Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhi var inte heller kompromissernas man, men det känns fel att kalla honom oförsonlig. De instrument han valde byggde på två saker. Icke-våld, och att övertyga många människor, både genom ord och exempel.
Det är tydligt att ledare har betydelse för kollektiva rörelser, ledare som övertygar eller tolkar mångas vilja. Men utgången av konflikter som inte dödar eller skadar kräver ett värderingssystem.
Tron på Gud är inget värderingssystem, till Gudstron hör många olika värderingar. Jag träffade nyligen israeliska kollegor som oroades av den stora migrationen av muslimer till Skandinavien. Ni riskerar att ta in oförsonliga konflikter, som har den religiösa övertygelsens alla kännetecken. Var rädda om er egen religion, sa en av dem.
Jag förstod inte. Det är oändligt tilltalande att ni översätter Gud med kärlek, det har visserligen rötter i gammaltestamentliga profetord, men ni uttrycker det mer än andra troende.
I djupa tankar grubblade jag vidare. Frågan om Gud finns föreföll plötsligt så irrelevant, däremot kraften i en religiös tro, en slags integration med sitt innersta, uppfattningen att det finns något mer och större. Men inte vad som helst, inte något som är det enda rätta. Det liknar mer den buddhistiske munk som i tio år mediterade över ett mantra. Mantrat löd: jag har förmodligen fel.
Dvs, andra tycker något annat än jag. Det enklaste sättet att blockera andras idéer är att döda, men det finns mer sofistikerade metoder: osynliggöra, förlöjliga eller trycka ner. Om Gud är kärlek öppnas andra förhållningssätt. Kanske kan demokrati beskrivas som Gudsriket i all sin grå protokollförda vardag, där instrumenten är att lyssna, ingå i dialog, kompromissa, ändra sig. Men demokratin kan inte bara vara formell, som Bo Rothstein tycks mena (DN 13/10). Utan reell – allas lika värde, ingen korrupt ämbetsmannakader, ett rättvist rättssystem, allas tillit till att samhället inte missgynnar någon och inte gynnar ett fåtal.
Om Gud är kärlek, så finns demokrati.

Erik Lundgren


Emellan – implicitet och gud

12 oktober 2013

I den värld där jag har min vardag som psykolog och terapeut talar vi om intersubjektivitet. Redan här behöver man tala i plural – om världar. Dem vi är samskapar vi tillsammans i varje nytt mänskligt möte, i varje ny relation. De sidor av oss själva vi visar fram är beroende av vem vi möter – och i vilket sammanhang. Alla dessa möten är i sin tur nedbäddade i ett bad av (vitalitets-)affekter. Vi känner, upplever emotionellt världen som den möter oss och genom dem vi möter. Var jag trygg? Öppnade mötet för nya erfarenheter? Gladdes vi tillsammans eller uppfattade jag en fientlig underton i det hen sa? Blev jag förstådd? Förstod vi varandra? Uppstod kontakt, en samhörighet? (Kontakt kommer ur latinets con tangere; att gemensamt beröra). Det mesta av detta sker implicit, inom oss. Outtalat på en icke-verbal nivå. Det mänskliga livet är till största del en implicit historia.

Implicit – och relationellt, skulle man kunna tillägga. Det är i relation till världen, till varandra det implicita äger rum. Vi är beroende. På en makronivå är vi beroende av allt omkring oss, från hur kosmos utvecklas; från molekylers och kvantpartiklars dans i universum genom materien till hur organiska storheter påverkar våra enskilda liv, som alltså knappast alls kan betraktas en-skilda eller avskilda från det eller dem omkring oss. No man is an island, kan man alltså instämma i, men egentligen bara illusoriskt om och genom att vi betraktar ön isolerad och uppfattar det omgivande vattnet som avskiljande (för det är det ju egentligen inte).

Människan som varelse har djupt nedlagda biologiska motivationssystem. Liksom vi drivs av hunger, törst och behov av trygghet (anknytningssystemet) har vi ett system som driver oss till varandra. Vi drivs till att vilja uppnå psykologisk närhet, till att vara och bli förstådda. Vi vet det när vi kan känna tillfredsställelsen i ett möte med en annan människa och då vi på djupet kan glädjas över att vi i stunden förnimmer att vi förstår varandra; jag vet att du vet det jag visste, och du vet att jag vet det du visste. Utan psykisk närhet ingen utveckling. Vi stannar av, dör i psykisk bemärkelse, blir sjuka eller deformeras själsligt om vi inte erfar att vi är i kontakt. Med andra ord kan man säga att vi inte kan låta bli att sträva efter att bli sedda och förstådda, lika lite som vi kan låta bli att äta, dricka eller söka trygghet när vi blir oroade eller skrämda. Man kan också säga att vi är beroende av relationerna till varandra.

Vi vet t o m att alla levande system är beroende av sina ingående beståndsdelar på både lägre och högre nivå – och i båda riktningarna. Inom dynamisk systemteori, som studerar levande system, ser man hur två eller flera faktorer tillsammans konstituerar ett system. Ingen enskild komponent bär på detaljerad instruktion i naturen för att t ex bygga en kropp, en hjärnas särdrag eller en orkan. De utvecklas istället genom samarbetet mellan alla involverade komponenter i systemet och växer fram när rätt förutsättningar finns. Det finns alltså inget sådant som att gener avgör ens ögonfärg, utan beroendet av omgivande komponenter avgör utfallet. De är dessutom självorganiserande dessa system. Ur kaos organiserar sig system mot tillstånd av balans på en ny nivå för att sedan på nytt utvecklas mot ännu nyare och högre nivåer. Men det går även i andra riktningen; det som sker på högre nivåer som att kognitivt, emotionellt erfara kontakt bygger nya erfarenheter som på sikt ger nya genetiska uttryckt. Det går alltså att bryta både biologiska och sociala arv.

Allt i universum är alltså beroende. Allt levande är beroende. Det är t o m inlagt som en grundläggande drivkraft i allt levande. Som människor söker vi kontakt, det är något vi mår väl av. Allt är även i utveckling som i sin tur avgörs av omgivande förutsättningar för om det blir ett gott eller mindre gott utfall, många gånger t o m ont. För gudsbilden och gudsrelationen bör denna kunskap inom utvecklingsteorierna kring levande system inte vara något i motsatsställning. Däremot är det spännande att fundera kring om gud själv är den del i dessa självorganiserande system för både sin och vår utveckling. Gud, mer som närvaro – implicit – än något vi definierar därute (i eller bortom universum) eller därinne (inom oss). Snarare kanske vi erfar det gudomliga i det som är emellan (oss) och i det vardande. Som en orkanvind- ingenstans i naturen finns ”instruktioner” för att konstruera en orkan i förväg men genom flera samverkande faktorer kan under rätt betingelser det tidigare (väder-)systemet falla samman och det nya träder fram och uppstår (eng: emerge) ur de komponenter som tillsammans skapade det dynamiska systemet. Andens vind blåser vart den vill. Det vi kan veta är vi kan inte låta bli beroendet eller att söka varandra. Det tycks vara en nedlagd komponent, skriven i skapelsens väv. Vi kan veta att kärlek kan uppstå, erfaras. Men hur och när beror på förutsättningarna i stunden.

Människans sökande efter gud är kanske att hon anar en relation hon inte känner till. Söker hon därför att relationen finns nedlagd som ett motivationssystem i henne? Skapas gud genom människans sökande? Skapas människan genom guds sökande? Kan gud alls definieras efter mänskliga mått eller hör gudserfarenheter till mellanområdet som bara kan erfaras i det implicita? I satsen att tro på (gud) är kanske mer betoningen på verbet tro, en handling, mer sant än att tala om att ”ha” en tro (substantiv) eller att tala om gud som något bestämt.

Anders Wesslund


Sorgebön över en far

02 oktober 2013

Teaterkritikern och författaren Leif Zern tecknar i boken Kaddish på motorcykel en bild av sin pappa Simon. Och öppningen till bilden är kaddishbönen.
Den lilla synagogan på Sankt Paulsgatan på Söder i Stockholm är närmast ett brädskjul. Där ber Simon varje morgon och varje kväll under elva månaders tid tillsammans med nio andra män sorgebönen. Han har mist sin mor, författarens farmor. Sin far miste han redan som litet barn.
Den lilla boken är något av en sorgebön över Simon, ett porträtt av honom, ett försök att teckna en bild av honom.
Boken slutar med att författaren söker bild av sin far inom sig och upptäcker att han inte riktigt kan. Han accepterar det, det tillhör livet på något sätt, han försonas med det. Pappas ansikte väntar på mig, skriver han.
Simon tillhör på ett levande och engagerat sätt den judiska traditionen, han lever den. Men han är också del av en annan livsstil, det svenska folkhemmet, som han också bejakar. Och han bejakar det med samma djupa allvar som han bejakar sin judiska tillhörighet.
I Uttran, söder om Stockholm, har Simon byggt en sommarstuga åt sin familj, brun med vita knutar, och där trivs han och vill vara på sommaren. Men hur ska han då kunna läsa kaddish för sin mor? Lösningen är en grön motorcykel en BSA Bantam som han får låna. Och han kör sin motorcykel från Uttran in till shul, som synagogan heter, morgon och kväll. Också på sabbaten. Han får ihop dessa två världar, lever med djupt allvar i dem bägge.
Namnet Zern har jag funderat över. I boken får jag veta att det ursprungliga namnet var Zernjaffsky, ett namn familjen beslutar korta ner till Zern för att anpassa sig till sitt nya hemland. Men författarens farmor behåller det gamla efternamnet.
Simon börjar som springschas på Skomans. Han får sedan anställning i en herrekipering på Vasagatan i Stockholm och får där alltmer ansvar, är med och sköter inköpen.
Simon har sin familj med sig, när han är bjuden till fabrikörer. Där känner sonen Leif att något misstämmer, han undrar över sin fars ställning i herrekiperingen. Blir han utnyttjad, får ta ansvar för de stora besluten och ändå inte insläppt på riktigt?
Genom sin far får författaren en djup ingång i det judiska. Han stannar kvar i sin tradition och det är på grund av sin far och han är kvar även idag.
Hela sitt liv har Simon en dröm om att öppna eget. Men så blir det inte. Istället förlorar han sin kraft, tvingas sluta. Köper en liten tobakshandel, men orkar inte i längden fortsätta det arbetet och hamnar i djup depression. Djupt gripande är bilden där författaren lämnar sin far på Långbro mentalsjukhus och fadern först när dörren stängs inser att han inte får följa med ut och ropar efter sonen. Det kommer också för mig hur Simon förlorade sin far så tidigt.
En inkännande bild av mamman tecknar författaren också. Hon är inte judinna. Hon kommer från enkla förhållanden med en far som överger familjen och en mor som försörjer sig genom att städa och inte kan förena sitt arbete med att ta hand om sina barn, så mamman växer upp som fosterbarn.
Kring dessa två finns en rik samling släktingar och vänner. De välbeställda kusinerna som kom från Helsingfors och bodde på Sveavägen. De sydde eleganta kreationer för damer. Där fanns kultur i rik omfattning. Där fanns en boksamling där Leif skrotade som barn. Och han hittade en bok av en författare som hette Anton Tjechov. Den innehöll två pjäser, ”Måsen” och ”Körsbärsträdgården”. Här hittade Leif Zern det som skulle bli hans framtid, teater och teaterkritik.
Boken förmedlar mycket livsvisdom. Den andas försoning. För sonen Leif är pappa Simon länken in till en rik och levande gemenskap med levande och döda.
Läs den!
*
Publicerat i Dialog, tidskrift för Samarbetsrådet för judar och kristna.

Lars Söderholm