Då kommer prästen och kastar ut en…?

Idag gick jag förbi Lunds domkyrka och råkade tjuvlyssna på en förälder som sade till sitt barn:

”Därinne får man inte skrika och gnälla, för då kommer prästen och kastar ut en.”

Jag var inte prästklädd, så min impuls att vända på huvudet och säga ”det gör vi inte alls” fick jag hejda. Men jag tänkte kort på några saker:

1. Är kyrkan, för ett barn, ett uttryck för den vuxenvärld som kräver att man är tyst och snäll av obegripliga anledningar? Eller är detta en plats där man får både stoja och leka, skrika och gnälla, vilka ju är naturliga uttryck för ett barn, men där man också får vara lugn och vara med om något som är lugnt?

2. Kräver kyrkan ett sådant vuxenliv av oss som är vuxna att gnäll och skrik inte har sin plats? Jag förespråkar inte vrål i katedralen, men om det är så att vi kräver av varandra att vi aldrig ska vara jobbiga, besvärliga eller ens lite gnälliga, var tar vi då vägen med vårt eget inres mörker?

3. Är det kanske just domkyrkorna och de mest utpräglade besökskyrkorna som borde ligga i framkant med att signalera att kyrkan är en plats för barn? Ställen där det känns som att barnen inte är med på undantag utan som centrala förebilder i tron? Kanske är det just i katedralen man ska få skrika och gnälla, leka och ställa frågor, medan tystnaden vid flera tidpunkter får sökas i andra sakrala rum?

Jag är osäker. Men jag utmanas – både i min roll som präst och i min tro som kristen – att inte signalera att jag skulle kasta ut den som gnäller och är besvärlig.

Marta Gustavsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: