Om Gud finns

16 oktober 2013

Finns Gud? Frågan har många svar, de enklaste är ja eller nej, svar som inbjuder till testuggande, som inte övertygar någon utanför den grupp som vet svaret.
Är frågan meningslös? Det finns en annan aspekt på svaret än att veta. Dostojevsky antas ha menat i Bröderna Karamazov att om Gud inte finns, så kan man göra vad som helst. Ett moraliskt beteende är beroende av vilken tro en människa har. Psykoanalytikern Lacan vände på påståendet. Om Gud finns kan man göra vad som helst. För den som har Gud på sin sida är allt tillåtet. Det finns en förskräckande historisk erfarenhet av religiöst motiverade konflikter och krig. Tro som ett massförstörelsevapen, som inte står kärnvapen efter i förlust av människoliv. Den aktuella situationen i Syrien, Mellanöstern, stora områden i Afrika tycks bekräfta tanken.
Är det fel på religionen, eller kan man förstå oförsonliga konflikter på ett annat plan? Filosofen Slavoj Zizek, har pekat på hur stalinismen hade närmast religiösa förtecken. När Chrustjev 1956 tog ifrån Stalin helgonglorian var det många ledare i den kommunistiska världen som begick självmord. Själva grunden för deras liv torpederades. Samma devota, närmast religiösa beundran för ledaren känner vi igen från den tidiga fascismen i Italien, eller ända till vår tid för Hitler.
Tolkningen är att auktoritetstro och ideologiska värderingssystem, snarare än Gudsupplevelsen är den destruktiva kraften.
Det vi ser just nu i USA liknar till sitt innehåll samma fenomen. Människor inom den republikanska kristna högern vet hur det är. Att kompromissa eller föra en dialog med meningsmotståndaren strider mot helt grundläggande värderingar, viktigare än det demokratiska beslutsfattandet. Några vet att de har rätt, och det tar över andras rätt att ha en annan uppfattning.
För någon vecka sedan firades i Indien Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhi var inte heller kompromissernas man, men det känns fel att kalla honom oförsonlig. De instrument han valde byggde på två saker. Icke-våld, och att övertyga många människor, både genom ord och exempel.
Det är tydligt att ledare har betydelse för kollektiva rörelser, ledare som övertygar eller tolkar mångas vilja. Men utgången av konflikter som inte dödar eller skadar kräver ett värderingssystem.
Tron på Gud är inget värderingssystem, till Gudstron hör många olika värderingar. Jag träffade nyligen israeliska kollegor som oroades av den stora migrationen av muslimer till Skandinavien. Ni riskerar att ta in oförsonliga konflikter, som har den religiösa övertygelsens alla kännetecken. Var rädda om er egen religion, sa en av dem.
Jag förstod inte. Det är oändligt tilltalande att ni översätter Gud med kärlek, det har visserligen rötter i gammaltestamentliga profetord, men ni uttrycker det mer än andra troende.
I djupa tankar grubblade jag vidare. Frågan om Gud finns föreföll plötsligt så irrelevant, däremot kraften i en religiös tro, en slags integration med sitt innersta, uppfattningen att det finns något mer och större. Men inte vad som helst, inte något som är det enda rätta. Det liknar mer den buddhistiske munk som i tio år mediterade över ett mantra. Mantrat löd: jag har förmodligen fel.
Dvs, andra tycker något annat än jag. Det enklaste sättet att blockera andras idéer är att döda, men det finns mer sofistikerade metoder: osynliggöra, förlöjliga eller trycka ner. Om Gud är kärlek öppnas andra förhållningssätt. Kanske kan demokrati beskrivas som Gudsriket i all sin grå protokollförda vardag, där instrumenten är att lyssna, ingå i dialog, kompromissa, ändra sig. Men demokratin kan inte bara vara formell, som Bo Rothstein tycks mena (DN 13/10). Utan reell – allas lika värde, ingen korrupt ämbetsmannakader, ett rättvist rättssystem, allas tillit till att samhället inte missgynnar någon och inte gynnar ett fåtal.
Om Gud är kärlek, så finns demokrati.

Erik Lundgren


Finns Gud i demokratiska samhällen?

16 februari 2012

Blir samhället bättre om det styrs av kristna värderingar? Vi känner igen en gammal debatt, som då och då blommar upp. Bo Rothstein har i en nylig artikel i Sans (2012:1, Guds tystnad främjar världen) redovisat från sitt eget forskningsprojekt (The Quality of Government Institute) att motsatsen gäller. Han har konstrurerat ett religiöst index, som visar att det finns en omvänd korrelation mellan människors grad av gudstro och hälsa, livslängd och skolutbildning. Ju mer privat gudstro, desto sämre liv. Och tvärtom, graden av korruption har en positiv korrelation med gudstro.

Hans slutsats är tydlig, om man vill ha ett gott samhälle bör man då eftersträva ett samhälle starkt präglat av religiösa värderingar? ‘ Svaret på den frågan är ett klart och entydigt nej’. I media kan man finna röster, som till och med går längre; religiösa eller kristna samhällen orsakar kortare livslängd, sämre utbildning och ökad korruption.

Argumenten bortser att samband inte är samma sak som orsak. Det är välkänt att ogynnsamma socioekonomiska förhållanden leder till sämre utbildning, sämre hälsa, frestelsen till korruption blir större. En mexikansk polisman med urusel lön mer eller mindre tvingas att ta mutor för att försörja sin familj. En följd av hans gudstro?

Det finns ett samband mellan det ökade bruket av högklackade skor hos kvinnor under 1900-talet och ökningen av lungcancer. Orsak?

Kan det vara tvärtom? I ett orättfärdigt, ojämlikt och korrupt samhälle erbjuder religion något som samhället inte kan ge. Tillit, hopp, kärlek? Opium för folket eller en drivkraft till ett bättre samhälle?

Betydligt intressantare är Phil Zuckermans analys i boken Society without God. Under ett år bodde han i Aarhus och intervjuade 150 danskar och svenskar om deras religiösa tro. Utgångspunkten var att Danmark och Sverige kommer mycket högt i ranking av välfärdsfaktorer, utbildning, livslängd, spädbarnsöverlevnad, jämlikhet men även skattebetalningsvilja eller solidaritet och biståndsvilja. Till hans stora överraskning trodde de flesta intervjuade inte på Gud. De misstrodde tankarna på ett liv efter detta, och en andel tänkte aldrig på Gud eller talade med vänner om Gud. Många var ändå med i kyrkan, men mest av traditionella skäl.

Varför? Varför saknar människor i några av världens mest jämlika och ekonomiskt mest lyckade länder en gudstro och ändå tillhör majoriteten kyrkan? Belong but not believe. Från sin egen judiska bakgrund diskuterar Zuckerman det han kallar kulturell religion. I det skandinaviska fallet har ett stort antal värderingar slagit igenom i samhället, allas lika värde, rättvisa, godhet, omfördelning, omhändertagande. Värderingar som också är kristna.

Vem har rätt, Rothstein eller Zuckerman? Fakta finns där, men tolkningen. För min egen del tänker jag på evangeliernas utsagor om Guds rike. Det är inte en fysisk plats, utan något som finns inom människorna. Hur tänker Gudsrikets invånare, har de en gudstro, försanthåller de undren, tror de på uppståndelsen, ett evigt liv för bara troende? Eller månar de om de fattiga, utslagna och av samhället förkastade? Det yttersta testet läser jag om i domsöndagstexterna, om det som vi gjort mot de minsta bröderna, inte hur mycket eller vad vi tror på.

Därför undrar jag vad som händer i Sverige just nu, ökande inkomstskillnader, fler utförsäkrade, ojämlikare sjukvård, flyktingar utslängda. Guds rike?

 

Erik Lundgren