Moses Pergament, en svensk tonsättare

21 september 2016

Under senare år har jag, som jag skrivit om vid ett tidigare tillfälle, fått mycket ut av kontaktytan med den kristna traditionens ursprung, den judiska. Jag har vänner i Samarbetsrådet för judar och kristna. Det är en stor rikedom att möta människor som tillhör en annan religiös tradition, när bägge parter verkligen är intresserade av hur den andra ser på Livet, med stort L. Jag sitter i redaktionskommittén för Dialog, som är Samarbetsrådets tidskrift. Nedanstående är en artikel jag skrivit för den tidskriften.

 

Moses Pergament, en svensk tonsättare

 

När man sjunger i kör lär man känna musiken på ett särskilt sätt. Bland de körstycken som satt djupa spår i mig är Fåglar av Moses Pergament till dikter av Bengt Anderberg. Den sista av sångerna är Nu samlar Gud i sin hand. Den finns inspelad på Spotify med Luleå kammarkör. Pergament skrev Fåglar 1949.

 

I april i år arrangerade Musikverket, Kungliga Musikaliska Akademien, Föreningen för judisk kultur i Sverige och Konserthuset en kväll om Pergament och Grünewald. Där presenterade Carl-Gunnar Åhlén sin nyskrivna bok om Moses Pergament. Men framförallt spelades musik av Moses Pergament. Tobias Ringborg och Anna Christensson framförde satser ur Pergaments violinsonat i h-moll från 1918-20. Den musiken gjorde djupt intryck på mig. Den fick mig att bestämma mig att läsa Åhléns bok. En inspelning med Nils-Erik Sparf och Bengt Forsberg finns på Youtube.

 

Släkten Pergament har sitt ursprung i Ukmergé, som då låg i Ryssland, sju mil från Vilnius. Ukmergé var en småstad med övervägande judisk befolkning, de utgjorde en lite ö av skrivkunniga i ett hav av analfabeter.

 

Moses farfarsfar var sofer, en skrivare som präntade torah-rullar som hängdes vid dörrposterna. Efternamnet Parmet var taget. Det anspelar på det material torahrullarna skrivs på. När Moses farfar togs in i militären (vid nio års ålder!) frågade ryssarna vad Parmet betyder. Ryssarna bytte efternamnet till Pergament som är den ryska motsvarigheten.

 

Familjen Pergament etablerade sig i Helsingfors och sedan i Åbo som försäljare av kläder. Moses far Judel ville att han skulle lära sig bokföring och följa honom i spåren, men Moses ville ägna sig åt musik. ”Vill du gå omkring på gårdarna och spela och tigga pengar”, undrade fadern. Men Moses fick stöd av sin mor Chaje-Mere. Han ville sluta sina studier tidigt för att lära sig spela violin, men hans far sa att ”om du slutar innan du tar studenten, då får du gå och lära dig bokföring och komma in i min affär”. Inför det hotet valde Moses att fullfölja skolan och ta studenten. En kurs i bokföring blev det i alla fall.

 

När kriget mellan Ryssland och Tyskland bröt ut 1914 hotades alla unga judiska män i Finland att bli inkallade. Moses far Judel lyckades muta militärläkare i S:t Petersburg så att Moses blev frikallad och med hjälp av ett falskt pass tog hans sig till Stockholm med tåg via Haparanda. Hans mor hade dött året innan, när Moses var 20, en förlust han bar med sig hela livet.

 

I Stockholm fick han god kontakt med Armas Järnefelt, som var hovkapellmästare. Där satt Moses under två års tid på dirigentpallen och lyssnade och iakttog musiken på Operan i Stockholm. Han blev också nära vän med den svenska kompositören Gösta Nystroem.

 

Redan i tjugoårsåldern skiftade han fokus från att vara violinist till att vara tonsättare. Som tonsättare ansåg han sig i stor utsträckning vara självlärd. 1918-20 arbetade Moses med sonaten för violin och piano, ett stycke Åhlén ser som Pergaments första verkliga eldprov.

 

I Paris där Moses bodde med sin dåvarande fästmö i ett stort ödsligt hus stöter han ihop med GAN, den svenska konstnären Gösta Adrian-Nilsson. Det blev en livslång vänskap.

 

Moses Pergament var musikrecensent under ett antal decennier i bl.a. SvD. En annan och mycket fruktad sådan var Wilhelm Petterson-Berger (Petterson-Arger ibland kallad). I en recension 1929 gick Petterson-Berger till angrepp på ett stycke av Moses Pergament och tillade att Pergament dessutom var en utländsk parasit. I Moses almanacka står det följande dag ”Kl. 5 besök hos P.-B. där jag gav den rikskända örfilen.” Händelsen spred sig och kommenterades i flera tidningar. Det blir mycket tydligt av P.-B:s efterlämnade papper att hans reaktion var antisemitisk. De var inte de enda antisemitiska angreppen Pergament blev utsatt för. Men framförallt uppfattades han länge som främmande och osvensk.

 

En av dem som följde Moses Pergaments musikrecensioner var Ingemar Hedenius. Det finns ett brev bevarat där Hedenius skrivit tackat Pergament för ”grundläggande uppfostran om musikuppfattning”.

 

Mars 1945 blev Moses Pergament invald i Tonsättarföreningen, vilket var ett stort erkännande och öppnade många möjligheter. Intressant också att biografin om honom kommit ut i serien Svenska tonsättare.

 

Sitt livs största framgång fick han genom framförandet av Den judiska sången i Göteborg 1945 ett år efter dess tillkomst. Verket uruppfördes trettio dagar efter att sovjetiska trupper befriat Auschwitz. Det är mycket expressiv musik. Judiska sången är en symfonisk sångcykel för två röster kring tio texter av Ragnar Josephson. Första versionen av verket var färdig september 1943.

 

15 februari 1944 landade i Bromma Moses då åttioårige far och hans styvmor. De hade som judar flytt från Helsingfors som då bombades av tyskarna. De bosatte sig hos Moses och hans hustru Ilse. Det var två gamla ortodoxa judar som bodde hos sin assimilerade son. Den nära kontakten med fadern väckte hans judiska ursprung till liv. Han skrev om Den judiska sången. Uruppförandet sköts på framtiden, troligen för att de nykomponerade satserna innehöll så mycket av politiskt sprängstoff. Uruppförandet kom som sagt i Göteborg året därpå.

 

1940 kom Nelly Sachs till Stockholm tillsammans med sin mor. Hon fick kontakt med Moses Pergament. Nelly Sachs skrev diktcykeln Eli och bad Moses att tonsätta den. Men hans musik fick en helt annan och mer våldsam prägel än hennes texter.  Hon kände sig förrådd av honom och det bidrog till att hennes hälsa försämrades.

 

Efter Nelly Sachs död komponerade Moses Pergament 1971-72 en opera, Abram’s Erwachen oder Sehnsucht aus Durst, också till texter av Nelly Sachs. Verket aldrig framförts. Åhlén bedömer det som mycket betydande musik.  

 

Carl-Gunnar Åhlén, Moses Pergament. Gidlunds förlag 2016. 277 s.

 

 

Lars Söderholm


Hans Forssman – kunskapstörstande psykiater med socialt patos och patienten i centrum

28 juni 2016

Jag gick psykiatrikursen vid läkarutbildningen i Göteborg 1975. Jag valde att göra tjänstgöringen vid universitetskliniken på Sankt Jörgens sjukhus. Detta sjukhus var tidigare Göteborgs hospital med rötter till kloster och heligeandshus ända bakåt till medeltiden i Lödöse, i Göta älvdalen. Professor Hans Forssman ledde psykiatrikursen. Forssman var noga med vetenskapligheten och noggrannheten men sade också till oss kommande läkare att vi måste se patienten och ge ett humanistiskt bemötande.

Hans Forssman var en karismatisk föreläsare och jag gjorde min praktik på hans avdelning på sjukhuset. Tenterade psykiatri för Jan Wålinder muntligt. Jan Wålinder gjorde sedermera en stor insats för psykiatrin och var verksam praktisk bara till för några år sedan. Vid Sankt Jörgens sjukhus kom flera medarbetare att skriva banbrytande arbeten om det vi idag benämner HBTQ. Ett speciellt intresse fanns för utvecklingsstörda och dess psykiska hälsa som sedan utvecklats av Kent Thuresson och medarbetare. Kliniken var även föregångare beträffande demensutredningar och behandling av psykiska symtom vid demens.

Jag behövde ett läkarvikariat innan AT-tjänstgöringen 1977 och vände mej då till Jan Wålinder. Hux flux var jag igång som yngste underläkare på Hans Forssmans vårdavdelning. Jag kom att arbeta sista halvåret med Hans innan hans pensionering. Jag hade märkligt nog mitt rum nära Hans rum i expeditionsbyggnaden. Forssman var en krävande ledare med koleriskt drag. Dög inte journalen kunde han slänga den i golvet. Jag blev kallad gröngöling när jag lagt in någon enligt honom olämplig patient under jourtjänstgöring. Men märkligt nog kom Hans in dagen efter på mitt rum och småpratade , det var hans sätt att be om förlåtelse och jag tyckte om honom.
Hans berättade en del om sin bakgrund men det mesta har jag fått ihop i efterhand. Hans var ogift och son till Axel och Maja Forssman. Fadern var ordförande i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning och Torgny Segerstedts närmaste vän, även modern hade en nära relation till Segerstedt. Kampen mot nazismen var central vid Hans Forssmans föräldrahem. Hans kom att efterträda fadern i Handelstidningens styrelse när Axel Forssman gick bort 1943. Hans mor Maja gick bort samma år. Hans kom att arbeta vidare med Handelstidningen parallellt med sitt arbete som läkare och senare psykiatriprofessor. Jag mötte hos Forssman en kunskapstörst nästan utan dess like blandat med socialt patos. Han var en brinnande socialliberal och förvaltade arvet efter Torgny Segerstedt.
Jag träffade Hans Forssman sista gången vid en rättslig prövning av tvångsvård i början av 1990 – talet, jag var då själv överläkare. Hans kramade då om mej och uttryckte att jag varit hans siste underläkare. Forssman hade sviktande hälsa i slutet av livet och gick bort vid 82 års ålder 1994.
Nu är jag precis själv pensionerad och ser tillbaka på mitt  arbetsliv. Jag är tillfreds med att ha arbetat med psykiatri och kunnat förena naturvetenskap och humaniora, kanske också gjort en i viss mån banbrytande insats. Mitt bidrag har varit att lyfta fram den äldre människans psykiska hälsa och belysa detta naturvetenskapligt med ett humanistiskt synsätt i botten med socialt patos.
Benny Fhager

Nattvardsfresker i Florens

26 mars 2016

Nattvardsmotiv som freskmålningar på vägg (ultima cena) finns ett stort antal i Florens. Det är olika klostermatsalar (refektorium) som dekorerats. Speciellt är det gästmatsalar som fått nattvardsmotiv i fonden. Vi känner igen motivet från Leonardo da Vincis nattvardsmålning i Santa Maria delle Grazie – kapellet i Milano en av världens mest kända konstverk.

 

Nattvardsmålningarna i Florens har en lång tradition. Den första bevarade målningen är av en elev till mästaren Giotto, Taddeo Gaddi. Gaddis ultima cena finna i klosterdelen till San Croce kyrkan i östra delen av Florens. Målningen på väggen är i sengotik (1330-tal). Ovanför nattvarden finns ett underbart vackert livsträd.Domenico Ghirlandaio har gjort flera nattvardsmålningar. Hans verkstads sista och numera mycket väl restaurerade väggmålning finns i klostret San Marco till beskådande. Ghirlandaio arbetade med medhjälpare 1482 – 85 för verkets fullbordande. Detta är under ungrenässansens mest blommande tid. Jesus sitter med lärjungarna till bords. Johannes har somnat i hans famn. Judas Iskariot sitter framför bordet. Nattvardsbordet är infogat i naturen med trädgård och fåglar. Upp till höger syns en påfågel symboliserande liv och pånyttfödelse. Tillsammans med Judas sitter en katt symboliserande ondska och svek.

cena

                                                                                                                                              Ghirlandaios nattvardsfresk

 

Leonardo da Vinci arbetade inte hos Ghirlandaio utan vid mästaren Verrocchios verkstad som mer gjorde statyer och gravmonument. Leonardo var väl förtrogen med traditionen att måla nattvardmålningar och beundrade nattvardsmålningen i San Marco. Både Verrocchios och Ghirlandaios verkstad kom att arbeta för furstefamiljen de Medici och dras in i det intellektuella livet kring akademin och humanismen. Hos Domenico Ghirlandaio fick eleven Micelangelo Buenaruotti arbeta som trettonåring i dekoration av huvudkapellet vid domikankyrkan Santa Maria  Novella i norra Florens. Michelangelo utvaldes sedan av Domenico Ghirlandaio tillsammans med en kamrat att direkt arbeta och bo hos fursten Lorenzo de Medici. Här formades ett universalgeni som skulle leva till nästan 89 års ålder och skänka världen konstverk som David (en symbol för staden Florens), yttersta domen i Sixtinska kapellet i Rom och Peterskyrkans kupol.

 

Ungrenässansen går mot sitt slut. Den korta högrenässansen i början av 1500-talet när Michelangelos David avtäcktes i Florens (1502) glider över i senrenässansen. I östra delen av Florens ligger kyrkan San Salvi där finns en mycket vacker nattvardsmålning. Konstnären heter Andrea del Sarto. Han fogar humoristiskt in betjänterna ovanför bordet som leker, denna målning gjordes 1520 – 1525. Traditionen att göra nattvardmålningar börjar ebba ut. Leonardo da Vinci hade färdigställt sin målning i Milano 1498. Leonardos freskmålning var än mer levande och mänsklig än föregångarnas men var av bristfälligt material, varför mest fragment återstår idag.

 

Senrenässansen, också kallad manierismen med sina förvridna kroppar och överarbetning, kommer längre fram att gå över i barocken. I södra Florens på andra sidan floden Arno ligger kyrkan Santa Maria del Carmine med sitt underbart dekorerade Brancacci – kapell.  Där bredvid finns en sen nattvardsmålning av konstnären Allessandro Allori 1582.

 

Vi har nu gått i en tidsrymd om 250 år och sett nattvardsmålningar. Vi vänder åter till centrala medeltida Florens söder om Duomo. Strax söder om Dantes hus i den uråldriga kyrkan Badia Fiorentina har idag klosterkommuniteten Jerusalem sina gudstjänster i staden. Kommuniteten betonar stillhet och eftertanke och har en ekumenisk inriktning. Man bjuder in till nattvardsfirande klockan 6 på kvällen varje dag. Så avslutade jag en vecka i Florens februari 2016.

 

Benny Fhager


Allt och ALLA i kyrkan

10 juni 2015

I arbetet med en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har det demonstrerats en konflikt, där ett antal kyrkomusikerorganisationer protesterar både mot arbetsprocessen och att de professionella synpunkterna inte beaktas. Kyrkan har en rik kyrkomusikalisk tradition att värna med början i gregorianiken över barocken, med den femte evangelisten, till nutida populärmusik. I Uppsala där jag bor numera illustreras detta tydligt i domkyrkan, där vacker körmusik sjungs på ett latin som få förstår numera. I agendan kan man följa en icke sångbar tämligen andefattig svensk översättning.

I samma stad finns gospelkörer som får en fullsatt förortskyrka att klappa händer med rytmen, sjunga med och dansa mellan stolsraderna. Jag skulle tro att den grupp som kyrkan särskilt vänder sig till, de svaga, utstötta och utanförställda, för dem är Pärleporten mer relevant än oerhört vacker gregorianik som vi välbeställda njuter av. Det är lätt att förstå den konflikt som finns mellan det akademiskt intressanta kulturarvet och det bullriga folkliga. Men en kyrka som vill vara öppen gör alla, måste kunna rymma alla slags musikaliska kulturuttryck.

Erik Lundgren


Tyska TV-produktioner

27 maj 2015

De senaste åren har flera tyska produktioner nått svensk TV-publik. Gemensamt för dem och nytt för omvärlden är att kunna ta del av tysk självförståelse av 2:a världskriget och följderna under efterkrigstiden fram till återföreningen. I Krigets unga hjärtan från 2013 (finns bl a på http://www.netflix.se) får tittarna följa fem ungdomars öden från krigsutbrottet och genom krigsåren, där de unga männen hamnar vid fronten och de unga flickorna vid fältsjukhus och i andra delar av ett samhälle omställt till krig. Ideal förändras, grymma erfarenheter märker dessa unga människor för livet. Illusioner om det goda, om ondska, om det rätt och om egen moral krossas.

Efter denna serie följde Weissensee 2013-2014 uppbyggd kring den två östtyska familjer under 1980-talets DDR, särskilt familjen Kupfer med pappan i hög befattning inom Stasi och hans båda söner som väljer olika vägar. Storebror, lik den hemmavarande sonen, förblir partiet och kommunismen och Stasi trogen. Han förlorar dock sin fars gunst, en far som lever med den dubbla lojaliteten inom sig. Lillebror, också polis, följer hjärtat och blir den som utmanar systemet inifrån. Kvinnorna i deras närhet, mamma, systrar, flickvänner, fruar och älskarinna har alla betydelsefulla roller. Livet beskrivs, som jag uppfattar det trovärdigt. Det är naket, vardagligt, färgfattigt och långt ifrån vackert. Ändå berör dessa personligheter och personporträtten känns nära.

I Tannbach, som visats i SvT i maj i år, och som fortfarande finns på http://www.svtplay.se, får tittarna följa invånarna i byn med samma namn som serien, direkt efter krigsslutet när den delas. Vidrigheter från kriget följer människorna som hamnar på olika sidor gränsen med sina historier och gärningar och band till varandra. Familjer splittars när nya gränser dras upp inom dem själva, mellan familjemedlemmar och mellan byborna. Här byter lokala nazister sida och kommer undan sina brott men de inte borta ur grannarnas medvetande. Här ska människor leva med egen skuld och med brott gentemot andra i bygemenskapen. Här beskrivs idealism hos en del som drömmer om det nya socialistiska samhället där orättvisor är borta, medan andra enkelt byter sida. Nu tjänar man nya herrar i en ny form av fascism inom det framväxande östtyska systemet. Några söker en framtid i USA. Vad innebar den västliga friheten? En fri värld utan värden knutna till historiska band, till kultur och historia där enbart konsumtion och egen framgång räknas?, som konservativ kritik av kapitalismen formuleras. Eller möjligheten i de liberala värdena; att äntligen få vara en fri människa och ha sina mänskliga rättigheter och sitt värde bortom etnicitet och religion? Konflikten mellan de olika systemen och ideologierna går rakt genom människorna och är närvarande för tittaren.

Genom de nya tyska produktionerna har värdefulla bidrag kommit vid sidan av andra berättelser om Tyskland under och efterkriget. De har inte berättats inifrån den tyska kulturen tidigare. Nu tycks det vara möjligt, en generation senare att kunna beskriva sin egen historia utan att bara vara kättrad vid historiens och omvärldens skampåle. Och berättelserna kommer både från forna Öst- och Västtyskland. Det alla serierna lyckas med är ge mer mångfärgade, mångbottnade och komplexa bilder än aldrig så många dokumentärer och spelfilmer tidigare gjort. Frågan om skuld och personligt ansvar kommer nära genom de enskilda människoödena. Likaså om moraliska värden och ideologi. Det sker på ett annat sätt än tidigare; som tittare kommer jag inte undan frågorna om hur jag själv skulle ha handlat, vilka val jag skulle ha gjort, vem jag hade varit om jag levt i Tyskland under denna tid.
Eller vem jag och vi är idag.

Anders Wesslund


Donatello – David.

22 maj 2015

Under ungrenässansen runt 1440 gjorde skulptören Donatello David i brons. Det var den första fristående människoskulpturen i helfigur sedan antiken. David är naken förutom stövlar och hatt. Detta torde ha varit något oerhört för sin tid.

Donatello hade gjort en påklädd David 1406 – 08 i marmor. Den bibliska frihetshjälten David i sin kamp mot jätten Goliath hade hos Donatello kanske varit föreställningen om den fria människan – eller snarare drömmen därom.

Man ser också att den sene David har feminina drag. Kanske gjorde skulptören statyn enbart för att David var så vacker. Donatello var homosexuell. Han levde i en tid då homosexualitet var förbjuden men ändå verkade vara accepterad. Donatello var nära vän med Cosimo de Medici i Florens och det var han som hade beställt statyn till sin trädgård.Bildresultat för donatello david sculpture

Man kan tolka Davidstatyn på många sätt men det homoerotiska motivet är svårt att tänka bort. Människans dröm om frihet och HBTQ-rättigheter kom att dröja ett antal sekler. Att formulera drömmar genom ett konstverk av en biblisk gestalt känns väldigt spännande.

Sen slutet av 1800-talet finns Donatellos staty av David i skulpturmuseet Bargello i Florens.

Benny Fhager


Vinterdvala

17 april 2015

Några kyrkor i Stockholm, bland dem Jacobs kyrka, visar emellanåt filmer och erbjuder efter filmen en möjlighet till samtal. För någon tid sedan såg jag Vinterdvala som några vänner rekommenderat. Filmen har vunnit en guldpalmen i Cannes 2014. Dess regissör är Nuri Bilge.

Filmen utspelar sig i Kappadokien i Turkiet. Det är vinter, det är kallt och det är snö. Personerna bor i hus eller lägenheter som är utgrävda i det mjuka berg som trakten är känd för.

I mycket är det ett relationsdrama. Där är hotellägaren och hans unga hustru. Där är hans syster som bor hos dem. Några bröder bor i ett hus de hyr av hotellägaren. Den äldre av bröderna har en son som går i skolan.

I en mening är miljön ganska exotisk. Men dramat har en universell prägel. Ytterst handlar det om i vilken utsträckning vi styrs av inlärda mönster, av kulturen vi vuxit upp i, religionen, andra värdesystem. Och i vilken utsträckning vi har möjlighet att förändras, att ta in något verkligt nytt.

Filmen är inspirerad av Tjechovs noveller. Jag erinrar mig en intressant bok av Lars Kleberg jag läste för några år sedan som heter Tjechov och friheten.

Tempot i filmen är långsamt och hållningen är mycket seriös. När det händer något på duken, drabbas man verkligen.

Hotellägaren skriver artiklar i den lokala tidningen. Han lever vid något slags gräns, är både traditionellt präglad av islam och på samma gång en tänkande sekulär person.

Hans syster är mycket rak mot honom och avsevärt kritisk. Tycker att det han skriver inte är på riktigt och att man hade väntat sig att han skulle skriva i ett större sammanhang. Hon tycker inte hans reflexioner är seriösa. Han lever med en tanke om att skriva den turkiska teaterns historia, men han kommer aldrig igång.

När hotellägaren med en av sina underlydande åker i trakterna, slår en sten ner på bilen och förstör en av sidorutorna. Det är en händelse som verkligen drabbar en som åskådare. Det visar sig vara sonen till den äldre brodern som har kastat stenen. De jagar honom, han faller ner i en bäck och blir våt och de tar honom med sig hem till de två bröderna.

Den yngre av de två bröderna är imam. Han är nästan överdrivet vänlig och försöker ställa allt tillrätta. Och berättar om sin äldre bror, som har ett mycket häftigt temperament och uppenbart är mycket känslig när det gäller sin heder.

Den unga hustrun känner sig reducerad av sin man. Hon börjar ta egna initiativ, drar tillsammans med byns lärare ihop ett antal personer för att skapa ett projekt i skolan. När hennes man får det klart för sig läxar han upp henne, talar om för henne att det här är något som är bortom hennes förmåga att klara av och försöker få henne att avbryta det här arbetet. Han behandlar henne som ett barn, han uppträder som en förmyndare för henne.

Men hon ger sig inte. Han får henne inte att vika sig. Det slutar med att han bestämmer sig för att ge sig av till Istanbul. Hur det utvecklas vill jag inte berätta mer om här.

Mönstret mellan hotellägaren och hans hustru. Deras livsmönster. Uppenbart förändrar hon sitt mönster. Kan han förändra sin hållning eller är han determinerad av de mönster han har i sig? Mansroll – och kvinnoroll.

Den äldre av de två bröderna är starkt präglad av hederskulturen. Hur långt styr den hans agerande, kan han ta ett steg bortom den?

Det är ett mycket djupt engagerande drama. Det utspelar sig i en exotisk miljö. Men de verkliga konflikterna, dynamiken – och bristen på dynamik – är allmängiltiga. Men också hur en tidigare händelse skapat ett mönster som avgör hur en person handlar i en senare situation.

Några takter ur Andantinot i Schuberts Pianosonat nr 20 tolkade av Alfred Brendel återkommer ett antal gånger i filmen. Melankolin i dessa takter uttrycker något mycket väsentligt, något som för ett väsentligt stycke vidare, bortom det vi ser på duken. Här finns Andantinot med Brendel

Tragedin, där ett inpräglat mönster bestämmer en människas agerande. Och något annat, en ansats där något görs nytt. Det är så allmängiltigt.

Lars Söderholm


Giottos kors.

15 april 2015

Giotto di Bondone ( 1266/7 – 1337 ) var en italiensk målare, skulptur och arkitekt. Han var en föregångare till renässansen och en verkligt nyskapande konstnär huvudsakligen bosatt i Florens.
giotto-s-crucifix
Giotto arbetade mycket med frescomåleri och målade i olika kapell i Florens och Padua. Vid besök i San Crocekyrkan i Florens fäste jag mej vid hans målningar av den helige Fransiscus liv i Bardikapellet. Det finns ett realistiskt inslag i målningarna som pekar mot humanismen. Giotto ser människan Fransiscus.

Kyrkan Santa Maria Novella i Florens strax söder om järnvägsstationen har ett unikt kors av Giotto. Korset hänger mitt i kyrkan och är cirka fem meter stort. Jag återvänder gärna till detta kors och har funderat över varför.

På Giottos kors har Jesus mänskliga drag. Den sargade korsfäste Jesus finns bland oss människor mitt i vårt liv. Att han just hänger mitt i kyrkan är så talande.

Giotto är en mästare att skildra Jesus som just människa. Konstnären föregriper här en kristen humanism. Han inspirerar att arbete för frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter idag universellt.

Benny Fhager


Galileo Galilei – Vetenskap och tro – Florens

25 mars 2015

Galileo Galilei (1564 – 1642) har kallats vetenskapens fader. Född i Pisa men var huvudsakligen verksam i Florens där han är begravd. fadern var en känd musiker och lutaspelare. Fadern avrådde sonen från musikens värld då man tjänade för dåligt med pengar. Galileo började läsa medicin utan något stort intresse för ämnet.

Under medicinstudierna tänkte han istället ut olika mekaniska naturexperiment. Han blev aldrig läkare men väl fysiker, matematiker, astronom och filosof. Han fick en gynnad ställning i Florens som hovmatematiker hos furstesläkten De Medici.

Tyngdacceleration, kompassen och mycket mer intresserade den vetgirige och påhittige Galilei. Han kom att utveckla teleskopet för studier av universum. Han såg kratrar på månen, Jupiters månar med mera. Han hade kontakt med andra astronomer som Johannes Kepler och tog del av Copernicus tankar om att jorden cirkulerade kring solen inte tvärtom.

Den geocentriska världsbilden att jorden är centrum i vår världsbild hade ett par tusen år på nacken (Aristoteles, Ptolemaios) och backades upp av Katolska kyrkan med olika bokstavliga tolkningar av bibelordet.
En heliocentrisk världsbild med solen i centrum kom att uppfattas av katolska kyrkan som ett försök att underminera den kristna tron. Galileo var själv kristen men läste inte bibeln bokstavligt och kunde förena detta med ett vetenskapligt synsätt.

Det skar sej med Vatikanen för Galileo och han blev kallad till Inkvisitionsdomstolen 1633. För att klara livhanken avsvor sej Galileo sina tankar om världsbilden. Han dömdes ändå för hädelse och husarrest. Han fick inte ge ut böcker eller ta emot besök. Han skulle upphöra med sitt vetenskapliga arbete.

Galileo var nu 69 år gammal. Hans syn sviktade. Han hade fortfarande ett viss stöd av fursten i Florens och en bostad i Alcetri söder om staden. Galileo var orubblig. Han gav ut en ytterligare bok om vetenskap som trycktes i Holland och hade besök av vetenskapsmän i sitt hus. Han dog i Alcetri 1642. Han fick en gravplats i skymundan. Hans kropp flyttades till Begravningskyrkan San Croce i Florens 1737 och ett ståtligt gravmonument gjordes. Galileo ligger begraven nära Michelangelo och Dante Alighieri.

Den första vetenskapsakademin i världen i Galileos efterföljd inrättades i Florens 1657. Den efterföljdes av vetenskapsakademin i London 1660 och några år senare i Paris. Galileos hus i Alcetri är idag Nationella Institutet för Astrofysik och man har där medverkat till tillkomsten av det stora teleskopet i Arizona. Galileomuseet är ett museum i Florens alldeles bredvid det kända konstmuseet Uffizzierna. I Galileomuseet, som är värt en resa, kan man bland ett jättestort material finna Galileis ursprungliga teleskop.

Katolska kyrkan genom påven Johannes Paulus den andre beklagade 1992 kyrkans behandling av Galilei. Domen från Inkvisitionsdomstolen upphävdes helt 2000. Det talades om ett monument för Galilei inom Vatikanen 2008 men det dementerades sedan.

Benny Fhager


Patrick Modiano – Paris – Frankrike

12 februari 2015

Patrick Modiano debuterade 1968 med boken Place de l´Etoile (på svenska 1969). Boken är en rasande karikatyr av olika klichéer av en jude. En levande gapig protest mot judeförföljelserna under framförallt den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget.

Modiano föddes 1945 av en flamländsk mor som var skådespelare och en fader som var judisk affärsman. Fadern hade dragit sej undan judeförföljelserna på 40-talet genom svarthandel och sannolikt en viss kollaboration med ockupationsmakten. Just faderns umgänge bland marginalmänniskor under ockupationstiden är ett tema Modiano ofta återkommer till. Fadern ogillade starkt sonens böcker och deras kontakt var väldigt dålig, nästan fientlig tidvis. Modern var ofta borta från hemmet i skådespelaryrket. En bror Rudy gick bort tio år gammal till Patrick Modianos stora sorg.

Patrick Modiano blev en lite skygg och blyg person som tidigt drogs till litteraturen speciellt den klassiskt franska som Marcel Proust. Han är som författare självlärd. Efter ett par ytterligare böcker om tiden under ockupationsåren och faderns förmenta roll började han skriva om minnen och hågkomster. Boken De dunkla butikernas gata gavs ut 1978 (på svenska 1980). Boken handlar om en privatdetektiv som tappat minnet. Successivt och fragmentarisk växer bilden av hans tidigare liv fram i flera dimensioner. Boken belönades med Goncourtpriset.

Modiano beundrade kriminalförfattaren Georges Simenon och hans böcker om kriminalpolisen Maigret.

Förhörstemat återkommer ofta i Modianos böcker. Att vara jagad, att leva i samhällets marginal är en tematik som återkommer. Staden Paris används nästan alltid. Man kan se Paris gator, caféer, järnvägsstationer och metrostationer framför sej. Patrik Modiano kan sitt Paris i detalj. Han vet hur gryningen och skymningen förnimms och förmedlar det på ett oromantiskt avskalat sätt. Ofta uppskattas områden bortom turiststråken som norra Paris och delar av vänstra stranden med cite universitaire.

Boken Dora Bruder gavs ut 1997 (på svenska 2014). Boken är delvis en dokumentärroman om en 15-årig flicka, Dora Bruder, som rymmer hemifrån 1941, för att 1942 efter att ha hamnat i uppsamlingslägret Drancy kom att föras till Auschwitz och död. Även flickans föräldrar går samma öde till mötes. Stilen i boken är återhållen vrede och stram exakthet i insamlandet av data och dokumentära uppgifter.

Nätternas gräs gavs ut i Frankrike 2012 (på svenska 2014). Jean känns som författaregot fragmentariskt på jakt efter ungdomsminnen bland marginalmänniskor och en kvinna, Dannie, som försvinner. Det mångskiftade med tidsförskjutningar känns igen och så då dess makalöst precisa skildringar av staden Paris. Modiano är en vandrare bortom allfarvägen med många stationer. Patrick Modiano tilldelades nobelpriset i litteratur 2014.

Vid resa i Paris januari 2015 gick jag i Patrick Modianos fotspår genom staden. Efter terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo och den judiska mataffären Hypercacher var staden full av militärer med skarpladdade vapen. Samtidigt och märkligt nog var staden så lugn att andas i. Tillsammans med min fru åt vi mat i judiskt sefardiska restaurangen Las Fallafel på rue Roseirs och gick genom judiskt historiska museet. Militärbevakningen kändes nästan kusligt som en trygghet. Men Patrick Modianos skrivande och kamp mot antisemitism och som jag tror rasism i vid mening kändes bara så äkta.

Benny Fhager