Skatter på jorden

10 augusti 2016

Det var vinklingen.

P1 Morgon (160410) tog i efterdyningarna av Uppdrags gransknings program, om de rikas skattfuskande med hjälp av brevlådeföretaget i Panama, man tog upp ämnet. Här kommer några bloggreflektioner lite i efterhand.

Det var ett reportage om hur skattemoralen har förändrats, ett typiskt ”DN-reportage” där man på ett till intet förpliktigande sätt beskrev de förändringar i synen på skatteplanering som skett sedan Björn Borg flyttade till Monaco med sina pengar på 1970-talet. Någon kunnig intervjuades; nu var det mer legitimt i allmänmedvetandet, fastslogs det. Bland dem i den medelklass som lyssnar på P1 Morgon eller vem? kan man undra. Ett till synes objektivt betraktande av ett fenomen, helt utan patos.

Här fanns möjligheten att gå på djupet, reflektera kring varför vi alls har skatter, vad de innebär i ett samhälle och vilken syn som lyfts fram av olika politiska företrädare och som indirekt förmedlas hos dem som inte betalar skatt. Men icke, redaktionen var nog allt för fjärmad från dem som inte så ofta räknas som deras lyssnare, allt för nära den centrala frågan i det hela – vill jag också helst undvika att betala skatt och har jag gjort det när jag haft möjlighet?

När Alliansregeringen tillträdde 2006 började det med att två moderata statsråd avgick. De hade använt svart hemhjälp och låtit bli att betala TV-licens. De t o m argumenterade för det i början; skatt var något negativt. Det var många fler i denna krets av statsråd och ledande tjänstemän som delade denna syn men blev kvar. Under två mandatperioder fördes en tydlig politik där skatteuttaget minskade med ca 140 miljarder per år; om det kan man tycka olika men två saker står klart: det signalerades att skatter generellt är tyngande, något negativt, 2/ genom dessa gigantiska minskningar skedde historiskt sett den största omfördelningen av resurser från mindre bemedlade till mer välbeställda vi sett i Sveriges moderna historia.

Bland ledande (S)-politiker har det visat sig att rågången mellan att betala skatt och att tjäna pengar genom vinstuttag i egna företag i välfärdssektorn inte alls längre hölls. Den verkade inte ens finnas.  Så ok, P1 Morgon fångade väl upp något; en tid präglad av individualism och medelklassens förbättrade situation har gjort synen på skatter negativ även bland arbetarrörelsens toppar. Mer åt mig själv och mina närmsta har blivit legio.

Skatter omnämns redan i biblisk tid. Kejsare tog ut skatter, pålagor på plågade folk, av sina undersåtar som saknade makt eller inflytande över dessa medels användande. Så har det varit ända fram till de moderna västerländska demokratierna formades, där först liberala och sedan socialistiska idéer och kamp gett medborgare visst inflytande. Hos kejsaren och fursten var skatt alltid en stöld av det lilla man hade och ett sätt att utöva förtryck och behålla makt. I o m nationalstaternas utveckling och den politiska demokratins framväxt skapades möjlighet för de fördömda, fattiga och maktlösa att få inflytande. Ju mer jämlikt det enskilda landet utvecklats, desto mer har skatterna kommit att bli ett medel för att lösa gemensamma uppgifter i nationen, i landsdelen eller kommunen. De har blivit medborgarnas möjlighet till att öva inflytande, skapa välfärd och äntligen att bli fria; att få makt över sina egna och våra gemensamma liv. Skatt som något positivt.

Tidigt 1800-tal var de liberala idéerna radikala och till stöd för denna utveckling. De har dock därefter backat och aldrig riktigt velat ta i frågan om privat och gemensamt, om ägandet. Frågan om skatten utgör en inneboende motsättning i liberalismen, där ägandet, inte bara av egendom utan även av eget kapital alltid dragit längsta strået. Så när skattefrågan ställs på sin spets; avstå för att andra jämlikar skall kunna få det likvärdigt? – nej, då har man skyddat också de riktigt rika och sina egna kapitaliserade besparingar.

”Samla inte skatter på jorden där mott och mal förstör dem, samla dem alltmer i himlen”.  Orden tillskrivs Jesus,  ja därmed Gud själv för bekännande kristna. Att kyrkan historisk gärna förandligat dessa texter har nog haft med dess egen, dess prästers och senare medelklassförsamlingars egen ställning att göra. Ur en kristen humanistisk position kan texterna tolkas mer immanent för att samtidigt kunna behålla sin transcendenta laddning; ”i himlen” visar på sinnelaget hos den som funnit ordens och trons hemlighet, och ”samla dem inte på jorden” må då tolkas som politiskt program. Som budskap i panamadebatten är de övertydliga. Samla inte för egen del, tjäna andra, dela på resurserna.

Betala skatt, skulle man också kunna säga.

”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör” är ett annat Jesus-ord. Medveten om kejsarens pålagor gled han ur de frommas grepp, de som använde sig av dubbelmoral. Utmaningen måste läsas i den kontext av att skatt då var något negativt; här skapas en tydlig spänning mellan den förtryckande härskaren och den universella moralen; det gemensamma förenat i ”Gud”. Förutom dessa texter med explicita uttalanden kring skatter är hela bibelhistorien en mäktig utvecklingsprocess av tanken från patriarkala maktordningar till drömmen om egendomsgemenskapen, den radikala jämlikheten inför varandra och Livets ande själv.

Så varför betalar vi skatt i ett samhälle, i nationer som betraktar sig som demokratiska? Ja, den frågan hade P1 Morgon-redaktionen gärna kunnat reflektera över. Då hade dess reportage kunnat återföra lyssnaren till skatterna och deras moraliska laddning. Nu kom istället programledarens ord, hans ”freudian slip” att göra det övertydligt. När en av vänsterdebattörerna i programmets panel om just Panamafrågan och skatterna tog upp hur de rika systematiskt undviker att betala skatt om de kan; så föll orden. ”Ja, nu är inte de rika här och kan försvara sig”.

Med dessa ord blev tydligt att det inte ens i Public Services veckomagasin i radion idag är möjligt att ifrågasätta rådande ordning. Så fast i den nyliberala tankeordningen är vi att ankaret för detta program, visade tydligt på vilken redd och i vilken kurs denna ankring är gjord. Så moraliskt ur kurs är vi att vi inte längre kan orientera oss bortom denna horisont.

Så blev vinklingen i P1 Morgon det den blev.

 

Anders Wesslund

 

 

 

 


Symboler och tomrum

06 december 2015

Symbolen beskrivs i mitt lexikon som sinnebild, något mer konkret som föreställer och står för något bortom, något mer abstrakt. Det är alltså en inre bild, en bild i sinnet, som kräver en viss utvecklad psykisk mognad hos den enskilde individen. Utan mognaden förblir tingen och världen konkret. Samtidigt är symboler kollektiva, de återkommer som bärare av kollektiv erfarenhet. De samlar människor kring något gemensamt såsom en idrottsförenings klubbmärke, religiösa tecken eller historiska mytologiska figurer som tomtar. Laddningen är ofta stark och kan även exploateras, såsom i kommersiella varumärken.

I advents- och juletid blandas symboler friskt. Tomtar, renar och julgröt på julkort minner om ett svunnet agrarsamhälles folktro. Adventsljusstaken har tyskt ursprung, tydligt knutet till veckorna fram till den kristna julhelgen. Samtidigt töms dessa symboler alltmer på sina innebörder i senmodern tid. När symboler förlorar laddning förstoras och förmeras de. När de inte längre bär mening gränsar sökandet efter stämning och trivsel till groteskhet. Något förvrids, förvrängs – och exploateras. Jag tror det är ett av skälen till att det för varje år sätts upp alltfler ljusgirlanger runt dörrar, i träd och flaggstänger, runt balkonger och knutar, och att antalet ljusstakar och adventsstjärnor, i fönstren mångdubblas och ”become supersized”.

Man anar att bortom alla övertydliga och uppblåsta symboler längtar människor efter något annat. Något mer eller något förlorat. Den finske filosofen Georg Henrik von Wright skrev på 1980-talet om ett uppkommet värdetomrum i Västerlandet efter att den judiskt-kristna traditionen, som vid sidan av arvet från Grekland och antiken utgjort grundpelarna, alltmer vittrar bort. Han var pessimistisk om framtiden. Han anade mer religiöst fundamentalistiska, irrationella och sekulärt totalitära krafters återkomst men möttes av öppen kritik när han tvivlade på att mänskligheten skulle klara planetens fortbestånd.

Kyrkans adventstid är både rannsakan och hoppfull förväntan. Först kommer uppfordrande eskatologiska texter om att leva värdigt, i beredskap. Johannes döparens budskap därefter är kärvt; hycklare, inga religiösa åtbörder kan ersätta omvändelsen; har du två skjortor, ge bort den ena! I Marias lovsång kommer hoppet till uttryck; härskare ska störtas från sina troner, rika och fräcka har inget att hämta, de skickas bort tomhänta. Det är vad ad vent, ankomsten, handlar om. Sen föds Gud själv som flykting och frågar efter vem som öppnar sitt hjärta för denna flyktingfamilj. Knutet till dessa texter blir psalmerna Bered en väg för Herran och Hosianna Davids son laddade med profetisk, progressiv kraft. Hålls de isär riskerar de fungera som söt julkonfekt som klibbar igen både blodkärl och själ.

Humanister och sekulära senmoderna människor kan intellektuellt dryfta om Guds existens. Själv kan jag fastna där, men frågan är egentligen ovidkommande.( Sara Lidman lär ha fnyst åt frågan om hon trodde på Gud. Frågan verkar ha uppfattats som lika enfaldig som om att fråga om vi lever eller om man tror det finns syre i luften.) Oavsett tro eller föreställning om verkligheten återkommer en enda utmanande fråga tiderna igenom; i den kristna tron stavas den omvändelsen; den handlar helt enkelt om den enda centrala etiska frågan – hur behandlar du din medmänniska och din egen plats här på jorden? Tron visar sig i den egna och den gemensamma moralen, i handlingen.

I advent återkommer denna fråga. Nu när religionernas roll tycks återkomma är tror jag det är klokt att pejla in hur företrädarna och utövarna förhåller sig till den grundläggande etiska frågan. Och hur den besvaras av dem som gör anspråk i sin egen religions namn. Likaså kan frågan vara korrigerande till den konsumtionshets denna ultraliberala marknadsekonomi erbjuder som avgud när den exploaterar symbolerna. Ytterligare ett korrelat som frågan ger gäller de nationalistiska krafter som exploaterar symboler och kyrkans tradition för sin egen skull.

När kyrkor fylls i vårt land i advents- och juletid, ljus tänds och stämningsfulla sånger sjungs, kan symbolerna åter laddas med kraft om man uppfattar den etiska frågan i botten. Vi klarar av både att ta emot flyktingar och att skapa ett rättvist samhälle, säger den demokratiske presidentvalskandidaten Bernie Sanders i USA. Det är också adventsbudskapet i sin kärvhet, uppfordran och förväntan. Det är samma Hosianna som fann sitt uttryck i alla varma, solidariska och öppna handlingar för de flyktingar som sökt sig till Sverige under hösten.
Det gensvaret ger hopp.

 

Anders Wesslund


J’accuse…

28 oktober 2015

Medan rapporteringen från dådet i Trollhättan rullade på Aktuellt fick jag ett meddelande från en god vän. Vet du något om det här, löd frågan.
Länken var från Mona Walters blogg. Jag länkar inte vidare, den som vill kan enkelt finna den via en sökmotor. Mona Walter är den somaliska sekulära muslimen, som mötte en konservativ form av islam när hon kom till Sverige, konverterade till kristendomen och nu ser det som sin mission att, ofta tillsammans med Sverigedemokraterna närstående personer, föra en kampanj mot islam.
Det inlägg som min vän fått sig tillsänt av en bekant handlade om en samtalskväll i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Kvällen ingick i en fördjupningskurs i kristen tro, där den ansvarige prästen valt att lägga in flera tillfällen där deltagarna skulle få bekanta sig med andra religiösa traditioner, bland dem islam, som det gällde denna kväll.
När SD-politikern Paula Bieler passerade kyrkan såg hon affischen som annonserade temat ”Handlar Koranen om våld och hat eller om kärlek och förlåtelse?”. Hon fotograferade och lade ut på Instagram och Facebook. Snart manade kommentarerna ”kunniga” människor att gå dit och ställa frågor: ”det kan bli roligt”. Hur detta gick till kan man se på en video som Jan Sjunnesson spelade in och lade upp på sin blogg, som Mona Walter länkade till.
Ett drygt 20-tal personer infann sig med det enda syftet att bevisa att Koranen bara handlar om våld och hat, och lyckades förstås dominera kvällen. Den aggression, maskerad under de arroganta flin som man ofta ser hos människor som vet att de har rätt och inte tänker lyssna på någon annan, som präglade deras uppträdande fick mig att må fysiskt illa och skaka inombords, när jag såg filmen parallellt med rapporteringen från Trollhättan. Det blev för mig tydligt att det finns en koppling mellan denna aggression och den som drev Anton Lundin Pettersson till hans dåd.
Nej, jag tror inte att någon av dem som var i S:t Jacobs kyrka denna kväll skulle vilja döda någon på grund av hens hudfärg eller religion. Inte heller att deras avsikt med att hetsa mot islam är att bana vägen för sådana dåd. Men jag menar att deras aktion har en koppling till det tankemönster vars yttersta konsekvens är terrordåd som det i Trollhättan.
Jag kan förstå att den som likt Mona Walter utsatts för påtryckningar av representanter för en reaktionär tolkning av islam, eller har flytt från mullornas Iran, som jag gissar att några av de andra i kyrkan den kvällen hade gjort, har svårt att se något gott i islam.
Men jag menar att den som medverkar till konvertering och dop av människor med dåliga erfarenheter av en annan trostradition har ett stort ansvar i att hjälpa dem att försona sig med den, och kunna se att den också har goda sidor. Den som tar emot en konvertit i sin kyrka måste göra klart att det inte är acceptabelt att förtala en annan trostradition och dess anhängare, utan att kristen tro handlar om försoning och om att ”hålla fred med andra så långt det är möjligt och kommer an på er” (Rom 12:18).
Uppenbarligen sprids denna YouTube-länk, och vilseledande information om vad som hände vid detta kurstillfälle av såväl enskilda kristna som av kristna publikationer. Jag menar att den som sprider material som på detta sätt hetsar mot islam, och misstänkliggör dem som för dialog med islam, bär en del av ansvaret för det samhällsklimat som får personer som Anton Lundin Pettersson att tro att de försvarar nationen när de mördar och sprider hat och rädsla. Detta ”kristet” inspirerade hat är en liten del av den hela bilden, men det är den del som vi som kristna humanister har ett särskilt ansvar för.
Min fråga till mina medkristna i alla samfund är idag: vill ni vara med och ta ansvar för att upprätta ett samtalsklimat där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och trosövertygelser? Trollhättan visar att detta är en fråga på liv och död. Så må vi då välja livet.
Helene Egnell


En kyrkvärds funderingar

07 oktober 2015

Inför 17 söndagen efter trefaldighet letar jag upp den gammaltestamentliga texten. Vi hittar den i 2 Mos 32:1-4, 30-35.
1När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” 2Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.”
30Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” 33Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Tillsammans bildar dessa verser en sammanhängande och begriplig berättelse. Men man har valt att inte ta med verserna 5-29 i det kapitel där texten är hämtad. Det väcker min nyfikenhet. Vad är det som har strukits?
När jag ser närmre framstår verserna 5-10 som en ganska naturlig fortsättning av verserna 1-4, första delen av texten ovan. Jag återger dem inte här. Jo delar av vers 10 måste jag citera, här tecknas ett för mig oväntat drag i bilden av Herren. Herren säger där
10Lämna mig nu i fred…
Men sedan kommer ett dramatiskt avsnitt: Mose börjar argumentera med Gud, han förhandlar till och med
11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: ”Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.” 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
Här intar Mose en roll i förhållande till Gud som liknar den Abraham intog, när Gud ville förstöra Sodom. Han strider för sitt folk, han argumenterar och förhandlar och han har framgång: han lyckas få Gud att ändra sig.
Så kommer Mose ner till sitt folk. Han är mycket upprörd. Han går så långt att han slår sönder tavlorna han fått uppe på berget och tvingar i israeliterna de pulveriserade tavlorna.
19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
I verserna 21-24 som följer försöker Aron förklara för Mose vad som hänt och vad han har gjort i Moses frånvaro. Jag citerar dem inte här. De hänger ganska naturlig samman med de verser som ingår i dagens gammaltestamentliga text.
Men så följer ett mycket skrämmande avsnitt:
25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!” Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.” 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: ”I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.”
Dessa verser känns oerhört främmande för oss och våra värderingar. Där uppmanar Mose dem som håller sig till Herrens sida att döda sina bröder, vänner och grannar. Och efter detta fruktansvärda dåd blir de vigda åt Herren, de blir välsignade av Honom för det de har gjort. Detta är ett sätt att agera som vi förhoppningsvis har lämnat bakom oss.
Göran Eidevall har i sin artikel Krig och fred i Den hebreiska bibeln i förbundets årsbok 2015 på ett mycket genomtänkt sätt behandlat frågor kring krig och våld i det vi kallar Gamla testamentet. Hans grundhållning är att det är avgörande att vi läser dessa texter – och alla bibeltexter – på ett ansvarigt sätt.
En fråga jag tagit till mig är att man från judiskt håll kan mena att vi läser Gamla testamentet – alltså den Hebreiska bibeln – på ett sådant sätt att vi tolkar det helt och hållet som en förelöpare till det Nya testamentet. Att vi med kristna ögon väljer ut ur den Hebreiska bibeln det som bekräftar vårt synsätt. Risken i detta är att vi därmed missar något viktigt. I de textavsnitt som här har valts bort tycker jag att det finns något av väsentligt värde i Moses förhandlingar med Gud. Här skymtar en gudsrelation med en annan karaktär än vad vi är vana vid i vår tradition. Jag tror det kan vara bra att ta till sig detta.
Min slutsats är att det finns ganska mycket att lära också av de verser som klippts bort. Inte minst detta att läsa alla bibeltexter på ett ansvarigt sätt.


Historien och rättvisans transcendens

07 juli 2015

Visionen om det goda och rättvisa samhället möter vi hos de gammaltestamentliga profeterna. Oftast är deras profetior ett direkt tilltal till makten under perioder av vanstyre.
Vilken roll har denna vision om historiens utopiska och transcendenta dimensioner spelat genom tiderna och vilken roll spelar den idag? I boken Den gudomliga historien. Profetism, messianism & andens utveckling (Glänta, 2014) följer Jayne Svenungsson, professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, denna fråga genom nerslag i fem historiska epoker och deras tänkande.
I första kapitlet beskriver hon den profetiska traditionen. Profeterna använder inte filosofiska argument när de för Guds talan, de knyter an till djupt rotade berättelser som uttåget ur Egypten, hur Gud ger lagen i Sinai.
Gud finns i historien snarare än i naturen. Den genomgripande idén är rättvisa, förlossning. Det är väsentligt att det finns en gudomlig makt och rättvisa som inte nödvändigtvis sammanfaller med mänsklig makt. Och det är en Gud som står på de svagas och utsattas sida.
Här uttrycks idén om en rättvisa som överskriver den befintliga politiska ordningen. Det centrala är att rättvisan förblir transcendent i förhållande till varje system. Det handlar om en dynamisk och transcendent förståelse av rättvisa. Och den kräver att varje människa i varje ny situation använder sitt omdöme.
Martin Buber kallar ett sådant förhållningssätt teopolitiskt. Det handlar om att klargöra bristerna i den rådande ordningen. Inte om att ge en rådande ordning teologisk sanktion. En teologiskt sanktionerad politik kallas politisk teologi. Mot detta ställs alltså teopolitik där all makt är utsatt för granskning och kritik ur ett större rättviseperspektiv. Detta granskande och kritiska perspektiv rymmer i sig en förlösande kraft.
Profeternas insikt om vikten av att förankra budskapet i konkreta och av folket delade berättelser är en kraftfull metod. – Det är ju dessvärre möjligt att se hur en sådan metod grovt kan missbrukas som i Putins Ryssland.
Svenungsson pekar på hur en universalism gradvis växer fram redan inom den judiska traditionen. Hon tecknar spänningen mellan en judisk messianism som har en mer utopisk karaktär och den kristna traditionens tro att Jesus är Messias.
Första kapitlet i boken ger en mycket genomtänkt och pregnant syn på det profetiska arvet som upplevs som ytterst relevant även idag.
Andra kapitlet handlar om Joakim av Floris, abbot i Kalabrien, som under medeltiden ur den kristna tron utvecklar en framstegstanke.
Kapitel tre behandlar den romantiska historien. Upplysningens myndiggörande av människan frigör ett bejakande av människan och hennes föreställningsvärldar. Här möter oss ett antal av den tidens filosofer med ett spektrum från föreställningen om ett absolut jag till en insikt om att jaget inte kan vara sin egen yttersta grund.
Kapitel fyra har sin utgångspunkt i ett berömt möte på Capri 1994 mellan filosoferna Jacques Derrida, Eugenio Trías, Gianni Vattimo och Hans-Georg Gadamer. Tillsammans begrundade de 1900-talets katastrofer. De fokuserade på Upplysningstidens emancipatoriska arv och på religionernas visionära potential.
Sista kapitlet behandlar ett antal nutida politiska tänkare som Alain Badiou, Slavoj Žižek och Giorgio Agamben.
I boken blir så tydligt hur centralt ett teopolitiskt perspektiv på historien är. Som Derrida säger, att rättvisa alltid är något mer än rätt och Agamben att rätten inte är rättvisa utan endast den port som leder dit. Boken avslutas med ett tänkvärt citat av Martin Buber ”Att rättvisans ögonblick är nuet, att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv”.

 

Lars Söderholm


Allt och ALLA i kyrkan

10 juni 2015

I arbetet med en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har det demonstrerats en konflikt, där ett antal kyrkomusikerorganisationer protesterar både mot arbetsprocessen och att de professionella synpunkterna inte beaktas. Kyrkan har en rik kyrkomusikalisk tradition att värna med början i gregorianiken över barocken, med den femte evangelisten, till nutida populärmusik. I Uppsala där jag bor numera illustreras detta tydligt i domkyrkan, där vacker körmusik sjungs på ett latin som få förstår numera. I agendan kan man följa en icke sångbar tämligen andefattig svensk översättning.

I samma stad finns gospelkörer som får en fullsatt förortskyrka att klappa händer med rytmen, sjunga med och dansa mellan stolsraderna. Jag skulle tro att den grupp som kyrkan särskilt vänder sig till, de svaga, utstötta och utanförställda, för dem är Pärleporten mer relevant än oerhört vacker gregorianik som vi välbeställda njuter av. Det är lätt att förstå den konflikt som finns mellan det akademiskt intressanta kulturarvet och det bullriga folkliga. Men en kyrka som vill vara öppen gör alla, måste kunna rymma alla slags musikaliska kulturuttryck.

Erik Lundgren


Utträdet ur den Stora Meningen

04 april 2015

I den slovenske filosofen Slavoj Žižeks tolkning av Martin Scorseses film Kristi sista frestelse upplever Jesus verkligen att Gud övergett honom. Liksom för Job, så erfar Jesus meningslösheten. Det finns ingen högre mening, ingen Den Store Andre, inga Guds bud att försöka leva upp till. Kontrasten emellan judendom och kristendom är kontrasten mellan ångesten och kärleken, menar Žižek. De ständiga försöken att förstå Den store Andres, Guds, vilja, ger ångest – för vi kan aldrig veta det. Enligt Žižek beror det helt enkelt på att ”there is no such thing as The Big Other”.

Kristendomen försöker lösa denna skrämmande ångest inför vad eller vem Gud är med offret; att Han älskar mänskligheten och visa det genom sin sons död. Det är en sentimental lösning, menar Žižek. Istället menar han att det går att läsa och tolka den kristna lösningen mer radikalt: Vad som verkligen dör på korset är just föreställningen om The Big Other, om Gud, det är upplösningen av ”Gud” som garanterar meningen med våra liv. Kristen tro är i denna bemärkelse radikal ateism och det är så innebörden bör ses i den kända frasen av Jesus på korset: Eloi eloi lema sabachtani?

Just detta utträde ur den stora Meningen, Jesu död, är de goda nyheterna! Budskapet från Jesus är: Jag dör, ni är ensamma, utlämnade till er frihet. Förbli i den Heliga Anden. För Žižek är Anden detsamma som gemenskapen av troende. Kristus är redan här när troende människor formar en befriande, emancipatorisk gemenskap.

I denna Geist, möjlig att tolka både inomvärldsligt som andan och transcendent som Anden, ser Žižek kristendomen vid sidan av marxismen som enda kvarvarande motkraften mot kapitalismen i västerlandet.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet. Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)


Essentiell sanning och relationell sanning

04 november 2014

Lars Söderholm och Anders Wesslund har i de två senaste texterna i denna blogg tagit upp intressanta aspekter av det moderna och sökt identifiera den förlust som uppstått i övergången från förmodernt till modernt tänkande. En förlust av medkänsla nämndes bl.a. som ett exempel på något gott som får svårare att hävda sig i det rationella och logiskt intellektuella ideal som det moderna erbjuder, inspirerat av vetenskapens landvinningar. Jag tror det är viktigt att identifiera förlusterna i ett paradigmskifte för att kunna förstå varför det blir så – om det är en förlust man måste ta eller om det är en försnävning av det moderna tänkandets möjligheter som åstadkommer förlusterna. Jag misstänker det senare. Det finns starka fundamentalistiska drag i den moderna traditionen som jag tror är lika farliga som religiös fundamentalism, som jag med Karen Armstrong, ser som en osund sammansmältning av förmodernt och modernt tänkande.

Jag var på retreat i helgen och fick alldeles i slutet av retreaten en bok i min hand. Det var en missiologisk rapport från Svenska Institutet för Missionsforskning: Religionsteologi och Religionsmöten, Missio nr. 23. Det var en sammanställning av texter från olika delar av världen och en av redaktörerna var Carl Sundberg som jag känner som pastor i Equmeniakyrkan i Halmstad. Den andre redaktören var en norsk professor Aasulv Lande. Denne norrman gav en inledande översikt kring läget för religionsdialogen i världen och framför allt i vilka typer av dialoger den kristna västerländska kyrkan står i. Ett av de fält han identifierade var dialogen med det sekulära moderna och postmoderna västerländska samhället. Han lyfte fram sanningsbegreppet som ett generativt tema. Det moderna tänkandet som följer av de västerländska vetenskapliga upptäckterna menar han i huvudsak rör sig med ett essentiellt sanningsbegrepp, vilket inspirerar allt annat tänkande i den moderna kulturen. Det skapar gärna en begränsning i mötet med andra kulturer än den västerländska. Jag diskuterar här nedan temat utan hänvisning till Aasulv Landes text, men utifrån mina egna erfarenheter. Jag skulle vilja omformulera essentiell sanning till följande sats: All sanning måste kunna härledas till något faktiskt, tydligt, påtagbart.

De flesta människor med rötter i västerländsk kultur i dag säger ja till en sådan sats. Till och med djupt religiösa människor säger ja till det utan att tänka på att t.ex. sanningen om Guds kärlek som för många upplevs som kärnan i en kristen människas tro, inte faller under begreppet essentiell sanning. Därmed uppstår en inre konflikt hos en modern människa som antingen är öppen och sårig eller dold och gömd i det omedvetna. En medveten modern tänkare låter en sådan konflikt vara öppen och sårig. Men många religiösa är idag traditionsmoderna. Man är modern för att alla andra är det men lever ändå med förmoderna tankemodeller. En del förvandlar sina icke essentiella sanningar till sådana genom att hävda formella auktoriteter som grund. Bibeln likställs med en vetenskaplig rapport ur auktoritetssynpunkt. Då går det att hävda absoluta sanningar – som jämställda med essentiella sanningar, vilket skapar konflikt i den moderna kulturen mellan religiösa och sekulära men också mellan religiösa som förhåller sig öppna och såriga och dem som inte vill erkänna sårigheten utan vill hävda sanningen som absolut. Det är en sak om man ställer sig utanför det moderna men en annan sak om man samtidigt lever i och erkänner det moderna. Många sekulära lever också i denna dubbelhet.

Aasulv Lande lyfter också fram det han kallar en relationell sanning. Ett begrepp som blivit användbart i de religionsdialoger som pågår med österländska religioner bland annat. Det öppnar för ett sanningsbegrepp med vidare kontext som tydligt kan erkänna relationella erfarenheter som sanningar. Religionerna kan beskrivas som olika språk för relationer mellan människor och det som står över människan, naturen, kosmos, Gud. Även den moderna människan kan erkänna att en relation är verklig på ett annat plan än det essentiella. Men om det är den essentiella sanningen som gäller så blir allt annat ovidkommande i slutändan. Den essentiella sanningen kring relationer finns i vad en relation skapar för faktiska konsekvenser i handlingar och historia. Den relationella sanningen handlar om det osynliga fältet mellan de noder som har relation. Den kan ha olika kvalitet som får olika utslag i praktiken. Att erkänna de relationella sanningarna har religionerna olika språk för. Det är språk som kan härbärgera begrepp som medkänsla, kärlek, hat, tillit o.s.v. Jag är övertygad om att möjligheten finns att hantera relationella sanningar inom det moderna tänkandet, men det underordnas lätt i en alltför snäv fundamentalistisk modernitet.

Sten Högberg


Övergången från förmodern till modern verklighetstolkning och gudsbild

29 september 2014

Övergången mellan förmodern och modern tid ägde rum på 1600-talet. Den föregicks av renässansen. Naturvetenskapen hade på allvar börjat erövra mark. Galileo gjorde sina grundläggande mekaniska experiment. Han bröt bland annat med Aristoteles föreställning att det behövs en kraft för att hålla ett föremål i rörelse. Istället är det så att ett föremål fortsätter sin rörelse med konstant fart efter en rät linje om inga krafter verkar. En avsevärd förskjutning i tänkandet. Vilan förlorade därmed sin speciella status. Lagar för fallrörelse upptäcktes gradvis.

Kepler studerade planetbanorna noggrant, använde sig av Tycho Brahes mycket noggranna observationer. Kepler formulerade sina tre lagar för planeternas rörelser. Det blev klart att jorden inte är i centrum av universum, utan snarare solen. Jorden var bara en planet bland ett antal andra som kretsade kring solen. Planeterna rör sig i ellipsbanor med solen i ena brännpunkten. Tänker man sig en linje från solen till en planet, så sveper den på en given tid ut lika stor area var planeten än befinner sig i banan. Dessutom finns ett samband mellan planetens omloppstid och storleken på banan. Keplers lagar är alltså tre mycket precisa formuleringar.

Ett ytterligare mycket stort steg tog Newton som formulerade sin grundläggande lag att en kropps acceleration ges av den kraft som verkar på den, delad med kroppens massa. Han formulerade också sin lag om gravitationen: den avtar med kvadraten på avståndet. Det anmärkningsvärda är att när dessa två lagar kombineras blir det möjligt att härleda Keplers lagar för planetrörelsen. De är alltså en logisk konsekvens av Newtons rörelselag och hans gravitationslag.

Genom dessa upptäckter förändras gradvis och mycket genomgripande synen på Universum och människans plats i Universum. En lagbundenhet i naturen som kunde formuleras i matematiska termer blev tydlig.

Upplysningen är i hög grad präglad av naturvetenskapens stora framsteg. Den är också uttryck för en strävan mot människans myndigblivande, ett bejakande av hennes förmåga att göra sina egna iakttagelser och dra sina egna slutsatser. – Att hela denna utveckling i hög grad påverkat och påverkar det religiösa tänkandet är uppenbart. Schleiermacher är en filosof och teolog som lever i gränsen mellan Upplysning och Romantik. Han betonar den personliga erfarenheten i religionen.

Vid sommarmötet tecknade Mohammad Fazlhashemi, tidigare professor i idéhistoria i Umeå, nu professor islamisk teologi och filosofi i Uppsala. Han talade över Demokratisk religiositet som förutsättning för fred. Fazlhashemi menar att mycket av det teologiska tänkande inom islam har en förmodern prägel. Det grundläggande perspektivet är teocentriskt och där formuleras de plikter människan har i förhållande till Gud. Det moderna tänkande är istället antropocentriskt och här handlar det istället för människans plikter om hennes rättigheter. När det formuleras så tydligt ser man både ett väsentligt framsteg från förmodernt till modernt och samtidigt att något väsentligt riskerar att gå förlorat.

Fazlhashemi talade om muslimska tänkare och teologer som arbetar med att förbinda islam med den moderna verkligheten. De utvecklar ett teologiskt tänkande som förbinder dessa två. Han nämnde en muslimsk skriftlärd som under decennier bor i Berlin och studerar Schleiermacher, för att se hur kristendomen har mött moderniteten och upplysningen.

Det här betyder också att hitta nya sätt att läsa Koranen. Precis som vi inom den kristna traditionen brottas med att hitta nya och mogna och ansvariga sätt att läsa Bibeln. Det historiskt-kritiska perspektivet börjar vinna inträde i Islam.

Reza Azlan har skrivit boken Upprorsmakaren, där en kontroversiell bild av Jesus tecknas. Den är intressant recenserad av Maria Küchen, se http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/maria-kuchen-jag-koper-inte-den-bild-av-jesus-som-reza-aslan-malar-upp-i-uppro/ liksom av Ola Sigurdson i http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2409879-reza-aslan-upprorsmakaren-berattelsen-om-hur-jesus-fran-nasaret-blev-jesus-kristus

Azlan intervjuades av P.J. Anders Linder i Axess TV. Han ger där sin syn på islam i världen. Han menar att något han liknar vid Luthers omvälvning inom kristendomen äger rum i islam. Koranen har på senare tid blivit översatt till mängder av olika språk. Det nya är att många grupper inte längre känner sig bundna av traditionens tolkningar av texterna utan fria att tolka efter eget huvud. Det vore intressant att få detta Azlan berättade kommenterat och bedömt av specialister på området.

Bland dessa tolkningar finns också våldsbejakande sådana. Fazlhashemi menar att bakom vissa av dessa ligger en föreställning om att gå tillbaka till den tid som rådde under den allra första tiden av islam, profetens tid. Han menade att dessa tolkningar präglas av ganska mycket okunskap – vår europeiska historia har också bakom sig blodiga krig i religionens namn.

Intressant här är också att läsa Elena Namlis bok ”Kamp med förnuftet. Rysk kritik av västerländsk rationalism”. Där möter vi författaren Dostojevskij, filosofen Sjestov och litteraturteoretikern (och filosofen) Bachtin som alla brottas med Upplysningens integration i Ryssland. De menar att något grundläggande mänskligt går förlorat genom Upplysningen, att lidandets verklighet döljs bakom en distanserande och rationaliserande hållning. Här blir tydligt hur svårt modernitetens och upplysningens integration i en kultur som inte från början omfattade den var.

Övergången från ett förmodernt teologiskt tänkande till ett modernt har inte varit utan smärta och svårigheter i Europa. Den är inte lätt någonstans.

En grundfråga är om vad kan lära oss av vår egen europeiska historia. Säkert är det meningsfullt att teckna den, lägga den bredvid det som sker idag, lägga bilden bredvid det vi ser inom den islamska världen.

Lars Söderholm


Vem är Jesus?

13 juli 2014

Vem är Jesus? En alltför anspråksfull fråga att ställa, så många mycket kunnigare och erfarnare än jag har ställt den. Ändå känner jag mig tvungen att ställa den.
Min far växte upp i Ångermanland, min mor i Skåne. Både kom från sammanhang präglade av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en frikyrka inom ramen för Svenska kyrkan. För min mor handlade kristen tro i första hand om att leva på ett riktigt sätt, vara en riktig människa. Min far gick igenom en omvändelse i tonåren, fick kontakt med Sjömanskyrkan i Sundsvall där han då bodde. Han var präglad av ett augustinskt perspektiv, där människan uppfattades som förlorad om hon försökte stödja sig på sig själv. Hennes enda möjlighet var att ta till sig frälsningen i Jesus Kristus.
Detta kristna arv har präglat och präglar mig. Det rymmer både stora värden och många inbyggda spänningar. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt naturvetenskap, åt teoretisk fysik.

Sedan 2009 är jag sambo. Min sambo har inte någon religiös bakgrund i den mening jag själv har. Men hon deltog i baptisternas barn- och ungdomsprogram. Det var den verksamhet för barn och ungdom som fanns i den lilla by i Jämtland där hon växte upp.
Hennes religiösa intresse väcktes gradvis. Det gjorde att hon gick Kyrkans grundkurs och utbildade sig till diakon. Så fick hon kontakt med Samarbetsrådet för judar och kristna och blev invald i styrelsen. Samvaron i denna öppna miljö har betytt och betyder mycket för henne. Genom henne fick jag kontakt där. Det har verkligen berikat mig.

Min personliga historia gör att jag både vill och känner mig tvungen att ställa dessa frågor och inte minst frågan vem Jesus är.
Öppnar Jesus för en väg till Gud, vars kärna är gemenskap och kärlek mellan två människor? Sker här något nytt, en komplettering inom den judiska traditionen? Det är så jag försöker se Jesus. Alltså att personliga relationer, möten är en väg till Gud.

En mycket väsentlig filosof under 1900-talet var Emmanuel Lévinas. Många ser honom som 1900-talets främsta moralfilosof. För honom låg etikens grund i mötet med den andre och framförallt den andres ansikte. I detta möte, i den andres blick ligger en uppfordran som är obegränsad och som är roten till hela etiken. Enligt Lévinas är etiken grunden i filosofin.
Hos Lévinas kan den andre vara vem som helst. I ett senare språkbruk har begreppet stelnat och fått en politisk innebörd. Där görs någon till den andre och ges en lägre ställning, status. Någon som tillhör en annan grupp än man själv. Relevant i många sammanhang, men därmed går den mest grundläggande innebörden av den andre förlorad, inte minst kopplingen till den första relationen i varje människas liv.
Hos Lévinas, liksom hos Martin Buber, också han en stor judisk tänkare, ligger grundmodellen för hela verkligheten i mötet, mötet mellan två. För Buber kan detta ske på två grundläggande olika sätt. Det ena är i form av jag och du. Det andra i formen jag och det. Buber stryker under är att det är olika jag i de två fallen. Det första jaget omfattar hela människan, men det andra gör det inte, där uppfattas den andra som ett objekt.
Rimligen finns i denna betoning av det mänskliga mötet hos både Lévinas och Buber en kristen influens, en komplettering av det judiska.
De anspråk den andre gör på mig är obegränsade enligt Lévinas. Den polske sociologen Zygmunt Bauman ger en intressant kritik av Lévinas. Bauman ser Lévinas som 1900-talets störste moralfilosof. Vad Bauman pekar på är att Lévinas inte har någon tredje. Med detta menar Bauman att när man ställs inför två andras obegränsade anspråk blir man tvungen att göra en avvägning. Och lever man i en grupp, ett samhälle, då krävs att ett regelverk utvecklas som reglerar förhållandena och därmed gör det möjligt att leva under rimliga krav. En djupare, transcendent innebörd i detta är Rättvisa. – Bubers andra förhållningssätt, jag och det, krävs när det gäller att göra en avvägning mellan den andra och den tredje.
Hur orkade Lévinas leva i dessa obegränsade anspråk den andre genom sitt ansikte ställer på honom? En liknande fråga väcker Simone Weil. Hon är judisk, men konverterar till katolicismen. Hon ställde mycket höga krav på sig själv. Kanske bidrog de till att hon bröts ner för tidigt av sjukdom.

Åter nu till Jesus. Erfarenheten säger att goda mänskliga relationer präglas av ömsesidighet. Vart tar den ömsesidigheten vägen, den som präglar varje god relation? Insikten om att bägge är begränsade, har goda och mindre goda sidor, och har möjlighet att komplettera varandra, att utbyta något med varandra.
Här faller jag tillbaka på en allmänmänsklig erfarenhet
Var finns Jesus i förhållande till denna ömsesidighet? När visar han svaghet, när behöver han någon av dem han har kring sig?
En naturlig fråga här är vad i bilderna av honom i de nytestamentliga skrifterna som är modellerat på hur tiden ansåg att en betydande person skulle vara. I vilken utsträckning är det en mall vi möter i de nytestamentliga texterna?
På detta har vi traditionens totala idealisering av Jesus, påmålningen. Vad döljer den?
Att han är den Messias som man väntade. Eller som också sägs i den kristna traditionen, att han samtidigt är Gud och människa.
Det finns en spänning här med det gammaltestamentliga bildförbudet. Ingen kan ju se Gud och leva. Att göra en bild av Gud eller ens uttala Guds namn. Nej, det var inte tillåtet. Hur förhåller sig detta till den bild av Gud vi har i Jesus? Har något här blivit alltför tydligt?
Den föreställning om en total och obegränsad godhet – utan synd – som odlas inom kyrkan. Att möta den som är obegränsat god, att spegla sig i den som är obegränsat god. Finns det då någon annan väg ut än den Augustinus gick? Att uppfatta sig som förlorad. Att se sin enda möjlighet i det offer som skedde på korset.
I den judiska traditionen öppnar Jesus och Paulus dörren för ickejudar att komma i relation till Jahve. Öppnar dörren för alla som vill in i det som tidigare varit det judiska folkets unika möjlighet.
Hur har vi då lönat denna inbjudan, detta öppnande? Tidigt uppstod spänningar mellan Jesusrörelsen och andra judiska traditioner. Och ganska tidigt uppstod en tradition inom kyrkan att formulera sig mot judendomen, contra (adversus) Iudaeos. En av de tidigaste att göra detta var biskopen Meliton verksam i Sardes, en stad i nuvarande Turkiet, på 100-talet. I en påskpredikan, som fått stort inflytande, anklagar han judarna för Jesus död. Om honom skriver Jesper Svartvik i sin mycket intressanta bok Försoning och förvandling. I förlängningen av detta synsätt ligger Improperierna, de mycket spridda texter som lästs och sjungits på Långfredagen i kristna kyrkor. Och som inspirerat kristna grupper att angripa judar.
I förlängningen ligger hela historien av judeförföljelser, Förintelsen.

Är det så att frågan om vem Jesus var avgjordes inte genom en verklig undersökning utan genom makt? Vann i någon mening den kristna kyrkan den striden? Är det så att judarna sitter inne med ett stycke av sanningen som kyrkan inte velat veta av? Har den kristna kyrkan förföljt och stängt ute judarna för att de sitter inne med en väsentlig del av sanningen? Har det varit den kristna kyrkans sätt att få rätt? När inget annat hjälper, är det då makt och våld till sist som tas till?
Majoriteten judar accepterade inte Jesus som den Messias man väntade på. Var ligger sanningen här? Är den fortfarande en öppen fråga? Eller är det så att Jesus är dörren in till Gud för ickejudar? Det verkar vara den bild som håller på att växa fram inom forskningen, inom teologin.

Kanske finns det goda skäl för oss att ta judars avvisande av Jesus som Messias på djupt allvar. Är det möjligt att göra detta och på samma gång vara trogen vår egen tradition? Var ligger avvägningspunkten här?
Den livserfarenhet jag har är att det kan ligga något mycket riskabelt i denna övertydlighet i framställningen av det goda. Att det onda på något sätt kilar sig in bakom det goda, göms bakom idealiseringen, bakom guldet, allt det vita, skönheten. Och samtidigt att människan förlorar sitt fotfäste i mötet med denna totala godhet. Att det konkreta livet förlorar sina proportioner. Att de konkreta svagheterna inte blir något att ta på allvar med tanke på att minsta misstag resulterar i en dödsdom. Då spelar ju de konkreta svagheterna ingen roll.
I mötet med denna totala godhet kan människan förlora sitt fotfäste, sitt existensberättigande.
Augustinus levde i en kärleksrelation. När han blev kristen lämnade han sin kvinna. Den kvinna som åter och åter nämns i hans texter är istället hans mor Monnica. Ylva Eggehorn har skrivit om detta dilemma i romanen Duvan och lejonet. Ett dilemma som präglat den kristna historien.
Jesper Svartvik skriver i sin bok om möjliga tolkningar av Jesus död, andra än den Augustinus ger. Han skriver också om berättelsen om hur förlåten i templet rämnade. I några av evangelierna är det kopplat till Jesus död, men inte i alla. Hur detta har tolkats inom den kristna teologin. Och om kanske andra tolkningar är rimligare som gör den judiska traditionen större rättvisa.
Den så kallade ersättningsteologin ifrågasätts. Den teologi som ser kristendomen som en ny teologi som ersätter den judiska, som därmed skulle tillhöra det förflutna enbart.

Det har hänt mycket under senare decennier när det gäller relationen mellan den tidiga Jesusrörelsen – en judisk gruppering bland andra – och den omgivande judendomen. Jesper Svartviks bok bidrar på ett mycket intressant sätt till att tydliggöra förbindelserna mellan judendomen och kristendomen. Det finns också mycket intressant material att ösa ur Jayne Svenungssons nyutkomna bok Den gudomliga historien. Profetism, messianism & andens utveckling.

Lars Söderholm