Skatter på jorden

10 augusti 2016

Det var vinklingen.

P1 Morgon (160410) tog i efterdyningarna av Uppdrags gransknings program, om de rikas skattfuskande med hjälp av brevlådeföretaget i Panama, man tog upp ämnet. Här kommer några bloggreflektioner lite i efterhand.

Det var ett reportage om hur skattemoralen har förändrats, ett typiskt ”DN-reportage” där man på ett till intet förpliktigande sätt beskrev de förändringar i synen på skatteplanering som skett sedan Björn Borg flyttade till Monaco med sina pengar på 1970-talet. Någon kunnig intervjuades; nu var det mer legitimt i allmänmedvetandet, fastslogs det. Bland dem i den medelklass som lyssnar på P1 Morgon eller vem? kan man undra. Ett till synes objektivt betraktande av ett fenomen, helt utan patos.

Här fanns möjligheten att gå på djupet, reflektera kring varför vi alls har skatter, vad de innebär i ett samhälle och vilken syn som lyfts fram av olika politiska företrädare och som indirekt förmedlas hos dem som inte betalar skatt. Men icke, redaktionen var nog allt för fjärmad från dem som inte så ofta räknas som deras lyssnare, allt för nära den centrala frågan i det hela – vill jag också helst undvika att betala skatt och har jag gjort det när jag haft möjlighet?

När Alliansregeringen tillträdde 2006 började det med att två moderata statsråd avgick. De hade använt svart hemhjälp och låtit bli att betala TV-licens. De t o m argumenterade för det i början; skatt var något negativt. Det var många fler i denna krets av statsråd och ledande tjänstemän som delade denna syn men blev kvar. Under två mandatperioder fördes en tydlig politik där skatteuttaget minskade med ca 140 miljarder per år; om det kan man tycka olika men två saker står klart: det signalerades att skatter generellt är tyngande, något negativt, 2/ genom dessa gigantiska minskningar skedde historiskt sett den största omfördelningen av resurser från mindre bemedlade till mer välbeställda vi sett i Sveriges moderna historia.

Bland ledande (S)-politiker har det visat sig att rågången mellan att betala skatt och att tjäna pengar genom vinstuttag i egna företag i välfärdssektorn inte alls längre hölls. Den verkade inte ens finnas.  Så ok, P1 Morgon fångade väl upp något; en tid präglad av individualism och medelklassens förbättrade situation har gjort synen på skatter negativ även bland arbetarrörelsens toppar. Mer åt mig själv och mina närmsta har blivit legio.

Skatter omnämns redan i biblisk tid. Kejsare tog ut skatter, pålagor på plågade folk, av sina undersåtar som saknade makt eller inflytande över dessa medels användande. Så har det varit ända fram till de moderna västerländska demokratierna formades, där först liberala och sedan socialistiska idéer och kamp gett medborgare visst inflytande. Hos kejsaren och fursten var skatt alltid en stöld av det lilla man hade och ett sätt att utöva förtryck och behålla makt. I o m nationalstaternas utveckling och den politiska demokratins framväxt skapades möjlighet för de fördömda, fattiga och maktlösa att få inflytande. Ju mer jämlikt det enskilda landet utvecklats, desto mer har skatterna kommit att bli ett medel för att lösa gemensamma uppgifter i nationen, i landsdelen eller kommunen. De har blivit medborgarnas möjlighet till att öva inflytande, skapa välfärd och äntligen att bli fria; att få makt över sina egna och våra gemensamma liv. Skatt som något positivt.

Tidigt 1800-tal var de liberala idéerna radikala och till stöd för denna utveckling. De har dock därefter backat och aldrig riktigt velat ta i frågan om privat och gemensamt, om ägandet. Frågan om skatten utgör en inneboende motsättning i liberalismen, där ägandet, inte bara av egendom utan även av eget kapital alltid dragit längsta strået. Så när skattefrågan ställs på sin spets; avstå för att andra jämlikar skall kunna få det likvärdigt? – nej, då har man skyddat också de riktigt rika och sina egna kapitaliserade besparingar.

”Samla inte skatter på jorden där mott och mal förstör dem, samla dem alltmer i himlen”.  Orden tillskrivs Jesus,  ja därmed Gud själv för bekännande kristna. Att kyrkan historisk gärna förandligat dessa texter har nog haft med dess egen, dess prästers och senare medelklassförsamlingars egen ställning att göra. Ur en kristen humanistisk position kan texterna tolkas mer immanent för att samtidigt kunna behålla sin transcendenta laddning; ”i himlen” visar på sinnelaget hos den som funnit ordens och trons hemlighet, och ”samla dem inte på jorden” må då tolkas som politiskt program. Som budskap i panamadebatten är de övertydliga. Samla inte för egen del, tjäna andra, dela på resurserna.

Betala skatt, skulle man också kunna säga.

”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör” är ett annat Jesus-ord. Medveten om kejsarens pålagor gled han ur de frommas grepp, de som använde sig av dubbelmoral. Utmaningen måste läsas i den kontext av att skatt då var något negativt; här skapas en tydlig spänning mellan den förtryckande härskaren och den universella moralen; det gemensamma förenat i ”Gud”. Förutom dessa texter med explicita uttalanden kring skatter är hela bibelhistorien en mäktig utvecklingsprocess av tanken från patriarkala maktordningar till drömmen om egendomsgemenskapen, den radikala jämlikheten inför varandra och Livets ande själv.

Så varför betalar vi skatt i ett samhälle, i nationer som betraktar sig som demokratiska? Ja, den frågan hade P1 Morgon-redaktionen gärna kunnat reflektera över. Då hade dess reportage kunnat återföra lyssnaren till skatterna och deras moraliska laddning. Nu kom istället programledarens ord, hans ”freudian slip” att göra det övertydligt. När en av vänsterdebattörerna i programmets panel om just Panamafrågan och skatterna tog upp hur de rika systematiskt undviker att betala skatt om de kan; så föll orden. ”Ja, nu är inte de rika här och kan försvara sig”.

Med dessa ord blev tydligt att det inte ens i Public Services veckomagasin i radion idag är möjligt att ifrågasätta rådande ordning. Så fast i den nyliberala tankeordningen är vi att ankaret för detta program, visade tydligt på vilken redd och i vilken kurs denna ankring är gjord. Så moraliskt ur kurs är vi att vi inte längre kan orientera oss bortom denna horisont.

Så blev vinklingen i P1 Morgon det den blev.

 

Anders Wesslund

 

 

 

 

Annonser

Symboler och tomrum

06 december 2015

Symbolen beskrivs i mitt lexikon som sinnebild, något mer konkret som föreställer och står för något bortom, något mer abstrakt. Det är alltså en inre bild, en bild i sinnet, som kräver en viss utvecklad psykisk mognad hos den enskilde individen. Utan mognaden förblir tingen och världen konkret. Samtidigt är symboler kollektiva, de återkommer som bärare av kollektiv erfarenhet. De samlar människor kring något gemensamt såsom en idrottsförenings klubbmärke, religiösa tecken eller historiska mytologiska figurer som tomtar. Laddningen är ofta stark och kan även exploateras, såsom i kommersiella varumärken.

I advents- och juletid blandas symboler friskt. Tomtar, renar och julgröt på julkort minner om ett svunnet agrarsamhälles folktro. Adventsljusstaken har tyskt ursprung, tydligt knutet till veckorna fram till den kristna julhelgen. Samtidigt töms dessa symboler alltmer på sina innebörder i senmodern tid. När symboler förlorar laddning förstoras och förmeras de. När de inte längre bär mening gränsar sökandet efter stämning och trivsel till groteskhet. Något förvrids, förvrängs – och exploateras. Jag tror det är ett av skälen till att det för varje år sätts upp alltfler ljusgirlanger runt dörrar, i träd och flaggstänger, runt balkonger och knutar, och att antalet ljusstakar och adventsstjärnor, i fönstren mångdubblas och ”become supersized”.

Man anar att bortom alla övertydliga och uppblåsta symboler längtar människor efter något annat. Något mer eller något förlorat. Den finske filosofen Georg Henrik von Wright skrev på 1980-talet om ett uppkommet värdetomrum i Västerlandet efter att den judiskt-kristna traditionen, som vid sidan av arvet från Grekland och antiken utgjort grundpelarna, alltmer vittrar bort. Han var pessimistisk om framtiden. Han anade mer religiöst fundamentalistiska, irrationella och sekulärt totalitära krafters återkomst men möttes av öppen kritik när han tvivlade på att mänskligheten skulle klara planetens fortbestånd.

Kyrkans adventstid är både rannsakan och hoppfull förväntan. Först kommer uppfordrande eskatologiska texter om att leva värdigt, i beredskap. Johannes döparens budskap därefter är kärvt; hycklare, inga religiösa åtbörder kan ersätta omvändelsen; har du två skjortor, ge bort den ena! I Marias lovsång kommer hoppet till uttryck; härskare ska störtas från sina troner, rika och fräcka har inget att hämta, de skickas bort tomhänta. Det är vad ad vent, ankomsten, handlar om. Sen föds Gud själv som flykting och frågar efter vem som öppnar sitt hjärta för denna flyktingfamilj. Knutet till dessa texter blir psalmerna Bered en väg för Herran och Hosianna Davids son laddade med profetisk, progressiv kraft. Hålls de isär riskerar de fungera som söt julkonfekt som klibbar igen både blodkärl och själ.

Humanister och sekulära senmoderna människor kan intellektuellt dryfta om Guds existens. Själv kan jag fastna där, men frågan är egentligen ovidkommande.( Sara Lidman lär ha fnyst åt frågan om hon trodde på Gud. Frågan verkar ha uppfattats som lika enfaldig som om att fråga om vi lever eller om man tror det finns syre i luften.) Oavsett tro eller föreställning om verkligheten återkommer en enda utmanande fråga tiderna igenom; i den kristna tron stavas den omvändelsen; den handlar helt enkelt om den enda centrala etiska frågan – hur behandlar du din medmänniska och din egen plats här på jorden? Tron visar sig i den egna och den gemensamma moralen, i handlingen.

I advent återkommer denna fråga. Nu när religionernas roll tycks återkomma är tror jag det är klokt att pejla in hur företrädarna och utövarna förhåller sig till den grundläggande etiska frågan. Och hur den besvaras av dem som gör anspråk i sin egen religions namn. Likaså kan frågan vara korrigerande till den konsumtionshets denna ultraliberala marknadsekonomi erbjuder som avgud när den exploaterar symbolerna. Ytterligare ett korrelat som frågan ger gäller de nationalistiska krafter som exploaterar symboler och kyrkans tradition för sin egen skull.

När kyrkor fylls i vårt land i advents- och juletid, ljus tänds och stämningsfulla sånger sjungs, kan symbolerna åter laddas med kraft om man uppfattar den etiska frågan i botten. Vi klarar av både att ta emot flyktingar och att skapa ett rättvist samhälle, säger den demokratiske presidentvalskandidaten Bernie Sanders i USA. Det är också adventsbudskapet i sin kärvhet, uppfordran och förväntan. Det är samma Hosianna som fann sitt uttryck i alla varma, solidariska och öppna handlingar för de flyktingar som sökt sig till Sverige under hösten.
Det gensvaret ger hopp.

 

Anders Wesslund


J’accuse…

28 oktober 2015

Medan rapporteringen från dådet i Trollhättan rullade på Aktuellt fick jag ett meddelande från en god vän. Vet du något om det här, löd frågan.
Länken var från Mona Walters blogg. Jag länkar inte vidare, den som vill kan enkelt finna den via en sökmotor. Mona Walter är den somaliska sekulära muslimen, som mötte en konservativ form av islam när hon kom till Sverige, konverterade till kristendomen och nu ser det som sin mission att, ofta tillsammans med Sverigedemokraterna närstående personer, föra en kampanj mot islam.
Det inlägg som min vän fått sig tillsänt av en bekant handlade om en samtalskväll i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Kvällen ingick i en fördjupningskurs i kristen tro, där den ansvarige prästen valt att lägga in flera tillfällen där deltagarna skulle få bekanta sig med andra religiösa traditioner, bland dem islam, som det gällde denna kväll.
När SD-politikern Paula Bieler passerade kyrkan såg hon affischen som annonserade temat ”Handlar Koranen om våld och hat eller om kärlek och förlåtelse?”. Hon fotograferade och lade ut på Instagram och Facebook. Snart manade kommentarerna ”kunniga” människor att gå dit och ställa frågor: ”det kan bli roligt”. Hur detta gick till kan man se på en video som Jan Sjunnesson spelade in och lade upp på sin blogg, som Mona Walter länkade till.
Ett drygt 20-tal personer infann sig med det enda syftet att bevisa att Koranen bara handlar om våld och hat, och lyckades förstås dominera kvällen. Den aggression, maskerad under de arroganta flin som man ofta ser hos människor som vet att de har rätt och inte tänker lyssna på någon annan, som präglade deras uppträdande fick mig att må fysiskt illa och skaka inombords, när jag såg filmen parallellt med rapporteringen från Trollhättan. Det blev för mig tydligt att det finns en koppling mellan denna aggression och den som drev Anton Lundin Pettersson till hans dåd.
Nej, jag tror inte att någon av dem som var i S:t Jacobs kyrka denna kväll skulle vilja döda någon på grund av hens hudfärg eller religion. Inte heller att deras avsikt med att hetsa mot islam är att bana vägen för sådana dåd. Men jag menar att deras aktion har en koppling till det tankemönster vars yttersta konsekvens är terrordåd som det i Trollhättan.
Jag kan förstå att den som likt Mona Walter utsatts för påtryckningar av representanter för en reaktionär tolkning av islam, eller har flytt från mullornas Iran, som jag gissar att några av de andra i kyrkan den kvällen hade gjort, har svårt att se något gott i islam.
Men jag menar att den som medverkar till konvertering och dop av människor med dåliga erfarenheter av en annan trostradition har ett stort ansvar i att hjälpa dem att försona sig med den, och kunna se att den också har goda sidor. Den som tar emot en konvertit i sin kyrka måste göra klart att det inte är acceptabelt att förtala en annan trostradition och dess anhängare, utan att kristen tro handlar om försoning och om att ”hålla fred med andra så långt det är möjligt och kommer an på er” (Rom 12:18).
Uppenbarligen sprids denna YouTube-länk, och vilseledande information om vad som hände vid detta kurstillfälle av såväl enskilda kristna som av kristna publikationer. Jag menar att den som sprider material som på detta sätt hetsar mot islam, och misstänkliggör dem som för dialog med islam, bär en del av ansvaret för det samhällsklimat som får personer som Anton Lundin Pettersson att tro att de försvarar nationen när de mördar och sprider hat och rädsla. Detta ”kristet” inspirerade hat är en liten del av den hela bilden, men det är den del som vi som kristna humanister har ett särskilt ansvar för.
Min fråga till mina medkristna i alla samfund är idag: vill ni vara med och ta ansvar för att upprätta ett samtalsklimat där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och trosövertygelser? Trollhättan visar att detta är en fråga på liv och död. Så må vi då välja livet.
Helene Egnell


En kyrkvärds funderingar

07 oktober 2015

Inför 17 söndagen efter trefaldighet letar jag upp den gammaltestamentliga texten. Vi hittar den i 2 Mos 32:1-4, 30-35.
1När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” 2Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.”
30Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” 33Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Tillsammans bildar dessa verser en sammanhängande och begriplig berättelse. Men man har valt att inte ta med verserna 5-29 i det kapitel där texten är hämtad. Det väcker min nyfikenhet. Vad är det som har strukits?
När jag ser närmre framstår verserna 5-10 som en ganska naturlig fortsättning av verserna 1-4, första delen av texten ovan. Jag återger dem inte här. Jo delar av vers 10 måste jag citera, här tecknas ett för mig oväntat drag i bilden av Herren. Herren säger där
10Lämna mig nu i fred…
Men sedan kommer ett dramatiskt avsnitt: Mose börjar argumentera med Gud, han förhandlar till och med
11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: ”Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.” 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
Här intar Mose en roll i förhållande till Gud som liknar den Abraham intog, när Gud ville förstöra Sodom. Han strider för sitt folk, han argumenterar och förhandlar och han har framgång: han lyckas få Gud att ändra sig.
Så kommer Mose ner till sitt folk. Han är mycket upprörd. Han går så långt att han slår sönder tavlorna han fått uppe på berget och tvingar i israeliterna de pulveriserade tavlorna.
19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
I verserna 21-24 som följer försöker Aron förklara för Mose vad som hänt och vad han har gjort i Moses frånvaro. Jag citerar dem inte här. De hänger ganska naturlig samman med de verser som ingår i dagens gammaltestamentliga text.
Men så följer ett mycket skrämmande avsnitt:
25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!” Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.” 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: ”I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.”
Dessa verser känns oerhört främmande för oss och våra värderingar. Där uppmanar Mose dem som håller sig till Herrens sida att döda sina bröder, vänner och grannar. Och efter detta fruktansvärda dåd blir de vigda åt Herren, de blir välsignade av Honom för det de har gjort. Detta är ett sätt att agera som vi förhoppningsvis har lämnat bakom oss.
Göran Eidevall har i sin artikel Krig och fred i Den hebreiska bibeln i förbundets årsbok 2015 på ett mycket genomtänkt sätt behandlat frågor kring krig och våld i det vi kallar Gamla testamentet. Hans grundhållning är att det är avgörande att vi läser dessa texter – och alla bibeltexter – på ett ansvarigt sätt.
En fråga jag tagit till mig är att man från judiskt håll kan mena att vi läser Gamla testamentet – alltså den Hebreiska bibeln – på ett sådant sätt att vi tolkar det helt och hållet som en förelöpare till det Nya testamentet. Att vi med kristna ögon väljer ut ur den Hebreiska bibeln det som bekräftar vårt synsätt. Risken i detta är att vi därmed missar något viktigt. I de textavsnitt som här har valts bort tycker jag att det finns något av väsentligt värde i Moses förhandlingar med Gud. Här skymtar en gudsrelation med en annan karaktär än vad vi är vana vid i vår tradition. Jag tror det kan vara bra att ta till sig detta.
Min slutsats är att det finns ganska mycket att lära också av de verser som klippts bort. Inte minst detta att läsa alla bibeltexter på ett ansvarigt sätt.


Historien och rättvisans transcendens

07 juli 2015

Visionen om det goda och rättvisa samhället möter vi hos de gammaltestamentliga profeterna. Oftast är deras profetior ett direkt tilltal till makten under perioder av vanstyre.
Vilken roll har denna vision om historiens utopiska och transcendenta dimensioner spelat genom tiderna och vilken roll spelar den idag? I boken Den gudomliga historien. Profetism, messianism & andens utveckling (Glänta, 2014) följer Jayne Svenungsson, professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, denna fråga genom nerslag i fem historiska epoker och deras tänkande.
I första kapitlet beskriver hon den profetiska traditionen. Profeterna använder inte filosofiska argument när de för Guds talan, de knyter an till djupt rotade berättelser som uttåget ur Egypten, hur Gud ger lagen i Sinai.
Gud finns i historien snarare än i naturen. Den genomgripande idén är rättvisa, förlossning. Det är väsentligt att det finns en gudomlig makt och rättvisa som inte nödvändigtvis sammanfaller med mänsklig makt. Och det är en Gud som står på de svagas och utsattas sida.
Här uttrycks idén om en rättvisa som överskriver den befintliga politiska ordningen. Det centrala är att rättvisan förblir transcendent i förhållande till varje system. Det handlar om en dynamisk och transcendent förståelse av rättvisa. Och den kräver att varje människa i varje ny situation använder sitt omdöme.
Martin Buber kallar ett sådant förhållningssätt teopolitiskt. Det handlar om att klargöra bristerna i den rådande ordningen. Inte om att ge en rådande ordning teologisk sanktion. En teologiskt sanktionerad politik kallas politisk teologi. Mot detta ställs alltså teopolitik där all makt är utsatt för granskning och kritik ur ett större rättviseperspektiv. Detta granskande och kritiska perspektiv rymmer i sig en förlösande kraft.
Profeternas insikt om vikten av att förankra budskapet i konkreta och av folket delade berättelser är en kraftfull metod. – Det är ju dessvärre möjligt att se hur en sådan metod grovt kan missbrukas som i Putins Ryssland.
Svenungsson pekar på hur en universalism gradvis växer fram redan inom den judiska traditionen. Hon tecknar spänningen mellan en judisk messianism som har en mer utopisk karaktär och den kristna traditionens tro att Jesus är Messias.
Första kapitlet i boken ger en mycket genomtänkt och pregnant syn på det profetiska arvet som upplevs som ytterst relevant även idag.
Andra kapitlet handlar om Joakim av Floris, abbot i Kalabrien, som under medeltiden ur den kristna tron utvecklar en framstegstanke.
Kapitel tre behandlar den romantiska historien. Upplysningens myndiggörande av människan frigör ett bejakande av människan och hennes föreställningsvärldar. Här möter oss ett antal av den tidens filosofer med ett spektrum från föreställningen om ett absolut jag till en insikt om att jaget inte kan vara sin egen yttersta grund.
Kapitel fyra har sin utgångspunkt i ett berömt möte på Capri 1994 mellan filosoferna Jacques Derrida, Eugenio Trías, Gianni Vattimo och Hans-Georg Gadamer. Tillsammans begrundade de 1900-talets katastrofer. De fokuserade på Upplysningstidens emancipatoriska arv och på religionernas visionära potential.
Sista kapitlet behandlar ett antal nutida politiska tänkare som Alain Badiou, Slavoj Žižek och Giorgio Agamben.
I boken blir så tydligt hur centralt ett teopolitiskt perspektiv på historien är. Som Derrida säger, att rättvisa alltid är något mer än rätt och Agamben att rätten inte är rättvisa utan endast den port som leder dit. Boken avslutas med ett tänkvärt citat av Martin Buber ”Att rättvisans ögonblick är nuet, att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv”.

 

Lars Söderholm


Allt och ALLA i kyrkan

10 juni 2015

I arbetet med en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har det demonstrerats en konflikt, där ett antal kyrkomusikerorganisationer protesterar både mot arbetsprocessen och att de professionella synpunkterna inte beaktas. Kyrkan har en rik kyrkomusikalisk tradition att värna med början i gregorianiken över barocken, med den femte evangelisten, till nutida populärmusik. I Uppsala där jag bor numera illustreras detta tydligt i domkyrkan, där vacker körmusik sjungs på ett latin som få förstår numera. I agendan kan man följa en icke sångbar tämligen andefattig svensk översättning.

I samma stad finns gospelkörer som får en fullsatt förortskyrka att klappa händer med rytmen, sjunga med och dansa mellan stolsraderna. Jag skulle tro att den grupp som kyrkan särskilt vänder sig till, de svaga, utstötta och utanförställda, för dem är Pärleporten mer relevant än oerhört vacker gregorianik som vi välbeställda njuter av. Det är lätt att förstå den konflikt som finns mellan det akademiskt intressanta kulturarvet och det bullriga folkliga. Men en kyrka som vill vara öppen gör alla, måste kunna rymma alla slags musikaliska kulturuttryck.

Erik Lundgren


Utträdet ur den Stora Meningen

04 april 2015

I den slovenske filosofen Slavoj Žižeks tolkning av Martin Scorseses film Kristi sista frestelse upplever Jesus verkligen att Gud övergett honom. Liksom för Job, så erfar Jesus meningslösheten. Det finns ingen högre mening, ingen Den Store Andre, inga Guds bud att försöka leva upp till. Kontrasten emellan judendom och kristendom är kontrasten mellan ångesten och kärleken, menar Žižek. De ständiga försöken att förstå Den store Andres, Guds, vilja, ger ångest – för vi kan aldrig veta det. Enligt Žižek beror det helt enkelt på att ”there is no such thing as The Big Other”.

Kristendomen försöker lösa denna skrämmande ångest inför vad eller vem Gud är med offret; att Han älskar mänskligheten och visa det genom sin sons död. Det är en sentimental lösning, menar Žižek. Istället menar han att det går att läsa och tolka den kristna lösningen mer radikalt: Vad som verkligen dör på korset är just föreställningen om The Big Other, om Gud, det är upplösningen av ”Gud” som garanterar meningen med våra liv. Kristen tro är i denna bemärkelse radikal ateism och det är så innebörden bör ses i den kända frasen av Jesus på korset: Eloi eloi lema sabachtani?

Just detta utträde ur den stora Meningen, Jesu död, är de goda nyheterna! Budskapet från Jesus är: Jag dör, ni är ensamma, utlämnade till er frihet. Förbli i den Heliga Anden. För Žižek är Anden detsamma som gemenskapen av troende. Kristus är redan här när troende människor formar en befriande, emancipatorisk gemenskap.

I denna Geist, möjlig att tolka både inomvärldsligt som andan och transcendent som Anden, ser Žižek kristendomen vid sidan av marxismen som enda kvarvarande motkraften mot kapitalismen i västerlandet.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet. Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)