Om att bygga

Jerusalem, den heliga staden, tycks vara en enda stor byggarbetsplats. Stora byggkranar, ett ändlöst och högljutt borrande i marken, omdirigerad trafik och avstängda gator, inhägnade markområden, damm och åter damm. Och så de ständiga frågorna – vad är det som pågår? Som tillfällig besökare möts man påtagligt av denna faktiska byggarbetsplats.

Sedan flera år håller man på med ett spårvägsbygge rakt genom hela staden, ett jätteprojekt som hunnit avveckla flera kontraktörer och vars invigning ständigt skjuts upp. Jaffaporten in till gamla staden är just nu svårforcerad på grund av stora byggen runt porten.  Det tycks som stadens myndigheter vill modernisera runt Jaffaporten och förlänga det exklusiva affärsområdet Mamilla in i de arabiska basarerna i gamla staden.

De senaste dagarna har det hettat till. Att avisera planerna att bygga ytterligare 1 600 bostäder för ultraortodoxa judar i östra Jerusalem trappar upp motsättningarna mellan israeler och palestinier.

Runt omkring Jerusalem byggs också för fullt. Bosättningarna med sina karaktäristiska röda tegeltak blir större och större.

Vem får bygga var och när? Nya frågor föds men knappast några goda svar.

Vad sker med människor när somliga får order om att riva sina hus för att andra ska kunna bygga nytt? Vad sker med människor när den ena gruppen ständigt talar om säkerhet, att murar och byggen är till för att öka säkerheten för det egna folket och den andra gruppen samtidigt talar om rättvisa som det man framför allt kräver för sitt folk, rättvisa också när det gäller att bygga hus.

Husbygge påverkar människor. Ingen förblir oberörd. Husbygge hör ihop med människobygge. 

Hilda Lind

Hopp och motstånd på Spotify

Lördag kväll. Schlagerfestivalfinal.

Sandi Thoms suggestiva låt Oh, I wish a was punk rocker streamas ut från fjortonårige sonens Spotifylista. Spotify är den nätbaserade tjänsten som gör att man på kommersiellt vis kan lyssna på populärmusiken på Internet utan att olagligt ladda ner den.

“… Oh, I wish a was a punk rocker with flowers in my hair. In 77 and 69 revolution was in the air. I was born to late to a world that doesn´t care. Oh, I wish …” fortsätter Sandi att sjunga. Låten fastnar, vad är det hon sjunger om? Hon önskar att hon vore född i sina föräldrars tidsepok: “…when music really mattered and when radio was king. When accountants didnt have control and the media couldnt buy your soul, and computers were still scary and we did not know everything, when ignorance could still be bliss and the only way to stay in touch was a letter in the mail. Oh I wish …”

Sandi beskriver en mental ockupation under nuvarande tidsepok och längtar efter en väg ut ur den. Nostalgiskt längtar hon tillbaka. Jag rycks med. I Uppsala missionsförsamlings månadsblad 1/10 skriver Bernt Jonsson hur den tyske marxisten Ernst Bloch hävdar att det var kristendomen som förde in hoppet i världen. Hoppet som vägen framåt.

Schlagerfestivalen strömmar nu ut som ljudmatta här hemma. Ändå, jag vill tro att både jag och min som fångat upp nåt av vad Sandi längtar efter; befrielsen ur denna tids ignorans. Jag fortsätter spela grabbens Spotifylista istället; mellan reklaminslagen finns motståndet. Och hoppet?

Anders Wesslund

En Gud som tillåter allt eller inget?

Om Gud inte finns, då är ju allt tillåtet!

Påståendet andas en viss desperation. Det dyker upp då och då. Kanske också med ”lagen” eller ”människovärdet” istället för Gud.

Albert Camus gav sig in på frågan i sin långessä Människans revolt (eller kanske Den revolterande människan – L’homme révolté). I en passage ger han sig i kast med föreställningen att om Gud inte finns, så är allt tillåtet. Dostojevskis Ivan Karamazov blir den hos Camus som får utrycka denna tankegång och den förtvivlan som tycks vidhäfta densamma. Den som driver föreställningen till sin spets är Nietzsche. Vi är fortfarande hos Camus som pekar på hur ”om Gud inte finns så är allt tillåtet” blir till ett ”om Gud inte finns så är inget tillåtet”, hos Nietzsche. Nietzsche inser att Gud är den som gör saker otillåtna men också tillåtna. Och den Guden har dödats av vår kultur enligt Nietzsche.

Det verkar som att vi fortfarande är fast i rädslan för att allt skulle vara tillåtet. Vare sig vi tror på Gud eller inte. Men är det inte mycket värre att inget skulle vara tillåtet? Kan vi leva med en Gud som varken tillåter eller förbjuder?

Om vi kunde det skulle vi få leva med en Gud som möter oss ansikte mot ansikte. Och vi skulle få en Gud som vi inte bara kunde dansa inför, som i Nietzsches vision, utan som dansade tillsammans med oss.

Karl Högberg