En Gud som tillåter allt eller inget?

Om Gud inte finns, då är ju allt tillåtet!

Påståendet andas en viss desperation. Det dyker upp då och då. Kanske också med ”lagen” eller ”människovärdet” istället för Gud.

Albert Camus gav sig in på frågan i sin långessä Människans revolt (eller kanske Den revolterande människan – L’homme révolté). I en passage ger han sig i kast med föreställningen att om Gud inte finns, så är allt tillåtet. Dostojevskis Ivan Karamazov blir den hos Camus som får utrycka denna tankegång och den förtvivlan som tycks vidhäfta densamma. Den som driver föreställningen till sin spets är Nietzsche. Vi är fortfarande hos Camus som pekar på hur ”om Gud inte finns så är allt tillåtet” blir till ett ”om Gud inte finns så är inget tillåtet”, hos Nietzsche. Nietzsche inser att Gud är den som gör saker otillåtna men också tillåtna. Och den Guden har dödats av vår kultur enligt Nietzsche.

Det verkar som att vi fortfarande är fast i rädslan för att allt skulle vara tillåtet. Vare sig vi tror på Gud eller inte. Men är det inte mycket värre att inget skulle vara tillåtet? Kan vi leva med en Gud som varken tillåter eller förbjuder?

Om vi kunde det skulle vi få leva med en Gud som möter oss ansikte mot ansikte. Och vi skulle få en Gud som vi inte bara kunde dansa inför, som i Nietzsches vision, utan som dansade tillsammans med oss.

Karl Högberg

3 Responses to En Gud som tillåter allt eller inget?

  1. Erik Lundgren skriver:

    Två bra frågor, men en omöjlig förutsättning. Vi får inte svar på frågan om Gud finns. Men om vi lever som om Gud finns, så blir inte allt tillåtet, ej heller inget inte tillåtet. Sedan Gud kapitulerade inför Job eller Gud själv på korset övergav sig själv, finns det någon annan förutsättning för mänskligt liv än att vi tar världen i våra egna händer? Vi kan som en del debattörer på bloggen känna oss uppgivna både inför partipolitiken och kyrkan. Visst, men vi kan också kavla upp våra mentala armar. Nu.

  2. Elisabet Pettersson skriver:

    Vårt tänkandes kategorier far gärna vill med oss då vi närmar oss Gud. Det tycks som som vi får två svårigheter som på ett paradoxalt sätt är varandras motpoler. Å ena sidan har vi svårt att se att Gud är den Andre att vi inte kan lägga vår antropoformiseringar som Tillåta eller Inte tillåta på Gud. Å andra sidan har vi lika svårt att ta till oss den kristna trons absoluta kärna att Gud är inkarnerad, mänsklig kropp. Så därför är det svårt för oss att se att Gud är en Gud vi får dansa med om vi vill som du skriver.

  3. Lars Söderholm skriver:

    Är det möjligt att säga att vi möter verkligheten på två olika sätt? Rimligen är det förstås ett stort antal olika sätt, men låt mig ändå för enkelhetens skull peka på två.

    Det ena sättet har med mäta och väga och iaktta att göra. I dess förlängning ligger naturvetenskapen. Det är ett förhållningssätt som ligger i öppen dag. Ett förhållningssätt som skapar en tydlighet som är lätt att prata om.

    Det andra är en färg, en grundklang, en orgelpunkt, djupast kanske en famn som har sin rot i det tidigaste i våra liv. Även detta är ett verktyg för att möta verkligheten. Utan detta håller vi överhuvud inte ihop som människor. Det är lätt att vara omedveten om denna förutsättning, detta grundverktyg. Det här är mer religionens, de mänskliga relationernas, humanioras, konstens… verktyg.

    Bägge är rimligen lika centrala. Någon tydlig gräns mellan dem finns inte, de går i varandra.

    Jag tror att det vi kallar religiös upplevelse har mycket att göra med förändringar i det senare, centrala verktyget. I den existentiella grunden för våra liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: