Ägande

Ägande. Få företeelser har den inneboende moraliska laddningen som ägande. Man kan inte äga en katt, sjöng visprästen Lars-Åke Lundberg en gång. Den kristna urtexten om barnet som föds visar på ägandets motsats, beroendet, att inte ens äga makten över sitt eget öde. Fattiga föräldrar, ett barn utlämnat åt andras välvilja.

Sällan går ägandet ihop med välviljan. Mitt och min skiljer oftast ut, i synnerhet när det blir för stort. Centralt i hela Bibeln är förhållandet till ägandet och hur det hänger ihop med kärleken till medmänniskan. Tilliten, förtroendet, sammanhållningen brister, går sönder när det egna tar över, vare sig det rör individen, klanen eller klassen.

I TV 1:s Uppdrag granskning berättades för ett par veckor sedan om hur Norrporten, fastighetsbolaget med 2:a och 6:e AP-fonderna som ägare, missbrukade sitt förtroende. Här var ägarna vi, nuvarande och blivande pensionärer, folket. VD, ledningen och styrelsen lät berika sig på pengar från den gemensamma kassan. Så länge pengar fanns kunde bolaget utåt vara generös donator, som en egen mecenat till staden Sundsvall. Många ur folket tyckte det var ok så länge det gick bra för företaget. Och i det klimatet har många accepterat förändringar i Sverige sedan 1980-talet. Det är ok att var rik, framgångsrik. Eller?

Det var först när reportern, likt en av GT:s profeter, frågade om det rättfärdiga i agerandet, som det kom i ett annat ljus. Eller det var kanske först när kamerans ljus riktades mot först vd, ordförande och en informationsdirektör i Norrporten, sedan mot vd i en av Ap-fonderna? För där, med reportern, som folkets representant, fick de med blicken riktad mot oss svara på frågan: var det rättfärdigt? Självsäkerheten och de framgångsrika yttre symbolerna, förbyttes snart i obehag. Fackspråket, det flashiga näringslivsspråket, blev nu ihåligt, blickarna flackande och det gick inte dölja hur struphuvuden rörde sig när sväljningar skulle kvävas.

Dessa självsäkra människor i samhällets topp, varför blir de nervösa av en nästan lika nervös journalists befogade frågor? När vi ställs inför varandra som jämlikar, våra blickar möts och vi inte kan dölja oss bakom maktens attribut, då avslöjas denna tids, liksom all historias, girighet. Då förstår vi att moral handlar om hur vi vill vara och framstå inför varandra. Ett samhälle byggs genom det som håller oss samman. Visdomen i de flesta kulturer, också uttryckt i bibeltexterna, är att vi behöver vara varsamma med makten och ägandet. Gemenskap som privatiseras finns inte längre. Goda samhällen behöver vårda ägandet. Ditt, mitt, vårt. Det hjälpte Uppdrag gransknings journalist oss att åter se denna onsdag kväll i februari.

 

Anders Wesslund

Olle Nystedt – en hedervärd domprost

I ett blogginlägg från början av januari skrev Benny Fhager om Torgny Segerstedt och filmen ”Domen över död man”.  Det är en bra film som på ett förtjänstfullt sätt lyfter fram Torgny Segerstedt som en av våra svenska motståndare till nazismen, judeförföljerserna och antisemitismen. I det sammanhanget tycker jag att det finns anledning att lyfta fram ytterligare en motståndare och göteborgare kring vilken det inte har uppmärksammats lika mycket, nämligen Olle Nystedt.

Under åren 1938 till 1943 var Olle Nystedt domprost i Göteborg och från 1943 fram till slutet av 1950- talet pastor primarius och domprost i Stockholm. I samband med den tyska inmarschen i Norge den 9 april 1940 kallade Olle Nystedt till gudstjänst i Göteborgs domkyrka där han höll en predikan i en överfylld domkyrka som var ett rungande angrepp på nazismen och antisemitismen. Det var modigt gjort och Olle kom att vara högt placerad på nazisternas dödslistor för resten av kriget.  År 1957, när frågan om kvinnliga präster  avslogs av kyrkomötet var Olle Nystedt den enda prästerliga ledamot som röstade för kvinnliga präster. Inte en enda präst och inte en enda av våra biskopar slöt upp bakom honom.

I dessa tider när främlingsfientligheten börjar breda ut sig i Europa, när en ledande regeringsmedlem anser att det är dags att minska flyktingarnas antal i vårt land, när arbetslösheten tilltar särskilt bland våra ungdomar och när klyftorna i det svenska samhället  vidgas,  då kan det vara värt att lyfta fram människor som med modet i högsätet går sin egen väg i mänsklighetens tjänst. Olle Nystedt var en sådan och  en sann och hedervärd kristen humanist.

Torbjörn Lindquist

Paris – intryck från en vinterresa 2013

Det kallnar i Europa ekonomiskt och socialt. Jag har aldrig sett så mycket tiggare på Paris gator. Stora fönstersmygar och portgångar används som övernattning och bostadsalternativ tills polisen tar i förvar. Ofta återkommer samma personer gång på gång till sin portgång med en dramat för sina ägodelar. De som bodde på gatan i vårt kvarter föreföll sannolikt komma från Bulgarien eller Rumänien. Saint Eustache-kyrkan har öppnat soppkök för behövande.

President Hollande hyllas som en krigshjälte när han återvänder från besök av franska trupper i krig mot islamister i Mali. I samma veva presenterar fotbollsklubben Paris Saint Germain sin värvning av David Beckham, närmast ett PR-jippo av stenrika Quatarägare. Cathedrale Notre Dame visar under pompa och ståt upp 9 nya kyrkklockor sannolikt beställda under bättre tider. Klockorna ingår i 850 års-firandet av katedralen. Kontrasterna är många i denna kontasternas stad.

Det stora debattämnet i nationalförsamlingen var i början av februari om samkönade äktenskap skall tillåtas framledes. Frågan vevades i TV-kanaler och i press. Frankrike har sen länge en civil äktenskapslagstiftning så kyrkorna borde inte direkt beröras. Stora demonstrationer har hållits mot samkönade vigslar i många av Frankrikes städer och i Paris framför parlamentsbyggnaden. Flaggorna i demonstrationerna vara röda och blå med en mamma och pappa och två barn (pojke och flicka) som påtryckta märken. Positionerna verkade märkligt politiserade höger mot vänster. En tidning undrade vad homosexuella inom konservativa UMP tar sig till. Paris borgmästare Delanoe är homosexuell och socialist liksom regeringen. De flesta tidningarna menade att förspråkarna för samkönade äktenskap gjorde bäst ifrån sej i den flera dagar långa debatten i nationalförsamlingen.

Franska orglar har en romantiskt klang och bredd av sällsynt art. Jag besökte med min fru kyrkan Saint Sulpice på västra stranden. Orgeln är byggd på 1800-talet av den legendariske orgelbyggaren Aristide Cavaille-Coll och torde vara den bäst bevarade Cavaille-Coll orgeln i världen. Organisten Daniel Roth arbetar för att få denna orgel förklarad för världsarv av UNESCO. Efter gudstjänsten brukar organisten varje söndag 11.30-12.05 ge en orgelaudition i Saint Sulpice. Söndagen 3 februari håller prästen ett långt tal om samhällsfaran och alltings fördärv om samkönade äktenskap införs. Han kallar också till tre söndagkvällar med föreläsningar om traditionell katolsk syn på äktenskap och kärlek. Prästen drar över 20 minuter och tar tid från orgelaudtionen. Daniel Roth låter sin Cavaille-Coll orgel ljuda i en helt fantastisk och gudainspirerad improviserad fuga och prelude av Maurice Durufle. Organisten drar i sin tur över 20 minuter (håller med andra ord sin tid) och markerar orgelmusikens värde trots att prästen tittade på klockan ett otal gånger och med gester visade sitt ogillande att organisten spelade stycket fullt ut.

Saint Eustache-kyrkan i området för Hallarna har ett gott socialt rykte och är känd för sin gayvänliga inställning. Hallarna är rivna sen många år och omgivningen är nu mest en byggarbetsplats som aldrig blir klar. Kyrkan har en orgel relativt nybyggd av holländsk härkomst i Cavaille-Colls efterföljd. Denna orgel är den största i Paris och enligt många den mest välljudande. Kyrkorna var genomgåeende kalla men Saint Eustache var uppvärmd och till brädden fylld av människor. Orgelmusiken var mäktig och djup när Johannes Brahms fuga och prelude framfördes.

Med en känsla av att kärleken segrar åkte vi buss hem genom Paris.

 

Benny Fhager

Att förklara det självklara

”Att fanatiker i alla religioner skulle ha mer gemensamt med varandra än med de liberala i sin egen tradition är en provocerande tanke”, sade den vanligtvis kloka och insiktsfulla journalisten i ett radioinslag. Jag studsade. En provocerande tanke? För mig är det en självklarhet, ett axiom – och jag hade förutsatt att den var det för de flesta människor.

”Jaha, sade min väninna, så du menar att alla religioner är patriarkala, men att det också finns människor som vill utmana de patriarkala strukturerna i alla religioner? Det var en intressant tanke.” Och återigen tänkte jag – ja men det är väl självklart att det är så?

 Nu firar vi World Interfaith Harmony Week i Stockholm – liksom på många håll i världen – med olika arrangemang på temat Religionernas fredsskapande kraft. (http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=963649 ) Och jag får frågan ”hur kan ni tala om religionerna som fredsskapande när religionerna ligger bakom så mycket våld? Och jag får återigen säga det ”självklara” – att religionerna kan låna sig till att bli redskap för splittring, hat och våld, liksom de kan inspirera till samhällsansvar, kärlek och fredssträvanden.

 När vi talar om religionernas ”fredsskapande kraft” skulle man kunna säga att vi använder språket performativt – det åstadkommer det som benämns. Vi har idag genomfört den första av två ”interreligiösa vandringar för fred” med ett dussintal deltagare. Hur kan det skapa fred att en liten grupp vandrar mellan fyra olika gudstjänstlokaler i Spånga-Tensta? Vi lär känna varandra, dels genom besöken i de olika rummen, där olika religiösa traditioner presenteras, dels genom de goda samtal som utspinns under vandringen. Att lära känna varandra, att gå en bit väg tillsammans, är en förutsättning för fred. Det skapar den tillit som gör det möjligt att också ställa de svåra frågorna.

Genom seminarierna under veckan får vi tillfälle att ställa de obekväma frågorna kring den negativa roll som religionen kan spela i konfliktsituationer. Det räcker inte, menar jag, att hävda att våra religiösa traditioner ”innerst inne” är fredliga. Vi måste ta ansvar för hur de används för destruktiva syften, och tillsammans fundera på hur vi kan motverka den sortens tolkningar.

Veckan avslutas med en fredsmanifestation på Medborgarplatsen, ”Ljus på Medis”. Att offentligt stå på Medborgarhusets trappa och läsa texter om fred från åtta olika religioner synliggör att vi faktiskt kan stå sida vid sida, och att vi delar tron på att alla människor innerst inne vill fred – något som är långt ifrån självklart för många.

Så låt oss om och om igen förklara det självklara: att det bland människor av alla sorters tro, inklusive dem som inte bekänner sig till någon tro, finns de som verkar för trons förnyelse och fördjupning, för kvinnors och mäns jämställdhet och för fred, frihet och rättvisa för alla människor.

 

Helene Egnell

 

Juloratoriets tre sista satser

Juloratoriet, de tre sista satserna. Inte lika ofta framförda som de tre inledande. Johann Sebastian ställde samman hela verket på några månader. Det mesta var material han återanvände från andra kompositioner.

Alla detaljer hade inte satt sig ännu. Han resonerade med en av sina baskollegor. För en tid sedan hade han hört ett föredrag om hur hjärnan uppfattar verkligheten, hittar mönster. I en undersökning hade i en text många av bokstäverna i orden kastats om. Men det visade sig att de flesta ganska obehindrat läste de ord som stått där från början. De hade inga svårigheter att förstå texten.

Nog är det så, tänkte han, att när man som sångare tar till sig musiken, ”förstår den”, fattar något av vad musiken vill säga. Då förmedlar kören något väsentligt till publiken. Detta även om inte alla skavanker är nerslipade.

De blev ganska snabbt överens om att det nog var så.

Kommunikationen. De precisa formuleringarna. Men på samma gång de ungefärliga, antydande, icke entydiga… balanskonsten där två människor kommunicerar, förstår varandra i viss utsträckning. Och fyra personer i ett gott samtal, en improviserad stråkkvartett. Fyra kompositörer.

Altsolisten spelar en mycket central roll i Juloratoriet. Värmen. Så också i Brahms Ein Deutsches Requiem. Hos Mozart är det sopransolisten. Hon rör sig ofta solomstrålad på höjder ovan molnen. De andra solisterna är under molnhöjd. 

Kvällen därpå slog han en signal till sin baskollega. Det var något han ville förmedla. Han hade så mycket erfarenhet av allt som öppnade sig i musiken när man noggrant iakttog varje minsta beteckning i partituret, lät pianissimo vara pianissimo och inte piano, när markeringar framhävdes, noterade tempon följdes.  

 

Lars Söderholm