Vinterdvala

17 april 2015

Några kyrkor i Stockholm, bland dem Jacobs kyrka, visar emellanåt filmer och erbjuder efter filmen en möjlighet till samtal. För någon tid sedan såg jag Vinterdvala som några vänner rekommenderat. Filmen har vunnit en guldpalmen i Cannes 2014. Dess regissör är Nuri Bilge.

Filmen utspelar sig i Kappadokien i Turkiet. Det är vinter, det är kallt och det är snö. Personerna bor i hus eller lägenheter som är utgrävda i det mjuka berg som trakten är känd för.

I mycket är det ett relationsdrama. Där är hotellägaren och hans unga hustru. Där är hans syster som bor hos dem. Några bröder bor i ett hus de hyr av hotellägaren. Den äldre av bröderna har en son som går i skolan.

I en mening är miljön ganska exotisk. Men dramat har en universell prägel. Ytterst handlar det om i vilken utsträckning vi styrs av inlärda mönster, av kulturen vi vuxit upp i, religionen, andra värdesystem. Och i vilken utsträckning vi har möjlighet att förändras, att ta in något verkligt nytt.

Filmen är inspirerad av Tjechovs noveller. Jag erinrar mig en intressant bok av Lars Kleberg jag läste för några år sedan som heter Tjechov och friheten.

Tempot i filmen är långsamt och hållningen är mycket seriös. När det händer något på duken, drabbas man verkligen.

Hotellägaren skriver artiklar i den lokala tidningen. Han lever vid något slags gräns, är både traditionellt präglad av islam och på samma gång en tänkande sekulär person.

Hans syster är mycket rak mot honom och avsevärt kritisk. Tycker att det han skriver inte är på riktigt och att man hade väntat sig att han skulle skriva i ett större sammanhang. Hon tycker inte hans reflexioner är seriösa. Han lever med en tanke om att skriva den turkiska teaterns historia, men han kommer aldrig igång.

När hotellägaren med en av sina underlydande åker i trakterna, slår en sten ner på bilen och förstör en av sidorutorna. Det är en händelse som verkligen drabbar en som åskådare. Det visar sig vara sonen till den äldre brodern som har kastat stenen. De jagar honom, han faller ner i en bäck och blir våt och de tar honom med sig hem till de två bröderna.

Den yngre av de två bröderna är imam. Han är nästan överdrivet vänlig och försöker ställa allt tillrätta. Och berättar om sin äldre bror, som har ett mycket häftigt temperament och uppenbart är mycket känslig när det gäller sin heder.

Den unga hustrun känner sig reducerad av sin man. Hon börjar ta egna initiativ, drar tillsammans med byns lärare ihop ett antal personer för att skapa ett projekt i skolan. När hennes man får det klart för sig läxar han upp henne, talar om för henne att det här är något som är bortom hennes förmåga att klara av och försöker få henne att avbryta det här arbetet. Han behandlar henne som ett barn, han uppträder som en förmyndare för henne.

Men hon ger sig inte. Han får henne inte att vika sig. Det slutar med att han bestämmer sig för att ge sig av till Istanbul. Hur det utvecklas vill jag inte berätta mer om här.

Mönstret mellan hotellägaren och hans hustru. Deras livsmönster. Uppenbart förändrar hon sitt mönster. Kan han förändra sin hållning eller är han determinerad av de mönster han har i sig? Mansroll – och kvinnoroll.

Den äldre av de två bröderna är starkt präglad av hederskulturen. Hur långt styr den hans agerande, kan han ta ett steg bortom den?

Det är ett mycket djupt engagerande drama. Det utspelar sig i en exotisk miljö. Men de verkliga konflikterna, dynamiken – och bristen på dynamik – är allmängiltiga. Men också hur en tidigare händelse skapat ett mönster som avgör hur en person handlar i en senare situation.

Några takter ur Andantinot i Schuberts Pianosonat nr 20 tolkade av Alfred Brendel återkommer ett antal gånger i filmen. Melankolin i dessa takter uttrycker något mycket väsentligt, något som för ett väsentligt stycke vidare, bortom det vi ser på duken. Här finns Andantinot med Brendel

Tragedin, där ett inpräglat mönster bestämmer en människas agerande. Och något annat, en ansats där något görs nytt. Det är så allmängiltigt.

Lars Söderholm


Olle Nystedt – en hedervärd domprost

19 februari 2013

I ett blogginlägg från början av januari skrev Benny Fhager om Torgny Segerstedt och filmen ”Domen över död man”.  Det är en bra film som på ett förtjänstfullt sätt lyfter fram Torgny Segerstedt som en av våra svenska motståndare till nazismen, judeförföljerserna och antisemitismen. I det sammanhanget tycker jag att det finns anledning att lyfta fram ytterligare en motståndare och göteborgare kring vilken det inte har uppmärksammats lika mycket, nämligen Olle Nystedt.

Under åren 1938 till 1943 var Olle Nystedt domprost i Göteborg och från 1943 fram till slutet av 1950- talet pastor primarius och domprost i Stockholm. I samband med den tyska inmarschen i Norge den 9 april 1940 kallade Olle Nystedt till gudstjänst i Göteborgs domkyrka där han höll en predikan i en överfylld domkyrka som var ett rungande angrepp på nazismen och antisemitismen. Det var modigt gjort och Olle kom att vara högt placerad på nazisternas dödslistor för resten av kriget.  År 1957, när frågan om kvinnliga präster  avslogs av kyrkomötet var Olle Nystedt den enda prästerliga ledamot som röstade för kvinnliga präster. Inte en enda präst och inte en enda av våra biskopar slöt upp bakom honom.

I dessa tider när främlingsfientligheten börjar breda ut sig i Europa, när en ledande regeringsmedlem anser att det är dags att minska flyktingarnas antal i vårt land, när arbetslösheten tilltar särskilt bland våra ungdomar och när klyftorna i det svenska samhället  vidgas,  då kan det vara värt att lyfta fram människor som med modet i högsätet går sin egen väg i mänsklighetens tjänst. Olle Nystedt var en sådan och  en sann och hedervärd kristen humanist.

Torbjörn Lindquist