Kyrkan och homosexualiteten

04 juni 2014

Uppdrag granskning i SVT sände nyligen ett program inspelat med dold mikrofon i samband med själavård. Detta är ett etiskt tveksamt arbetssätt för granskande journalistik, men än mer tveksamt etiskt är vad som uppdagades.

Ett antal präster inom Svenska kyrkan tror att man genom bön kan bota homosexualitet. Ärkebiskop Anders Wejryd tog förtjänstfullt avstånd från dessa villfarelser. Inom Svenska missionskyrkan (del av nuvarande Equmeniakyrkan) fick vi länge kämpa för att lokala församlingar skulle kunna viga samkönade par. Evangelister inom samfundet arbetade frenetiskt emot möjligheten och övertalade styrelsen. Men kongressen 2010 öppnade för samkönade vigslar om än med knapp majoritet.

Att tolka bibelns och Jesu kärleksbudskap idag förutsätter en tolkning till vår tids världsbild. Vi tror inte längre att jorden är centrum i vårt solsystem. Vi tror att Gud kan skapa genom evolution. Vetenskap står inte i motsats till tro.

Jag skäms över kyrkans homofobi. Men såsom naturvetenskapliga upptäckter accepterats tror jag också alltfler kommer att uttrycka sin tacksamhet för kyrkor som bejakar samkönade äktenskap.

Benny Fhager


Ägande

27 februari 2013

Ägande. Få företeelser har den inneboende moraliska laddningen som ägande. Man kan inte äga en katt, sjöng visprästen Lars-Åke Lundberg en gång. Den kristna urtexten om barnet som föds visar på ägandets motsats, beroendet, att inte ens äga makten över sitt eget öde. Fattiga föräldrar, ett barn utlämnat åt andras välvilja.

Sällan går ägandet ihop med välviljan. Mitt och min skiljer oftast ut, i synnerhet när det blir för stort. Centralt i hela Bibeln är förhållandet till ägandet och hur det hänger ihop med kärleken till medmänniskan. Tilliten, förtroendet, sammanhållningen brister, går sönder när det egna tar över, vare sig det rör individen, klanen eller klassen.

I TV 1:s Uppdrag granskning berättades för ett par veckor sedan om hur Norrporten, fastighetsbolaget med 2:a och 6:e AP-fonderna som ägare, missbrukade sitt förtroende. Här var ägarna vi, nuvarande och blivande pensionärer, folket. VD, ledningen och styrelsen lät berika sig på pengar från den gemensamma kassan. Så länge pengar fanns kunde bolaget utåt vara generös donator, som en egen mecenat till staden Sundsvall. Många ur folket tyckte det var ok så länge det gick bra för företaget. Och i det klimatet har många accepterat förändringar i Sverige sedan 1980-talet. Det är ok att var rik, framgångsrik. Eller?

Det var först när reportern, likt en av GT:s profeter, frågade om det rättfärdiga i agerandet, som det kom i ett annat ljus. Eller det var kanske först när kamerans ljus riktades mot först vd, ordförande och en informationsdirektör i Norrporten, sedan mot vd i en av Ap-fonderna? För där, med reportern, som folkets representant, fick de med blicken riktad mot oss svara på frågan: var det rättfärdigt? Självsäkerheten och de framgångsrika yttre symbolerna, förbyttes snart i obehag. Fackspråket, det flashiga näringslivsspråket, blev nu ihåligt, blickarna flackande och det gick inte dölja hur struphuvuden rörde sig när sväljningar skulle kvävas.

Dessa självsäkra människor i samhällets topp, varför blir de nervösa av en nästan lika nervös journalists befogade frågor? När vi ställs inför varandra som jämlikar, våra blickar möts och vi inte kan dölja oss bakom maktens attribut, då avslöjas denna tids, liksom all historias, girighet. Då förstår vi att moral handlar om hur vi vill vara och framstå inför varandra. Ett samhälle byggs genom det som håller oss samman. Visdomen i de flesta kulturer, också uttryckt i bibeltexterna, är att vi behöver vara varsamma med makten och ägandet. Gemenskap som privatiseras finns inte längre. Goda samhällen behöver vårda ägandet. Ditt, mitt, vårt. Det hjälpte Uppdrag gransknings journalist oss att åter se denna onsdag kväll i februari.

 

Anders Wesslund