En aning om sin egen omänsklighet

Rebellerna lär ha intagit Khadaffis högkvarter i Tripoli. Eller kanske inte intagit eftersom det lär vara tre kvadratkilometer stort med kilometerlånga tunnlar under jord. Där någonstans befinner sig Ghadaffis utpekade tronarvinge, sonen Saif al Islam enligt rykte. Men eftersom han har en tendens att dyka upp  glad och stridslysten bland sina likar på oväntade ställen, mediarapporteringen till trots, kanske inte heller det är så säkert.

 

Vad får en människa att bygga ett fort under jord? Och blir man tryggare eller otryggare av att vistas där? På vilket sätt tänker man att detta fort skulle kunna utgöra basen för ett mänskligt liv? Svaret är antagligen att det inte är tänkt så. Snarare som en bastion att dra sig bakom när det blåser kallare vindar. Vilket man räknar med att det kommer att göra eftersom man kommer på idén att bygga fortet. Trots att folket sägs hylla dess grundare och boende. Det tyder på att det finns en sorts medvetenhet eller åtminstone aning om sin egen omänsklighet, tänker jag. Man vet med sig att det inte kommer att hålla i längden.

 

Det är i sig hoppfullt mitt i den mörka verklighet som utspelar sig inte så långt härifrån bland människor inte så olika oss. Till och med det mörka tvingas förhålla sig till ljuset.

 

Ulrika Svalfors

Efterklokhetens dumhet

Jag formades i stor utsträckning på sjuttiotalet. Av miljö- och solidaritetsrörelsens värderingar. Av alternativrörelsens experimenterande med förhållningssätt och kulturella uttryck. Av den kristna trons radikalisering när den tog till sig vidden av världens orättvisor. Jag kan idag se misstagen och naiviteten den gången. Men verkligen inte bara det. Vi såg världen. Vi upprördes och ville skrida till handling. En del förvirrade svar i tiden tar inte bort allvaret i frågorna vi ställdes inför. Och de frågorna återstår ännu att lösa. Därför känner jag en stöt av obehag varje gång en ledarskribent avfärdar vänster- och alternativrörelsens decennium med några överlägsna knapptryckningar. Och det händer ganska ofta.

Vår tid har utvecklat nya politiska, marknadsmässiga och demokratiska mekanismer för hantera tidens utmaningar. Mekanismer som inte fanns den gången. Det är en lovande utveckling i stora stycken, men ännu djupt otillräcklig. Och vad värre är: denna uppsjö av regelverk och mekanismer tycks döva känslan av det akuta i tillståndet. Det finns ingen anledning att uppröras åt smältande inlandsisar och svältande Etiopier – jo att uppröras kanske, men inte att i förtvivlan gå ut på gatorna med klantigt målade plakat för att protestera : det finns organisationer, konton, facebookgrupper, lobbygrupper, diskussionstrådar; ja en helt ny sfär av smarta lösningar som friktionsfritt tar hand om oron åt oss. Och saknas det något i verktygslådan lever vi i tron att det snart kommer en ny app till mobiltelefonen som löser den saken. En utrota-hungern-knapp som på elektronisk väg skickar iväg den där maten vi inte orkade äta upp i skolbespisningen till dem som bättre behöver dem. Och utan att vi behöver tyngas av dåligt samvete.

Det är inte bara oerhört lättköpt att i efterhand, med facit i hand, avfärda förflutna tiders tankar, drömmar och förhoppningar för att ”de hade fel”.  Facittittare skaffar sig en falsk känsla av klokhet som man inte har mycket nytta av. Goda romaner, filmer och teaterpjäser utsätter oss för en mer kvalificerad prövning. De levandegör det förflutnas landskap så att vi åter kan känna dess drömmar och rädslor in på kroppen. Ur den dubbla erfarenheten att leva med en tid och tillhöra dess efterlevande kan vi dra slutsatser om vad som vad som var friskt och vad som var sjukt i femtiotalets framtidsoptimism, sextiotalets uppvaknande, sjuttiotalets revolutionära rörelser, åttiotalets individualisering och så vidare. Bara så kan vi förstå vad vi bör lämna bakom oss för gott och vad som kan vara värt att bära med sig in i framtiden. Och det är sällan något så enkelt som att ”de trodde fel och nu vi rätt”.

Anders Hagman

Teilhard de Chardin – Naturvetare, teolog och filosof

I ungdomen funderade jag mycket på sambandet naturvetenskap kontra kristen tro. Att det inte gick att förena med en biblisk bokstavstro förstod jag nog redan i tonåren. Men evolutionen var också svår att förena med det kristna kärleksbudskapet.

Jag blev vän med en katolik som introducerade Teilhard de Chardins tänkande för mej i början av 70-talet. På ett antikvariat i Göteborg hittade jag Teilhards magnum opus – Fenomenet människan – utgiven 1961 på svenska sex år efter Teillhards död.

En evolutionär kristendomstolkning blev en stor läsupplevelse. Det var inte bara att evolutionen sågs som en naturlig del geogenes-biogenes-noogenes. Det handlade om en utveckling av det andliga, en noogenes som var evolutionär. Att allt skulle sluta i punctum Omega då Gud blev allt i alla. Jesus hade, om jag förstod rätt, som människa varit en förelöpare och visat hur man skall leva som människa.

Teilhard de Chardin blev aldrig accepterad av katolska kyrkan. Han blev förhindrad att undervisa och hans stora bok fick ges ut efter hans död. Teilhard de Chardin var jesuit. Naturvetenskapligt var han paleontolog och var med om att bland annat finna pekingmänniskan (en pusselbit i evolutionsteorin). Han var en hängiven naturvetare och teolog en inte så vanlig kombination, därtill brett utbildad. Teilhard var tvärvetenskaplig långt innan begreppet fanns.

Noogenesen är spännande. Mänskligheten blir invecklad i sej själv och global, alltmer human.

På senare tid har Teilhards tankar förts ihop med internet. Det har spekulerats i att han föregrep world wide web. Någonstans såg jag också att uttrycket Theology of internet använts. Detta är spekulativt och detta blogginlägg har inte vetenskapliga anspråk. Men kanske sättet som Teilhard närmar sej mänskligheten, universum och meningen med livet får alltmer aktualitet. För mej har Teilhard blivit en följeslagare i livet.

 

Benny Fhager

Utøya utmanar teologin

När nyheten om massakern på Utøya kom, hade jag precis kommit till det ställe i Rita Nakashima Brocks och Rebecka Ann Parkers ”Saving Paradise”, där de återger hur korsriddarna under jubelrop slaktade Jerusalems invånare år 1099. Det var inte svårt att göra kopplingen. Anders Behring Breivik sade sig vara inspirerad av korstågen, och de utgör ingen marginell företeelse i kristendomens historia. Korstågstanken var central under cirka två sekel, och omfattades även av dem som vi gärna lyfter fram som fredens och ekologins apostlar, som Hildegard av Bingen och Franciskus. Sorry, men så är det.

 

I sin bok ”Saving Paradise”, med undertiteln ”How Christianity traded love of this world for crucifixion and empire”, hävdar Nakashima Brock och Parker att entusiasmen för korståg hänger samma med ett skifte i förståelsen av kristendomen under 800-1000-talet, då fokus förflyttades från uppståndelsen till korsfästelsen, från det återupprättade paradiset som kunde erfaras i denna världen till en glorifiering av lidande, blod och död. Anselms idé om en Gud som kräver ett blodigt offer för att hans ära ska återupprättas gjorde att tanken möjlig att Gud vill människors död, att lidande är något som behagar Gud. De påpekar också att de första stora massakrerna av judar i Europa sammanfaller med korstågen.

 

Om det ligger något i deras tes (som återgetts här starkt förenklad) kan vi inte vifta bort Breiviks hänvisning till kristendomen. Han hade inte en kristen tro i den mening som de flesta av oss lägger i ordet, och hans dåd var i första hand politiskt. Men han hänvisar till en strömning i kristendomen som är mer central än vi vill erkänna. Hans dåd har lett till fördjupad reflektion på många olika områden. Jag skulle önska att det också kunde leda till att vi på allvar utmanar glorifieringen av lidande och död i kristendomen, att vi ser dess destruktiva potential. Det innebär inte att vi ska förneka lidandet eller inte ta det på allvar. Religionens roll är att ge röst och ord och form åt klagan över det oundvikliga lidandet, utan att försöka tillskriva det en mening, att vara ”a container for grief”, menar Brock och Parker. Paradiset, som Kristi uppståndelse öppnar för oss, är inte en plats fri från konflikter och lidande, utan en plats i det mellanrum där Anden är närvarande och kärlek möjlig. Att utveckla den teologin kan vara ett bidrag till att bekämpa de ideologier som inspirerade Breivik.

 

Helene Egnell

 

Inte utlämnade till rädsla och resignation

– Bryr sig kristna bara om sex? frågade en kvinna djupt irriterad över ett inslag i den offentliga debatten.

Det känns tryggt att veta att det finns kristna som samlas för att tala om de stora livsfrågorna. Det sker bland annat på sommarmötet med KHS på Sigtunastiftelsen. Det finns hopp om en annan värld när tillvaron trasas sönder av händelser som de i Oslo och på Utöya den 22 juli 2011. Tillsammans i en gemenskap kan vi genom förmedling av kunskap och samtal hantera vad som hänt. Vi är inte utlämnade till rädsla och resignation.

”Frihet är inte valfrihet. Den fria människan har inget val. Hon måste följa sin övertygelse, har Bengt Göransson sagt oss. Må KHS fullfölja sin övertygelse och fortsätta att förmeda ljus och hopp.

Ingegerd Hellberg

Berättelser som bryter och bär

Nu har KHS sommarmöte på Sigtunastiftelsen startat, Berättelser som bryter och bär är temat. Filosofen Bengt Kristensson Uggla talade om nödvändigheten att inlemma människor i varandras berättelser, att inte bli själv med sin berättelse om världen som sekten eller Anders Breivik, och anknöt till 22 juli och tragedin i Oslo och på Utöya. Den sanna berättelsen finns inte, utan de mångas berättelser som bryts mot varandra är förutsättning för demokratin. Och tron, den religösa,  kristna i detta fall behöver alltid och har alltid haft sin religionskritik – inifrån. Enda sen kyrkans första tid, menade Bengt.

Bengt Göransson fortsatte på eftermiddagen med ett försvar för det hotade medborgarbgreppet, när människor reduceras till skattebetalare. Det gemensamma överförs till det privata. Politiken och demokratin förutsätter eftertänksamheten. Det är en teoretisk process om den praktiska verkligheten till skillnad mot ideologens färdigtänkta  och slutna system. Nej till visioner – demokratin blir och ska aldrig bli färdig, var ord från dagens andre Bengt.

Några brottsycken från sommarmötets första dag.

Anders Wesslund