Utøya utmanar teologin

När nyheten om massakern på Utøya kom, hade jag precis kommit till det ställe i Rita Nakashima Brocks och Rebecka Ann Parkers ”Saving Paradise”, där de återger hur korsriddarna under jubelrop slaktade Jerusalems invånare år 1099. Det var inte svårt att göra kopplingen. Anders Behring Breivik sade sig vara inspirerad av korstågen, och de utgör ingen marginell företeelse i kristendomens historia. Korstågstanken var central under cirka två sekel, och omfattades även av dem som vi gärna lyfter fram som fredens och ekologins apostlar, som Hildegard av Bingen och Franciskus. Sorry, men så är det.

 

I sin bok ”Saving Paradise”, med undertiteln ”How Christianity traded love of this world for crucifixion and empire”, hävdar Nakashima Brock och Parker att entusiasmen för korståg hänger samma med ett skifte i förståelsen av kristendomen under 800-1000-talet, då fokus förflyttades från uppståndelsen till korsfästelsen, från det återupprättade paradiset som kunde erfaras i denna världen till en glorifiering av lidande, blod och död. Anselms idé om en Gud som kräver ett blodigt offer för att hans ära ska återupprättas gjorde att tanken möjlig att Gud vill människors död, att lidande är något som behagar Gud. De påpekar också att de första stora massakrerna av judar i Europa sammanfaller med korstågen.

 

Om det ligger något i deras tes (som återgetts här starkt förenklad) kan vi inte vifta bort Breiviks hänvisning till kristendomen. Han hade inte en kristen tro i den mening som de flesta av oss lägger i ordet, och hans dåd var i första hand politiskt. Men han hänvisar till en strömning i kristendomen som är mer central än vi vill erkänna. Hans dåd har lett till fördjupad reflektion på många olika områden. Jag skulle önska att det också kunde leda till att vi på allvar utmanar glorifieringen av lidande och död i kristendomen, att vi ser dess destruktiva potential. Det innebär inte att vi ska förneka lidandet eller inte ta det på allvar. Religionens roll är att ge röst och ord och form åt klagan över det oundvikliga lidandet, utan att försöka tillskriva det en mening, att vara ”a container for grief”, menar Brock och Parker. Paradiset, som Kristi uppståndelse öppnar för oss, är inte en plats fri från konflikter och lidande, utan en plats i det mellanrum där Anden är närvarande och kärlek möjlig. Att utveckla den teologin kan vara ett bidrag till att bekämpa de ideologier som inspirerade Breivik.

 

Helene Egnell

 

3 Responses to Utøya utmanar teologin

  1. Benny Fhager skriver:

    Tillvarons brustenhet som en del av paradiset.

  2. Tomas Kindahl skriver:

    Bra att du tar upp det här. Han framställer sig som ”kristen” och beundrar korsriddarna. En sådan kristendom utvecklades tyvärr, trots att den står i strid med hela den beteendekodex som finns i nya testamentet.

    Utan att på något sätt vilja försvara korstågen vill jag emellertid påpeka en skillnad mellan korstågens motivering och Breiviks motivering: Breivik attackerade ”kulturmarxister” vilket i hans terminologi är mångkulturalister, och norska socialdemokrater, korsriddarna *intog* en stad och massakrerade *alla* invånare, vare sig de var muslimer, judar eller kristna. Breivik för sitt ”korståg *mot* islam”, korstågen ”försvarade” pilgrimsfarare mot attacker. Bägge var krigshandlingar, men Breiviks försvar för sin handling stämmer inte med verkligheten.

    Verklig kristendom är aggressionshämmande, och argumenterar mot våld – ”vänd andra kinden till”, ”den som tar till svärd skall med svärd förgås”, etc.. Emellertid ser man hela tiden avfall åt det aggressiva hållet till, ett tråkigt fenomen som vi har gemensamt med det idag i huvudsak fredliga islam.

  3. Anders Wesslund skriver:

    ”A container of grief”, ja, denna förståelse säger jag helhjärtat ja tlll. Offer och ära är två ord i Helenes text jag stannar upp vid. De finns inte bara i kristet tänkande, men de finns där, och de är något att problematisera och göra upp med. Gudar som kräver offer är väl för de flesta teologer inte längre gångbart men fortfarande ska Gud äras och det knyts ofta till makt. ”Ty riket är ditt, makten och härligheten i evighet, amen”. ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden”. Gud är gärna både kung och Jesus är Herre i bekännelser och lovsånger. Ära, makt, kung och herre-metaforik hör ihop med någon form av hyllande med samtidig kamp mot ”de onda”, de andra utanför oss själva, vilket har sin grund i mer outvecklade psykiska skikt i oss människor och i religionen. I modern tid hanteras det delvis (bättre/sämre) inom sporter och är mer kopplat till det vi kallar fascistoida tankegångar då det rör religion och politiska åskådningar. Som hos Brehring Breivik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: