Utøya utmanar teologin

17 augusti 2011

När nyheten om massakern på Utøya kom, hade jag precis kommit till det ställe i Rita Nakashima Brocks och Rebecka Ann Parkers ”Saving Paradise”, där de återger hur korsriddarna under jubelrop slaktade Jerusalems invånare år 1099. Det var inte svårt att göra kopplingen. Anders Behring Breivik sade sig vara inspirerad av korstågen, och de utgör ingen marginell företeelse i kristendomens historia. Korstågstanken var central under cirka två sekel, och omfattades även av dem som vi gärna lyfter fram som fredens och ekologins apostlar, som Hildegard av Bingen och Franciskus. Sorry, men så är det.

 

I sin bok ”Saving Paradise”, med undertiteln ”How Christianity traded love of this world for crucifixion and empire”, hävdar Nakashima Brock och Parker att entusiasmen för korståg hänger samma med ett skifte i förståelsen av kristendomen under 800-1000-talet, då fokus förflyttades från uppståndelsen till korsfästelsen, från det återupprättade paradiset som kunde erfaras i denna världen till en glorifiering av lidande, blod och död. Anselms idé om en Gud som kräver ett blodigt offer för att hans ära ska återupprättas gjorde att tanken möjlig att Gud vill människors död, att lidande är något som behagar Gud. De påpekar också att de första stora massakrerna av judar i Europa sammanfaller med korstågen.

 

Om det ligger något i deras tes (som återgetts här starkt förenklad) kan vi inte vifta bort Breiviks hänvisning till kristendomen. Han hade inte en kristen tro i den mening som de flesta av oss lägger i ordet, och hans dåd var i första hand politiskt. Men han hänvisar till en strömning i kristendomen som är mer central än vi vill erkänna. Hans dåd har lett till fördjupad reflektion på många olika områden. Jag skulle önska att det också kunde leda till att vi på allvar utmanar glorifieringen av lidande och död i kristendomen, att vi ser dess destruktiva potential. Det innebär inte att vi ska förneka lidandet eller inte ta det på allvar. Religionens roll är att ge röst och ord och form åt klagan över det oundvikliga lidandet, utan att försöka tillskriva det en mening, att vara ”a container for grief”, menar Brock och Parker. Paradiset, som Kristi uppståndelse öppnar för oss, är inte en plats fri från konflikter och lidande, utan en plats i det mellanrum där Anden är närvarande och kärlek möjlig. Att utveckla den teologin kan vara ett bidrag till att bekämpa de ideologier som inspirerade Breivik.

 

Helene Egnell