Några tankar om Maria

23 mars 2012

På söndag är det Jungfru Marie bebådelsedag och jag tänkte försöka bena upp några av mina tankar om Maria.

Jungfrufödsel är ju en grej som har stött många feminister och som också har gett upphov till en hel del begränsande kvinnoideal. Men det finns andra bilder också. En vän till mig kallade det queert: att ”don’t need no man” är startpunkten på vår tro. Idag är det ju en reell möjlighet; man kan få barn utan penetration av en man; i morgon kanske inte ens spermierna måste vara hämtade från en man. Vad betyder det i förhållande till det, att en helig Ande är barnets far (eller mor)?

Lydnaden, är en annan fråga som öppnar upp för många tolkningar. Den latinamerikanska marianismo-kulturen som parad med machismo-idealet för män leder till många kvinnors underordning i sina äktenskap, det är en. Självklart inte bara en latinamerikansk företeelse, men extra uttalad där, kanske. Jag tänker att Marias lydnad ju faktiskt går på tvären med väldigt mycket av alla andra förväntningar som finns på henne. Lydnad och uppror, skulle kunna vara titeln på en biografi. Maria lyder Gud och riskerar därmed att förlora allt.

Josef, den första plastpappan, vem var det som skrev om det? Jag tycker att tanken är lite cool. Jag funderar lite på Josefs insats för att rädda Marias skinn i allt tumultet. En möjlig fanfic (får man skriva sånt till bibelmaterialet?) är ju att Josef är en förälskad toffel och att det är Maria som med sin övertygelse driver.

Min favoritikon är en ortodox ikon för Jungfru Marie insomnande, som ser ut som en klassisk Modern-barnet-bild men där det är Jesus som håller Maria i famnen. Maria är då naturligtvis inte bara modern utan även kyrkan. Kom ihåg det, ni stora män i kyrkan! Er positions storhet, är att ni föder Kristus (som i sin tur föder er, i dopet). Er litenhet är att det inte är ni som är Kristus. Ni är människan, som Maria, som faktiskt också får vara liten i den gudomliga famnen. Eller liknande. Jag leker med tankarna, förlåt min dåliga renlärighet. I alla fall; tankarna kastas om lite.

Maria får ett svärd genom sin själ. Det är kanske alla föräldrars lott men kanske allra helst hennes som måste ge upp sina anspråk på sin son inte bara till andra människor utan till hela världen inklusive henne själv. Hon får ge upp sin föräldraroll för att lära sig av sitt barn. Det är också en spännande tanke.

Jag tror att man ska vara försiktig med att göra Maria till en feministisk förgrundsgestalt men lika försiktig med att göra henne till en underkastelseikon som i marianismo. Maria är en människa att leva med. Det är nog inte helt taget ur luften att kyrkans tradition har identifierat Guds moder också med Guds kyrka. Jesus har ju en tendens att göra samma med oss; vi vill möjligen vara förmyndare för ”vår” Jesus men till slut är det ju inte vi som har kommandot över den relationen.

Marta Gustavsson


Teilhard de Chardin – Naturvetare, teolog och filosof

21 augusti 2011

I ungdomen funderade jag mycket på sambandet naturvetenskap kontra kristen tro. Att det inte gick att förena med en biblisk bokstavstro förstod jag nog redan i tonåren. Men evolutionen var också svår att förena med det kristna kärleksbudskapet.

Jag blev vän med en katolik som introducerade Teilhard de Chardins tänkande för mej i början av 70-talet. På ett antikvariat i Göteborg hittade jag Teilhards magnum opus – Fenomenet människan – utgiven 1961 på svenska sex år efter Teillhards död.

En evolutionär kristendomstolkning blev en stor läsupplevelse. Det var inte bara att evolutionen sågs som en naturlig del geogenes-biogenes-noogenes. Det handlade om en utveckling av det andliga, en noogenes som var evolutionär. Att allt skulle sluta i punctum Omega då Gud blev allt i alla. Jesus hade, om jag förstod rätt, som människa varit en förelöpare och visat hur man skall leva som människa.

Teilhard de Chardin blev aldrig accepterad av katolska kyrkan. Han blev förhindrad att undervisa och hans stora bok fick ges ut efter hans död. Teilhard de Chardin var jesuit. Naturvetenskapligt var han paleontolog och var med om att bland annat finna pekingmänniskan (en pusselbit i evolutionsteorin). Han var en hängiven naturvetare och teolog en inte så vanlig kombination, därtill brett utbildad. Teilhard var tvärvetenskaplig långt innan begreppet fanns.

Noogenesen är spännande. Mänskligheten blir invecklad i sej själv och global, alltmer human.

På senare tid har Teilhards tankar förts ihop med internet. Det har spekulerats i att han föregrep world wide web. Någonstans såg jag också att uttrycket Theology of internet använts. Detta är spekulativt och detta blogginlägg har inte vetenskapliga anspråk. Men kanske sättet som Teilhard närmar sej mänskligheten, universum och meningen med livet får alltmer aktualitet. För mej har Teilhard blivit en följeslagare i livet.

 

Benny Fhager


Utøya utmanar teologin

17 augusti 2011

När nyheten om massakern på Utøya kom, hade jag precis kommit till det ställe i Rita Nakashima Brocks och Rebecka Ann Parkers ”Saving Paradise”, där de återger hur korsriddarna under jubelrop slaktade Jerusalems invånare år 1099. Det var inte svårt att göra kopplingen. Anders Behring Breivik sade sig vara inspirerad av korstågen, och de utgör ingen marginell företeelse i kristendomens historia. Korstågstanken var central under cirka två sekel, och omfattades även av dem som vi gärna lyfter fram som fredens och ekologins apostlar, som Hildegard av Bingen och Franciskus. Sorry, men så är det.

 

I sin bok ”Saving Paradise”, med undertiteln ”How Christianity traded love of this world for crucifixion and empire”, hävdar Nakashima Brock och Parker att entusiasmen för korståg hänger samma med ett skifte i förståelsen av kristendomen under 800-1000-talet, då fokus förflyttades från uppståndelsen till korsfästelsen, från det återupprättade paradiset som kunde erfaras i denna världen till en glorifiering av lidande, blod och död. Anselms idé om en Gud som kräver ett blodigt offer för att hans ära ska återupprättas gjorde att tanken möjlig att Gud vill människors död, att lidande är något som behagar Gud. De påpekar också att de första stora massakrerna av judar i Europa sammanfaller med korstågen.

 

Om det ligger något i deras tes (som återgetts här starkt förenklad) kan vi inte vifta bort Breiviks hänvisning till kristendomen. Han hade inte en kristen tro i den mening som de flesta av oss lägger i ordet, och hans dåd var i första hand politiskt. Men han hänvisar till en strömning i kristendomen som är mer central än vi vill erkänna. Hans dåd har lett till fördjupad reflektion på många olika områden. Jag skulle önska att det också kunde leda till att vi på allvar utmanar glorifieringen av lidande och död i kristendomen, att vi ser dess destruktiva potential. Det innebär inte att vi ska förneka lidandet eller inte ta det på allvar. Religionens roll är att ge röst och ord och form åt klagan över det oundvikliga lidandet, utan att försöka tillskriva det en mening, att vara ”a container for grief”, menar Brock och Parker. Paradiset, som Kristi uppståndelse öppnar för oss, är inte en plats fri från konflikter och lidande, utan en plats i det mellanrum där Anden är närvarande och kärlek möjlig. Att utveckla den teologin kan vara ett bidrag till att bekämpa de ideologier som inspirerade Breivik.

 

Helene Egnell