Är julen kristen eller en folklig fest med kristna förtecken?

24 december 2015

För någon vecka sedan gick ärkebiskop Antje Jackelén ut i ett försvar för den kristna julen. Julen är en kristen högtid var budskapet, med det vällovliga syftet att återföra en rätt ostyrig debatt i media. I den debatten har en sida stått för en bitter anklagelse mot sekulära och andra grupper som tar lätt på det kristna budskapet som är knutet till julen och hävdar att ska man fira jul så ska man också bekänna Guds människoblivande i Kristus. En annan sida hävdar med olika argument att julen har förkristna rötter och därför inte är kristen medan några hävdar att även om julen förr var kristen så finns det andra traditionella skäl att fira jul.

Jag håller med Antje att visst är julen kristen. Det är den kristna kyrkan som sen snart tusen år stått för programmeringen av festens kärna till form och innehåll, även om det var en folklig fest även under förkristen tid där vissa delar hade helt andra religiösa förtecken, Men oavsett vilken kärna en folkfest har så är det folket som firar den, som utvecklar dess olika traditioner från trakt till trakt över tid. Det styrs varken av kyrka eller av regering. Under det sista århundradet har det styrts mest av den fria marknadens propaganda för att köpa presenter. Det är inget man kan styra över när den folkliga majoriteten stödjer marknadsekonomi. Det enda sättet för varje enskild människa är att inte låta sig styras i sitt val av firande av de krafter i samhället som har andra värderingar än de man själv bygger sitt liv på.

Själv har jag en socialliberal hållning till folkliga fester. Därför reagerar jag skarpt på när kristna företrädare kräver en kristen bekännelse för att fira en folklig fest. Det är längesen uppfattningen att svenska folket var bärare av en homogen kristen kultur bars av en majoritet av befolkningen. Om jag förstått den svenska historien rätt så har den aldrig varit homogen även om myndigheterna under flera hundra år har krävt det. Det är en omhuldad myt att Sverige blivit mångkulturellt under de sista 50-till 100 åren. Det som förändrats är hur de maktägande klasserna i landet förändrat sin syn på en kulturell mångfald som fått den att bli synlig. Därmed har kanske den största homogeniseringsprocessen börjat driven av marknadskrafter, som vill fostra oss till goda demokratiska konsumenter. De som beskriver sig som sekulära i ett sekulärt Sverige har i stort sett bara förändrat sitt språkbruk. Det som för hundra år sedan var kristna socialliberala eller socialradikala värden är idag sekulära värden. Det som för hundra till tvåhundra år sedan var en kamp mellan radikalt, liberalt och konservativt kristna är idag en kamp mellan sekulära och konservativt religiösa, där alla religiösa dras över en kam.
Ett samhälle som vårt, där religiös, etnisk. kulturell och politisk mångfald korsas med könsidentiteter och jämlikhetssträvanden, behöver utveckla sina folkliga fester oavsett om de har en religiös kärna eller inte, så att de kan firas av alla. Det är enda sättet att skapa sammanhållning i den mångfald som vill hålla samman. Social sammanhållning är det som får ett samhälle att utveckla sin maximala potential i varje tid.

Jag tror på en framtid där några av de kristnas, muslimernas, judarnas och andra religiösa och etniska folkfester blir allas egendom och det byggs folkliga traditioner tillsammans eller utspritt, oavsett vilken identitet man har. Att festa med de festande och att glädjas med de glada är samhällsbyggande. Man behöver inte ha en given trosbekännelse för att delta de troendes eller icke troendes fest om det finns tillit och respekt för den andres särart och unika bidrag. Då har vi en stor chans att dra med oss alla dem som hamnar utanför feststämning och i social ensamhet för att man inte passar in, inte har rätt beteende och rätt social kod. Så har julen blivit i vår tid och det måste brytas om den överhuvud ska bära julens kristna värden vidare – Framtidstro, fredshopp och beredskap att underordna sig det nyfödda barnets behov av skydd och tilltro till dess möjlighet till växt och mognad.

 

Sten Högberg


Utøya utmanar teologin

17 augusti 2011

När nyheten om massakern på Utøya kom, hade jag precis kommit till det ställe i Rita Nakashima Brocks och Rebecka Ann Parkers ”Saving Paradise”, där de återger hur korsriddarna under jubelrop slaktade Jerusalems invånare år 1099. Det var inte svårt att göra kopplingen. Anders Behring Breivik sade sig vara inspirerad av korstågen, och de utgör ingen marginell företeelse i kristendomens historia. Korstågstanken var central under cirka två sekel, och omfattades även av dem som vi gärna lyfter fram som fredens och ekologins apostlar, som Hildegard av Bingen och Franciskus. Sorry, men så är det.

 

I sin bok ”Saving Paradise”, med undertiteln ”How Christianity traded love of this world for crucifixion and empire”, hävdar Nakashima Brock och Parker att entusiasmen för korståg hänger samma med ett skifte i förståelsen av kristendomen under 800-1000-talet, då fokus förflyttades från uppståndelsen till korsfästelsen, från det återupprättade paradiset som kunde erfaras i denna världen till en glorifiering av lidande, blod och död. Anselms idé om en Gud som kräver ett blodigt offer för att hans ära ska återupprättas gjorde att tanken möjlig att Gud vill människors död, att lidande är något som behagar Gud. De påpekar också att de första stora massakrerna av judar i Europa sammanfaller med korstågen.

 

Om det ligger något i deras tes (som återgetts här starkt förenklad) kan vi inte vifta bort Breiviks hänvisning till kristendomen. Han hade inte en kristen tro i den mening som de flesta av oss lägger i ordet, och hans dåd var i första hand politiskt. Men han hänvisar till en strömning i kristendomen som är mer central än vi vill erkänna. Hans dåd har lett till fördjupad reflektion på många olika områden. Jag skulle önska att det också kunde leda till att vi på allvar utmanar glorifieringen av lidande och död i kristendomen, att vi ser dess destruktiva potential. Det innebär inte att vi ska förneka lidandet eller inte ta det på allvar. Religionens roll är att ge röst och ord och form åt klagan över det oundvikliga lidandet, utan att försöka tillskriva det en mening, att vara ”a container for grief”, menar Brock och Parker. Paradiset, som Kristi uppståndelse öppnar för oss, är inte en plats fri från konflikter och lidande, utan en plats i det mellanrum där Anden är närvarande och kärlek möjlig. Att utveckla den teologin kan vara ett bidrag till att bekämpa de ideologier som inspirerade Breivik.

 

Helene Egnell

 


Alpha – kristenhetens McDonalds

18 maj 2011

Alpha-kurser har varit inkörsporten för många till kristen tro. Jag hyser respekt för detta, men Alphakurser är inget neutralt fenomen och bör underkastas granskning. Konceptet med en måltid, lyssna på föredrag sen diskutera är bra som form, men det förutsätter en bra ledare.

Finns det absoluta svar om kristen tro, så som Alpha menar? Idag vill vi människor mer prata om olika alternativa tolkningar. Varför se en DVD av Nicky Gumbel utan att kunna fråga honom själv? Varför överhuvudtaget använda copyrightat material av Nicky Gumbel?  Varför sträva efter att materialet skall kunna användas varhelst i världen inom olika kyrkor? Det är frågor jag ställer mig, när jag tar del av vad Alpha erbjuder.  

Alpha är en rörelse som har blivit till en storindustri med centra i London (Holy Brompton). Man kan jämföra reklamen mellan Alpha och McDonalds och finna likheter. Det är mängden som hyllas. Utslätning och förytligande lurar runt hörnet. En BigMac kan ätas i Santiago de Chile och i Trelleborg. På liknande sätt marknadsförs kristen tro. Varför inte hellre pröva lokal mat och vara glad för skillnaden i matlagningskonsten?  

Lite litteratursökning på Alpha visar på att en konservativ kristendom (speciellt bibelsyn) finns i  botten. Sandy Millar, en förgrundsgestalt i Alphas historia, har en utpräglat konservativ kristen framtoning. Han har varit biskop i Uganda bland annat.

Alpha väljer att inte betona dop och nattvard; det är som med BigMac, bara mild kryddning  – det säljer nog bättre då. Alpha tenderar även att överbetona det karismatiska. Varför en Helige ande-helg?  Varför en samling om helande?  Det torde finnas en bakgrund  och rötter i Torontoväckelsen med sina överdrifter.

Kolla in varumärket för Alpha och jämför med McDonalds – det är förytligande och mängd som gäller.

Benny Fhager