Juholt och makten

”Medierna gav honom aldrig någon chans”.  Denna kommentar har återkommit från olika håll de sista dagarna. Jag läste reaktioner i lokaltidningen om hur arbetarna på Alimak, industrihisstillverkaren, reagerade på Juholts avgång. Samma ord kom från Kenneth, (s)-landstingspolitikern som jag mötte i trapphuset på lasarettet i går morse. De kom även från Johan, arbetskamraten på jobbet. Vi funderade vidare över hur beroende vi är av vad medierna förmedlar för den bild vi får av vad som sker och för hur vi föreställer oss världen. För vår världsbild. Just nu gäller den det politiska spelet inom Socialdemokraterna men troligen än mer kring den politiska makten i vårt land.

Mediebilden (”affärerna och turerna”), interna meningsskiljaktigheter inom (s) och Håkan Juholts personliga ledaregenskaper har säkert alla haft betydelse. I vilken grad är svårt att avgöra som medborgare. Likaså i vilken grad dolda maktintressen har inflytande över våra uppfattningar av verkligheten. Det man kan förstå är att den bakomliggande och delvis dolda kampen är nog så viktig. Inifrån den politiska sfären finns spinndoktorer och andra strateger. Medieföretagen i sin tur är stora och mäktiga, och i vårt land som andra styrda av kapitalstarka intressen. Bonniers har dominans inom press och alltmer inom trycksaker och TV-medier. Pressen i stort är koncentrerad och till mer än 80 % borgerlig. Vilken betydelse för våra världsbilder har detta? Vad vill männen (främst) i styrelserummen? Vilken frihet har journalistisken? Och i vilken grad har Public service valt att balansera och förmedla oberoende och fri journalistisk? Visst var det så SVT ville beskriva sig i fjolårets reklamkampanj? Man kan även fundera över vilka röster som inte hörs och kommer till tals i större grad i offentligheten – och vilka frågor journalister sällan ställer, och till vem de inte ställs.

Beträffande bilden av Juholts politik är det mest omedelbara och direktförmedlade man kunnat ta till sig de politiska tal han själv har hållit. Även dessa har förstås följt en agenda, men man kan ändå vid en jämförelse upptäcka att då framträder andra bilder – och världsbilder – än när medierna valt fokus, vinklingar och raster. I denna glipa pågår kampen om bilden, föreställningen.

Från en kristen utgångspunkt har förhållandet till makten redan från ursprunget varit i centrum. Det religiösa och politiska förtrycket var hårt för de första troende. Det var i opposition till makten tron växte sig stark. Så i vems tjänst makten stod, hade betydelse för det rent kroppsliga livet; om man fick överleva. Det handlade om hur makthavare stod mot enkla och fattiga människors längtan efter befrielse och värdigt liv. I någon mån är det samma kamp om makt och världsbild som upprepas också nu. Politik och demokratiska styresformer är de landvinningar den västliga civilisationen gjort sedan kristendomen föddes. Än idag handlar det dock om att avtäcka avgudar, avgöra motiv bakom och försöka avgöra i vems intresse makt utövas och världsbilder skapas och förmedlas. För makt i kristen tro ska stå i befrielsens tjänst, utgå från de svagastes perspektiv och att se varandra och andra som jämlika. Så när berättelserna om Juholts avgång berättats i offentligheten, vilka är bilderna som förmedlats och i vems tjänst? För de röstsvaga arbetarna som kom till tals i den borgerliga lokaltidningen (tack Norran!) var det tydligt att de fångat upp att andra bilder av verkligheten inte fått plats.

Anders Wesslund

Gymnasieelever, vegetarisk mat och ansvaret för miljön

En kort text, några miniintervjuer och flera stora bilder. Det är ett tidningsreportage som fångar mig. Reportern och fotografen har besökt matsalen i en gymnasieskola under elevernas lunchrast. Vad finns på menyn denna måndag? Artikelingressen ger svar. ”Spyken går i bräschen för miljön och inför en köttfri dag i veckan. Och det är eleverna som har drivit på.” http://www.sydsvenskan.se/lund/article1602011/Forst-ut-med-kottfri-dag.html

 

Visst, det har alltid funnits ett vegetariskt alternativ – alla dagar. Men nu är det inte ett alternativ. Nu är det vegetariskt som gäller – alla måndagar. Hanna som går i tredje årskursen säger: ”Jag tycker det är skitbra! Nu är alla tvungna att äta vegetariskt, plus att man blir uppmärksam på varför. Alla tvingas tänka efter varför vi gör det.”

 

Och jag som läsare tvingas tänka efter och blir utmanad. Dessa ungdomar tar till sig ny kunskap och går från ord till handling. De bryr sig om miljön och inser att det är viktigt att ta konkreta steg. Det är ungdomar som driver på, ser det absurda i den ständigt ökande köttkonsumtionen och vill en förändring i samhället. Det är ungdomarna som har tagit ett initiativ och fått en hel skola att ifrågasätta det individuella valet. De har förmått kompisar att göra en kollektiv handling som låter den egna önskan stå tillbaka.  

 

Ett enkelt och tämligen ytligt reportage kan lätt aktualisera flera frågeställningar: människans roll i skapelsen, relationen mellan individ och kollektiv, mellan frihet och ansvar, kunskapens betydelse – bara för att nämna några. Vad vi äter till lunch rör vid den grundläggande frågan: vad är det att vara människa? Så tack elever på Spyken och reportrar på Sydsvenskan!  

 

Därtill: jag parallelläste manifestet som Kristen humanism skrivit. Det blev intressant! Jag såg tidningsreportaget som ett konkret exempel på det som manifestet talar om på ett mer teoretiskt sätt. Ett exempel på formulering i manifestet: ”Som människor har vi ansvar för oss själva, för varandra och för hela skapelsen. Skapelsens sårbarhet är vår sårbarhet.” Också andra delar kan kännas angelägna med anledning av Sydsvenskans reportage, ett reportage som drar in mig i ett viktigt samtal.

 http://www.kristenhumanism.org/om/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist/   

 

Hilda Lind

Kammarkollegiet och den sekulära staten

Sverige är eller bör vara en sekulär stat. Principen är inte inskriven i grundlagen, men omfattas av alla politiska partier och av konservativa både bland ateister och kristna. Innebörden är  självklar, staten och dess institutioner tar som sådan inte ställning i religiösa frågor, utan förhåller sig neutral. Det är individens rättighet att ha en religiös tro eller att avstå från en sådan.

Vi troende människor är glada att ha den friheten, och ser statens roll som en garant för att vi kan ha religiösa uppfattningar utan att det politiska systemet lägger sig i. Staten uppmuntrar inte favorittrosriktningar, men skyddar samtidigt människor som vill utöva sin tro.

Nu har Kammarkollegiet fattat ett beslut att förklara Kopimistsamfundet som ett religiöst samfund. Media beskriver en ansökan som utgått från Piratpartiets ungdomsförbund, där man håller för heligt att fritt kopiera alster andra skapat och sprida dem på nätet, samt att missionera för inställningen.

Om man följer humanistbloggar eller Facebook-inlägg ser jag hur ateister skrattar, äntligen har sanningen om religionen avslöjats av en statlig myndighet – ett skämt.

Kammarkollegiets beslut är ett ovanligt lågsinnat avsteg från idén om den sekulära staten. Det finns en minst sagt omfattande litteratur om vad religion är, som ligger långt ifrån Piratpartiets politik. Även om företrädaren filosofistudenten Gerson anser principen att fritt kopiera och sprida vad man vill på nätet helig, så är det ett hårresande slarvigt användande av ordet helig, långt från dess innebörd för de flesta människor med en religiös tro. Man likställer människors livstolkningar, skapande av riter och gemenskap med en dagsaktuell internetfråga med på sin höjd perifer relevans för människors livssituationer.

Kammarkollegiet och staten har andra register som kan användas för att skydda ett namn på olika slags föreningar. Nu valde man att föra in Kopimisamfundet i samfundsregistret. Det kan inte undgå någon att handläggningen av detta studentikosa skämt är djupt kränkande för miljarder människor under många årtusenden.

Kammarkollegiet har använt medborgarnas pengar till att på ett uppseendeväckande sätt bryta mot principen om den sekulära staten. En statlig myndighet har brutalt åsidosatt principen att förhålla sig religiöst neutral.

Hånet som medel att bekämpa religiös tro är inte okänt i historien, en annan intellektuell nivå borde man kunna förvänta sig i dagens Sverige.

Erik Lundgren

Våldet och freden

Människor i Rosengård är djupt berörda av den blodiga avrättningen av en 15-årig grabb under skydd av nyårsnattens fyrverkerier. Jag var själv inte långt därifrån geografiskt, på andra sidan inre ringvägen i Videndal – en helt annan värld än Rosengård. Det är ett villaområde med mest etniska svenskar på 10 minuters promenadavstånd. Då, minuterna efter tolvslaget stod vi ute på altanen och önskade varandra ett gott nytt år och kramade varandra medan fyrverkeripjäser för 10.000-tals kronor sprängdes överallt runt omkring oss i ett öronbedövande oväsen. Fyrverkeripjäser är för de flesta svenskar en festmarkör, men för andra med våldsamma uppväxtvillkor, ett vapen. Det har flera Malmöbor fått uppleva under nyårsnatten – att bli direkt beskjutna med exploderande raketer. Våldet i Malmö är troligen inte mer än i Göteborg och Stockholm, men det tar sig allt grövre och otäckare former. Maffiauppgörelser pågår hela tiden och trubbar av känslan – för det är inget direkt hot mot min person. Men vad de flesta inte tänker på är att det höjer beredskapsnivån och säkerhetstänkandet. Ett förhöjt säkerhetstänkande är ett av de mest sofistikerade hoten mot ett humanistiskt samhälle och därmed en faktor som bryter sönder Guds rike underifrån. Människor får allt svårare att lita på andra – framför allt dem man inte känner personligen. När vi slutar lita på och istället misstänkliggör varandra då löses viktiga mönster upp som håller samman ett samhälle. Tilliten och toleransen bygger på erfarenheten att det fungerar som smörjmedel för alla viktiga relationer. Om människor istället får negativa erfarenheter och börjar känna hot och rädsla så att man inte ens vågar berätta vad man sett, då finns bara tron kvar att bäras av. Att tro på människan även då hon bevisar att man bör misstro henne – är den djupaste formen av kristen humanism. Det är i den tron vi riskerar mest men det är också i den tron vi har störst möjlighet att bit för bit bygga långsiktig fred. Vilka hörnstenar håller för en sådan tro? Demokratin? -nej. Vetenskapen? – nej. Rationalismen? – nej. Humanismen? – nej. Jesus Kristus? – Ja.

 

Sten Högberg