Våldet och freden

04 januari 2012

Människor i Rosengård är djupt berörda av den blodiga avrättningen av en 15-årig grabb under skydd av nyårsnattens fyrverkerier. Jag var själv inte långt därifrån geografiskt, på andra sidan inre ringvägen i Videndal – en helt annan värld än Rosengård. Det är ett villaområde med mest etniska svenskar på 10 minuters promenadavstånd. Då, minuterna efter tolvslaget stod vi ute på altanen och önskade varandra ett gott nytt år och kramade varandra medan fyrverkeripjäser för 10.000-tals kronor sprängdes överallt runt omkring oss i ett öronbedövande oväsen. Fyrverkeripjäser är för de flesta svenskar en festmarkör, men för andra med våldsamma uppväxtvillkor, ett vapen. Det har flera Malmöbor fått uppleva under nyårsnatten – att bli direkt beskjutna med exploderande raketer. Våldet i Malmö är troligen inte mer än i Göteborg och Stockholm, men det tar sig allt grövre och otäckare former. Maffiauppgörelser pågår hela tiden och trubbar av känslan – för det är inget direkt hot mot min person. Men vad de flesta inte tänker på är att det höjer beredskapsnivån och säkerhetstänkandet. Ett förhöjt säkerhetstänkande är ett av de mest sofistikerade hoten mot ett humanistiskt samhälle och därmed en faktor som bryter sönder Guds rike underifrån. Människor får allt svårare att lita på andra – framför allt dem man inte känner personligen. När vi slutar lita på och istället misstänkliggör varandra då löses viktiga mönster upp som håller samman ett samhälle. Tilliten och toleransen bygger på erfarenheten att det fungerar som smörjmedel för alla viktiga relationer. Om människor istället får negativa erfarenheter och börjar känna hot och rädsla så att man inte ens vågar berätta vad man sett, då finns bara tron kvar att bäras av. Att tro på människan även då hon bevisar att man bör misstro henne – är den djupaste formen av kristen humanism. Det är i den tron vi riskerar mest men det är också i den tron vi har störst möjlighet att bit för bit bygga långsiktig fred. Vilka hörnstenar håller för en sådan tro? Demokratin? -nej. Vetenskapen? – nej. Rationalismen? – nej. Humanismen? – nej. Jesus Kristus? – Ja.

 

Sten Högberg