Skatter på jorden

10 augusti 2016

Det var vinklingen.

P1 Morgon (160410) tog i efterdyningarna av Uppdrags gransknings program, om de rikas skattfuskande med hjälp av brevlådeföretaget i Panama, man tog upp ämnet. Här kommer några bloggreflektioner lite i efterhand.

Det var ett reportage om hur skattemoralen har förändrats, ett typiskt ”DN-reportage” där man på ett till intet förpliktigande sätt beskrev de förändringar i synen på skatteplanering som skett sedan Björn Borg flyttade till Monaco med sina pengar på 1970-talet. Någon kunnig intervjuades; nu var det mer legitimt i allmänmedvetandet, fastslogs det. Bland dem i den medelklass som lyssnar på P1 Morgon eller vem? kan man undra. Ett till synes objektivt betraktande av ett fenomen, helt utan patos.

Här fanns möjligheten att gå på djupet, reflektera kring varför vi alls har skatter, vad de innebär i ett samhälle och vilken syn som lyfts fram av olika politiska företrädare och som indirekt förmedlas hos dem som inte betalar skatt. Men icke, redaktionen var nog allt för fjärmad från dem som inte så ofta räknas som deras lyssnare, allt för nära den centrala frågan i det hela – vill jag också helst undvika att betala skatt och har jag gjort det när jag haft möjlighet?

När Alliansregeringen tillträdde 2006 började det med att två moderata statsråd avgick. De hade använt svart hemhjälp och låtit bli att betala TV-licens. De t o m argumenterade för det i början; skatt var något negativt. Det var många fler i denna krets av statsråd och ledande tjänstemän som delade denna syn men blev kvar. Under två mandatperioder fördes en tydlig politik där skatteuttaget minskade med ca 140 miljarder per år; om det kan man tycka olika men två saker står klart: det signalerades att skatter generellt är tyngande, något negativt, 2/ genom dessa gigantiska minskningar skedde historiskt sett den största omfördelningen av resurser från mindre bemedlade till mer välbeställda vi sett i Sveriges moderna historia.

Bland ledande (S)-politiker har det visat sig att rågången mellan att betala skatt och att tjäna pengar genom vinstuttag i egna företag i välfärdssektorn inte alls längre hölls. Den verkade inte ens finnas.  Så ok, P1 Morgon fångade väl upp något; en tid präglad av individualism och medelklassens förbättrade situation har gjort synen på skatter negativ även bland arbetarrörelsens toppar. Mer åt mig själv och mina närmsta har blivit legio.

Skatter omnämns redan i biblisk tid. Kejsare tog ut skatter, pålagor på plågade folk, av sina undersåtar som saknade makt eller inflytande över dessa medels användande. Så har det varit ända fram till de moderna västerländska demokratierna formades, där först liberala och sedan socialistiska idéer och kamp gett medborgare visst inflytande. Hos kejsaren och fursten var skatt alltid en stöld av det lilla man hade och ett sätt att utöva förtryck och behålla makt. I o m nationalstaternas utveckling och den politiska demokratins framväxt skapades möjlighet för de fördömda, fattiga och maktlösa att få inflytande. Ju mer jämlikt det enskilda landet utvecklats, desto mer har skatterna kommit att bli ett medel för att lösa gemensamma uppgifter i nationen, i landsdelen eller kommunen. De har blivit medborgarnas möjlighet till att öva inflytande, skapa välfärd och äntligen att bli fria; att få makt över sina egna och våra gemensamma liv. Skatt som något positivt.

Tidigt 1800-tal var de liberala idéerna radikala och till stöd för denna utveckling. De har dock därefter backat och aldrig riktigt velat ta i frågan om privat och gemensamt, om ägandet. Frågan om skatten utgör en inneboende motsättning i liberalismen, där ägandet, inte bara av egendom utan även av eget kapital alltid dragit längsta strået. Så när skattefrågan ställs på sin spets; avstå för att andra jämlikar skall kunna få det likvärdigt? – nej, då har man skyddat också de riktigt rika och sina egna kapitaliserade besparingar.

”Samla inte skatter på jorden där mott och mal förstör dem, samla dem alltmer i himlen”.  Orden tillskrivs Jesus,  ja därmed Gud själv för bekännande kristna. Att kyrkan historisk gärna förandligat dessa texter har nog haft med dess egen, dess prästers och senare medelklassförsamlingars egen ställning att göra. Ur en kristen humanistisk position kan texterna tolkas mer immanent för att samtidigt kunna behålla sin transcendenta laddning; ”i himlen” visar på sinnelaget hos den som funnit ordens och trons hemlighet, och ”samla dem inte på jorden” må då tolkas som politiskt program. Som budskap i panamadebatten är de övertydliga. Samla inte för egen del, tjäna andra, dela på resurserna.

Betala skatt, skulle man också kunna säga.

”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör” är ett annat Jesus-ord. Medveten om kejsarens pålagor gled han ur de frommas grepp, de som använde sig av dubbelmoral. Utmaningen måste läsas i den kontext av att skatt då var något negativt; här skapas en tydlig spänning mellan den förtryckande härskaren och den universella moralen; det gemensamma förenat i ”Gud”. Förutom dessa texter med explicita uttalanden kring skatter är hela bibelhistorien en mäktig utvecklingsprocess av tanken från patriarkala maktordningar till drömmen om egendomsgemenskapen, den radikala jämlikheten inför varandra och Livets ande själv.

Så varför betalar vi skatt i ett samhälle, i nationer som betraktar sig som demokratiska? Ja, den frågan hade P1 Morgon-redaktionen gärna kunnat reflektera över. Då hade dess reportage kunnat återföra lyssnaren till skatterna och deras moraliska laddning. Nu kom istället programledarens ord, hans ”freudian slip” att göra det övertydligt. När en av vänsterdebattörerna i programmets panel om just Panamafrågan och skatterna tog upp hur de rika systematiskt undviker att betala skatt om de kan; så föll orden. ”Ja, nu är inte de rika här och kan försvara sig”.

Med dessa ord blev tydligt att det inte ens i Public Services veckomagasin i radion idag är möjligt att ifrågasätta rådande ordning. Så fast i den nyliberala tankeordningen är vi att ankaret för detta program, visade tydligt på vilken redd och i vilken kurs denna ankring är gjord. Så moraliskt ur kurs är vi att vi inte längre kan orientera oss bortom denna horisont.

Så blev vinklingen i P1 Morgon det den blev.

 

Anders Wesslund

 

 

 

 


Såld till lägstbjudande

12 januari 2016

Min far Harrys uppväxtmiljö i norra Bohuslän var kantad av skär och skärvor. Efter att hans far Malcolm emigrerat till USA 1916 fick familjen i Fjällbacka allt svårare att klara sej. Hans mor Augusta orkade inte med hemsituationen utan föll igenom psykiskt. Hon fördes till Vänersborgs Hospital (kallat Restads sjukhus 1932) och blev kvar där till sin död i slutet av 50-talet.

1917 fick socknen Kville, dit Fjällbacka hörde, ta hand om de tre barnen John 11 år, Harry 7 år och Rut 4 år. Barnen blev sockenbarn. Det annonserades ut i Kville kyrka inför sockenstämman att barnen skulle fördelas till självägande bonde som var lägstbjudande. Detta för att hålla socknens kostnader nere. Man fick en placering av barnen som också ansågs som viss arbetskraft i jordbruket. Fattigauktioner av barn var kontroversiellt och förbjöds enligt lag 1918. Författaren Harry Martinson berättar i boken Nässlorna blomma om barnauktioner och hur han fick vandra från gård till gård utnyttjad som arbetskraft och utsvulten på kärlek.

Kville socken var präglat av schartauanism. 1853-1879 var den kände schartaupredikanten Johan Henrik Holmquist verksam som kyrkoherde i bygden. Timslånga svaveldrypande predikningar var att vänta. Här gällde nådens ordning och att rädda människorna undan synden. På ett par år byggdes under hårda umbäranden Kville kyrka GetAttachment.aspx(invigd 1864). Kville kyrka rymde 1800 platser och var kanske landsbygdens största kyrka. Kyrkan kallades katedralen i Kville och sågs delvis som domkyrka för schartauanismen.

Harry blev auktionerad till en gård Skistad nära Kville kyrka. Gården hade en egen pojk i hans ålder som han blev kamrat med. Harry blev väl behandlad, nästan som ett eget barn, och stannade kvar i gården under hela uppväxten. Han lärde sej att sköta ett lantbruk. De andra barnen John och Rut kom under otrygga förhållanden och fick byta gårdar. Hos båda kom det att innebära en brist på grundtrygghet. Rut som var yngst kom så småningom att arbeta vid Restad sjukhus och blev själv lidande av egen psykisk sjukdom. John flyttade till Surte, blev pingstvän och familjefar till en åttabarnsfamilj. Han lämnade sedan familjen för ett nytt förhållande i Göteborg. Familjen i Surte klarade sej genom sammanhållning men John var inte populär.

Harry var präglad av sin uppväxtmiljö men hade klarat sej rätt bra. Han var stark psykiskt och fysiskt. En riktig arbetskarl. Han träffade en ung kvinna, Birgit i Lindome, när han arbetade på vägen bredvid lantgården Ljunghalla. Hon ville dela hans liv och man skaffade sej en liten lägenhet vid Heden i Göteborg på Bohusgatan.

Harry hade fått nog av kyrka under uppväxttiden och kom under hela sitt liv vara tveksam till kyrkan. Kyrkan fick människor att lyda och underkasta sej . Harry gick med socialdemokraterna på första maj till sin hustrus förskräckelse, hon kom från en delvis konservativ kyrklig bondesläkt. Birgit tog arbete på en syfabrik i Göteborg. Paret levde ett enkelt men rätt bra liv. Man gick på matinéer på bio och skaffade sej vänner i stan. Harry var ofta på Ullevi då han gillade fotboll.

Detta var 1930-tal. I Birgits föräldrahem hände saker. Hennes far dog och ett tag därefter hennes bror som var tänkt att ta över gården. Så hände det sej att paret Harry och Birgit fick ta över Ljunghalla gård. Harry hade nu glädje av uppväxten på Skistad i Kville och gav sej med liv och lust in på äventyret att ta över och utveckla gården i Lindome.

Min far Harry sa själv om sin uppväxt att han var den som klarade sej. Men han var påverkad av sin barndom. Han hade en panisk förskräckelse för att bli fattig och ville inte ta lån. Socialdemokratin lämnade han så småningom för Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet). Han behöll en sund skepsis mot fina manér och förljugenhet.

 

Benny Fhager


Sd och självrättfärdigheten

17 augusti 2015

I den senaste texten här på bloggen tar Helene Egnell upp hur man bemöter Sverigedemokraternas framsteg och lyfter fram bakomliggande känslor som oron för förändringar som en förklaring. Det är en klok och viktig text om att försöka förstå och se djupare mekanismer i oss själva och hos Sd:s sympatisörer. Jag saknar dock tankar kring andra centrala känslor; vreden/ilskan som är kopplade till en central konfliktlinje i samhället som inte längre syns men som kanske är den starkaste drivkraften i samhällsförändringen – konflikten om resursfördelningen. En annan stark känsla rör rädslan/föraktet för den egna svagheten som vänds mot dem man uppfattar svagare.

Rasism har djupa rötter i det mänskliga, något som ryms inom oss alla. Rädslan för förändringar, det främmande, ligger djupt rotat och är knutet till behovet av trygghet. Trygghet för många idag är en fast inkomst, en tillhörighet i arbets- eller samhällslivet – något allt fler saknar. En annan rottråd rör hopp, svek och upplevelsen av att bli orättvist bemött och behandlad – att det inte är rättvist, jämlikt oss emellan. Den är knuten till ilskan, den inre vreden. Den tredje, föraktet för den egna svagheten väcks och förstärks i mötet med det främmande och blir farlig när man reellt sätt är svagare och föraktad i andras ögon. Den erfarenheten har ökat hos många människor i takt med samhällsförsämringarna de senaste tre decennierna. Rasism börjar inom oss men förstärks av de yttre strukturerna.

När Helene beskriver att Sd-sympatisörerna har en ”misstänksamhet mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen” blir det, menar jag, en för svag beskrivning av vad som pågått i samhället. Jag skrev medvetet försämringar för egen del och jag tror att ilska bättre än misstänksamhet förklarar det upplevda sveket mot politiska makthavare som många känner. Vad som skett beskrivs mer drastiskt och målande av den amerikanske miljardären Warren Buffets: ”Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det”. Ja, de rika har vunnit det krig om världsbild och tillgångar som pågått medan vi i medelklassen dövats med lite ökad komfort. Och kyrkan har varken analys eller röst att förstår detta strukturellt. Kyrkan är och har varit teologiskt tyst inför nyliberalismen där man inte öppet gett den passivt stöd.

Om jag går till mig själv, en snart 53-årig vit man i enen heterosexuell familj med två fasta inkomster, har under många år nu, ja sedan 90-talet säkert, en smygande oro kommit över mig. Jag har sett ett samhälle förändras, hur en ny kurs lades och hur den gamla socialdemokratin började skorra falskt. Borgerligheten i all dess bredd, långt mer än företrädarna för dess partier, utan den borgerlighet i folkdjupen, också i mig själv tillhörande mittenskiktet av medelklassen, var nöjd med förändringen, ville ha den och visade sin avsaknad av både inlevelseförmåga med dem som drabbades och av intellektuell vilja att se strukturella samband när globaliseringen (kapitalets frikopplande från nationalstaterna) tog fart på 1980-90-talen. Vi ville ha det bättre för egen del, kunna konsumera mer, resa mer, välja dem vi ville identifiera oss med – uppåt. Vi valde i hög grad bort organisering i folkrörelser, frikopplade, förförda av möjligheten till privatkonsumtion och valfrihet – vilket i princip har varit det enda politiker inom (s) och borgerlighet erbjudit och tävlat om att ge oss. Men rädslan har smugit sig på, och visst är min oro över förändringar en rädsla, men inte en rädsla för förändringar i sig utan för det samhälle och de reaktioner jag förutsåg skulle växa fram. Och idag är vi där.

I Helenes text framstår denna rädsla mer som om den rör en existentiell fråga – för förändringar i allmänhet. Min rädsla är mer konkret; att vi åter ska få ett Europa som på 30-talet, också i Sverige. För många Sd-sympatisörer är förändringarna snarare reella erfarenheter av försämringar än allmän rädsla för förändringar. Deras rädsla är nog mer att de ser sina möjligheter till att få det bättre försämras. Och de har skäl att tro det för de senaste 25-30 åren av nyliberal politik i världen har ökat samtliga gap inom länder, mellan grupper och mellan länder.

Vad gjorde många människor i Sverige som förlorade jobben i 90-talets Sverige, som fick försämrade ersättningar från trygghetsystemen? De hoppades fortfarande på socialdemokratin fast deras maktskikt alltmer började tala som makten gör – i två folkomröstningar om EU och om euron blev deras röst överhetens; densamma som näringslivets och borgerlighetens. I valet 2006 övergav många (S) och satte sitt hopp till ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna. Vad vi sett sedan dess är hur besvikelsen över grusade förhoppningar på Alliansen ledde till att dammluckorna öppnades för Sd – och för många människor att lämna sitt personliga ansvar för vad de säger och tycker ”om invandringen”. Det var ett sista hopp som gick förlorat. Det var ett upplevt gigantiskt svek. Man var politiskt hemlös – och i den bemärkelsen i ett existentiellt tomrum. Det var i denna i desillusionerade upplevelse man
skulle förmedla sina värderingar till sina egna barn, nästa generation. Och man var förbannade.

Jag har själv en ilska inom mig. I tjugo yrkesverksamma år och som pappa har jag sett påtagliga försämringar inom den offentliga sektorn; sjukvården där jag arbetar och i skolan mina barn gått i. Jag har sett den systematiska försämringen. Dem jag möter i mitt arbete inom psykiatrin är långt ner på samhällsstegen, många arbetslösa, utförsäkrade och med begränsade resurser, både ekonomiskt och själsligt. Jag har mött min egen tilltagande stress tillsammans med många av oss som bär upp välfärden. Jag ser de hunsade, de som nu vill ta revansch mot allt de upplever att de mer bemedlade sviker dem i. Man vill ha upprättelse, man tar sin strid genom att sympatisera med Sd och öppnar för samma skrämmande situation som på 30-talet.

Samma tidsperiod har individualismens, valfrihetens och framgångens lov förkunnats. Med lyckliga människor i TV-soffor, reklam och glassiga program och tidningar trummade man in budskapet om vinnare och förlorare. Det är klart att många visste vem de själva var. I bästa fall kunde man som ung komma med i Robinson, Big brother eller Idol, var man medelklass flyttade man sina barn till rätt skola och såg till att hjälpa dem med rätt kontakter och krävde att få sina rättigheter för sina barn tillgodosedda.

Det har varit en tid då solidariteten som kitt i samhället försvunnit och den egna vinningen blev till real politik. Den förgiftade atmosfären och tog sig långt in i varje por och mellanmänsklig relation. Det blev till vad som idag är vår nutid då många blev lätta byten för ett neofascistiskt parti, som exploaterat djupt liggande känslor. Den egna undermedvetna rädslan för att hamna efter och undermedvetna föraktet för den egna svagheten lade man gärna på andra, invandrarna, flyktingarna – den nya under- och arbetarklassen. Men det var ett förakt man redan kände att man hade från dem lite högre upp på samhällsstegen, från medelklassen som frikopplade sig och skapade småborgerliga hem tagna ur de glassiga magasinen i försök att hålla distansen till dem man inte ville ha att göra med längre ner. Det hade blivit politiskt legitimt att inte bry sig om andra – och det var den enorma ansamlingen av rikedom hos de högsta i samhällena, hos ett folk som sade ja till en vandring högerut och ett (s)-parti vars toppskikt sedan länge förlorat kontakten med sitt ursprungliga uppdrag. Här faller det största moraliska ansvaret, på oss som medvetna om att vi tjänat på utvecklingen samtidigt symboliskt visat att det är ok att inte vara solidariska (utom när vi själva via hjälporganisationer får vara goda).

Jag sympatiserar med Helenes tankar om att sätta sig in i hur Sd:s sympatisörer känner och i att leta rätt på de egna känslorna. Dessutom är det hög tid att den inneboende självrättfärdigheten hos mig själv, medelklass, borgerlighet, toppskikten i samhället, inom (s) utsätts för en kritisk självreflektion i det offentliga. Vi behöver ta till oss alla rationella argument som visar på att ojämlikheten är en politiskt vald inriktning de senaste decennierna och att alla tillgänglig kunskap om samhällen visar att ojämlika samhällen föder nationalism och främlingsfientlighet. Det står mig upp i halsen att höra självrättfärdiga företrädare för den borgerlighet som under åtta år systematiskt i maktposition förstärkte klyftorna utan att idag anse sig ha något behov till självkritik. Hur avskyvärt det än är med rasismens åsikter och att se Sd:s framgångar mår jag sämre av att självkritiken uteblir. De väletablerades moralism och avsky för Sd-sympatisörenas åsikter gör dem bara starkare.

Ja, vi behöver prata om rädslan för förändringarna men också om ilskan och rädslan för svagheten. Och om hur vi ska ta oss an den ”smolk av egenrättfärdighet”, som Helene skriver om.

Anders Wesslund


Juholt och makten

24 januari 2012

”Medierna gav honom aldrig någon chans”.  Denna kommentar har återkommit från olika håll de sista dagarna. Jag läste reaktioner i lokaltidningen om hur arbetarna på Alimak, industrihisstillverkaren, reagerade på Juholts avgång. Samma ord kom från Kenneth, (s)-landstingspolitikern som jag mötte i trapphuset på lasarettet i går morse. De kom även från Johan, arbetskamraten på jobbet. Vi funderade vidare över hur beroende vi är av vad medierna förmedlar för den bild vi får av vad som sker och för hur vi föreställer oss världen. För vår världsbild. Just nu gäller den det politiska spelet inom Socialdemokraterna men troligen än mer kring den politiska makten i vårt land.

Mediebilden (”affärerna och turerna”), interna meningsskiljaktigheter inom (s) och Håkan Juholts personliga ledaregenskaper har säkert alla haft betydelse. I vilken grad är svårt att avgöra som medborgare. Likaså i vilken grad dolda maktintressen har inflytande över våra uppfattningar av verkligheten. Det man kan förstå är att den bakomliggande och delvis dolda kampen är nog så viktig. Inifrån den politiska sfären finns spinndoktorer och andra strateger. Medieföretagen i sin tur är stora och mäktiga, och i vårt land som andra styrda av kapitalstarka intressen. Bonniers har dominans inom press och alltmer inom trycksaker och TV-medier. Pressen i stort är koncentrerad och till mer än 80 % borgerlig. Vilken betydelse för våra världsbilder har detta? Vad vill männen (främst) i styrelserummen? Vilken frihet har journalistisken? Och i vilken grad har Public service valt att balansera och förmedla oberoende och fri journalistisk? Visst var det så SVT ville beskriva sig i fjolårets reklamkampanj? Man kan även fundera över vilka röster som inte hörs och kommer till tals i större grad i offentligheten – och vilka frågor journalister sällan ställer, och till vem de inte ställs.

Beträffande bilden av Juholts politik är det mest omedelbara och direktförmedlade man kunnat ta till sig de politiska tal han själv har hållit. Även dessa har förstås följt en agenda, men man kan ändå vid en jämförelse upptäcka att då framträder andra bilder – och världsbilder – än när medierna valt fokus, vinklingar och raster. I denna glipa pågår kampen om bilden, föreställningen.

Från en kristen utgångspunkt har förhållandet till makten redan från ursprunget varit i centrum. Det religiösa och politiska förtrycket var hårt för de första troende. Det var i opposition till makten tron växte sig stark. Så i vems tjänst makten stod, hade betydelse för det rent kroppsliga livet; om man fick överleva. Det handlade om hur makthavare stod mot enkla och fattiga människors längtan efter befrielse och värdigt liv. I någon mån är det samma kamp om makt och världsbild som upprepas också nu. Politik och demokratiska styresformer är de landvinningar den västliga civilisationen gjort sedan kristendomen föddes. Än idag handlar det dock om att avtäcka avgudar, avgöra motiv bakom och försöka avgöra i vems intresse makt utövas och världsbilder skapas och förmedlas. För makt i kristen tro ska stå i befrielsens tjänst, utgå från de svagastes perspektiv och att se varandra och andra som jämlika. Så när berättelserna om Juholts avgång berättats i offentligheten, vilka är bilderna som förmedlats och i vems tjänst? För de röstsvaga arbetarna som kom till tals i den borgerliga lokaltidningen (tack Norran!) var det tydligt att de fångat upp att andra bilder av verkligheten inte fått plats.

Anders Wesslund


Vision som sticks

27 oktober 2011

Fackförbundet SKTF fyller 150 år och hyllas i Carl-Johans Park i Norrköping med att tillägnas det årliga kaktusarrangemanget – en tradition sedan 1926. Några månader efter den högtidliga invigningen byter SKTF namn till fackförbundet Vision – ja jag fick nypa mig i armen för att förstå att det var sant. Första tanken var att de måste ha schabblat med post-it-lapparna i fyllan och villan i konferensrummet på Finlandsbåten. Jag kan inte riktigt släppa den tanken.

Socialdemokraterna sägs sakna visioner, statsministern är rädd för visioner, men där finns alltså ett fackförbund till den milda grad på tå, att man inte bara gillar visioner, man identifierar sig med, ja uppgår i själva begreppet vision, som för övrigt betyder framtidssyn eller uppenbarelse.

Vad bär väl då den ljusnande framtid i facklig uppenbarelse? Det viktigaste först. Visions ingress på nätet lyder:” I fokus för allt står du och dina visioner. Tillsammans ser vi till att du får det du behöver för att uppnå det du vill med din karriär.” Och så fortsätter det på hemsidan: Din utveckling, din trygghet, dina visioner.  Maxa ditt nätverk. Högre lön och en skjuts i karriären. En vass inkomstförsäkring. Schyssta medlemsförmåner.

När Moderaterna ville annonsera sin närvaro i Örebro under partikongressen flaggade de med banderollen Tillsammans. Jovisst kan vi väl i någon mening vara individualister tillsammans: som pimpelfiskare på vårisen, var och en pilkande i sitt eget hål. Men kan ett fackförbund verkligen bära en vision som bara rymmer jag och mig och mitt utan att språket i någon mening brister.

Men det kanske är dumt att sura. De kunde ju råkat rycka lappen med ordet solidaritet ur högen där på båten. Det hade varit värre.

Anders Hagman