Handtag, famntag, klapp eller kyss?

30 november 2013

Så har handskakningsdebatten tagit ny fart genom Förbundet humanisternas försorg. I en debattartikel i DN http://www.dn.se/debatt/att-vagra-ta-kvinnor-i-hand-maste-fa-konsekvenser/ hävdar de att vägran att skaka hand inte kan omfattas av religionsfriheten, och ”att vägra ta kvinnor i hand måste få konsekvenser”. Och det måste det kanske. Frågan är vilka konsekvenser.
Ja, det är jobbigt när någon inte vill handhälsa. Man står där med sin utsträckta tass och känner sig snopen. Man känner sig avvisad, och det är en av de värsta känslor som vi människor kan utsättas för. Även om jag vet att det inte är riktat mot mig personligen, och att ur den icke handhälsande personens perspektiv är ett uttryck för respekt, inte av nedvärdering, så är det min instinktiva känsla.
Dessutom är grunden för vägran att ta i hand en syn på relationen mellan könen som jag inte delar. Det handlar inte om en nedvärdering av kvinnor – men det handlar om en separation av könen, som grundas i en essentialistisk syn på kön. Att hävda att det måste få konsekvenser att vägra att ta kvinnor i hand kan alltså ses som ett sätt att försvara en jämställdhet grundad på en konstruktivistisk syn på kön.
Det är dock inte den argumentation Humanisterna för. De för istället ett tänk-om-alla-skulle-göra-så-resonemang, när de väl avfärdat tanken på att vägran att skaka hand skulle omfattas av religionsfriheten, eftersom inte alla muslimer vägrar ta personer av motsatt kön i hand, ”och lagen om religionsfrihet kan förstås inte täcka varje personlig tolkning av en trosuppfattning”.
Dagen efter kommenterade DN:s huvudledare http://www.dn.se/ledare/huvudledare/ratt-ska-vagas-mot-plikt/ artikeln. Det är faktiskt lite svårt att förstå vad den vill säga. DN kallar religionsfrihetsresonemanget irrelevant, eftersom ”människor har rätt att tolka sin tro själva”. DN slår emellertid fast att ”ta i hand är ett så vedertaget sätt att hälsa, att den som inte är beredd att göra det svårligen kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande eller vara berättigad till a-kassa”. Men å andra sidan avslutas ledaren med orden ”I jämbördiga möten finns ingen rätt till mer närhet än den andra parten vill ge. Och det är alltid den som vill minst som bestämmer var gränsen går. ”
Den förvirring som ledaren ger uttryck för tror jag är symptomatisk. Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till de olika sätt att vara som nu finns i vårt land. Och framför allt om de är religiöst motiverade. Först var det som om religion inte fanns, och religiösa skäl togs inte på allvar. Sedan hände det att man nervöst acceptera allt som motiverades religiöst – och nu verkar det som om det finns en trend att ”sätta ned foten”: å nej, man kan minsann inte åberopa religion hur som helst. Och det kan man förstås inte. Sakta börjar nu statliga och kommunala myndigheter inse behovet av ökade kunskaper om religion, och det är positivt.
Den mening jag studsade inför i DN:s ledare var att det skulle vara en förutsättning för att få jobb att man tar folk i hand. Jag frågar mig häpet vilka arbeten det är som har handskakning som en bärande funktion. Visst, det finns kanske vissa representativa yrken där man ideligen möter nya människor och förutsätts hälsa på dem på det i dagens Sverige vedertagna sättet. Men i de allra flesta jobb och på de allra flesta arbetsplatser kan jag inte se att det skulle vara omöjligt att acceptera olika hälsningsformer.
Så jag håller verkligen med om att var och en måste få göra som den vill, och att det måste få konsekvenser. Men till skillnad från Humanisterna (och möjligen DN:s ledarsida?) tänker jag att konsekvenserna måste bli att vi blir bättre på att lära oss leva med mångfald. Och enda vägen dit är att tala med varandra, att hitta metoder för att skapa ett samtalsklimat där vi vågar fråga ”varför gör du så där”, där vi vågar berätta om våra reaktioner när vi blir sårade eller osäkra, och där vi är öppna för att lyssna till varandra. Då kan vi få ett helt batteri av möjliga hälsningsformer – som i ryska postens ”handtag, famntag, klapp eller kyss” – fast ännu fler: handen på hjärtat, bugning, ”namaste” med händerna sammanförda… Och om vi någon gång gjorde ”fel” så skulle det inte behöva kännas pinsamt, utan vi kunde skratta åt det tillsammans.
Och så det där jämställdhetsargumentet. Faktum är att jag tror att de flesta som har en essentialistisk syn på könen tar i hand. Eller vill kramas lite. Lite extra, till och med…

Helene Egnell

Annonser

Den lokala och den globala byn

21 november 2013

Bilderna från Filippinerna är outhärdliga. Katastrofer har hänt förut, en del historiska kan vi ana från arkeologiska spår, t ex de från tsunamin från Santorini som vällde över Kreta under antiken. Men det är så länge sedan att vår emotionella förmåga inte räcker till. Som turister ser vi bara de vackra ruinerna i Knossos, inte alla dem som grät över det och dem som försvann för alltid.
Andra katastrofer går oss också förbi, därför att de mediala ögonen inte är på plats. Som turist i Centralamerika ser jag plötsligt hela strandområden med förstörda hus, utan att det satt några spår i media. Haïti och Filippinerna är annorlunda och inte minst Filippinerna, den största orkanen någonsin, världsrekord i katastrof. Det passar perfekt in i den mediala dramaturgin. I DN (18/11) anar man en journalistisk besvikelse när det visade sig att 10 000 människor inte dog i Tacloban, utan enbart 636.
Det är här det börjar göra ont. Vi ser enskilda människor, som gråter, som sitter i spillrorna efter ett nybyggt hus med ett förlorat barn. Det individuella ödet griper oss, en familj, föräldrar, livsambitioner, en förlorad framtid. Men den individuella katastrofen får bara global uppmärksamhet om den är mycket stor eller annorlunda. Samma förlust i en mindre ort i inlandet, ett förstört hus, ett förlorat barn har samma tyngd för individen i Örträsk som i Filippinerna. Men sorgen och smärtan i den lokala byn finns på familjesidan, inte på förstasidan. Skillnaden ligger givetvis i storleken, när hela samhällsstrukturen rasat samman ställs det krav på alla att göra något. Den globala byn blir inte bara en verklighet utan en nödvändighet.
På så sätt har den globala byn och den lokala byn smält samman. Båda hyser människor som drabbas, och vi kan inte lägga det åt sidan. Men önskan att göra något ser annorlunda ut om vi är TV-tittare eller vän och granne.
Jag undrar om inte den mediala uppmärksamheten bidrar till en slags avtrubbning. Kommersiella medier har redan tappat intresset för Haïti och snart även för Fukushima. Nya jordbävningar, tyfoner och tsunamin väller över oss. Vad betyder det att ständigt se i våra vardagsrum lidandet i den lokala byn, när det är en del av det globala storskaliga lidandet?
Det är lätt att skaka av sig obehaget att se gråten och sorgen genom att skicka en postgiroblankett eller ett SMS. Det är kanske det enda vi faktiskt kan göra. Och förmodligen det enda man kan begära.
Men vad betyder det om vi, som sitter i vår lokala by i varma hus med närhet till livsmedelsbutiken och bankomaten, tappar vår emotionella känslighet, och löser det för oss outhärdliga med några enkla knapptryck till en välgörenhetsorganisation? Vi kanske gör så gott som det går, men tappar vi något av det mänskliga när vi inte ser att den globala byn också är lokal. Är det unikt mänskliga förmågan att se den andre, även när den andre är oerhört många och långt borta? Att inse vad ordet solidaritet betyder, även för dem som vi inte möter hemma i lokalbyn?

Erik Lundgren


Vem arbetar på The Ministry of Magic?

17 november 2013

Den inomkyrkliga debatten har tagit fart igen, triggad av reaktionerna på att biskop Antje Jackelén problematiserade förenklade frågeställningar i utfrågning och intervjuer inför ärkebiskopsvalet. Jag har följt debatten samtidigt som jag är mitt i Harry Potter, som jag läser för första gången. (I talboksversion inläst av Stephen Fry, en sann njutning!) Denna parallella läsning har gett upphov till följande intertextuella reflektioner.
En fråga som följt mig under de senaste årens ifrågasättande av framför allt religionsdialog, men också det som ges etiketten liberal teologi, har varit: vad är det kritikerna är så rädda för? Det är uppenbart att vi har olika bilder av verkligheten, där det som för mig är gott och ger mig hopp för dem är ont och gör dem arga.
Det är som om de har insett att Voldemort har återuppstått, och de ser etablissemanget i Svenska kyrkan som The Ministry of Magic, som vägrar se verkligheten som den är, och genom sin oreflekterade dunbolsterteologi gör allt för att hindra Dumbledore och Fenix-orden att ställa allt tillrätta.
Och kanske ser det likadant ut från andra hållet: Voldemort mobiliserar allsköns destruktiva krafter i samhället, och de som hellre debatterar jungfrufödelsen än t ex engagerar sig i mödrar som föder barn på en flyktingbåt i Medelhavet för att omedelbart se det drunkna, är The Ministry of Magic.
Så hur ska vi komma ur detta dödläge? Jag tror att en möjlig väg skulle kunna vara att prata om våra rädslor, att försöka förklara vad det är som är hotat om en viss teologisk hållning får ta överhand. Jag skulle verkligen vilja förstå vad det är som jag inte ser, som är så hotande med att människor av olika tro kommer samman för att lära känna varandra, och att vi lär oss uppskatta varandras traditioner.
Själv är jag rädd för vad jag skulle vilja kalla en institutionaliserad egoism, som tar sig uttryck i främlingsfientlighet vars organiserade uttryck växer, privatiseringen och kommersialiseringen av välfärden som gör att var och en ser till sitt istället för det gemensamma, och på den mest globala nivån klimathotet. För att möta detta behöver vi en teologi som tar avstamp i Bibelns otaliga uppmaningar att inte vara rädd. Som Ylva Eggehorn skriver i slutraderna i dikten Var inte rädda (ur Jesus älskar dig):
När därför ängeln höjer handen för att dämpa
körerna i himlarymderna och säger sitt: ”Var inte rädda”
tror jag att dom första orden i evangelium
och det som det hela handlar om
har blivit förkunnat.

Helene Egnell


Utan personlig vinning

10 november 2013

Vår tid är generellt intresserad av den typen av hjältehistorier där en enskild individ genom en kombination av talang och hårt arbete bygger en stor verksamhet och en gigantisk personlig förmögenhet. Det ses som den ultimata framgångssagan i vår tid där dessa personer får nästan heroiska egenskaper. Orden är Johanna Koljonens i dagens God morgon Världen (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=5699317&playaudio=4756568) och inslaget handlar om hyllningen av IT-hjältar såsom Apple-grundaren Steve Jobs, Facebooks grundare och speldesigners som svensken Markus Persson, mannen bakom MineCraft. De är närmast ikoniska personer och blir det genom att de representerar en idé om hur samtiden byggs. IT- teknologin rymmer en drömpotential om frihet där jaget genom identifikation med ett varumärke kan bli en friare person – och så leva upp till drömmen. Så långt Koljonen.

Inom sporten finns liknande glorifierade hjältar. Zlatan hyllas just nu. Han är talangen med tuff bakgrund som genom hårt arbete når framgång, förmögenhet och sina drömmar. IT- och sportikoner ingår på olika sätt i samtidens anda; att hylla framgången, att legitimera den personliga rikedomen – och därmed groteska klyftor och jag-fixeringar som vår västliga och globaliserade kultur rymmer.

John W. de Gruchy (i boken Bekännelser av en kristen humanist, Artos) kallar detta för secularism; en dyrkan av de värden dessa narrativ rymmer. Han ställer dem mot de klassiska renässanshumanistiska värdena, sekulära såväl som religiösa; kärleken till kunskap och bildning, till sanningen, godheten, och skönheten och pekar på hur nutida humanister förenar dem med kamp för jämlikhet, fred och mänsklig värdighet. de Gruchy lyfter fram John Coetzees roman Elizabeth Costello om två systrar; den ena nunna och den andra uppburen sekulär författare. Den berör förhållandet mellan sekulär och kristen humanism i de Gruchys tolkning. Nunnan, som fått ett hedersdoktorat i humaniora, kritiserar det akademiska samhället för att vara verklighetsfrämmande och kallsinnigt inför världens oändliga lidande. De vänder de sig hellre till systern och hennes framgångar på promotionsmiddagen, slipper den obehagliga kritiken och solar sig lite i kändisskapet. Systern i sin tur ifrågasätter kristendomens historiska nedvärderande av människokroppen, likt Nietzsches kritik av att inte få hylla det starka, ädla, storslagna och hjältemodiga i människan.

de Gruchy söker en väg där dessa systrar som företrädare för både sekulära och kristna humanistiska värden möts och menar sig finna den; att bejaka människan och kroppen i dess fullhet och samtidigt se den korsfästa kroppen, d v s lidandets närvaro som en plats där Visheten uttrycker sig. I den naturliga ordningen ingår liv- växt – död – återuppståndelse men utan förenklade genvägar. Det är det specifikt kristna bidraget; att inte titta bort från lidandet. Kritiken mot vår samtid är därför skarp hos de Gruchy. Den gäller inte minst dyrkan av de sekularistiska, individualistiska hjältesagorna.

I dagarna har vi nåtts av katastrofrapporterna från orkanen som dragit in överFilippinerna. I dagens nyhetsflöde talas om minst 10 000 döda i orkanen som ikväll når in över Vietnam. Samtidigt berättas hur nationella och frivilliga hjälporganisationer är på väg till området. Svenska myndigheter sänder personal, fältsjukhus och annan utrustning. Vi är därmed alla hjältar och kanske allra mest de som med sina liv förenas med människor i katastrofens mitt, som delar lidandet, lindrar nöden och räddar liv – utan egen vinning och framgång att vänta.

Anders Wesslund


Paris i höst – Renässansen

04 november 2013

I Woody Allens film Midnight in Paris får vi följa Ernest Hemingway i nattliga tidsresor inom konsten och kulturens Paris. Hemingway träffar bland annat konstnärerna Paul Gauguin och Edgar Degas. De drömmer om renässansen och Michelangelo.

I Paris finns i höst ett par utmärkta utställningar om renässansen. På Louvren visas Renässansens vår med fokus på Florens och tiden 1410-1460. Människans sätts i centrum inom arkitektur och konst. Ett kritiskt tänkande växer fram och ett vetenskapligt synsätt byggt på naturvetenskaplig observation blir framträdande. Den fantastiska Florensdomens kupol skapas av arkitekten Brunelleschi. Skulptören Donatello gör verk av bestående konstnärligt värde.

Musée Luxembourg på vänstra stranden har en sevärd utställning Renässansen och drömmar. Här illustreras renässansens drömmar, visioner och groteska mardrömmar av europeiska konstnärer som H. Bosch, El Greco och Veronese. Genom drömmar hämtar renässansens människor kraft att vidareutveckla och föregripa ett socialt ansvarstagande. På bokavdelningen, nära Sigmund Freuds Drömtydning ligger en svensk författare i fransk översättning, Pär Lagerkvists Dvärgen.

Dvärgen gavs ut av Lagerkvist 1944 och är präglad av tidsandan under pågående världskrig. Det är en renässansskildring med en bakomliggande kritik av krig och våld. Pär Lagerkvist avbröt sina universitetsstudier vid Uppsala universitet 1913 och begav sej till Paris. Hur det nu gick till blev han bekant med Gertrude Stein och introducerad i bland annat Picassos konst med den nu framväxande kubismen. Det var denna miljö som Ernest Hemingway kom att ansluta till och som skildras i tidsresorna i Woody Allens Parisfilm.

Benny Fhager


Är Gud och Allah en eller två?

02 november 2013

För en tid sedan fastställde en domstol i ett afrikanskt land att kristna araber inte fick använda det arabiska ordet Allah när de talade om Gud. Jag vet inte om det är unikt att en nationell domstol någonsin har beslutat om en sådan sak. Jag vet att det finns uppfattningar både bland västerländskt kristna och muslimer på ett folkligt plan att det är två olika gudar med två olika namn ibland uppbackade av både präster, pastorer och imamer. Samtidigt är det en utbredd tradition bland kristna araber i sina arabiska hemländer att använda Allah, inte som egennamn utan som det arabiska ordet för det vi på svenska uttalar som Gud.

I det land där domstolsbeslutet togs, finns det säkert en rad politiska skäl i botten. Om jag tolkat den knapphändiga rapporteringen rätt har kristna grupper kritiserat beslutet medan muslimska grupper hotat eller attackerat kristna som har hävdat rätten att använda ordet Allah. Frågan är alltså insatt i en språklig kulturkonflikt mellan det landets religiösa grupper, som mycket väl skulle kunna spridas till andra arabiska länder. Det vore mycket problematiskt om det fick den konsekvensen.

Mitt hopp står till muslimska lärde att de ska kunna mota Olle i grind. Det borde vara eller bli ett teologiskt problem inom islam om det fick fortsätta. Åtminstone från min begränsade och okunniga horisont. Koranen har vad jag vet tydliga besked om att Allah är samma Gud som Abraham, Moses och Jesus tillbad. En gud vars egennamn, enligt Exodus, vid ett unikt tillfälle uppenbarades för Moses vid den brinnande busken, men som man sedan har undvikit att använda – ”Jag är den jag är”. Skrivet på hebreiska JHVH utan vokaler – När det aldrig uttalas försvinner traditionen – ingen vet idag hur det en gång uttalades på hebreiska. Namnet Jehova som växt fram i senare kristna traditioner är en gissning – en efterkonstruktion, en människas namngivning av Gud.

Det finns en djup religiös innebörd i att inte uttala eller använda Guds namn och framför allt inte fastställa ett eget namn – ett gammalt mönster i många kulturer ser namngivning som ett sätt att skapa kontroll över något eller någon. Att uttala ett namn som Gud själv inte uppenbarat, kan få en sådan innebörd. En parallell är bildförbudet som lever starkt i både judendom och ännu mer islam. Genvägarna är kända – att använda beskrivande ord istället för namn t.ex. Den barmhärtiga, den kärleksfulla, den allsmäktige m.m. Gud har 99 namn men det hundrade är det bara kamelen som känner till – är ett fritt formulerat muslimskt ordspråk.

I det religiösa perspektivet är det ett långtgående beslut av en domstol i ett muslimskt land att fastställa Allah som ett namn på Gud förbehållet muslimer att använda. Det riskerar att misstolkas som en stamgud som står över andra folks stamgudar.

Låt oss som troende enas om att Gud och Allah är samma titel på olika språk och inte egennamn. Låt oss enas om att det finns bara en Gud och Mose, Jesus och Muhammed är Guds profeter i olika tider, till olika folkgrupper, på olika språk, med olika anspråk på hur Guds vilja ska tolkas och följas. Låt oss enas om att det finns bara en mänsklighet, skapad av Gud, som inte favoriserar något folk men kräver ett tyngre ansvar av dem som Gud uppenbarat sig för, att ena mänskligheten till fred.
Rätta mig om jag har fel.

Sten Högberg