En kyrkvärds funderingar

07 oktober 2015

Inför 17 söndagen efter trefaldighet letar jag upp den gammaltestamentliga texten. Vi hittar den i 2 Mos 32:1-4, 30-35.
1När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” 2Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.”
30Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” 33Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Tillsammans bildar dessa verser en sammanhängande och begriplig berättelse. Men man har valt att inte ta med verserna 5-29 i det kapitel där texten är hämtad. Det väcker min nyfikenhet. Vad är det som har strukits?
När jag ser närmre framstår verserna 5-10 som en ganska naturlig fortsättning av verserna 1-4, första delen av texten ovan. Jag återger dem inte här. Jo delar av vers 10 måste jag citera, här tecknas ett för mig oväntat drag i bilden av Herren. Herren säger där
10Lämna mig nu i fred…
Men sedan kommer ett dramatiskt avsnitt: Mose börjar argumentera med Gud, han förhandlar till och med
11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: ”Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.” 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
Här intar Mose en roll i förhållande till Gud som liknar den Abraham intog, när Gud ville förstöra Sodom. Han strider för sitt folk, han argumenterar och förhandlar och han har framgång: han lyckas få Gud att ändra sig.
Så kommer Mose ner till sitt folk. Han är mycket upprörd. Han går så långt att han slår sönder tavlorna han fått uppe på berget och tvingar i israeliterna de pulveriserade tavlorna.
19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
I verserna 21-24 som följer försöker Aron förklara för Mose vad som hänt och vad han har gjort i Moses frånvaro. Jag citerar dem inte här. De hänger ganska naturlig samman med de verser som ingår i dagens gammaltestamentliga text.
Men så följer ett mycket skrämmande avsnitt:
25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!” Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.” 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: ”I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.”
Dessa verser känns oerhört främmande för oss och våra värderingar. Där uppmanar Mose dem som håller sig till Herrens sida att döda sina bröder, vänner och grannar. Och efter detta fruktansvärda dåd blir de vigda åt Herren, de blir välsignade av Honom för det de har gjort. Detta är ett sätt att agera som vi förhoppningsvis har lämnat bakom oss.
Göran Eidevall har i sin artikel Krig och fred i Den hebreiska bibeln i förbundets årsbok 2015 på ett mycket genomtänkt sätt behandlat frågor kring krig och våld i det vi kallar Gamla testamentet. Hans grundhållning är att det är avgörande att vi läser dessa texter – och alla bibeltexter – på ett ansvarigt sätt.
En fråga jag tagit till mig är att man från judiskt håll kan mena att vi läser Gamla testamentet – alltså den Hebreiska bibeln – på ett sådant sätt att vi tolkar det helt och hållet som en förelöpare till det Nya testamentet. Att vi med kristna ögon väljer ut ur den Hebreiska bibeln det som bekräftar vårt synsätt. Risken i detta är att vi därmed missar något viktigt. I de textavsnitt som här har valts bort tycker jag att det finns något av väsentligt värde i Moses förhandlingar med Gud. Här skymtar en gudsrelation med en annan karaktär än vad vi är vana vid i vår tradition. Jag tror det kan vara bra att ta till sig detta.
Min slutsats är att det finns ganska mycket att lära också av de verser som klippts bort. Inte minst detta att läsa alla bibeltexter på ett ansvarigt sätt.


Vem är Jesus?

13 juli 2014

Vem är Jesus? En alltför anspråksfull fråga att ställa, så många mycket kunnigare och erfarnare än jag har ställt den. Ändå känner jag mig tvungen att ställa den.
Min far växte upp i Ångermanland, min mor i Skåne. Både kom från sammanhang präglade av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en frikyrka inom ramen för Svenska kyrkan. För min mor handlade kristen tro i första hand om att leva på ett riktigt sätt, vara en riktig människa. Min far gick igenom en omvändelse i tonåren, fick kontakt med Sjömanskyrkan i Sundsvall där han då bodde. Han var präglad av ett augustinskt perspektiv, där människan uppfattades som förlorad om hon försökte stödja sig på sig själv. Hennes enda möjlighet var att ta till sig frälsningen i Jesus Kristus.
Detta kristna arv har präglat och präglar mig. Det rymmer både stora värden och många inbyggda spänningar. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt naturvetenskap, åt teoretisk fysik.

Sedan 2009 är jag sambo. Min sambo har inte någon religiös bakgrund i den mening jag själv har. Men hon deltog i baptisternas barn- och ungdomsprogram. Det var den verksamhet för barn och ungdom som fanns i den lilla by i Jämtland där hon växte upp.
Hennes religiösa intresse väcktes gradvis. Det gjorde att hon gick Kyrkans grundkurs och utbildade sig till diakon. Så fick hon kontakt med Samarbetsrådet för judar och kristna och blev invald i styrelsen. Samvaron i denna öppna miljö har betytt och betyder mycket för henne. Genom henne fick jag kontakt där. Det har verkligen berikat mig.

Min personliga historia gör att jag både vill och känner mig tvungen att ställa dessa frågor och inte minst frågan vem Jesus är.
Öppnar Jesus för en väg till Gud, vars kärna är gemenskap och kärlek mellan två människor? Sker här något nytt, en komplettering inom den judiska traditionen? Det är så jag försöker se Jesus. Alltså att personliga relationer, möten är en väg till Gud.

En mycket väsentlig filosof under 1900-talet var Emmanuel Lévinas. Många ser honom som 1900-talets främsta moralfilosof. För honom låg etikens grund i mötet med den andre och framförallt den andres ansikte. I detta möte, i den andres blick ligger en uppfordran som är obegränsad och som är roten till hela etiken. Enligt Lévinas är etiken grunden i filosofin.
Hos Lévinas kan den andre vara vem som helst. I ett senare språkbruk har begreppet stelnat och fått en politisk innebörd. Där görs någon till den andre och ges en lägre ställning, status. Någon som tillhör en annan grupp än man själv. Relevant i många sammanhang, men därmed går den mest grundläggande innebörden av den andre förlorad, inte minst kopplingen till den första relationen i varje människas liv.
Hos Lévinas, liksom hos Martin Buber, också han en stor judisk tänkare, ligger grundmodellen för hela verkligheten i mötet, mötet mellan två. För Buber kan detta ske på två grundläggande olika sätt. Det ena är i form av jag och du. Det andra i formen jag och det. Buber stryker under är att det är olika jag i de två fallen. Det första jaget omfattar hela människan, men det andra gör det inte, där uppfattas den andra som ett objekt.
Rimligen finns i denna betoning av det mänskliga mötet hos både Lévinas och Buber en kristen influens, en komplettering av det judiska.
De anspråk den andre gör på mig är obegränsade enligt Lévinas. Den polske sociologen Zygmunt Bauman ger en intressant kritik av Lévinas. Bauman ser Lévinas som 1900-talets störste moralfilosof. Vad Bauman pekar på är att Lévinas inte har någon tredje. Med detta menar Bauman att när man ställs inför två andras obegränsade anspråk blir man tvungen att göra en avvägning. Och lever man i en grupp, ett samhälle, då krävs att ett regelverk utvecklas som reglerar förhållandena och därmed gör det möjligt att leva under rimliga krav. En djupare, transcendent innebörd i detta är Rättvisa. – Bubers andra förhållningssätt, jag och det, krävs när det gäller att göra en avvägning mellan den andra och den tredje.
Hur orkade Lévinas leva i dessa obegränsade anspråk den andre genom sitt ansikte ställer på honom? En liknande fråga väcker Simone Weil. Hon är judisk, men konverterar till katolicismen. Hon ställde mycket höga krav på sig själv. Kanske bidrog de till att hon bröts ner för tidigt av sjukdom.

Åter nu till Jesus. Erfarenheten säger att goda mänskliga relationer präglas av ömsesidighet. Vart tar den ömsesidigheten vägen, den som präglar varje god relation? Insikten om att bägge är begränsade, har goda och mindre goda sidor, och har möjlighet att komplettera varandra, att utbyta något med varandra.
Här faller jag tillbaka på en allmänmänsklig erfarenhet
Var finns Jesus i förhållande till denna ömsesidighet? När visar han svaghet, när behöver han någon av dem han har kring sig?
En naturlig fråga här är vad i bilderna av honom i de nytestamentliga skrifterna som är modellerat på hur tiden ansåg att en betydande person skulle vara. I vilken utsträckning är det en mall vi möter i de nytestamentliga texterna?
På detta har vi traditionens totala idealisering av Jesus, påmålningen. Vad döljer den?
Att han är den Messias som man väntade. Eller som också sägs i den kristna traditionen, att han samtidigt är Gud och människa.
Det finns en spänning här med det gammaltestamentliga bildförbudet. Ingen kan ju se Gud och leva. Att göra en bild av Gud eller ens uttala Guds namn. Nej, det var inte tillåtet. Hur förhåller sig detta till den bild av Gud vi har i Jesus? Har något här blivit alltför tydligt?
Den föreställning om en total och obegränsad godhet – utan synd – som odlas inom kyrkan. Att möta den som är obegränsat god, att spegla sig i den som är obegränsat god. Finns det då någon annan väg ut än den Augustinus gick? Att uppfatta sig som förlorad. Att se sin enda möjlighet i det offer som skedde på korset.
I den judiska traditionen öppnar Jesus och Paulus dörren för ickejudar att komma i relation till Jahve. Öppnar dörren för alla som vill in i det som tidigare varit det judiska folkets unika möjlighet.
Hur har vi då lönat denna inbjudan, detta öppnande? Tidigt uppstod spänningar mellan Jesusrörelsen och andra judiska traditioner. Och ganska tidigt uppstod en tradition inom kyrkan att formulera sig mot judendomen, contra (adversus) Iudaeos. En av de tidigaste att göra detta var biskopen Meliton verksam i Sardes, en stad i nuvarande Turkiet, på 100-talet. I en påskpredikan, som fått stort inflytande, anklagar han judarna för Jesus död. Om honom skriver Jesper Svartvik i sin mycket intressanta bok Försoning och förvandling. I förlängningen av detta synsätt ligger Improperierna, de mycket spridda texter som lästs och sjungits på Långfredagen i kristna kyrkor. Och som inspirerat kristna grupper att angripa judar.
I förlängningen ligger hela historien av judeförföljelser, Förintelsen.

Är det så att frågan om vem Jesus var avgjordes inte genom en verklig undersökning utan genom makt? Vann i någon mening den kristna kyrkan den striden? Är det så att judarna sitter inne med ett stycke av sanningen som kyrkan inte velat veta av? Har den kristna kyrkan förföljt och stängt ute judarna för att de sitter inne med en väsentlig del av sanningen? Har det varit den kristna kyrkans sätt att få rätt? När inget annat hjälper, är det då makt och våld till sist som tas till?
Majoriteten judar accepterade inte Jesus som den Messias man väntade på. Var ligger sanningen här? Är den fortfarande en öppen fråga? Eller är det så att Jesus är dörren in till Gud för ickejudar? Det verkar vara den bild som håller på att växa fram inom forskningen, inom teologin.

Kanske finns det goda skäl för oss att ta judars avvisande av Jesus som Messias på djupt allvar. Är det möjligt att göra detta och på samma gång vara trogen vår egen tradition? Var ligger avvägningspunkten här?
Den livserfarenhet jag har är att det kan ligga något mycket riskabelt i denna övertydlighet i framställningen av det goda. Att det onda på något sätt kilar sig in bakom det goda, göms bakom idealiseringen, bakom guldet, allt det vita, skönheten. Och samtidigt att människan förlorar sitt fotfäste i mötet med denna totala godhet. Att det konkreta livet förlorar sina proportioner. Att de konkreta svagheterna inte blir något att ta på allvar med tanke på att minsta misstag resulterar i en dödsdom. Då spelar ju de konkreta svagheterna ingen roll.
I mötet med denna totala godhet kan människan förlora sitt fotfäste, sitt existensberättigande.
Augustinus levde i en kärleksrelation. När han blev kristen lämnade han sin kvinna. Den kvinna som åter och åter nämns i hans texter är istället hans mor Monnica. Ylva Eggehorn har skrivit om detta dilemma i romanen Duvan och lejonet. Ett dilemma som präglat den kristna historien.
Jesper Svartvik skriver i sin bok om möjliga tolkningar av Jesus död, andra än den Augustinus ger. Han skriver också om berättelsen om hur förlåten i templet rämnade. I några av evangelierna är det kopplat till Jesus död, men inte i alla. Hur detta har tolkats inom den kristna teologin. Och om kanske andra tolkningar är rimligare som gör den judiska traditionen större rättvisa.
Den så kallade ersättningsteologin ifrågasätts. Den teologi som ser kristendomen som en ny teologi som ersätter den judiska, som därmed skulle tillhöra det förflutna enbart.

Det har hänt mycket under senare decennier när det gäller relationen mellan den tidiga Jesusrörelsen – en judisk gruppering bland andra – och den omgivande judendomen. Jesper Svartviks bok bidrar på ett mycket intressant sätt till att tydliggöra förbindelserna mellan judendomen och kristendomen. Det finns också mycket intressant material att ösa ur Jayne Svenungssons nyutkomna bok Den gudomliga historien. Profetism, messianism & andens utveckling.

Lars Söderholm


Är Gud och Allah en eller två?

02 november 2013

För en tid sedan fastställde en domstol i ett afrikanskt land att kristna araber inte fick använda det arabiska ordet Allah när de talade om Gud. Jag vet inte om det är unikt att en nationell domstol någonsin har beslutat om en sådan sak. Jag vet att det finns uppfattningar både bland västerländskt kristna och muslimer på ett folkligt plan att det är två olika gudar med två olika namn ibland uppbackade av både präster, pastorer och imamer. Samtidigt är det en utbredd tradition bland kristna araber i sina arabiska hemländer att använda Allah, inte som egennamn utan som det arabiska ordet för det vi på svenska uttalar som Gud.

I det land där domstolsbeslutet togs, finns det säkert en rad politiska skäl i botten. Om jag tolkat den knapphändiga rapporteringen rätt har kristna grupper kritiserat beslutet medan muslimska grupper hotat eller attackerat kristna som har hävdat rätten att använda ordet Allah. Frågan är alltså insatt i en språklig kulturkonflikt mellan det landets religiösa grupper, som mycket väl skulle kunna spridas till andra arabiska länder. Det vore mycket problematiskt om det fick den konsekvensen.

Mitt hopp står till muslimska lärde att de ska kunna mota Olle i grind. Det borde vara eller bli ett teologiskt problem inom islam om det fick fortsätta. Åtminstone från min begränsade och okunniga horisont. Koranen har vad jag vet tydliga besked om att Allah är samma Gud som Abraham, Moses och Jesus tillbad. En gud vars egennamn, enligt Exodus, vid ett unikt tillfälle uppenbarades för Moses vid den brinnande busken, men som man sedan har undvikit att använda – ”Jag är den jag är”. Skrivet på hebreiska JHVH utan vokaler – När det aldrig uttalas försvinner traditionen – ingen vet idag hur det en gång uttalades på hebreiska. Namnet Jehova som växt fram i senare kristna traditioner är en gissning – en efterkonstruktion, en människas namngivning av Gud.

Det finns en djup religiös innebörd i att inte uttala eller använda Guds namn och framför allt inte fastställa ett eget namn – ett gammalt mönster i många kulturer ser namngivning som ett sätt att skapa kontroll över något eller någon. Att uttala ett namn som Gud själv inte uppenbarat, kan få en sådan innebörd. En parallell är bildförbudet som lever starkt i både judendom och ännu mer islam. Genvägarna är kända – att använda beskrivande ord istället för namn t.ex. Den barmhärtiga, den kärleksfulla, den allsmäktige m.m. Gud har 99 namn men det hundrade är det bara kamelen som känner till – är ett fritt formulerat muslimskt ordspråk.

I det religiösa perspektivet är det ett långtgående beslut av en domstol i ett muslimskt land att fastställa Allah som ett namn på Gud förbehållet muslimer att använda. Det riskerar att misstolkas som en stamgud som står över andra folks stamgudar.

Låt oss som troende enas om att Gud och Allah är samma titel på olika språk och inte egennamn. Låt oss enas om att det finns bara en Gud och Mose, Jesus och Muhammed är Guds profeter i olika tider, till olika folkgrupper, på olika språk, med olika anspråk på hur Guds vilja ska tolkas och följas. Låt oss enas om att det finns bara en mänsklighet, skapad av Gud, som inte favoriserar något folk men kräver ett tyngre ansvar av dem som Gud uppenbarat sig för, att ena mänskligheten till fred.
Rätta mig om jag har fel.

Sten Högberg