Utan personlig vinning

10 november 2013

Vår tid är generellt intresserad av den typen av hjältehistorier där en enskild individ genom en kombination av talang och hårt arbete bygger en stor verksamhet och en gigantisk personlig förmögenhet. Det ses som den ultimata framgångssagan i vår tid där dessa personer får nästan heroiska egenskaper. Orden är Johanna Koljonens i dagens God morgon Världen (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=5699317&playaudio=4756568) och inslaget handlar om hyllningen av IT-hjältar såsom Apple-grundaren Steve Jobs, Facebooks grundare och speldesigners som svensken Markus Persson, mannen bakom MineCraft. De är närmast ikoniska personer och blir det genom att de representerar en idé om hur samtiden byggs. IT- teknologin rymmer en drömpotential om frihet där jaget genom identifikation med ett varumärke kan bli en friare person – och så leva upp till drömmen. Så långt Koljonen.

Inom sporten finns liknande glorifierade hjältar. Zlatan hyllas just nu. Han är talangen med tuff bakgrund som genom hårt arbete når framgång, förmögenhet och sina drömmar. IT- och sportikoner ingår på olika sätt i samtidens anda; att hylla framgången, att legitimera den personliga rikedomen – och därmed groteska klyftor och jag-fixeringar som vår västliga och globaliserade kultur rymmer.

John W. de Gruchy (i boken Bekännelser av en kristen humanist, Artos) kallar detta för secularism; en dyrkan av de värden dessa narrativ rymmer. Han ställer dem mot de klassiska renässanshumanistiska värdena, sekulära såväl som religiösa; kärleken till kunskap och bildning, till sanningen, godheten, och skönheten och pekar på hur nutida humanister förenar dem med kamp för jämlikhet, fred och mänsklig värdighet. de Gruchy lyfter fram John Coetzees roman Elizabeth Costello om två systrar; den ena nunna och den andra uppburen sekulär författare. Den berör förhållandet mellan sekulär och kristen humanism i de Gruchys tolkning. Nunnan, som fått ett hedersdoktorat i humaniora, kritiserar det akademiska samhället för att vara verklighetsfrämmande och kallsinnigt inför världens oändliga lidande. De vänder de sig hellre till systern och hennes framgångar på promotionsmiddagen, slipper den obehagliga kritiken och solar sig lite i kändisskapet. Systern i sin tur ifrågasätter kristendomens historiska nedvärderande av människokroppen, likt Nietzsches kritik av att inte få hylla det starka, ädla, storslagna och hjältemodiga i människan.

de Gruchy söker en väg där dessa systrar som företrädare för både sekulära och kristna humanistiska värden möts och menar sig finna den; att bejaka människan och kroppen i dess fullhet och samtidigt se den korsfästa kroppen, d v s lidandets närvaro som en plats där Visheten uttrycker sig. I den naturliga ordningen ingår liv- växt – död – återuppståndelse men utan förenklade genvägar. Det är det specifikt kristna bidraget; att inte titta bort från lidandet. Kritiken mot vår samtid är därför skarp hos de Gruchy. Den gäller inte minst dyrkan av de sekularistiska, individualistiska hjältesagorna.

I dagarna har vi nåtts av katastrofrapporterna från orkanen som dragit in överFilippinerna. I dagens nyhetsflöde talas om minst 10 000 döda i orkanen som ikväll når in över Vietnam. Samtidigt berättas hur nationella och frivilliga hjälporganisationer är på väg till området. Svenska myndigheter sänder personal, fältsjukhus och annan utrustning. Vi är därmed alla hjältar och kanske allra mest de som med sina liv förenas med människor i katastrofens mitt, som delar lidandet, lindrar nöden och räddar liv – utan egen vinning och framgång att vänta.

Anders Wesslund


Paris. Mina drömmars stad.

15 november 2012

Sedan slutet av 1990-talet har jag varit ett tjugotal gånger i Paris. Det har blivit så att jag dragits till den speciella gulgrå färgen på husen och de ornamentala järngallren.

Trakterna jag mestadels bott i har varit strax söder om Svenska kyrkan nära konserthuset Salle Pleyel och matmarknaden Rue Poncelet. Norr om Triumfbågen med promenadavstånd till Avenue de Champs Elysee.

Paris har sina speciella orglar med sin mjuka harmoni. Arvet efter orgelbyggaren Aristide Cavaille Coll vårdas. Men den nyare holländskt byggda orgeln i Saint Eustache kyrkan vid Hallarna har kanske den allra vackraste och djupaste klangen.

Tiden upplever jag i Paris som cirkulär. Ett glas franskt vin och fisk och skaldjur tillsammans med färska grönsaker avnjuts långsamt tillsammans med min älskade. Ost finns flera hundra att välja av och det räcker med en liten bit på baguetten.

Zlatan Ibrahimovic  spelar i Paris Saint Germain och det gick senast att få en billig biljett strax innan match vid stadion. Fick plats I kurvan på  Parc de Prince nära supportrarna. Zlatan är mycket populär och det betonas i Le Parisien att han är svensk.

 Brukar besöka kyrkor gärna Saint Trinite. Där spelade tonsättaren och organisten Olivier Messian på sin Cavailli Coll orgel i 62 år. I oktober i år gjordes aggressiv reklam för alphakurser just i Saint Trinite. Detta har jag inte tidigare sett där.

 De katolska kyrkorna mobiliserar mot kommande samkönade vigslar läste jag i Le Monde. Detta i ett land med civil äktenskaps lagstiftning. Katolska kyrkan har blivit alltmer konservativ och rentav vetenskapsfientlig skriver tidningen Le Monde.

Kyrkan Saint Eustache vid Hallarna har gjort sej känd för sin gayvänliga inställning. Äktenskapsfrågan är mer en höger-vänsterfråga än i Sverige. Gaullistpartiet UMP är emot samkönade vigslar och socialistpartiet för. Paris socialistiske borgmästare Delanoe är homosexuell. En stor peace and love manifestation gick genom Paris med en slutfest i Operaområdet i början av oktober.

Paris är staden att drömma sej tillbaka till när senhösten går över i vinter härhemma.

 

Benny Fhager