Är julen kristen eller en folklig fest med kristna förtecken?

24 december 2015

För någon vecka sedan gick ärkebiskop Antje Jackelén ut i ett försvar för den kristna julen. Julen är en kristen högtid var budskapet, med det vällovliga syftet att återföra en rätt ostyrig debatt i media. I den debatten har en sida stått för en bitter anklagelse mot sekulära och andra grupper som tar lätt på det kristna budskapet som är knutet till julen och hävdar att ska man fira jul så ska man också bekänna Guds människoblivande i Kristus. En annan sida hävdar med olika argument att julen har förkristna rötter och därför inte är kristen medan några hävdar att även om julen förr var kristen så finns det andra traditionella skäl att fira jul.

Jag håller med Antje att visst är julen kristen. Det är den kristna kyrkan som sen snart tusen år stått för programmeringen av festens kärna till form och innehåll, även om det var en folklig fest även under förkristen tid där vissa delar hade helt andra religiösa förtecken, Men oavsett vilken kärna en folkfest har så är det folket som firar den, som utvecklar dess olika traditioner från trakt till trakt över tid. Det styrs varken av kyrka eller av regering. Under det sista århundradet har det styrts mest av den fria marknadens propaganda för att köpa presenter. Det är inget man kan styra över när den folkliga majoriteten stödjer marknadsekonomi. Det enda sättet för varje enskild människa är att inte låta sig styras i sitt val av firande av de krafter i samhället som har andra värderingar än de man själv bygger sitt liv på.

Själv har jag en socialliberal hållning till folkliga fester. Därför reagerar jag skarpt på när kristna företrädare kräver en kristen bekännelse för att fira en folklig fest. Det är längesen uppfattningen att svenska folket var bärare av en homogen kristen kultur bars av en majoritet av befolkningen. Om jag förstått den svenska historien rätt så har den aldrig varit homogen även om myndigheterna under flera hundra år har krävt det. Det är en omhuldad myt att Sverige blivit mångkulturellt under de sista 50-till 100 åren. Det som förändrats är hur de maktägande klasserna i landet förändrat sin syn på en kulturell mångfald som fått den att bli synlig. Därmed har kanske den största homogeniseringsprocessen börjat driven av marknadskrafter, som vill fostra oss till goda demokratiska konsumenter. De som beskriver sig som sekulära i ett sekulärt Sverige har i stort sett bara förändrat sitt språkbruk. Det som för hundra år sedan var kristna socialliberala eller socialradikala värden är idag sekulära värden. Det som för hundra till tvåhundra år sedan var en kamp mellan radikalt, liberalt och konservativt kristna är idag en kamp mellan sekulära och konservativt religiösa, där alla religiösa dras över en kam.
Ett samhälle som vårt, där religiös, etnisk. kulturell och politisk mångfald korsas med könsidentiteter och jämlikhetssträvanden, behöver utveckla sina folkliga fester oavsett om de har en religiös kärna eller inte, så att de kan firas av alla. Det är enda sättet att skapa sammanhållning i den mångfald som vill hålla samman. Social sammanhållning är det som får ett samhälle att utveckla sin maximala potential i varje tid.

Jag tror på en framtid där några av de kristnas, muslimernas, judarnas och andra religiösa och etniska folkfester blir allas egendom och det byggs folkliga traditioner tillsammans eller utspritt, oavsett vilken identitet man har. Att festa med de festande och att glädjas med de glada är samhällsbyggande. Man behöver inte ha en given trosbekännelse för att delta de troendes eller icke troendes fest om det finns tillit och respekt för den andres särart och unika bidrag. Då har vi en stor chans att dra med oss alla dem som hamnar utanför feststämning och i social ensamhet för att man inte passar in, inte har rätt beteende och rätt social kod. Så har julen blivit i vår tid och det måste brytas om den överhuvud ska bära julens kristna värden vidare – Framtidstro, fredshopp och beredskap att underordna sig det nyfödda barnets behov av skydd och tilltro till dess möjlighet till växt och mognad.

 

Sten Högberg


Varför blir alla så arga?

13 oktober 2015

”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” var rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter den 19 augusti. Om artikelförfattarnas syfte var att reta upp så många som möjligt lyckades de verkligen. Knappt hade vågorna lagt sig efter den debatten, så var det dags för ett drev mot Stockholms biskop på grund av ett yttrande som också rörde relationen till andra religioner. Varför rör denna fråga upp så starka känslor? Kan vi lära oss att hantera dem på ett sätt som möjliggör ett respektfullt samtal?
Det var prästerna i Storkyrkan i Stockholm, med domprosten i spetsen, som med anledning av 90-årsminnet av det ekumeniska mötet i Stockholm ville uppmärksamma att religionsdialogen idag är en brännande fråga. Och alla blev, som sagt, arga. De som tycker att religionsdialog är att svika kyrkans missionsuppdrag blev arga. Katoliker, som tyckte att skribenterna gav Nathan Söderblom äran för Andra Vatikankonciliet och misstolkade Nostra Aetate blev arga. Och vi som är engagerade i religionsdialog och tyckte att artikeln å ena sidan slog in öppna dörrar, och å andra sidan att den gjorde det på ett slarvigt och okunnigt sätt, blev arga.
Fast det var ju många som blev glada också. Människor utanför kyrkan eller i dess periferi blev glada när de förstod att det finns en öppenhet i kyrkan, som de inte väntat sig finna där – och det är artikelns ovanskliga förtjänst. Men sedan blev ju också alla som älskar att hata Svenska kyrkan, och de är många, glada. De evangelikala fick sin bild av en ljum och urvattnad kyrka bekräftad. Intellektuellt lagda katoliker kunde gotta sig åt faktafel och bristande stringens. Inomkyrkliga belackare av religionsdialog fick sin bild av en ogenomtänkt och synkretistisk verksamhet bekräftad. Rallarsvingarna haglade tätt.
När den debatten en dryg månad senare lagt sig var det dags igen. Ett yttrande av biskop Eva Brunne i ett informellt samtal med Sjömanskyrkans styrelse åtta månader tidigare blev utgångspunkt för ett kyrkopolitiskt blogginlägg. Frågan om huruvida kapellet i Frihamnen skulle kunna välkomna icke-kristna trosbekännare, och hur deras behov av bönelokal skulle kunna tillgodoses, kom upp i samtalet. Biskopen nämnde då den praxis som finns i kapell på institutioner av olika slag, med en flexibel inredning där t ex ett krucifix kan tas bort, och en pil mot Mecka ritas in. Bloggaren i fråga tog upp detta som ett symtom på den utslätning av kyrkans identitet som han menade var den socialdemokratiska kyrkopolitikens mål.
Detta plockades upp av tidningen Världen idag, och när nyheten sedan nådde högerextrema sajter skrek rubrikerna ”Biskop vill byta ut korset mot en pil mot Mecka”, och därmed var drevet igång. Ett drev som sträckte sig från etablerade ledarsidor till sociala medier och mail där de hot som uttalades ledde till att Stiftskansliet i Stockholm såg sig föranlett att höja säkerheten.
Varför blir alla så arga? Eller snarare, varför blir alla SÅ arga? Varför uppstår denna debatt gång på gång utan att vi tycks komma vidare? Det är ju inte första gången som religionsmötesfrågorna är på tapeten. Samma debatt rasade när Sofia församling för fyra år sedan anställt en imam för ett interreligiöst ungdomsprojekt på Fryshuset, och som när Antje Jackelén inför ärkebiskopsvalet vägrade ge ett förenklat svar på den felaktigt ställda frågan om Jesus eller Muhammed ger den bästa bilden av Gud.
Medias oförmåga att hantera komplexa frågor spelar förstås roll (tillspetsade rubriker har bidragit till att ge allmänheten en felaktig bild av vad saken gäller i alla dessa fall). Att frågan om dialog med muslimer plockas upp och utnyttjas av rasistiska grupper är en viktig faktor. Men här vill jag fundera kring de inomkyrkliga aspekterna.
Det är nytt för oss att leva i ett mångreligiöst samhälle, där frågan ”finns det flera vägar till Gud” inte är en akademisk fråga, utan en som rör hur vi ser på våra grannar och arbetskamrater. Den teologiska reflektionen över detta i våra kyrkor har inte riktigt tagit fart ännu. Det finns en osäkerhet hos många, och det finns ett glapp mellan de av oss som står i en praktik som stimulerat en sådan reflektion, och de för vilka detta ännu är okänd terräng. För en del av oss är det en självklarhet att vid behov inreda andaktsrum så att många kan känna sig hemma, eller att låna ut församlingslokaler till andra samfund, för andra är detta en ny tanke. Det som är nytt kan väcka oro, och oro som inte bearbetas kan ta sig uttryck i aggressivitet.
Jag tror att en viktig förutsättning för att den interreligiösa dialogen ska kunna utvecklas och bli en angelägenhet för fler, är att vi vinnlägger oss om den intrareligiösa dialogen, alltså samtalet inom våra kyrkor. Positionerna är ofta låsta, viljan att förstå den andres bevekelsegrunder obefintlig. Ofta handlar anklagelserna om feghet. ”Vågar vi?” löd den retoriska frågan i storkyrkoprästernas artikel – underförstått är det bristande mod som får människor att förneka att det finns flera vägar till Gud och vägra öppna sig för den religiöst andra. Och de för vilka det är viktigt att bara Jesus är vägen till frälsning anklagar gärna de andra för att inte ”våga” stå upp för den sanna tron.
Tänk om vi skulle kunna sluta att anklaga varandra för bristande tro och mod, vara lite varsamma med varandra och acceptera att vi utifrån samma tro gör olika tolkningar i denna liksom i många andra frågor! Tänk om vi skulle öva oss på att inte ”baktala, sprida lögner eller tala illa om vår nästa, utan urskulda henne, tala väl om henne och tyda allt till det bästa” för att tala med Luthers förklaring till det åttonde budet! Då kanske det goda samtalet skulle komma till stånd, där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och kanske närma oss varandra utan att behöva vara överens om allt.
Om vi som kristna kunde förverkliga ett sådant förhållningssätt till varandra tror jag det skulle ha en icke oväsentlig inverkan på samtalsklimatet i samhället i stort.
Helene Egnell


Vem arbetar på The Ministry of Magic?

17 november 2013

Den inomkyrkliga debatten har tagit fart igen, triggad av reaktionerna på att biskop Antje Jackelén problematiserade förenklade frågeställningar i utfrågning och intervjuer inför ärkebiskopsvalet. Jag har följt debatten samtidigt som jag är mitt i Harry Potter, som jag läser för första gången. (I talboksversion inläst av Stephen Fry, en sann njutning!) Denna parallella läsning har gett upphov till följande intertextuella reflektioner.
En fråga som följt mig under de senaste årens ifrågasättande av framför allt religionsdialog, men också det som ges etiketten liberal teologi, har varit: vad är det kritikerna är så rädda för? Det är uppenbart att vi har olika bilder av verkligheten, där det som för mig är gott och ger mig hopp för dem är ont och gör dem arga.
Det är som om de har insett att Voldemort har återuppstått, och de ser etablissemanget i Svenska kyrkan som The Ministry of Magic, som vägrar se verkligheten som den är, och genom sin oreflekterade dunbolsterteologi gör allt för att hindra Dumbledore och Fenix-orden att ställa allt tillrätta.
Och kanske ser det likadant ut från andra hållet: Voldemort mobiliserar allsköns destruktiva krafter i samhället, och de som hellre debatterar jungfrufödelsen än t ex engagerar sig i mödrar som föder barn på en flyktingbåt i Medelhavet för att omedelbart se det drunkna, är The Ministry of Magic.
Så hur ska vi komma ur detta dödläge? Jag tror att en möjlig väg skulle kunna vara att prata om våra rädslor, att försöka förklara vad det är som är hotat om en viss teologisk hållning får ta överhand. Jag skulle verkligen vilja förstå vad det är som jag inte ser, som är så hotande med att människor av olika tro kommer samman för att lära känna varandra, och att vi lär oss uppskatta varandras traditioner.
Själv är jag rädd för vad jag skulle vilja kalla en institutionaliserad egoism, som tar sig uttryck i främlingsfientlighet vars organiserade uttryck växer, privatiseringen och kommersialiseringen av välfärden som gör att var och en ser till sitt istället för det gemensamma, och på den mest globala nivån klimathotet. För att möta detta behöver vi en teologi som tar avstamp i Bibelns otaliga uppmaningar att inte vara rädd. Som Ylva Eggehorn skriver i slutraderna i dikten Var inte rädda (ur Jesus älskar dig):
När därför ängeln höjer handen för att dämpa
körerna i himlarymderna och säger sitt: ”Var inte rädda”
tror jag att dom första orden i evangelium
och det som det hela handlar om
har blivit förkunnat.

Helene Egnell