Moses Pergament, en svensk tonsättare

21 september 2016

Under senare år har jag, som jag skrivit om vid ett tidigare tillfälle, fått mycket ut av kontaktytan med den kristna traditionens ursprung, den judiska. Jag har vänner i Samarbetsrådet för judar och kristna. Det är en stor rikedom att möta människor som tillhör en annan religiös tradition, när bägge parter verkligen är intresserade av hur den andra ser på Livet, med stort L. Jag sitter i redaktionskommittén för Dialog, som är Samarbetsrådets tidskrift. Nedanstående är en artikel jag skrivit för den tidskriften.

 

Moses Pergament, en svensk tonsättare

 

När man sjunger i kör lär man känna musiken på ett särskilt sätt. Bland de körstycken som satt djupa spår i mig är Fåglar av Moses Pergament till dikter av Bengt Anderberg. Den sista av sångerna är Nu samlar Gud i sin hand. Den finns inspelad på Spotify med Luleå kammarkör. Pergament skrev Fåglar 1949.

 

I april i år arrangerade Musikverket, Kungliga Musikaliska Akademien, Föreningen för judisk kultur i Sverige och Konserthuset en kväll om Pergament och Grünewald. Där presenterade Carl-Gunnar Åhlén sin nyskrivna bok om Moses Pergament. Men framförallt spelades musik av Moses Pergament. Tobias Ringborg och Anna Christensson framförde satser ur Pergaments violinsonat i h-moll från 1918-20. Den musiken gjorde djupt intryck på mig. Den fick mig att bestämma mig att läsa Åhléns bok. En inspelning med Nils-Erik Sparf och Bengt Forsberg finns på Youtube.

 

Släkten Pergament har sitt ursprung i Ukmergé, som då låg i Ryssland, sju mil från Vilnius. Ukmergé var en småstad med övervägande judisk befolkning, de utgjorde en lite ö av skrivkunniga i ett hav av analfabeter.

 

Moses farfarsfar var sofer, en skrivare som präntade torah-rullar som hängdes vid dörrposterna. Efternamnet Parmet var taget. Det anspelar på det material torahrullarna skrivs på. När Moses farfar togs in i militären (vid nio års ålder!) frågade ryssarna vad Parmet betyder. Ryssarna bytte efternamnet till Pergament som är den ryska motsvarigheten.

 

Familjen Pergament etablerade sig i Helsingfors och sedan i Åbo som försäljare av kläder. Moses far Judel ville att han skulle lära sig bokföring och följa honom i spåren, men Moses ville ägna sig åt musik. ”Vill du gå omkring på gårdarna och spela och tigga pengar”, undrade fadern. Men Moses fick stöd av sin mor Chaje-Mere. Han ville sluta sina studier tidigt för att lära sig spela violin, men hans far sa att ”om du slutar innan du tar studenten, då får du gå och lära dig bokföring och komma in i min affär”. Inför det hotet valde Moses att fullfölja skolan och ta studenten. En kurs i bokföring blev det i alla fall.

 

När kriget mellan Ryssland och Tyskland bröt ut 1914 hotades alla unga judiska män i Finland att bli inkallade. Moses far Judel lyckades muta militärläkare i S:t Petersburg så att Moses blev frikallad och med hjälp av ett falskt pass tog hans sig till Stockholm med tåg via Haparanda. Hans mor hade dött året innan, när Moses var 20, en förlust han bar med sig hela livet.

 

I Stockholm fick han god kontakt med Armas Järnefelt, som var hovkapellmästare. Där satt Moses under två års tid på dirigentpallen och lyssnade och iakttog musiken på Operan i Stockholm. Han blev också nära vän med den svenska kompositören Gösta Nystroem.

 

Redan i tjugoårsåldern skiftade han fokus från att vara violinist till att vara tonsättare. Som tonsättare ansåg han sig i stor utsträckning vara självlärd. 1918-20 arbetade Moses med sonaten för violin och piano, ett stycke Åhlén ser som Pergaments första verkliga eldprov.

 

I Paris där Moses bodde med sin dåvarande fästmö i ett stort ödsligt hus stöter han ihop med GAN, den svenska konstnären Gösta Adrian-Nilsson. Det blev en livslång vänskap.

 

Moses Pergament var musikrecensent under ett antal decennier i bl.a. SvD. En annan och mycket fruktad sådan var Wilhelm Petterson-Berger (Petterson-Arger ibland kallad). I en recension 1929 gick Petterson-Berger till angrepp på ett stycke av Moses Pergament och tillade att Pergament dessutom var en utländsk parasit. I Moses almanacka står det följande dag ”Kl. 5 besök hos P.-B. där jag gav den rikskända örfilen.” Händelsen spred sig och kommenterades i flera tidningar. Det blir mycket tydligt av P.-B:s efterlämnade papper att hans reaktion var antisemitisk. De var inte de enda antisemitiska angreppen Pergament blev utsatt för. Men framförallt uppfattades han länge som främmande och osvensk.

 

En av dem som följde Moses Pergaments musikrecensioner var Ingemar Hedenius. Det finns ett brev bevarat där Hedenius skrivit tackat Pergament för ”grundläggande uppfostran om musikuppfattning”.

 

Mars 1945 blev Moses Pergament invald i Tonsättarföreningen, vilket var ett stort erkännande och öppnade många möjligheter. Intressant också att biografin om honom kommit ut i serien Svenska tonsättare.

 

Sitt livs största framgång fick han genom framförandet av Den judiska sången i Göteborg 1945 ett år efter dess tillkomst. Verket uruppfördes trettio dagar efter att sovjetiska trupper befriat Auschwitz. Det är mycket expressiv musik. Judiska sången är en symfonisk sångcykel för två röster kring tio texter av Ragnar Josephson. Första versionen av verket var färdig september 1943.

 

15 februari 1944 landade i Bromma Moses då åttioårige far och hans styvmor. De hade som judar flytt från Helsingfors som då bombades av tyskarna. De bosatte sig hos Moses och hans hustru Ilse. Det var två gamla ortodoxa judar som bodde hos sin assimilerade son. Den nära kontakten med fadern väckte hans judiska ursprung till liv. Han skrev om Den judiska sången. Uruppförandet sköts på framtiden, troligen för att de nykomponerade satserna innehöll så mycket av politiskt sprängstoff. Uruppförandet kom som sagt i Göteborg året därpå.

 

1940 kom Nelly Sachs till Stockholm tillsammans med sin mor. Hon fick kontakt med Moses Pergament. Nelly Sachs skrev diktcykeln Eli och bad Moses att tonsätta den. Men hans musik fick en helt annan och mer våldsam prägel än hennes texter.  Hon kände sig förrådd av honom och det bidrog till att hennes hälsa försämrades.

 

Efter Nelly Sachs död komponerade Moses Pergament 1971-72 en opera, Abram’s Erwachen oder Sehnsucht aus Durst, också till texter av Nelly Sachs. Verket aldrig framförts. Åhlén bedömer det som mycket betydande musik.  

 

Carl-Gunnar Åhlén, Moses Pergament. Gidlunds förlag 2016. 277 s.

 

 

Lars Söderholm


Maria Magdalena – Donatello.

28 maj 2016

Maria Magdalena var den som såg Jesu grav tom och den som först vittnade om hans uppståndelse. Hon kom liksom Jesus från Galilleen. Hon växte upp i fiskeläget Magdala på västra stranden av Genesarets sjö. Hon började följa Jesus ofta tillsammans med Jesu mor och syster.

Vad som hände Maria Magdalena senare i livet har spekulerats i och man bör ta dessa spekulationer för vad dom är. Men hon torde ha haft ett liv efteråt, kanske ett liv i meditation och tillbakadragenhet. Hon skall enligt traditionen varit vacker och haft långt hår.

Vi ser Maria Magdalena som gammal i statyn av Donatello från 1455. Statyn är av trä och finns numera i Museo dell`Opera del Duomo i Florens. Ursprungligen var den gjord för baptisteriet (dopkyrkan) i Florens bredvid domen. Statyn är ovanlig i renässansen, den har en psykologisk dimension av ångest och desperation samt fysikt åldrande och kroppsligt förfall.

Donatello,_maria_maddalena_02 (1)

Donatello var en centralgestalt inom konsten i ungrenässansens Florens. Det var sannolikt här man började använda termen humanism. Leonardi Bruni var kanske den som först här använde ordet. Donatello var själv 67 år när han färdigställde Maria Magdalena-skulpturen.

Donatello levde nära makten och släkten Medici. Han kan ha sett igenom renässansfasaden. Kvinnor osynliggjordes och slavar, ofta från Afrika gjorde arbetet. Renässansen i Florens var en kultur av män för välbeställda män. Donatello kom att leva till 80 års ålder och hans sista arbeten var utsirningar i metall av predikstolarna i San Lorenzokyrkan som elever fick färdigställa efter hans död. Donatello var arbetsnarkoman ursprungligen utbildad guldsmed och sannolikt homosexuell. Donatellos desperation i slutet av livet kan han ha fört över på Maria Magdalena skulpturen men det är en spekulation från min sida.

Florens idag är en turistort av högsta rang. Den medeltida delen av staden är kulturarv enligt Unesco. Det blir bäst att besöka staden november till februari då ändå ett visst lugn kan finnas. Efter att besökt staden två gånger under vintern 2015/16 och varande nära Donatello i ålder har jag fastnat för den åldrande Maria Magdalena. Det är något speciellt med denna staty, så äkta mänsklig. Konstverket är självutlämnande och känns sprungen in i vår egen tid.

 

Benny Fhager


Nattvardsfresker i Florens

26 mars 2016

Nattvardsmotiv som freskmålningar på vägg (ultima cena) finns ett stort antal i Florens. Det är olika klostermatsalar (refektorium) som dekorerats. Speciellt är det gästmatsalar som fått nattvardsmotiv i fonden. Vi känner igen motivet från Leonardo da Vincis nattvardsmålning i Santa Maria delle Grazie – kapellet i Milano en av världens mest kända konstverk.

 

Nattvardsmålningarna i Florens har en lång tradition. Den första bevarade målningen är av en elev till mästaren Giotto, Taddeo Gaddi. Gaddis ultima cena finna i klosterdelen till San Croce kyrkan i östra delen av Florens. Målningen på väggen är i sengotik (1330-tal). Ovanför nattvarden finns ett underbart vackert livsträd.Domenico Ghirlandaio har gjort flera nattvardsmålningar. Hans verkstads sista och numera mycket väl restaurerade väggmålning finns i klostret San Marco till beskådande. Ghirlandaio arbetade med medhjälpare 1482 – 85 för verkets fullbordande. Detta är under ungrenässansens mest blommande tid. Jesus sitter med lärjungarna till bords. Johannes har somnat i hans famn. Judas Iskariot sitter framför bordet. Nattvardsbordet är infogat i naturen med trädgård och fåglar. Upp till höger syns en påfågel symboliserande liv och pånyttfödelse. Tillsammans med Judas sitter en katt symboliserande ondska och svek.

cena

                                                                                                                                              Ghirlandaios nattvardsfresk

 

Leonardo da Vinci arbetade inte hos Ghirlandaio utan vid mästaren Verrocchios verkstad som mer gjorde statyer och gravmonument. Leonardo var väl förtrogen med traditionen att måla nattvardmålningar och beundrade nattvardsmålningen i San Marco. Både Verrocchios och Ghirlandaios verkstad kom att arbeta för furstefamiljen de Medici och dras in i det intellektuella livet kring akademin och humanismen. Hos Domenico Ghirlandaio fick eleven Micelangelo Buenaruotti arbeta som trettonåring i dekoration av huvudkapellet vid domikankyrkan Santa Maria  Novella i norra Florens. Michelangelo utvaldes sedan av Domenico Ghirlandaio tillsammans med en kamrat att direkt arbeta och bo hos fursten Lorenzo de Medici. Här formades ett universalgeni som skulle leva till nästan 89 års ålder och skänka världen konstverk som David (en symbol för staden Florens), yttersta domen i Sixtinska kapellet i Rom och Peterskyrkans kupol.

 

Ungrenässansen går mot sitt slut. Den korta högrenässansen i början av 1500-talet när Michelangelos David avtäcktes i Florens (1502) glider över i senrenässansen. I östra delen av Florens ligger kyrkan San Salvi där finns en mycket vacker nattvardsmålning. Konstnären heter Andrea del Sarto. Han fogar humoristiskt in betjänterna ovanför bordet som leker, denna målning gjordes 1520 – 1525. Traditionen att göra nattvardmålningar börjar ebba ut. Leonardo da Vinci hade färdigställt sin målning i Milano 1498. Leonardos freskmålning var än mer levande och mänsklig än föregångarnas men var av bristfälligt material, varför mest fragment återstår idag.

 

Senrenässansen, också kallad manierismen med sina förvridna kroppar och överarbetning, kommer längre fram att gå över i barocken. I södra Florens på andra sidan floden Arno ligger kyrkan Santa Maria del Carmine med sitt underbart dekorerade Brancacci – kapell.  Där bredvid finns en sen nattvardsmålning av konstnären Allessandro Allori 1582.

 

Vi har nu gått i en tidsrymd om 250 år och sett nattvardsmålningar. Vi vänder åter till centrala medeltida Florens söder om Duomo. Strax söder om Dantes hus i den uråldriga kyrkan Badia Fiorentina har idag klosterkommuniteten Jerusalem sina gudstjänster i staden. Kommuniteten betonar stillhet och eftertanke och har en ekumenisk inriktning. Man bjuder in till nattvardsfirande klockan 6 på kvällen varje dag. Så avslutade jag en vecka i Florens februari 2016.

 

Benny Fhager


Giottos kors.

15 april 2015

Giotto di Bondone ( 1266/7 – 1337 ) var en italiensk målare, skulptur och arkitekt. Han var en föregångare till renässansen och en verkligt nyskapande konstnär huvudsakligen bosatt i Florens.
giotto-s-crucifix
Giotto arbetade mycket med frescomåleri och målade i olika kapell i Florens och Padua. Vid besök i San Crocekyrkan i Florens fäste jag mej vid hans målningar av den helige Fransiscus liv i Bardikapellet. Det finns ett realistiskt inslag i målningarna som pekar mot humanismen. Giotto ser människan Fransiscus.

Kyrkan Santa Maria Novella i Florens strax söder om järnvägsstationen har ett unikt kors av Giotto. Korset hänger mitt i kyrkan och är cirka fem meter stort. Jag återvänder gärna till detta kors och har funderat över varför.

På Giottos kors har Jesus mänskliga drag. Den sargade korsfäste Jesus finns bland oss människor mitt i vårt liv. Att han just hänger mitt i kyrkan är så talande.

Giotto är en mästare att skildra Jesus som just människa. Konstnären föregriper här en kristen humanism. Han inspirerar att arbete för frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter idag universellt.

Benny Fhager


Storm över Anderna

09 mars 2015

Är människan en berättelse (Crafoord)? eller är det riktigare att säga att människan behöver en berättelse (Kristensson-Uggla)? Kanske räcker det med att konstatera att liv och berättelse är intimt sammanflätade med varandra och att vi behöver reflektera över saken. För den som inte reflekterar över berättelsens suggestiva kraft i våra liv, riskerar att bli fånge i en berättelse som styr oss i det fördolda, en berättelse vi tar för given och därför knappt är medvetna om.
Dokumentären Storm över Anderna handlar om unga Josefin Ekermann som slår följe med filmaren Mikael Wiström på en resa till Peru. Hon reser dit för att pröva den berättelse hon växt upp med och i allt högre grad börjat ifrågasätta. Berättelsen om Sendero Luminoso som befrielserörelse. Josefin har Augusta som andranamn. Det har hon fått efter sin faster Augusta La Torre, som tillhörde den maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso och var gift med dess ledare, Abimael Guzman. Augusta La Torre dog under oklara omständigheter i slutet av 80-talet. Abimael Guzman lever i fångenskap. I filmen gestaltas resan som ett fadersuppror. Josefins familj och släkt är emot att hon reser. När hon söker sin egen sanning blir hon ett svart får, en som skrivs ut ur berättelsen. Samtidigt tas hon knappast emot som någon hjälte i Peru. De som drabbats av våldet håller Josefins familj i hög grad som ansvariga för det som skett. Det blir en tårfylld resa och en nyansrik skildring som varken döljer de grundläggande strukturella orättvisorna i Peru eller gerillavåldets perversa logik och ohyggliga konsekvenser för landsbygdsbefolkningen.
Josefin kan inte vara en del i den berättelse hon växt upp med. Men hon behöver en berättelse som sätter hennes eget liv i en begriplig ram. I fokus hamnar två personer till vilka hon försöker återupprätta nya relationer. Den ena är peruanska Flor, en kvinna som förlorat sin bror för att han skrev en dikt som hyllade Sendero Luminoso. Till en början vill hon knappt träffa Josefin eftersom hon håller Josefins familj och släkt ansvarig för det som skett. Den andra personen är Josefins döda faster Augusta, som någonstans på vägen mellan ung, idealistisk intellektuell kvinna och hårdför gerillakrigare förvandlats till en symbol, ett emblem, en obegriplig gåta att hata eller beundra.
Det krävs en rejäl dos civilkurage för att göra det Josefin gör. Här finns en allmängiltighet som spränger filmens tema. Starka berättelser skapar starka identiteter. Så starka att vi riskerar att bli berättelsens fångar. Vi som delar samma berättelse förvandlas lätt till en sekt, bevakande vårt begränsade utsnitt av verkligheten. Den som ifrågasätter våra sanningar definieras som fiende. Så håller vi oss rena från det andras besmittelse och lever som rättfärdiga bland otrogna.
Och ändå. Det kan ju vara befogat att värna sin berättelse. Att kämpa för att bevara sin särart och sin sanning i en värld av lögner. Jo visst. Men då tål den väl ändå att prövas? För det är vad Josefin gör. Prövar den berättelse hon vuxit upp med. Och i samma stund som den brister börjar hon skriva på en ny.

Anders Hagman


Dennis Lehane – Boston – USA

14 februari 2014

Författaren Dennis Lehane är född 1965 i södra Boston, Massachusetts. Han är yngst bland fem barn. Släkten var irländsk till sin härkomst. Fadern var förman och modern arbetade i en skolcafeteria. Han växte upp i en arbetarklassmiljö.

Lehane kom att utbilda sej inom Boston College High School som drevs av jesuiter. Han utbildade sej sedan vidare i Florida graduate program, creative writing. Senare kom han att arbeta som busschaufför, lärare och socialarbetare. Sin bakgrund kom han inte att glömma utan den betydde för honom en förståelse för den utanförstådde, diskriminerade och fattige.

Han slog igenom som författare med boken – En drink före kriget – 1994. Detektivparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro kom han att använda i ett otal böcker. Miljöerna i Boston är ofta de vanliga människornas med sina styrkor och tillkortakommanden. Ofta är rivaliserande gangstergäng inblandade och därigenom också skildringar av våld och förnedring.

Filmen Mystic river (Clint Eastwood) bygger på en novell av Lehane 2003, här är detektivparet Kenzie/Gennaro inte med. Lehane har skrivit manus till fler filmer som Shutter island av Martin Scorsese (2010) och Ben Afflecks Gone, Baby, Gone (2007).

The given day (2008), på svenska Ett land i gryning, blev Lehanes hittills, enligt min mening bästa bok. Den är en bred episk historisk skildring av USAs historia i början av 1900-talet. Delvis är boken förlagd till polismiljö. Polisstrejken 1919 i Boston är en nyckelhändelse i boken. Lehane skildrar korruption, kryperi och maktmissbruk bland politiker på ett lysande sätt. En fortsättning – Live by night (på svenska Nattens dåd, 2013) är väldigt spännande men har mindre av tidigare boks fördjupade samhällsanalys och har kanske för mycket våld trots att den utspelas inom gangstervärlden under 1920-talets alkoholförbudstid. Lehanes kvinnosyn kan ibland också var påfrestande macho i flera av hans böcker.

Lehane är uppväxt och har gått i skola i katolsk irländsk-amerikansk miljö. Hans gudsbild är, skriver han i någon av sina böcker, dock inte katolsk utan mer universell och ger inspiration i hans liv. Lehane har ett underifrånperspektiv och han har sin solidaritet med de vanliga människorna mot maktmissbruk och utnyttjande. Jag finner att Lehane har en bakomliggande humanistisk grundsyn.

Min farfar bodde i Boston 1917 till sannolikt 1966 då han dog hastigt. Vi träffades aldrig annat än i brevform. Min farfar bodde i Charlestown i Boston, samma stadsdel där Lehane numera bor.

Benny Fhager


Paris i höst – Renässansen

04 november 2013

I Woody Allens film Midnight in Paris får vi följa Ernest Hemingway i nattliga tidsresor inom konsten och kulturens Paris. Hemingway träffar bland annat konstnärerna Paul Gauguin och Edgar Degas. De drömmer om renässansen och Michelangelo.

I Paris finns i höst ett par utmärkta utställningar om renässansen. På Louvren visas Renässansens vår med fokus på Florens och tiden 1410-1460. Människans sätts i centrum inom arkitektur och konst. Ett kritiskt tänkande växer fram och ett vetenskapligt synsätt byggt på naturvetenskaplig observation blir framträdande. Den fantastiska Florensdomens kupol skapas av arkitekten Brunelleschi. Skulptören Donatello gör verk av bestående konstnärligt värde.

Musée Luxembourg på vänstra stranden har en sevärd utställning Renässansen och drömmar. Här illustreras renässansens drömmar, visioner och groteska mardrömmar av europeiska konstnärer som H. Bosch, El Greco och Veronese. Genom drömmar hämtar renässansens människor kraft att vidareutveckla och föregripa ett socialt ansvarstagande. På bokavdelningen, nära Sigmund Freuds Drömtydning ligger en svensk författare i fransk översättning, Pär Lagerkvists Dvärgen.

Dvärgen gavs ut av Lagerkvist 1944 och är präglad av tidsandan under pågående världskrig. Det är en renässansskildring med en bakomliggande kritik av krig och våld. Pär Lagerkvist avbröt sina universitetsstudier vid Uppsala universitet 1913 och begav sej till Paris. Hur det nu gick till blev han bekant med Gertrude Stein och introducerad i bland annat Picassos konst med den nu framväxande kubismen. Det var denna miljö som Ernest Hemingway kom att ansluta till och som skildras i tidsresorna i Woody Allens Parisfilm.

Benny Fhager


Hans Wegner – dansk möbeldesigner

12 september 2013

Hans J. Wegner (1914-2007) var en legendarisk dansk möbeldesigner vars verk lever vidare. Han kom tidigt i kontakt med hantverket och var gediget akademiskt utbildad. Han var verksam högt upp i åren.
Wegners stil var en personlig funktionalism med essens. Han strävade efter enkelhet och kvalitet. Speciellt framgångsrik var han att göra stolar. Wegners möbler tillverkas i Danmark än idag och även äldre modeller har börjat nytillverkas. Nytillverkade är inte billiga men med tanke på den höga kvaliteten finns en omfattande andrahandsmarknad med rimligare priser.
Hans Wegner var inte bara påverkad av tidens funktionalister. Han var en beundrare av 1800-tals möbler av den amerikanska religiösa riktningen shaker. Dessa förenade enkelhet och hög kvalitet.
Vårt moderna samhälle präglas av slit och släng mentalitet. För att uppnå ett humanistiskt hållbart samhälle vore det en fördel med hållbarhet. Att låta möbler gå i arv över generationer istället för att köpa nytt vore tilltalande. Lämpligen borde man också minska antalet saker man har och behålla det som är kvalitet.
På 70-talet köpte vi vår sängkammarmöbel med tillhörande stolar. Möbeln var formgiven av Wegner i shakerstil på 60-talet. Dansk ek som bara blir vackrare med åren. En gång har vi haft en möbelsnickare på möbeln. Sängkammarmöbeln har klarat ett antal flyttningar och barn och används med glädje än idag.

Benny Fhager


Florens – kristen humanism

11 april 2013

Den italienska staden Florens var på 1300- till 1500-talet ett centrum för nyskapande inom naturvetenskap och humaniora. Knappast någon annanstans finner man ett sådant koncentrat av konstskatter och vetenskapligt nytänkande.

För en kristen humanist är det en ynnest att åse en sådan rik skatt av kyrkor och kyrkokonst. Katedralen med Brunelleschis mäktiga kupol, Baptisteriet, Giottos kampanil, Santa Maria Novella, San Lorenzo och begravningskyrkan San Croce med flera. Här skolades universalgeniet Leonardo da Vinci. Här lärde sej Michelangelo skulptur, arkitektur och måleri. Konstnären Sandro Botticelli var verksam i Florens under 1400-talet. Gradvis blev människan alltmer naturlig i det konstnärliga avbildandet och den nakna människokroppen kunde avbildas.

 När det gäller ekonomi var bankväsendet i mycket härstammande från Florens. Släkten De Medici byggde sin maktställning på sin mäktiga bankrörelse. Pengar kunde frigöras för boklig bildning och antiken med filosofen Platon lyftes fram i akademin. En tidig intellektuell skolning var ett ideal.

 Det vetenskapliga tänkandet kom fram i Florens. Man hade börjat med källkritik. Likaledes började man med vetenskapliga experiment och empirisk forskning.

 Galileo Galilei (1564-1642) var ursprungligen född i Pisa. Han var huvudsakligen verksam i Florens där också Galileo Galilei- muséet finns. Galilei gjorde observationer med teleskop som visade att solen var centrum i vår del av universum, inte jorden. Han kom i konflikt med katolska kyrkan som menade att bibeln och traditionen föreskrev jorden som centrum. Galileo blev bannlyst och satt i husarrest strax utanför staden. Men han skyddades av fursten i Florens och kunde fortsätta sitt vetenskapliga arbete men förvägrades en kristen begravning. Sedermera har en gravvård satts upp i San Crocekyrkan. Katolska kyrkan beklagade domen av Galileo 1992 och den upphävdes år 2000.

 Kristen humanism innebär ett bejakande av vetenskapligt tänkande och ser det inte i motsatsställning till kristen tro. Det förutsätter därmed en fortgående tolkning av bibeln till vår tids världsbild. Bokstavstolkning (fundamentalism) är svår att förena med vetenskapligt tänkande och konstnärlig frihet nu som på Galileis tid i Florens.

 

Benny Fhager


Juloratoriets tre sista satser

03 februari 2013

Juloratoriet, de tre sista satserna. Inte lika ofta framförda som de tre inledande. Johann Sebastian ställde samman hela verket på några månader. Det mesta var material han återanvände från andra kompositioner.

Alla detaljer hade inte satt sig ännu. Han resonerade med en av sina baskollegor. För en tid sedan hade han hört ett föredrag om hur hjärnan uppfattar verkligheten, hittar mönster. I en undersökning hade i en text många av bokstäverna i orden kastats om. Men det visade sig att de flesta ganska obehindrat läste de ord som stått där från början. De hade inga svårigheter att förstå texten.

Nog är det så, tänkte han, att när man som sångare tar till sig musiken, ”förstår den”, fattar något av vad musiken vill säga. Då förmedlar kören något väsentligt till publiken. Detta även om inte alla skavanker är nerslipade.

De blev ganska snabbt överens om att det nog var så.

Kommunikationen. De precisa formuleringarna. Men på samma gång de ungefärliga, antydande, icke entydiga… balanskonsten där två människor kommunicerar, förstår varandra i viss utsträckning. Och fyra personer i ett gott samtal, en improviserad stråkkvartett. Fyra kompositörer.

Altsolisten spelar en mycket central roll i Juloratoriet. Värmen. Så också i Brahms Ein Deutsches Requiem. Hos Mozart är det sopransolisten. Hon rör sig ofta solomstrålad på höjder ovan molnen. De andra solisterna är under molnhöjd. 

Kvällen därpå slog han en signal till sin baskollega. Det var något han ville förmedla. Han hade så mycket erfarenhet av allt som öppnade sig i musiken när man noggrant iakttog varje minsta beteckning i partituret, lät pianissimo vara pianissimo och inte piano, när markeringar framhävdes, noterade tempon följdes.  

 

Lars Söderholm