JesusärCharlieHebdo

24 januari 2015

I efterdyningarna av terrorattacken mot franska satirtidningen och judiska kosherbutiken har kyrkor bränts och kristna dödats. Moskéer har attackerats och judar, muslimer och kristna har känt hoten växa på olika håll i världen. Människor har tagit ställning genom att identifiera sig i olika hashtaggar som Helene Egnell har lyft fram i tidigare bloggar. Terroristerna har nått sitt mål – att destabilisera Europa, att vända grupper mot varandra och att få Europas länder att öka säkerhetsåtgärderna så att befolkningen får det trängre. Terrorns mål är fruktan och sänkning av tilliten inom och mellan länder.

Vad har vi för skydd mot sådana krafter som vill förändra oss åt fel håll? Skyddet handlar inte om säkerhetssystem utan om humor och satir. Där är jag enig med Charlie Hebdo. Men det finns bra och dålig satir. Det har tjatats till leda i massmedia att satir alltid slår uppåt mot makthavare. Slår skämten neråt är det inte satir då är det maktutövning och maktövergrepp. Det är värt att återupprepa för alla är inte eniga om det. Kan jag som europé sprungen ur kristen kultur, med svensk och europeisk lagstiftning med dess rättsvårdande skyddsmakter i ryggen, göra satir av muslimska symboler utan att slå neråt? Ja det tror jag – men bara om jag väljer symboler som bestämt kan knytas till den minoritet av fanatiker som är ett faktiskt hot mot Europa. Inte genom att lättvindigt håna Muhammed. Det får bara västerländska islamofober att skratta medan terroristerna kan skörda ännu fler muslimska anhängare.

Det är för enkelt att håna allmänna muslimska symboler som majoriteten av de fattiga och förtryckta muslimska grupperna inom muslimska och europeiska länder identifierar sig med. Om satiren ska ha effekt som motstånd mot terrorhotet så ska det få inte bara kristna eller sekulära européer att skratta åt eländen utan också alla de muslimer som inte solidariserar sig med våldet och terrorn. Om man inte kan så mycket mer om en främmande religion än vad man nås av genom massmedia, som gärna frossar i våldet som skickligt orkestreras av terrorgrupper och totalitära regimer, då slår satiren fel.

Det finns en satirisk tradition inom islam, liksom det finns inom judendom och kristendom. Jag ser Jesus som en mycket skicklig satiriker. Han ritade aldrig bilder (utom en gång då han ritade i sanden) för det var ingen större vits i dåtidens massmediala landskap. Han berättade historier istället. Historier som förmodligen fick de fattigare och mer utsatta åhörarna att vrida sig i kvävda skratt, medan företrädarna för det religiöst politiska etablissemanget att rodna av kvävd ilska. Därför hade han horder av efterhängsna åhörare som ville höra mer och därför fanns det alltid utsända agenter från maktens centrum som bevakade och testade hans politiska gränsdragningsförmåga. Han var dåtidens Charlie Hebdo om liknelsen tillåts.

Dagens mer bokstavstrogna bibelläsare eller sekulära, som lever på fördomsfulla rykten och som förstår hans texter som faktiska beskrivningar av sakernas tillstånd eller himmelrikets eller helvetets konstruktion, riskerar att missa målet och poängerna. Hans poänger gav de utstötta lindring och självrespekt medan han själv utsattes för maktens rädsla och vrede och fick sätta livet till och blev därmed odödlig. Alla religioners maktstrukturer och potentater behöver utsättas för avslöjande satir oupphörligt för att dess efterföljare inte ska luras in i orättfärdiga maktmönster. För en sekulär satiriker i Europa går det utmärkt att häckla kristna symboler för kyrkan har fortfarande en tung kulturell maktställning, även om politiken är sekulär. Att häckla judendomen är inte lika enkelt för det blir lätt antisemitiskt om man inte använder judisk satir. Att häckla islams våldssekter utifrån sekulär horisont är problematiskt om man faktiskt vill slå mot maktanspråk från islamistiska företrädare. Den enda rimliga väg jag ser är att samarbeta med muslimska satiriker som vet hur en slipsten ska dras i den kontexten.

Sten Högberg


Är Gud och Allah en eller två?

02 november 2013

För en tid sedan fastställde en domstol i ett afrikanskt land att kristna araber inte fick använda det arabiska ordet Allah när de talade om Gud. Jag vet inte om det är unikt att en nationell domstol någonsin har beslutat om en sådan sak. Jag vet att det finns uppfattningar både bland västerländskt kristna och muslimer på ett folkligt plan att det är två olika gudar med två olika namn ibland uppbackade av både präster, pastorer och imamer. Samtidigt är det en utbredd tradition bland kristna araber i sina arabiska hemländer att använda Allah, inte som egennamn utan som det arabiska ordet för det vi på svenska uttalar som Gud.

I det land där domstolsbeslutet togs, finns det säkert en rad politiska skäl i botten. Om jag tolkat den knapphändiga rapporteringen rätt har kristna grupper kritiserat beslutet medan muslimska grupper hotat eller attackerat kristna som har hävdat rätten att använda ordet Allah. Frågan är alltså insatt i en språklig kulturkonflikt mellan det landets religiösa grupper, som mycket väl skulle kunna spridas till andra arabiska länder. Det vore mycket problematiskt om det fick den konsekvensen.

Mitt hopp står till muslimska lärde att de ska kunna mota Olle i grind. Det borde vara eller bli ett teologiskt problem inom islam om det fick fortsätta. Åtminstone från min begränsade och okunniga horisont. Koranen har vad jag vet tydliga besked om att Allah är samma Gud som Abraham, Moses och Jesus tillbad. En gud vars egennamn, enligt Exodus, vid ett unikt tillfälle uppenbarades för Moses vid den brinnande busken, men som man sedan har undvikit att använda – ”Jag är den jag är”. Skrivet på hebreiska JHVH utan vokaler – När det aldrig uttalas försvinner traditionen – ingen vet idag hur det en gång uttalades på hebreiska. Namnet Jehova som växt fram i senare kristna traditioner är en gissning – en efterkonstruktion, en människas namngivning av Gud.

Det finns en djup religiös innebörd i att inte uttala eller använda Guds namn och framför allt inte fastställa ett eget namn – ett gammalt mönster i många kulturer ser namngivning som ett sätt att skapa kontroll över något eller någon. Att uttala ett namn som Gud själv inte uppenbarat, kan få en sådan innebörd. En parallell är bildförbudet som lever starkt i både judendom och ännu mer islam. Genvägarna är kända – att använda beskrivande ord istället för namn t.ex. Den barmhärtiga, den kärleksfulla, den allsmäktige m.m. Gud har 99 namn men det hundrade är det bara kamelen som känner till – är ett fritt formulerat muslimskt ordspråk.

I det religiösa perspektivet är det ett långtgående beslut av en domstol i ett muslimskt land att fastställa Allah som ett namn på Gud förbehållet muslimer att använda. Det riskerar att misstolkas som en stamgud som står över andra folks stamgudar.

Låt oss som troende enas om att Gud och Allah är samma titel på olika språk och inte egennamn. Låt oss enas om att det finns bara en Gud och Mose, Jesus och Muhammed är Guds profeter i olika tider, till olika folkgrupper, på olika språk, med olika anspråk på hur Guds vilja ska tolkas och följas. Låt oss enas om att det finns bara en mänsklighet, skapad av Gud, som inte favoriserar något folk men kräver ett tyngre ansvar av dem som Gud uppenbarat sig för, att ena mänskligheten till fred.
Rätta mig om jag har fel.

Sten Högberg


Den andliga läsningens konsekvenser

10 februari 2012

 Jag är just nu inne i en skarp teologisk dispyt med djupa konsekvenser för det interreligiösa arbetet i Malmö som jag är involverad i. En representant för det ortodoxa lägret i den kristna familjen utvecklar ett kraftfullt motstånd mot tanken att muslimer tror på samma Gud och anser sig därmed förhindrad att besöka moskén. Huvudargumentet för min disputant är att när Muhammed identifierade Kabastenens gudom med Allah så gör han Allah till en avgud. Det är i och för sig en intressant hantering av religionshistorisk kunskap om det inte vore så att tesen kopplas samman med moseböckernas dödliga domslut över den som tillber en annan gud än Herren. Jag blir skakad och känner inte igen Kristus i den andliga läsning som ligger till grund för domslutet. Detta är inte en enstaka företeelse utan rätt utbredd i flera kristna läger, men mest där bibelkunskapen är låg och fördomarna många.

Malmö är idag återigen utsatt för en växande rädsla då det dödliga våldet krupit närmare. Allt fler riktar sin rädsla mot de invandrargrupper som dras in i olika maffialiknande gäng. Det tycks som om mönstret för uppgörelser mellan ovänner genom att använda skjutvapen och knip sprider sig i vidare kretsar. Det är tufft att bära vapen och inte ta skit. Rädsla, vrede och en världsbild som vill utöva makt med våld kan leda till outhärdliga konsekvenser.

Mycket görs för att alla goda krafter ska samlas i ett gemensamt byggande av en fredens stad, men det går sakta. De moskéer och imamer som kämpar för att samla sina goda krafter till stöd för Malmö  möter ifrågasättande både från sekulära grupper som är mer öppet och från kristna grupper där det är mer fördolt.

Det finns en läsning av bibeln som antingen är enögd, tvåögd eller treögd. Läsningen med ett öga står för den läsning jag gör av fördom om och fruktan och rädsla för den Gud jag läser om. Det är en läsning i en eller två dimensioner. Det kan leda till förkastande eller till sträng lydnad under en kärlekslös lag. Det är för mig inte kristen läsning. Att läsa med två ögon betyder för mig att också läsa med förnuftets öga i ett tredimensionellt seende. Då går det att se bakom och igenom mina egna vanföreställningar, ifrågasätta mina slutsatser och gå på djupet. Det är en rekommenderad väg för alla men inte givet kristen. Det tredje ögat är kärlekens öga som ger en fjärde dimension – tiden, förvandlingen, upprättelsen, nåden. En andlig läsning av bibeln utan kärlekens och trons öga leder inte till Kristus. Det är först där vi kan möta fiender som vänner och försonas med rädslan. Vi behöver läsa med alla tre ögonen annars är vi inte sanna mot oss själva eller någon annan.

 

Sten Högberg