Strukturell rasism

Under veckan som gått har Skellefteå teaterscen haft besök utifrån. Först spelade Unga Klara föreställningen ”X”, och på fredagskvällen gav Riksteatern föreställningen En druva i solen om en svart familj i 1950-talets Chicago. Båda tog upp den strukturella rasismen, arvet som följt människan under lång tid. En del förlägger den till tiden då människan blev jordbrukare, då hon började och behövde bevaka sin gröda – och därmed mark – under lång tid innan den gav nödvändig föda för överlevnaden.  Egendomen och ägandet blev faktorer. Andra förlägger början till för förstadierna av de ekonomiska system vi har idag. Slaveriet var en lönsam handel, en ekonomisk affär – och är det än idag. ”Ingen kolonialism utan kapitalism”, är en av replikerna i nämnda ”X”, (den återkom i andra lydelser i En druva i solen), som visar på den svenska koloniala historien från 1600-talet till dagens nykoloniala svenska tid i en global värld.

Båda föreställningarna ger, som god teater gör, en upplevelse som når alla sinnen. Att analysera strukturer – en tankeverksamhet – sker på en grund av affekter, av känslor av att ha blivit berörd. Därmed sker det intellektuella arbetet inte i något vakuum, vare sig det utförs inom politiken, ekonomin eller vetenskaperna. Ytterst berör det samvetet – att veta, förstå, känna och handla i relation till varandra. Teatern hjälper oss i detta avseende, liksom berättelser mellan och om varandra. I veckan kom de rasistiska strukturerna in under skinnet på oss teaterbesökare. Vi insåg hur det yttre blir till något inre som sitter i våra tankar, känslor och föreställningar och hur det uttrycks i språket och blicken.

I veckan kom även Svenska kyrkans vitbok om försoningsprocessen med samerna – en hoppfull nyhet och positivt tecken där samiska berättelser, vetenskap och moralisk och teologisk bearbetning går hand i hand. Kyrkans erkännande av ILO-konventionen 169 om ursprungsfolkens rättigheter, bl a till land och vatten, samt ärkebiskop Antje Jackeléns uppmaning till svenska staten om att påbörja motsvarande försoningsprocess är mycket laddad och utmanande.

Är då rasismen i vår natur? Nej, men den behöver vår rädsla. Som biologiska varelser agerar vi inför det främmande med försiktighet. Nyfikenhet växer om det inte är hotfullt. Anar vi däremot fara slår kamp- eller flyktmekanismerna i känslohjärnan till. Faran har erfarits i de europeiska samhällena  i de klyftor som vuxit de sista decennierna med stöd av olika slags makteliter, men med gemensamt tydlig nyliberal agenda. Hoppfullt är då att det via politik, genom att människor söker gemenskap i organisationer och sammanhang, kyrkor och religiösa samfund, går att skapa de goda förutsättningarna för att reglera rasismen. Det är ett mycket viktig och långsiktigt arbete att åter bygga upp samhällen där människor alltmer möts som jämlikar. Av det följer att vi behöver värna gemensamma sekulära och demokratiska samhällsstrukturer där samvetet, sam-vetandet, från alla dess medborgare och deras samfund, möts med respekt och där strukturerna värnas som heliga.

Den växande rasism vi ser i Europa och i de globala konflikterna idag har med skapade ojämlikheter att göra. Västerländsk ekonomisk dominans, globalisering och nyliberala samhällsordningar sedan 1970 – 80-talen kan inte gå obemärkt förbi och kan inte undvika att skada det mänskliga. När flyktingen kommer till oss i tider då de egna samhällenas klyftor ökat, då individualism varit religionen som förkunnats och impregnerat människor, när människor ställs utanför gemensamma berättelser om ett gott samhälle, då kommer nationalism och rasism fram igen. Lika hotfullt och våldsamt som direkta terrorattacker blivit i dess följd är undanhållandet av resurser i skatteparadisen och nedmontering av gemensam välfärd.

Hoppet finns i att människan goda och generösa sidor kommer fram när hon räknas med. Det gör hon när vi skapar goda sammanhang. Utmaningarna ligger i vår girighet och egoism och människors behov av att ytterligare berika sig, göra sig fria från det gemensamma. Hur girigheten är kopplad till den mänskliga naturen är ett annat tema. Den har dock funnits i lång tid i människans historia och varnas för i vishetslitteratur och berättelser i alla kulturer.

 

Anders Wesslund

 

Varför blir alla så arga?

”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” var rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter den 19 augusti. Om artikelförfattarnas syfte var att reta upp så många som möjligt lyckades de verkligen. Knappt hade vågorna lagt sig efter den debatten, så var det dags för ett drev mot Stockholms biskop på grund av ett yttrande som också rörde relationen till andra religioner. Varför rör denna fråga upp så starka känslor? Kan vi lära oss att hantera dem på ett sätt som möjliggör ett respektfullt samtal?
Det var prästerna i Storkyrkan i Stockholm, med domprosten i spetsen, som med anledning av 90-årsminnet av det ekumeniska mötet i Stockholm ville uppmärksamma att religionsdialogen idag är en brännande fråga. Och alla blev, som sagt, arga. De som tycker att religionsdialog är att svika kyrkans missionsuppdrag blev arga. Katoliker, som tyckte att skribenterna gav Nathan Söderblom äran för Andra Vatikankonciliet och misstolkade Nostra Aetate blev arga. Och vi som är engagerade i religionsdialog och tyckte att artikeln å ena sidan slog in öppna dörrar, och å andra sidan att den gjorde det på ett slarvigt och okunnigt sätt, blev arga.
Fast det var ju många som blev glada också. Människor utanför kyrkan eller i dess periferi blev glada när de förstod att det finns en öppenhet i kyrkan, som de inte väntat sig finna där – och det är artikelns ovanskliga förtjänst. Men sedan blev ju också alla som älskar att hata Svenska kyrkan, och de är många, glada. De evangelikala fick sin bild av en ljum och urvattnad kyrka bekräftad. Intellektuellt lagda katoliker kunde gotta sig åt faktafel och bristande stringens. Inomkyrkliga belackare av religionsdialog fick sin bild av en ogenomtänkt och synkretistisk verksamhet bekräftad. Rallarsvingarna haglade tätt.
När den debatten en dryg månad senare lagt sig var det dags igen. Ett yttrande av biskop Eva Brunne i ett informellt samtal med Sjömanskyrkans styrelse åtta månader tidigare blev utgångspunkt för ett kyrkopolitiskt blogginlägg. Frågan om huruvida kapellet i Frihamnen skulle kunna välkomna icke-kristna trosbekännare, och hur deras behov av bönelokal skulle kunna tillgodoses, kom upp i samtalet. Biskopen nämnde då den praxis som finns i kapell på institutioner av olika slag, med en flexibel inredning där t ex ett krucifix kan tas bort, och en pil mot Mecka ritas in. Bloggaren i fråga tog upp detta som ett symtom på den utslätning av kyrkans identitet som han menade var den socialdemokratiska kyrkopolitikens mål.
Detta plockades upp av tidningen Världen idag, och när nyheten sedan nådde högerextrema sajter skrek rubrikerna ”Biskop vill byta ut korset mot en pil mot Mecka”, och därmed var drevet igång. Ett drev som sträckte sig från etablerade ledarsidor till sociala medier och mail där de hot som uttalades ledde till att Stiftskansliet i Stockholm såg sig föranlett att höja säkerheten.
Varför blir alla så arga? Eller snarare, varför blir alla SÅ arga? Varför uppstår denna debatt gång på gång utan att vi tycks komma vidare? Det är ju inte första gången som religionsmötesfrågorna är på tapeten. Samma debatt rasade när Sofia församling för fyra år sedan anställt en imam för ett interreligiöst ungdomsprojekt på Fryshuset, och som när Antje Jackelén inför ärkebiskopsvalet vägrade ge ett förenklat svar på den felaktigt ställda frågan om Jesus eller Muhammed ger den bästa bilden av Gud.
Medias oförmåga att hantera komplexa frågor spelar förstås roll (tillspetsade rubriker har bidragit till att ge allmänheten en felaktig bild av vad saken gäller i alla dessa fall). Att frågan om dialog med muslimer plockas upp och utnyttjas av rasistiska grupper är en viktig faktor. Men här vill jag fundera kring de inomkyrkliga aspekterna.
Det är nytt för oss att leva i ett mångreligiöst samhälle, där frågan ”finns det flera vägar till Gud” inte är en akademisk fråga, utan en som rör hur vi ser på våra grannar och arbetskamrater. Den teologiska reflektionen över detta i våra kyrkor har inte riktigt tagit fart ännu. Det finns en osäkerhet hos många, och det finns ett glapp mellan de av oss som står i en praktik som stimulerat en sådan reflektion, och de för vilka detta ännu är okänd terräng. För en del av oss är det en självklarhet att vid behov inreda andaktsrum så att många kan känna sig hemma, eller att låna ut församlingslokaler till andra samfund, för andra är detta en ny tanke. Det som är nytt kan väcka oro, och oro som inte bearbetas kan ta sig uttryck i aggressivitet.
Jag tror att en viktig förutsättning för att den interreligiösa dialogen ska kunna utvecklas och bli en angelägenhet för fler, är att vi vinnlägger oss om den intrareligiösa dialogen, alltså samtalet inom våra kyrkor. Positionerna är ofta låsta, viljan att förstå den andres bevekelsegrunder obefintlig. Ofta handlar anklagelserna om feghet. ”Vågar vi?” löd den retoriska frågan i storkyrkoprästernas artikel – underförstått är det bristande mod som får människor att förneka att det finns flera vägar till Gud och vägra öppna sig för den religiöst andra. Och de för vilka det är viktigt att bara Jesus är vägen till frälsning anklagar gärna de andra för att inte ”våga” stå upp för den sanna tron.
Tänk om vi skulle kunna sluta att anklaga varandra för bristande tro och mod, vara lite varsamma med varandra och acceptera att vi utifrån samma tro gör olika tolkningar i denna liksom i många andra frågor! Tänk om vi skulle öva oss på att inte ”baktala, sprida lögner eller tala illa om vår nästa, utan urskulda henne, tala väl om henne och tyda allt till det bästa” för att tala med Luthers förklaring till det åttonde budet! Då kanske det goda samtalet skulle komma till stånd, där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och kanske närma oss varandra utan att behöva vara överens om allt.
Om vi som kristna kunde förverkliga ett sådant förhållningssätt till varandra tror jag det skulle ha en icke oväsentlig inverkan på samtalsklimatet i samhället i stort.
Helene Egnell

Allt och ALLA i kyrkan

I arbetet med en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har det demonstrerats en konflikt, där ett antal kyrkomusikerorganisationer protesterar både mot arbetsprocessen och att de professionella synpunkterna inte beaktas. Kyrkan har en rik kyrkomusikalisk tradition att värna med början i gregorianiken över barocken, med den femte evangelisten, till nutida populärmusik. I Uppsala där jag bor numera illustreras detta tydligt i domkyrkan, där vacker körmusik sjungs på ett latin som få förstår numera. I agendan kan man följa en icke sångbar tämligen andefattig svensk översättning.

I samma stad finns gospelkörer som får en fullsatt förortskyrka att klappa händer med rytmen, sjunga med och dansa mellan stolsraderna. Jag skulle tro att den grupp som kyrkan särskilt vänder sig till, de svaga, utstötta och utanförställda, för dem är Pärleporten mer relevant än oerhört vacker gregorianik som vi välbeställda njuter av. Det är lätt att förstå den konflikt som finns mellan det akademiskt intressanta kulturarvet och det bullriga folkliga. Men en kyrka som vill vara öppen gör alla, måste kunna rymma alla slags musikaliska kulturuttryck.

Erik Lundgren

Livets grundbult – Försoningen

Det gångna året har det förts en debatt i kristna kretsar kring det svårtolkade teologiska begreppet Försoning. Någon gång beskrevs debatten som en ”försoningsstrid”. Startskottet den här gången var boken Försoning behövs – av Sofia Camnerin och Arne Fritzon, bägge två pastorer i Equmeniakyrkan och en av dem assisterande kyrkoledare i samma kyrka. Bägge två har rötter i Missionskyrkan, ett frikyrkosamfund som föddes 1878, delvis som en effekt av en djupare försoningsstrid inom Svenska kyrkan. Jag tänker inte här diskutera deras bok men inspireras av dess tema och förstärka det – Försoning inte bara behövs utan det är den grundbult i allt levande.

Sofia ifrågasatte bl.a. sambandet mellan försoning och korsets lidande, blod och död, som de traditionella kristna lärorna gärna knyter samman. Det öppnar upp för vidare perspektiv. Detta skrivs mitt under Almedalsveckans politiska och filosofiska kraftmätning som överladdats av supervalåret. Är striden och konflikten en motsats till försoning eller är det en förutsättning. Jag skulle vilja betona försoningen som det viktigaste målet för öppen konflikt. Försoning kan förstås ur många vinklar, andligt, teologiskt, sociologiskt, psykologiskt och kanske till och med naturvetenskapligt. Jag definierar försoning framför allt som en instabil pågående process mellan två poler – försonad och oförsonlig, vilka sällan eller aldrig uppnås.

Försoning är den process som får olika stridande krafter, intressen eller maktcentra att successivt samordnas och integreras istället för att bekämpa och skada varandra eller ta makten över och rangordna varandra. När det sker blir kraften betydligt större än summan av delarna som lägger sig i varandras armar. Hierarkisk ordning och reda är inte försoning, men kan vara en väg dit om syftet är sådant, vilket det sällan är. Kristen tro är kritiserad för sin treeniga gudsbild. Den anses av vissa som tillbedjan av tre individuella gudar i stället för en Gud. Själv ser jag treenigheten som en viktig symbol för försoning, där Guds tre uppenbarelsevägar för människan – Skapelsen, Människosonen och Livsandan dansar en väl samordnad dans av försonade krafter, där människan bjuds in genom Kristus. I judisk och kristen tradition är det vanligt med en tredelning av människan i Ande Själ och Kraft eller Kropp Själ och Ande. I den andefattiga sekularismen har anden bakats in som en fysisk funktion i kroppen – Andningen. Men faktum kvarstår att tredelningen av människosynen innebär inte att vi ser tre människor utan en. Vi ser normalt oss själva som en hel människa, men kan däremot identifiera andra som mer eller mindre splittrade eller oförsonade med sig själva. Det är en kristen människosyn, att vi är oförsonade med oss själva, att kropp, själ och ande ligger i konflikt, att vi behöver försoning och att det finns en väg till försoning med oss själva, med andra, med samhälle, natur och Gud.

Jag tror att konflikt och försoning hör samman, men försoning och lidande behöver inte höra samman. Konflikt däremot kan leda till lidande och död därför att den svagare parten i en konflikt inte underordnar sig den starkare och vägrar dagtinga med sin själ. Försoningen i samband med Jesus död på korset ligger, tror jag, inte i lidandet och döden utan i hans beslut att inte dagtinga med det uppdrag han tagit på sig att öppna en väg till försoning för Israels barn – judar, samarier och de som assimilerats med andra folk – indirekt en väg till försoning för alla folk. Konsekvenserna kunde leda till lidande och död och det blev så i Jesus fall. Samma sak gäller för alla som väljer kärlekens kallelse konsekvent i ett totalitärt eller revolutionärt samhälle. Många exempel i världshistorien har gjort samma sak.

Jesus blev en viktig inspirationskälla och vägledare genom sin konsekvent genomförda tecknande av Guds kärlek till människan. Det var inte Gud som offrade Jesus. Det var oförsonliga fiender till försoning med Gud, som offrade Jesus – Människosonen och därmed sådde ett viktigt frö till ett träd vars rötter och grenar växer sakta, bryts av ibland, bränns ner ibland, men fortsätter växa envetet.

Sten Högberg

Kyrkan och homosexualiteten

Uppdrag granskning i SVT sände nyligen ett program inspelat med dold mikrofon i samband med själavård. Detta är ett etiskt tveksamt arbetssätt för granskande journalistik, men än mer tveksamt etiskt är vad som uppdagades.

Ett antal präster inom Svenska kyrkan tror att man genom bön kan bota homosexualitet. Ärkebiskop Anders Wejryd tog förtjänstfullt avstånd från dessa villfarelser. Inom Svenska missionskyrkan (del av nuvarande Equmeniakyrkan) fick vi länge kämpa för att lokala församlingar skulle kunna viga samkönade par. Evangelister inom samfundet arbetade frenetiskt emot möjligheten och övertalade styrelsen. Men kongressen 2010 öppnade för samkönade vigslar om än med knapp majoritet.

Att tolka bibelns och Jesu kärleksbudskap idag förutsätter en tolkning till vår tids världsbild. Vi tror inte längre att jorden är centrum i vårt solsystem. Vi tror att Gud kan skapa genom evolution. Vetenskap står inte i motsats till tro.

Jag skäms över kyrkans homofobi. Men såsom naturvetenskapliga upptäckter accepterats tror jag också alltfler kommer att uttrycka sin tacksamhet för kyrkor som bejakar samkönade äktenskap.

Benny Fhager

Långfredagstankar

Idag är det långfredag, och jag har just kommit hem från gudstjänsten, som jag lämnade i förtid. Innan Improperierna, närmare bestämt. För om jag hade stannat kvar, hade jag varit tvungen att ta en diskussion med tjänstgörande präst om lämpligheten av att framföra ett verk som är ett så tydligt uttryck för kyrkans antijudiska tradition, och jag kände att jag inte riktigt orkade ta den fajten igen. Men fajten måste tas, inte minst idag när ett öppet nazistiskt parti kandiderar i allmänna val.
Improperierna (förebråelserna) är en växelsång med rötter i 800-talet. I Svenska kyrkans långfredagsgudstjänst framförs ofta en mycket vacker tonsättning av Palestrina. Den innehåller Kristi tänkta förebråelser mot folket för att det belönat hans välgärningar med lidande, och eftersom den anspelar på händelser i GT blir effekten att det är det judiska folket som anklagas för att ha dödat Jesus.

När jag påpekar detta ställer sig många oförstående, eller blir väldigt upprörda. ”Jag uppfattar den inte som antijudisk, jag tänker att det är mig som förebråelserna riktas emot”, säger de. Och visst, det är ju det som är poängen när vi framför Improperierna i gudstjänsten, i alla fall de senaste 70 åren.
Men deras historia ser annorlunda ut. De är del av en tradition där kristna efter långfredagens gudstjänst gick ut och trakasserade och dödade judar, brände deras hem och synagogor, som straff för att de dödat Jesus. Predikanten hade kanske citerat Luthers ord om hur man ska bemöta en jude som ”hädar”: ”Jag skulle slå honom i ansiktet och om med mitt svärd. Eftersom människors och Guds lag tillåter att vi dödar en rövare, hur mycket mer är det då inte tillåtet att döda den som hädar?” Jo, han sade faktiskt så.

Enbart denna historiska skuld, som till stor del är bortträngd ur kyrkans kollektiva medvetande, borde vara nog för att för alltid bannlysa Improperierna ur gudstjänsten. Det borde inte gå att hävda dels att texten är hämtad ur Bibeln, dels att den som lyssnar ska tillämpa den på sig själv. Gamla Testamentet är visserligen fullt av förebråelser mot det judiska folket för att de bryter mot Förbundet, men när kristna kopplar ihop denna interna självkritik med Kristi lidande och död blir det helt fel. Även om jag identifierar mig med dem som har syndat, så är det judarna som är bilden för syndaren. Och det präglar undermedvetet min bild av judar.

I föregående kvälls skärtorsdagsmässa talade prästen upprepade gånger om det judiska påskfirandet i imperfekt. I kontexten är det inte så konstigt, det handlade om påskfirandet på Jesu tid, men det ger ändå åhöraren ett intryck av att judendomen är något som tillhör det förgångna. Och det är ett vanligt tema i kyrkans liturgi och förkunnelse. Ett exempel är den nu borttagna versen i Bereden väg för Herran: ”Jerusalem är öde, dess murar fallit ner, dess präster äro döde, dess tempel är ej mer”. Sammantaget kan man säga att vad jag fick höra om judar i kyrkan denna helg var: de brukade fira påsk, sedan dödade de Jesus, och nu är det vi som firar den riktiga påsken.

Varför väcker det så starka känslor att peka på antijudiska teman i Improperierna och andra delar av vår liturgi och psalmskatt? Jag tror det finns två skäl. Efter Förintelsen finns det inget värre man kan anklagas för än att vara antisemit. Det är värre än att kallas rasist eller islamofob. Att erkänna att jag nog bär på en omedveten rasism är inte så svårt, inte heller att erkänna att islam är något nytt och främmande som jag har fördomar emot. Men att vara antisemit, en Hitlers gelike: att jag skulle vara så ond ryms inte i min självbild!

Det andra skälet är att det är svårt att erkänna att något som är vackert också kan vara ont. Improperierna i Palestrinas tondräkt är oerhört vackra. De slår an strängar i vårt inre, som för många är förknippade med djupa andliga erfarenheter. Att det samtidigt skulle kunna förknippas med något så destruktivt som judeförföljelser är oerhört. Det går nästan inte att ta in. Och det leder också till insikten att det finns mycket i vår tradition som vi måste göra upp med. ”Vad blir kvar?” är frågan som väcker ännu större oro.

Svenska Motståndsrörelsen klottrar hakkors och Svenskarnas parti ställer upp i kommunalvalet. Vi kan inte längre, som för några år sedan, inbilla oss att antisemitismen är något som tillhör det förgångna. Den sekulära antisemitismen har kraftiga rottrådar i kyrkans antijudiska förkunnelse och praktik genom århundradena. Därför är det nödvändigt att vi gör upp med den på ett mera tydligt sätt än hittills, även om det gör ont.
Dokumentet Guds vägar http://www.svenskakyrkan.se/km-2001/skrivelser/2001-5/KsSkr2001-5bil1.shtml,
som utkom 2001, är enligt överskriften ”en grund för Svenska kyrkans fortsatta reflektion och samtal med företrädare för judisk tro och bekännelse”. Det är hög tid att aktualisera denna reflektion och detta samtal.

Helene Egnell

Vem arbetar på The Ministry of Magic?

Den inomkyrkliga debatten har tagit fart igen, triggad av reaktionerna på att biskop Antje Jackelén problematiserade förenklade frågeställningar i utfrågning och intervjuer inför ärkebiskopsvalet. Jag har följt debatten samtidigt som jag är mitt i Harry Potter, som jag läser för första gången. (I talboksversion inläst av Stephen Fry, en sann njutning!) Denna parallella läsning har gett upphov till följande intertextuella reflektioner.
En fråga som följt mig under de senaste årens ifrågasättande av framför allt religionsdialog, men också det som ges etiketten liberal teologi, har varit: vad är det kritikerna är så rädda för? Det är uppenbart att vi har olika bilder av verkligheten, där det som för mig är gott och ger mig hopp för dem är ont och gör dem arga.
Det är som om de har insett att Voldemort har återuppstått, och de ser etablissemanget i Svenska kyrkan som The Ministry of Magic, som vägrar se verkligheten som den är, och genom sin oreflekterade dunbolsterteologi gör allt för att hindra Dumbledore och Fenix-orden att ställa allt tillrätta.
Och kanske ser det likadant ut från andra hållet: Voldemort mobiliserar allsköns destruktiva krafter i samhället, och de som hellre debatterar jungfrufödelsen än t ex engagerar sig i mödrar som föder barn på en flyktingbåt i Medelhavet för att omedelbart se det drunkna, är The Ministry of Magic.
Så hur ska vi komma ur detta dödläge? Jag tror att en möjlig väg skulle kunna vara att prata om våra rädslor, att försöka förklara vad det är som är hotat om en viss teologisk hållning får ta överhand. Jag skulle verkligen vilja förstå vad det är som jag inte ser, som är så hotande med att människor av olika tro kommer samman för att lära känna varandra, och att vi lär oss uppskatta varandras traditioner.
Själv är jag rädd för vad jag skulle vilja kalla en institutionaliserad egoism, som tar sig uttryck i främlingsfientlighet vars organiserade uttryck växer, privatiseringen och kommersialiseringen av välfärden som gör att var och en ser till sitt istället för det gemensamma, och på den mest globala nivån klimathotet. För att möta detta behöver vi en teologi som tar avstamp i Bibelns otaliga uppmaningar att inte vara rädd. Som Ylva Eggehorn skriver i slutraderna i dikten Var inte rädda (ur Jesus älskar dig):
När därför ängeln höjer handen för att dämpa
körerna i himlarymderna och säger sitt: ”Var inte rädda”
tror jag att dom första orden i evangelium
och det som det hela handlar om
har blivit förkunnat.

Helene Egnell

Den borttappade berättelsen

I skuggan efter Caremaskandalen diskuteras hur den ideella sektorn på allvar ska kunna vara med och skapa välfärdslöningar som komplement och konkurrent till riskkapitalisternas vårdkoncerner.

Den ojämförligt största organisationen inom den ideella sektorn är – efter relationsändringarna vid sekelskiftet – Svenska kyrkan. Det finns idag en del exempel på församlingar som går in och bedriver nya verksamheter inom det som kallas social ekonomi. Men exemplen är än så länge få och debatten har mest handlat om ifall det är lämpligt att församlingar bedriver verksamhet i bolagsform, i synnerhet har det handlat om begravningsbyråer.

Det finns förmodligen en del goda anledningar till att inte fler församlingar, trots dystra ekonomiska framtidsutsikter, nu tar möjligheten att på nya vägar finansiera viktig verksamhet som ligger helt i linje med ett diakonalt samhällsansvar. Men det finns också en hel del dåliga. Den kanske allvarligaste är bristen på samhällsvision.

Alltsedan 1862 års kommunallagar började skilja mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen har kyrkan varit utdefinierad från samhällets sociala sektorer. Det individuella och ”religiösa” har sedan dess varit kyrkans nisch. I hög grad – om än inte fullt ut – har kyrkan accepterat denna roll.

En av de tydligaste identitetsskapande skeendena i bibeln är uttåget från Egypten. Under den mödosamma resan från yrvaken befrielse till mognad och ansvar  har vi med oss två berättelser. Den om hur Gud förgör förföljarna på väg över Röda Havet och den om privatmoralens betydelse för ett folks samlevnad – alltså den Mose och budtavlorna. Den berättelse som skulle bära samhällsvisionen, den som handlar om lagarna för livet i det förlovade landet har vi däremot tappat bort. Här uppmålas en stark vision om ett samhälle utan exklusion. Där alla har rätt till sin plats i den sociala och ekonomiska gemenskapen. Den berättelsen behöver vi nu dra oss till minnes.

Anders Hagman

Skolavslutningar i kyrkan

Skolavslutning i kyrkan tillhör vår kulturtradition sedan många generationer. Så länge prästen är tyst, talar allmänt om livet eller sommaren eller låter sig och Kyrkan reduceras till en tradition…

… och om Den blomstertid nu kommer betraktas som en del av en svensk tradition om sommar och inte som en psalm, då godkänner Skolinspektionen att man kan vara i kyrkan.

 

Så länge man får diktera villkoren och förbjuda prästen att komma med religiösa inslag, då tycker alltså den statliga myndigheten och skolministern att det är ok. Vill kyrkan gå med på dessa villkor? Inte alla präster och församlingar. En del har tackat nej och man förstår dem. Det är inte precis en jämlik relation som presenteras.

Å andra sidan, om en skolavslutning innehåller böner, välsignelser och eventuellt någon annan psalm än sommarpsalmerna eller en andlig visa, alltså är mer traditionellt kyrklig, då vill nog inte så många ha avslutningen i en kyrka. ”Tvingas” man be med i Fader vår, som skolministern uttryckte det, eller, som jag hörde på jobbet, måste tro att Jesus for i väg upp i skyn till himlen på det sätt man hört predikas, då blir man heller inte så entusiastisk. Det är kanske därför mer moderna präster anpassar budskapet till något mer allmänt om kärlek, vilket ju är rätt klokt om man talar inför barn och deras föräldrar på just en – skolavslutning. Men varför då vara i kyrkan? undrar Sturmark och mer traditionella präster. Jag kan inte annat än hålla med.

Min skolgång skedde i en tid morgonbönen just hade tagits bort i slutet av 60-talet. Alla skolavslutningar under min grundskoletid hölls i lövade aulor. Det var högtidligt och stämningsfullt. Till kyrkan gick vi inför kyrkans högtider, men på avslutningsdagen var det inte något jag saknade. Det kändes snarast naturligt att avsluta skolan i  – just skolan.

För kyrkan är väl inte i första hand en kulturell företeelse? Visserligen förvaltar kyrkan en tradition – av sin tro – genom sekler.  Det är knappast den traditionen rektorer, lärare och föräldrar som gillar skolavslutningar i kyrkor vill bevara, tror jag. Inte heller är det invandrare eller mångkulturella människor som vill ta ifrån kyrkan sin egen tradition. I senmodern tid när stat och kyrka är åtskild, känns det mer riktigt att Svenska kyrkan liksom skolorna hittar vidare ur sin ambivalens. Likaså skolministern och Christer Sturmark. För även han kan tänka sig vara i kyrkolokalen, men det är inte respektfullt och tolerant att som ateist göra anspråk på kyrkorummet för sekulära arrangemang och på sina egna villkor med argumentet att man betalar skatt för dem. I vårt numera mångkulturella samhälle behöver vi öva oss i att se var skillnaderna går mellan sekulära och religiösa sammanhang – och att ha respekt för dem.

Kyrkorna bjuder in till att dela tro. I en del församlingar är den traditionell och föga attraherande på medborgarna. I andra är den mer inklusiv och kan se det kristna i det allmänmänskliga – och tonar ner trons särart. Denna tro kan ha en öppen hållning, humanistisk om man så vill, till mycket i det samhälle man lever i. Då når man kanske också fler, och blir kanske t o m godkänd som avslutningsplats. Men, likväl handlar det om inbjudan till tro – annars handlar det väl inte om att vara Kyrka?

I en tid då sekulariserade svenskar är ambivalenta till sin tro är det lätt att hålla fast vid Traditionen men den gör knappast den levande tron- hur den än tar sig uttryck; konservativ, reaktionär, radikal –  mer synlig. Många tar avstånd från trosföreställningar som inte är lätta att omfatta i senmodern tid och i ett mångkulturellt samhälle. Men man saknar något. Tomrummet finns där efter förlorad tro som man inte förmår mötas kring i Sverige idag. När diskussionen om skolavslutningar i kyrkan kommer upp är det troligen detta ambivalenta förhållande till tron hos många individer– och kyrkans lite ovana förhållande till den nya situationen med skilsmässa kyrka – stat och ett samhälle bortom folkkyrkan och enhetssamhället det handlar om.

Det är alltså en ambivalent relation och den mår bäst av att redas ut – hur ska vi ha det med varandra? Ska relationen redas ut, bör det ske på jämlika villkor, och inte som nu dikteras av ena parten. Båda parter behöver pröva sina bevekelsegrunder med respekt för varandra. Och frågan är: vad har en sekulär ceremoni i en religions lokal att göra?

Anders Wesslund

Se, så de hatar varandra…

De senaste veckorna har jag haft anledning att begrunda det som brukar kallas ”den kyrkliga elakheten”, men som i de sociala mediernas era visar sig snarast förtjäna namnet ”det kyrkliga avgrundshatet.”

Vad är det som gör kyrkliga debatter så hätska? Visst förekommer det otrevligheter och tjuvnyp i den akademiska världen och i kulturdebatten, men en icke-kyrklig väninna häpnar alltid när jag relaterar debatter som förs i t ex Kyrkans Tidning. ”Vilken ton”, utbrister hon chockerat. Men tonen på de tryckta debattsidorna är intet mot det som väller upp i nätets kommentarfält.

För några veckor sedan skapade jag Facebook-sidan ”Öppna Berget för prästvigda kvinnor”,  med anledning av att den nye föreståndaren på Berget i Rättvik förklarat att ha inte vill låta kvinnor leda gudstjänster där. Ett par dagar senare skrev Anna Karin Hammar ett ledarstick i Kyrkans Tidning, som ytligt sett kunde tolkas som en motsatt ståndpunkt. Vi är dock båda ense om att vi använder olika strategier mot samma mål, att alla ska känna sig välkomna på Berget, en ”inifrån” och en ”utifrån.”

Men tonen i kommentarerna på nätet, som angrep mig och alla som vill att prästvigda kvinnor inte ska vara uteslutna från något altare, gjorde mig alldeles darrig inombords. Som präst i Stockholms stift har jag varit ganska förskonad från detta, men jag drog mig plötsligt till minnes några incidenter för många år sedan, då jag också konfronterades med uttryck för ett hat som jag aldrig mött i något annat sammanhang.

Samma hat som möter kvinnor som uppfattas ta för stor plats, drabbar idag också muslimer. Det blev tydligt i kommentarerna till Kyrkans Tidnings artikel om att Sofia församling ska finansiera en projekttjänst för en imam på Fryshuset – med den missvisande (men slagkraftiga) rubriken ”Sofia församling anställer imam.” En del av kommentarerna var av den karaktären att chefredaktören såg sig föranlåten att ta bort dem. Få av de som skrev föreföll ha läst artikeln, utan passade på tillfället att ösa sin galla över muslimernas ondska och Svenska kyrkans förfall. Händelsevis återkom vissa namn från kommentartråden om Berget…

Vad bottnar detta hat i? Är det så att kyrkan drar till sig rädda och skadade människor som söker trygghet i auktoritära strukturer och enkla budskap? Som blir ännu räddare när också kyrkan förändras, och budskapet visar sig vara komplext och mångtydigt, och auktoriteterna ger rum för eget tänkande? Och vad kan vi göra åt detta?

Att ge sig in i diskussionen med motargument verkar lönlöst, då detta inte handlar om rationalitet. Det är väl (tröstar jag mig med) därför som de positiva och balanserade inläggen är i minoritet i kommentartrådarna. De sociala medierna har visat sin goda potential i händelseutvecklingen i Nordafrika – men här ser vi baksidan. Det är alltför enkelt att spy ur sig illa genomtänkta åsikter, och snabbt få bekräftelse av likasinnade.

Hur kan evangeliets budskap ”var inte rädda” nå fram till dem som förskansar sig bakom hatets och de förutfattade meningarnas barrikader?

Helene Egnell