Strukturell rasism

17 april 2016

Under veckan som gått har Skellefteå teaterscen haft besök utifrån. Först spelade Unga Klara föreställningen ”X”, och på fredagskvällen gav Riksteatern föreställningen En druva i solen om en svart familj i 1950-talets Chicago. Båda tog upp den strukturella rasismen, arvet som följt människan under lång tid. En del förlägger den till tiden då människan blev jordbrukare, då hon började och behövde bevaka sin gröda – och därmed mark – under lång tid innan den gav nödvändig föda för överlevnaden.  Egendomen och ägandet blev faktorer. Andra förlägger början till för förstadierna av de ekonomiska system vi har idag. Slaveriet var en lönsam handel, en ekonomisk affär – och är det än idag. ”Ingen kolonialism utan kapitalism”, är en av replikerna i nämnda ”X”, (den återkom i andra lydelser i En druva i solen), som visar på den svenska koloniala historien från 1600-talet till dagens nykoloniala svenska tid i en global värld.

Båda föreställningarna ger, som god teater gör, en upplevelse som når alla sinnen. Att analysera strukturer – en tankeverksamhet – sker på en grund av affekter, av känslor av att ha blivit berörd. Därmed sker det intellektuella arbetet inte i något vakuum, vare sig det utförs inom politiken, ekonomin eller vetenskaperna. Ytterst berör det samvetet – att veta, förstå, känna och handla i relation till varandra. Teatern hjälper oss i detta avseende, liksom berättelser mellan och om varandra. I veckan kom de rasistiska strukturerna in under skinnet på oss teaterbesökare. Vi insåg hur det yttre blir till något inre som sitter i våra tankar, känslor och föreställningar och hur det uttrycks i språket och blicken.

I veckan kom även Svenska kyrkans vitbok om försoningsprocessen med samerna – en hoppfull nyhet och positivt tecken där samiska berättelser, vetenskap och moralisk och teologisk bearbetning går hand i hand. Kyrkans erkännande av ILO-konventionen 169 om ursprungsfolkens rättigheter, bl a till land och vatten, samt ärkebiskop Antje Jackeléns uppmaning till svenska staten om att påbörja motsvarande försoningsprocess är mycket laddad och utmanande.

Är då rasismen i vår natur? Nej, men den behöver vår rädsla. Som biologiska varelser agerar vi inför det främmande med försiktighet. Nyfikenhet växer om det inte är hotfullt. Anar vi däremot fara slår kamp- eller flyktmekanismerna i känslohjärnan till. Faran har erfarits i de europeiska samhällena  i de klyftor som vuxit de sista decennierna med stöd av olika slags makteliter, men med gemensamt tydlig nyliberal agenda. Hoppfullt är då att det via politik, genom att människor söker gemenskap i organisationer och sammanhang, kyrkor och religiösa samfund, går att skapa de goda förutsättningarna för att reglera rasismen. Det är ett mycket viktig och långsiktigt arbete att åter bygga upp samhällen där människor alltmer möts som jämlikar. Av det följer att vi behöver värna gemensamma sekulära och demokratiska samhällsstrukturer där samvetet, sam-vetandet, från alla dess medborgare och deras samfund, möts med respekt och där strukturerna värnas som heliga.

Den växande rasism vi ser i Europa och i de globala konflikterna idag har med skapade ojämlikheter att göra. Västerländsk ekonomisk dominans, globalisering och nyliberala samhällsordningar sedan 1970 – 80-talen kan inte gå obemärkt förbi och kan inte undvika att skada det mänskliga. När flyktingen kommer till oss i tider då de egna samhällenas klyftor ökat, då individualism varit religionen som förkunnats och impregnerat människor, när människor ställs utanför gemensamma berättelser om ett gott samhälle, då kommer nationalism och rasism fram igen. Lika hotfullt och våldsamt som direkta terrorattacker blivit i dess följd är undanhållandet av resurser i skatteparadisen och nedmontering av gemensam välfärd.

Hoppet finns i att människan goda och generösa sidor kommer fram när hon räknas med. Det gör hon när vi skapar goda sammanhang. Utmaningarna ligger i vår girighet och egoism och människors behov av att ytterligare berika sig, göra sig fria från det gemensamma. Hur girigheten är kopplad till den mänskliga naturen är ett annat tema. Den har dock funnits i lång tid i människans historia och varnas för i vishetslitteratur och berättelser i alla kulturer.

 

Anders Wesslund

 


En plats som är hemma

13 augusti 2014

”Att vara hemma är att bli förstådd utan att behöva säga så mycket.” Så skriver Göran Rosenberg i sin underbara bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. En mening som satte ord på något som jag försökt formulera i olika diskussioner på Facebook kring frågor om nationalism och svenskhet.
På nationaldagen var det en vänsterradikal grupp som bestämde sig för att uttrycka sin samhällskritik genom att bränna svenska flaggor. Det var inte helt klart vad denna flaggbränning stod för, men diskussionens vågor gick höga kring huruvida detta var ett bra sätt att föra den antirasistiska kampen. Bland dem som stödde aktionen fanns idéer om att all form av nationalism är av ondo, att det inte spelar någon roll var man är född, utan att vi alla borde bli världsmedborgare.
Efter att ha läst Göran Rosenbergs bok har jag stärkts i min uppfattning att bara den som har en mycket stark grundtrygghet och har en levande förbindelse med den miljö i vilken man växte upp, kan proklamera sig som världsmedborgare. Om man, som Göran Rosenbergs far, har förlorat platsen, människorna och språket som formade en, är det oerhört svårt att göra sig hemmastadd någon annanstans.
Många i vår värld, och många i vårt land, har erfarenheter liknande David Rosenbergs. Det är höjden av arrogans av den som har lyckan att ha ett hemland att bränna detta hemlands flagga, ett mycket missriktat uttryck för solidaritet med dem som förlorat sitt hemland och inget hellre vill än att återvända dit, eller åtminstone upprätthålla sin förbindelse med det.
Att erkänna att det finns en ”plats där vi första gången sätter ord på världen och delar den med andra människor och gör den till vår”, och att den platsen inte kan ersättas, är inte detsamma som att säga att det är den objektivt sett bästa platsen i världen, eller att vi som kommer därifrån är överlägsna alla andra. Tvärtom, tänker jag, om jag inser betydelsen för mig av min plats, så förstår jag bättre att andra platser är viktiga för andra människor.
Göran Rosenberg beskriver sin Plats, Södertälje, på ett sådant sätt att jag, som växte upp ett årtionde senare i en helt annan miljö några mil därifrån, känner igen min barndoms Plats och förstår hur den har präglat mig.
Det finns en Karin och en Ingvar också i boken. De närmaste vännerna, som var hemma på den nya platsen. Det gick trots allt att knyta starka vänskapsband där. Det fanns möten människa till människa.
Att vara en Karin eller en Ingvar, som ser en människa som man tror att man kan bli vän med och inte en flykting som aldrig kan bli annat än en främling, och att förstå vad det betyder att ha en plats som är hemma – det tror jag är ett bättre bidrag till kampen mot rasism än vidlyftiga deklarationer om världsmedborgarskap.

Helene Egnell


Att se sin egen rasism

08 juni 2014

UR sänder en serie program av journalisten Natacha Lopez om rasismens mekanismer. Psykologiprofessorn talar om evolutionärt nedlagda beteenden. Att kategorisera är ett. För att hantera all information hjärnan tar emot blir nödvändigt och ekonomiskt; fördomen är de tidigare kategoriserade erfarenheterna inför ett fenomen, t ex ens idé om danskar, unga män eller björkar. Ett annat beteende är reaktionen inför det främmande; människor emellan är hudfärg och kulturella yttringar sådana reaktioner. Är det farligt eller kan nyfikenheten ta över?

Rasism är kontextuell och är att göra politik av fördomen istället för att pröva den. Professorn uppmanar oss att backa ett steg, och var ödmjuka inför våra tankar, medvetna om att våra föreställningar med nödvändighet bottnar i fördomen. Två former av rasism beskrivs i brittisk rasismforskning. Den ena utgår från att föra vidare felaktiga föreställningar av det okända och att generalisera. Antiislamismen i väst förstärktes mer av amerikanska myndigheters responsmönster ”kriget mot terrorismen” än av själva attackerna 11/9. Efter det gjordes alla muslimer till potentiella terrorister istället för urskiljandet av Al Qaida-grupperingar. Den andra bottnar i socioekonomiska villkor. Religionshistorikern uppmärksammar lyssnarna på att det i Sverige främst är män ur arbetarklass och lägre tjänstemän som är kritiska mot rumänska tiggare, vanligtvis romer. Dessa mäns egen utsatthet i det svenska samhället exploateras av främlingsfientliga och nationalistiska krafter och vänds mot människor i ännu större nöd. Här handlar rasismen om behovet av att utse syndabockar.

Främlingsfientligheten har fått ett otäckt grepp i vår tid. Kalla vindar blåste genom EU-parlamentsvalen och vi konfronteras dagligen med vår egen rasism i vardagens möten. På resa hem genom ett försommarfagert Sverige förra helgen, kände jag själv hur känslorna stred och kolliderade inom mig. Naturens skönhet var svår att ta in. Både på stationen i Bankeryd,min barndoms hemort, och senare på västra stambanan, blev resenärer utan tillräckligt med pengar eller fel betalkort hårt behandlade av stressade tågkonduktörer. Troligen var de romer och asylsökanden. Jag skämdes över detta bemötande av dessa Sverige-representanter och över mitt eget halvhjärtade försök när jag försökte få konduktörens uppmärksamhet för att kunna skjuta till resterande belopp. Min skam över min tafatthet följde mig vidare på resan medan kvinnan fick kliva av.

I Stockholm mötte jag mina blivande sovvagnskamrater, män i min ålder, ingen med mindre än 50 000 kr i månadslön. De tillhörde ett sällskap på väg mot dykaräventyr utanför Narvik. Sympatiska killar, vi alla privilegierade, tillhörande ett annat Sverige. I Västerås stod vi still och en av dem kommenterade att Stockholm växer med ett Västerås, d v s ca 120 000 personer på ett decennium. Eller var det mindre?

Hemma igen möter jag asylfamiljerna på jobbet. Nu trettonåriga tjejen och ensamstående mamman som förra året var glad över sina nya fotbollsbenskydd, nu på väg in i apatiskt tillstånd. Jämnåriga flickan och hennes familj, en annan familj, ett annat öde, sover inte på nätterna av skräck inför återsändandet. Tioårige grabben i tredje familjen och hans mamma pratar inte hemma om det hemska – avvisandet. Romer från en tidigare sovjetrepublik och förföljelse. i Sverige har de dessutom blivit kvitt pappa, plågoanden, förgriparen. Nu ska de sändas tillbaka tillsammans. I vår har Migrationsverket en drive, det är många familjer som poliserna, oanmälda besöker tidigt om morgnarna för att transporter till flygplatsen. Eller så skickas fäderna i förväg till förvaret i Gävle. Det är trasiga familjer som under några år getts hopp om en framtid i små gästvänliga Norrlandssamhällen. Nu skickas de ut ur landet tillbaka till det de flytt ifrån. Utblottade.

I mötena på BUP-mottagningen är dessa minsta verkligen som systrar och bröder. Där i rummet finns inte skillnaderna, där är vi bara människor. Där framträder ett annat nedlagt evolutionärt mönster; förmågan till empati, att med-känna. I Sverige och Europa, i samhällen som tudelas och där människor är rädda, där exploateras däremot fördomar och syndabockar utses. Där stängs gränser till. Älska varandra är det återkommande budskapet i Nya testamentet. Det är krävande, det är ansträngande, inte något harmlöst för särskilt religiösa själar eller en specifik egenskap hos goda människor. Det är lika mycket att medvetandegöra sig om sina fördomar, att anstränga sig och känna ödmjukhet inför sina tankar, som professorn sade, som att agera politiskt. Att arbeta mot strukturer som ökar gapen och för samhällen där klyftor minskas, där man anstränger sig, avstår från egna privilegier för att inte ge jordmån åt rasismen att slå rot än mer.

Ideologierna räcker inte. Inte liberalismen, inte socialismen – men de är nödvändiga för att garantera mänskliga rättigheter. Men kärleken, uppfordran att älska går direkt in i hjärtat – in i det mellanmänskliga mötet där gränser och främlingskap upphävs. Att se den romska tiggaren i ögonen och där se sig själv. Kanske är det en lika medmänsklig som revolutionär handling; i det inre och det yttre.

Anders Wesslund


En öppen hand och en knuten hand

01 juni 2014

”Är Sverigedemokrater människor?” Så skulle det här inlägget också kunnat heta. Eller ”Är rasister människor?” Det ska handla om hur vi som kristna humanister ska kunna bidra till att hejda den brunslammiga flod, som EU-valet visade hotar att översvämma Europa.
Själv var jag med och vände ryggen mot Jimmie på Norrmalmstorg dagen före valet, efter att i tidningar och sociala media ha följt och glatts åt att de starka, uppfinningsrika och roliga protester som följt Sverigedemokraternas turné genom landet: vända ryggar, röda hjärtan, paltparty, picknick, ”I ett hus vid skogens slut”, skyltarna i T-banan med ”Tänk på avståndet mellan fakta och fördom”, och Folkmusiker mot rasisms gig på Slussen. Det kändes som en stark folkrörelse – och därför kom SD:s valresultat på 10% som en verklig kalldusch. Och frågan är hur vi nu för kampen vidare.
Under hela valkampanjen fördes ju debatten om vilka former kampen ska ta sig på tidningarnas ledarsidor och i sociala media. Vissa ledarskribenter förde fram ”kålsuparteorier” om att motdemonstranterna var ”likadana fast tvärtom” och varnade för att det skulle vara kontraproduktivt med motmanifestationer, som bara skulle underlätta för SD att sätta på sig offerkoftan. I facebookgrupper mot rasism var debatten livlig om huruvida tysta ryggvändardemonstrationer är ett effektivare medel än vuvuzelor. Är poängen att hindra SD från att framföra sitt budskap, eftersom det per definition är hets mot folkgrupp, eller är poängen att signalera ”vi hör vad du säger men vi gillar det inte”. I någon mån kunde man urskilja en generationsklyfta, där de unga stod för den mer högljudda linjen, men det handlade också om ideologisk grund.
Diskussionerna har också handlat om huruvida det är någon idé att försöka föra dialog med rasister. Är de vilseförda underdogs som dras med i något de inte riktigt förstår, eller är de hårdföra ideologer som vet precis vad de säger och gör, som det inte är någon vits att dalta med?
När jag stod där på Norrmalmstorg tillsammans med en övervägande ungdomlig skara som skanderade ”Inga rasister på våra gator”, och ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen! När ska vi göra’t? Nu!” kände jag mig alltmer kluven. Själv hade jag föredragit en tyst demonstration, men det nätverk som utlyst demonstrationen hade uttalat att alla uttryck var välkomna.
Jag bar prästskjorta som en markering att kyrkan inte ställer upp på SD:s försök att framställa sig som kyrkans vänner. Efter demonstrationen kom en man med SD-knapp och frågade om jag tyckte att han borde gå ur kyrkan. Jag svarade att jag tyckte han skulle gå med i en bibelstudiegrupp och samtala om hur Bibeln säger att vi ska förhålla oss till ”invandraren, änkan och den faderlöse”, men det hade han ingen lust med. Så jag föreslog att han skulle försöka hitta en kyrka vars bibeltolkning stämde bättre med hans egen människosyn.
Men – hur ska vi som kristna humanister förhålla oss till människor som står för en icke-humanistisk människosyn, vilket jag menar SD står för (för att inte tala om de öppet nazistiska och klassiskt rasistiska partier som också gjort sig synliga på våra gator det senaste året)? Hur kan vi på en gång föra dialog med dem och bekämpa det de företräder?
Jag tror ju på dialog, och en grundregel i dialogen är ”låt var och en definiera sig själv”. SD hävdar att de inte är rasistiska. Jag hävdar att deras politik genomsyras av rasism. Så hur ska jag då kunna föra dialog med dem? ”Jag är inte rasist! – Jo det är du!” är inte en bra utgångspunkt för ett samtal.
Och det är här jag känner att medan ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen!” är en ok paroll, så är ”Inga rasister på våra gator” problematisk. Därför att den a) reducerar människor till en åsikt, b) säger att människor som hyser denna åsikt inte ska få gå på gatorna. Jag vet att paroller med nödvändighet är förenklade. Utifrån a) det faktum att rasismen inte är vilken åsikt som helst, utan en avskyvärd åsikt som leder till folkmord, och b) att slagordet syftar på rasister som ger uttryck åt sina åsikter genom marscher och torgmöten, så kan jag acceptera det.
Men jag känner att jag inte vill använda det. Alla metoder som på något sätt återspeglar det vi vill bekämpa är dåliga, tänker jag. Och mot dem som vill reducera andras mänsklighet kan vi inte svara med samma mynt. Jag kan inte reducera den som hyser rasistiska tankar till bara en rasist. Men jag kan inte heller försöka förklara genom att kategorisera honom som lågutbildad, arbetslös, svagbegåvad – för alla sammantagna undersökningar av människor som dras till rasistska budskap visar att så enkelt är det inte. (Den enda gemensamma nämnaren lär vara att män är överrepresenterade, varför jag dristade mig att skriva ”honom”.)
Kristen humanism ger aldrig upp om människan. Som kristna humanister måste vi helt enkelt försöka möta människan, utan förutfattade meningar, utan etiketter, och försöka förstå varför just denna människa röstar på SD eller ännu värre partier. När vi möter dem i kyrkliga sammanhang (för visst – de finns ju i våra församlingar och att uppmana dem att lämna kyrkan känns inte riktigt bra!) möter vi dem som kristna bröder och systrar – låt vara bröder och systrar som måste få klart för sig att rasism och kristen tro inte går ihop. Den gamla devisen om att ”hata synden men älska syndaren”, som sannerligen har missbrukats och är tveksam i många sammanhang, kanske kan vara användbar? Den säger ju att jag vill inte definiera dig utifrån din åsikt som jag ogillar, men jag vill förstå varför du hyser denna åsikt, vad du ser i vårt samhälle som skrämmer dig och som du tror dessa partier kan rädda dig från. Och jag kan berätta om vad jag ser som skrämmer mig, och hur jag tror vi kan komma tillrätta med det utifrån kristna och humanistiska värderingar, och varför jag menar att all form av rasism är emot kristen tro. Och i detta samtal är jag medveten om att jag också är en ”syndare” som gärna sätter etiketter på människor och faller för de enkla förklaringarna och lösningarna.
Jag tror det är livsviktigt att vi för de här samtalen. Men jag tror att det samtidigt är viktigt att fortsätta opinionsbildning och debatt genom aktioner av olika slag under den kommande valrörelsen, och genom motdemonstrationer närhelst rasism och nazism förs fram i offentligheten. Vi måste säga ett tydligt nej till rasismen innan det är för sent. För historien visar att det kan bli försent.
Så kanske kan man plocka fram en gammal refräng från Fria Pro-teatern: ”En öppen hand och en knuten hand, det är det det handlar om”. En öppen hand i mötet med människan som hyser de rasistiska åsikterna, och en knuten hand mot ideologierna och företrädarna som utformar och sprider dem.
Till slut vill jag säga att jag inte menar att det bara är kristna som kan eller ska föra de här samtalen. Den muslimske ståuppkomikern Soran Ismail, som regelbundet lunchar med Sverigedemokrater är den främsta förebilden i sammanhanget. Och att om man vill skaffa sig fakta för såväl dialog som debatt om rasismen är http://expo.se en mycket värdefull källa.

Helene Egnell


Pedagogik mot rasism?

19 december 2012

Jag deltog en gång i en workshop på en feministteologisk konferens kring berättelsen 4 Mos 12. Texten hade valts av Mukti Barton vid Queens college i Birmingham, för att vi skulle diskutera den rasistiska problematiken i texten. Den berättar om hur Miriam och Aron kritiserar Mose för att han tagit en hustru från Kush, alltså en kvinna med annan etnicitet.

Men det visade sig att för oss vita medelklasskvinnor var det helt omöjligt att koncentrera oss på de diskussionsfrågor kring rasism som vi hade fått. Vi hittade så mycket annat spännande i texten, psykologiska teman kring syskonrelationer, eller genusperspektiv…

Det var en intressant erfarenhet som fick mig att inse varför det är så svårt för de flesta män att, trots god vilja, engagera sig i feministiska frågor – det som man inte känner på sitt eget skinn blir svårt att prioritera.

Men nu har händelsen fått en ny aktualitet i ljuset av debatterna kring Makode Lindes tårta, Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”, Behrang Miris utrensning av Tintinalbum på Kulturhuset och nu senast ”censuren” av Tomtens verkstad på julafton. Jag inser att jag aldrig kan sätta mig in i hur en person med afrikanska rötter reagerar på den typen av rasistiska stereotyper, vilka erfarenheter de aktualiserar. Det var det som Johannes Anyuru skrev om på SVT debatt  http://debatt.svt.se/2012/12/10/for-vita-svenskar-ar-rasisten-alltid-nagon-annan/ Men jag vägrar anse att jag därigenom är diskvalificerad från att yttra mig i diskussionen, när nu frågor om rasism blivit så heta att de bränner också vitt skinn en smula.

Efter alla turer i denna debatt saknar jag en diskussion om vilken pedagogik vi ska använda för att bekämpa rasismen. Jag tycker det har varit problematiskt att de som ”slagit larm” om rasistiska uttryck inte gjort skillnad mellan det som varit uttryck för rasism, som Tintin-albumet, och det som varit uttryck för anti-rasism, nämligen Lindes tårta och Wirséns sagofigur. När det gäller de senare skulle man kunna diskutera om det är möjligt att kritisera ett uttryck genom att använda det konstnärligt, vilket ju är Lindes projekt med sin serie av ”blackface-figurer”. Om jag har förstått saken rätt levde Wirsén i den uppenbarligen naiva tron att det idag skulle vara odramatiskt att ha en figur med kolsvart skinn i en film som hyllar mångfalden, och hade avvisat förslag på att göra Lilla hjärtat ljusbrun istället. Detta hade man kunnat diskutera istället för att anklaga henne för rasism och anordna demonstrationer vid biograferna.

Att använda klichéerna för att kritisera/desarmera dem är alltså en pedagogik, som väl får sägas ha misslyckats, åtminstone för stunden. En annan pedagogik är att rensa kulturen på rasistiska uttryck, som i fallet med Tintin på Kulturhusets barnbibliotek, och Disney-filmen. Då får man Facebookgruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” med 24 000 medlemmar på ett par dygn, och 10 % väljarsympatier för Sverigedemokraterna. Bidrar det verkligen till att minska rasismen i Sverige? Eller till att göra vardagsrasismen mer uttalad? Vem vinner på det mer än Sverigedemokraterna?

Jag är helt med på att det finns en strukturell rasism i Sverige, som vi ”kaukasier” inte är medvetna om, och att det finns rasistiska stereotyper som är omöjliga att använda idag. Men jag frågar mig hur man ska förmedla denna insikt så att den får människor att tänka till och inte bara går i baklås för att man berövar dem något som de tycker om. Jag har alltid älskat scenen med OK-stämpeln i Kalle Ankas jul. Jag har inte sett en ”pickaninny”, utan en kaxig och självständig liten figur. Nu när jag ser efter noga kan jag se att det är en pickaninny, och jag förstår att Disney inte anser sig kunna ha den kvar. Men faktum är att majoriteten av svenska folket aldrig har hört talas om begreppet ”pickaninny” som heller inte har samma laddning här som i USA.

Det hjälper inte att anklaga dem som är besvikna över att förlora ett uppskattat TV-inslag för att vara korkade eller illasinnade, att skapa ett nytt ”dom” att håna. Det bidrar bara till en ökad polarisering, som gynnar populister och högerextrema grupper. Vi måste fråga oss vad det är som får ”vita svenskar” att överreagera på Tintin, pepparkaksgubbar och Disney. Vari bottnar denna känsla av att något håller på att tas ifrån oss? Är det något som verkligen håller på att tas ifrån oss? Är det något som vi tycker är värt att bevara? Hur ska vi i så fall kunna kanalisera vreden åt rätt håll? Hur kan vi hitta konstruktiva sätt att bekämpa vardagsrasismen som inte stannar vid symbolhandlingar utan går djupare?

Hur ser ett kristet humanistiskt svar på dessa frågor ut?

Helene Egnell


När rasisterna förstörde semesterfriden

19 september 2012

När semestern var en vecka gammal och jag just hade börjat gå ned i varv kom en inbjudan på Facebook till en manifestation mot rasism.

Dagen innan hade en grupp nynazister ockuperat Brotorget i Bollnäs och spridit flygblad där de anklagade ”två invandrare och en neger” för att vara gärningsmännen vid den våldtäkt som några kvällar tidigare begåtts i Bollnäs. De uppträdde hotfullt mot dem som försökte diskutera med dem.

Tre sjuttonåriga tjejer reagerade snabbt, och kallade till en manifestation på torget. De skapade ett event på Facebook. Och snart fylldes eventsidan av tillmälen som ”jaså, ni är för våldtäkt?” och tjejerna, inte minst den av dem som hade judiska rötter, hängdes ut på olika nazistiska hemsidor: ”vi vet var ni bor”. Polisen rådde dem att skjuta upp manifestationen, eftersom de inte ansåg sig kunna garantera säkerheten. En hashtag, #hängutmigmed, skapades på Twitter till stöd för tjejerna. Även där fördes debatten i hätska ordalag – från båda sidor.

Händelsen väckte många funderingar. En var hur en god sak – att vara emot våldtäkter – kan utnyttjas för ett dåligt syfte. Det fick mig att associera till överrabbin Jonathan Sacks reflektioner över att de mest högtstående företeelser genom tiderna använts för antisemitiska syften: först den kristna tron, därefter, under rasbiologins tid, vetenskapen, och idag mänskliga rättigheter i debatten om omskärelse.

En annan var hur lätt det är att dras med i en polemik där man dras ned till motståndarens nivå, vilket motverkar sitt syfte. Om man vill argumentera mot rasism gäller det att ta sig tid att sitta i stillhet och andas, och begrunda vilka mindre trevliga sidor som väcks inom en själv av aggressiva angrepp…

 Jag tänkte att jag skulle sätta dessa funderingar på pränt och skicka in till lokaltidningen. Men sedan kom en annan tanke: jag ska vara ensam i en avlägset belägen stuga den närmaste veckan. ”Vi vet var du bor.” Nej, jag ska nog inte sticka ut hakan och utmana några rasister. Även om uppenbarligen ytterst få av dem som varit aktiva på nätet tillhörde lokalbefolkningen, och även om det enligt polisen är mycket sällsynt att de sätter sina hot i verket – nej, jag var inte beredd att få semesterfriden ytterligare förstörd av att sitta med öronen på helspänn på kvällarna och lyssna efter motorljud eller steg på infarten.

Och då blev jag rädd på allvar. Är det verkligen så att rasisterna med sina hotelser lyckas tysta debatten? Jag är varken den fegaste eller den modigaste människa jag vet, men mig lyckades de i alla fall tysta. Åtminstone tillfälligt. Hur många fler avstod från att ta till orda – denna gång och alla andra gånger? Vad ska vi göra åt det här?

Helene Egnell

 

Ps. Tilläggas bör att manifestationen ägde rum en månad senare, med stor uppslutning, och att lokaltidningens ledarskribenter mycket tydligt tagit ställning och medverkade vid mötet.

 


Att se med båda ögonen

01 februari 2012

Förra veckan uppmärksammades tioårsdagen av mordet på Fadime på olika sätt. Och än en gång blossade debatten upp om hur vi ska se på hedersvåldet: går det att jämföra med andra former av våld mot kvinnor, eller är det en helt egen kategori?

 

Är det inte så att man måste ha båda perspektiven med sig för att inte hamna fel? De som har varit rädda för att stämpla ”de andra” och göda rasistiska föreställningar genom att betona den specifika kulturella kontexten har haft en poäng. Hedersvåldet blir begripligare och mindre exotiskt om vi påpekar att föreställningar om heder har funnits också i vår kultur. Alla som såg Downton Abbey påmindes om att kvinnor som hade haft sex innan de gifte sig ansågs vara ”damaged goods” och en skam för familjen en bra bit in på förra århundradet. Spår av den synen finns ännu, när tjejer som har gått över den osynliga gränsen för hur många sexpartners som är acceptabelt, blir kallade hora. Om man bara ser denna likhet med vår kulturs kvinnosyn, riskerar man att förbise det specifika i ”hederskulturen” och därmed avhända sig de redskap som gör det möjligt att hantera just denna problematik.

 

En annan minnesdag inföll också i förra veckan; Förintelsens minnesdag. Även där finns något av samma diskussion. Går förföljelsen av judar att jämföra med andra former av rasism, eller är den ett alldeles unikt särfall? När deltagarna i en internationell kurs på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem hade varit på Yad Vashem, Förintelsemuseet, kommenterade en tanzanisk deltagare: ”I have seen this before. I was in Rwanda.” Hon hade ett annat perspektiv än en västeuropé, för henne var detta ett av flera folkmord.

 

Även här finns det risker med att betona antingen det partikulära eller det universella. Om vi betonar det allmänna, ett folkmord bland andra, riskerar vi att förbise, och inte ta ansvar för, det specifika i förföljelsen av judar och inte minst kyrkans stora roll i detta. En relativisering kan innebära en förminskning, och tendenser till en sådan retorik kan vi se i Mellanöstern och andra delar av världen. Men, om man ser antisemitismen som en ”smitta” som ständigt hotar att blossa upp, är risken att man gör juden till det eviga offret, antisemitismen blir till ett öde som inte går att undvika.

 

Vi måste använda båda ögonen för att få djupseende. Det finns rasism/ främlings-fientlighet, och det finns patriarkala strukturer, som har liknande ingredienser över hela världen. Men detta tar sig alltid partikulära uttryck. Det finns historiska och kulturella skillnader, som man måste ta på allvar om man ska kunna bekämpa förtrycket. Kanske är allt detta självklarheter. Men alltför ofta blir vi fångade i ett perspektiv, i en lojalitet, som kanske hindrar oss att se hela bilden. Det är inte lätt att hålla samman de två perspektiven, det universella och det partikulära, men vi måste försöka.

 

Helene Egnell