Traditionell och strukturell rasism och dess motkrafter

Bland mina vänner på Facebook har jag också vänner som är mina teologiska kontrahenter och som bjuder upp till batalj ibland. Det är viktigt med en tagg i köttet som hindrar en att somna. Nu senast fick jag en länk från Anette Öhlin till en Avpixlat-krönika signerad Björn Norström. Den rasistiska texten gick ut på att man måste tala öppet om den ”strukturella rasismen” hos det arabiska folket, som jämförs med det i det närmaste antirasistiska svenska folket och de inte alls lika rasistiska folken i Västvärlden. Texten är som en godisskål för Sverigedemokrater och Nationalsocialister.

För mig känns det både komiskt och oroande att en skribent kan klyva sin personlighet så att man utan att blinka skickar en kanonad av historiskt erkända fakta om strukturell rasism som en anklagelse mot ett helt ospecificerat folkslag som kallas araber och samtidigt tonar ner eller helt suddar ut alla fakta om motsvarande rasism inom alla andra folk inklusive Europa, Västerlandet och Sverige – och som inte tycks se att det är ett rasistiskt uttalande. Det mest oroande är att så många köper detta betraktelsesätt som naturligt eller verklighetsförankrat. Hur var det nu Karl-Bertil Jonssons pappa uttryckte sig..?

Det som provocerar mig mest är att denna faktaspäckade smörja används för att varna för att varje invandrande ”arabisk” (osagt om det menas arabisktalande, etnisk arab, kulturell arab eller religiös arab – läs muslim) flykting är bärare av denna ”strukturella rasism” och potentiell införare av detta i Sverige. Eftersom jag börjar bli känd som försvarare av religiös mångfald i Malmö och särskilt anklagad för att vara islamälskare så tar jag på mig uppgiften att försöka klara ut – att religiös mångfald och hög tolerans för människor med andra världsbilder än vår egen – är enda vägen att mota bort en växande rasism i det svenska samhället. Jag skriver växande för att det alltid har funnits rasism i Sverige och den är både traditionell och strukturell. Den rasism som ovedersägligt bör följa med flyktingströmmar är inte strukturell utan traditionsbunden. Sådan rasism tar generationer att få bort så länge inte Sverige vänder sin antirasistiska sida mot våra flyktingar. Istället blir det allt tydligare att vårt land vänder sin rasistiska sida till, dels genom vår befolknings traditionella rasism på gatorna och i sociala medier, dels genom de politiska församlingar som raggar väljargrupper och som använder sig av strukturell rasism; lagar och regler som alla myndigheter är skyldiga att följa och som ger signaler åt alla ovälkomna flyktingar och migranter – kom inte hit. Sådana regler kan tillämpas ”rationellt” utan att någon behöver uttala sig rasistiskt eller nedvärderande. Något som ”jag är inte rasist men..” älskar.

Vårt senaste parti gör allt för att få bygga in fler rasistiskt orienterade lagar och regler än vi redan har.
Jag är personligen aktiv i religionsdialoggruppen Tro & Tolerans i Malmö, där vi varje månad delar personliga tankar och erfarenheter kring egna och andras trosföreställningar. Många utanför dessa kretsar har svårt att använda ordet Tolerans eftersom man ser de intoleranta sandkornen i de andras trosföreställningar och framför allt deras urkunder. Men Tolerans handlar inte om föreställningar, dogmer och urkunder. Tolerans handlar om människor som har olika föreställningar och knyter dem till traditioner och urkunder. Det där med att kunna skilja på sak och person är inte lätt om man är rasist för det ingår i konceptet att bygga samman allt grus man ser i en kultur med den människa som växt upp iden. Genom att erkänna en människas fulla värdighet kan du skapa den respekt som behövs för att kunna identifiera och ifrågasätta gruset hos den andre och ge hen rätten att visa på bjälken hos mig, som jag aldrig lagt märke till eftersom det är en del av min kultur och tradition.

I inflödet av flyktingar finns de mänskliga resurser och den antirasism som kan hjälpa till att rensa bort den traditionella rasism som flödar in och som redan är väletablerad i vår egen kultur – och att få hjälp att identifiera och rensa bort den strukturella rasism som byggts in i våra lagar och politiska och ekonomiska system. Kristen tro och efterföljelse av Jesusbudet: ”du ska älska din fiende”, är extremt antirasistisk, medan kristen fundamentalism och bokstavstro riskerar att sudda ut kärleksbudet och göra en hel kyrka rasistisk i sin strävan att bekämpa vad man tycker sig se som avgudadyrkan. Andebedömningens gåva behövs mer än någonsin underifrån i församlingarna – inte bara som kristna ledares verktyg att hålla undan från sanna kritiker av maktutövning.

Som kristna har vi ett missionsuppdrag att bygga broar av förtroende så att människor i förtvivlans utmarker börjar längta efter att söka sig närmare. Det är så goda andliga kulturer växer på ett konstruktivt sätt och ger förutsättningar för ett hållbart samhällsbyggande över alla kulturgränser.
Sten Högberg

Utomrättsliga avrättningar

I tisdagens SvD (9/2 -16) blev jag påmind om begreppet utomrättsliga avrättningar i en artikel om en hårdför poliskår i Sydostasien. I sina rapporter hade de en beteckning för sådana dödsfall bland många oppositionella politiker. ”Dödad i korseld” var beteckningen, och med det menar man att någon träffats av en förlupen kula från okänt vapen vars användare inte går att identifiera. Så kan nog även vår egen polis hittat vägar att skydda någon polis som ”råkat” döda någon utanför reglementet. Jag har svårt att tänka mig att det finns någon poliskår i världens alla länder där vapen ingår i uniformen, som inte kunnat väja undan för sitt eget rättssystems interna granskning.

Med detta som utgångspunkt kan jag inte upphöra att grubbla över svenska oppositionspolitikers öppet aggressiva ordval, sekunderade av borgerlig massmedia, när man kastade en sky av anklagelser mot vår utrikesminister Margot Wallström då hon för en tid sedan offentligt gav stöd åt FN:s utredning om bl.a. utomrättsliga avrättningar i Israel-Palestinakonflikten. Hon fick reda på att hon gjort bort sig och förstört relationen till Israel, att hon var körd som utrikesminister och borde avgå m m.

Jag måste erkänna att jag inte förstod någonting av den kritiken. Även Sydsvenskan deltog i kören av röster som skämdes över att Sverige betedde sig så oborstat – trots att man själv minst två gånger producerat och publicerat rapporter från attacker mot israeler i Israel och på Västbanken där gärningsmän och gärningskvinnor identifierade som palestinier dödats på plats, och där t o m den knapphändiga beskrivning som ges av händelsen väcker förundran och frågor. I något fall har skribenten till och med gjort ett eget frågetecken på ett försiktigt vis varför man dödat någon som redan var avväpnad. Det finns berättelser i israeliska tidningar som antyder och ställer obesvarade frågor, och det finns självklart mängder av berättelser på Västbanken om hur det kan gå till, men sådant kan man inte prata om offentligt om man inte själv vill riskera livet.

Det finns berättelser bland våra Följeslagare* om hur en grupp polissoldater på Västbanken i en kontroll stoppar en bil med en ensam ung tjej vid ratten, riktar sina uzis mot henne och tvingar ut henne ur bilen, hur någon kastar en kniv på marken framför henne och tvingar flickan som darrar av skräck att plocka upp kniven. Därefter tar de bilder på henne och filmar. Hur fortsättning av historien löper berättar jag inte. Ur en sådan situation kan polis och militär gå utan reprimand oavsett om de skjuter eller syr in henne, då de har tillräckliga bevis för en terrorattack mot polis. Polisrapporten kommer inte att ifrågasättas och granskas närmare eftersom det är på Västbanken och det handlar om en palestinier. Det stämmer så väl in i den offentliga berättelsen om palestinier även om fredsivrande israeler ropar i pressen.

Någon av våra skribenter har undrat över vilken utbildning israelisk polis har som inte kan avväpna och fängsla en person och tvinga fram en rättslig prövning, vilket de flesta europeiska poliskårer gör, utan att ständigt skjuta ihjäl den som under en rättegång skulle kunna berätta om hur det kom sig att man t ex körde på en israel som gick över gatan eller stod på trottoaren.

Någon kanske vill försvara israelisk polis genom att lyfta fram den ständiga rädslan för självmordsbombare – att de kan ha ett bombbälte eller att bilen är en bomb. Visst, det är ett bra argument, men det betyder i så fall att polisledningen har stöd av regering och ministerium i metoden att döda först och utreda sen. Nu är det ju så att den våldsvåg vi sett från palestinsk sida gentemot israeler inte är en våg av bomber utan en våg av bilattacker och knivattacker. Självmordsattacker är det uppenbarligen eftersom de tycks veta att de inte kommer levande därifrån. Polisen borde inte ha högsta beredskap för bomber om de inte beordrats uppifrån att ha det.

Vad är det som gör att Israel inte vill ha in dessa brottslingar i rättssystemet – är det risken att för mycket kommer att avslöjas kring de metoder ockupationstrupperna använder för att trakassera befolkningen? Det är ju många palestinier som fängslas utan rättegång.

Att palestinier dödar israeler är brottsligt och kontraproduktivt för palestiniernas sak även om det är utslag av hämnd för att en israel har dödat någon familjemedlem. Men när en palestinsk myndighet skickar någon att döda en bestämd israel som har brutit mot palestinsk lag då är det utomrättslig avrättning på samma sätt som när Israel inte gör rättssak av när en polis dödar en gärningsman utan att vara under överhängande hot.

När Margot Wallström påpekar att det är viktigt att utreda de situationer som är uppenbara på bägge sidor – tillåter sig den svenska oppositionen att göra inrikespolitik av det och tolkar hennes uttalande utifrån hur de själva associerar – att det är Israel hon anklagar – när det är ett framväxande hot mot demokratin hon sätter fingret på. Margot Wallström gjorde rätt. Netanyahus tandagnisslan är bevis nog.
Skärp er!!

Sten Högberg

*Ecumenical Accompanimet Programme in Palestine and Israel, EAPPI http://foljeslagarprogrammet.se/om-foljeslagarprogrammet/historik/

Helande tröst

”Vi människor är blott bristfälliga, okunniga, ibland hyggliga men ofta grymma. ..//..
Slumpen, smutsen, djävulskheten och falskheten, allt detta finns i världen. Men de rättfärdigar inte uppgivelsen…/… Att våga se världens tomhet och ändå sträva vidare. Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.”

Medvetenheten, insikten om sig själv, om världen omkring är uthärdlig endast korta stunder. Om ens det. Flyktingar dör i sådan mängd över Medelhavet att man vänjer sig vid nyheterna. Som notiser bara. De knappt mer än noteras där inne. En del agerar, gör gott. Öppnar hem, ger av sin tid. Många av oss skänker, ger bidrag. För att vi vill, för att döva samvetet. Andra förhärdas, söker argument för att stänga gränsen, stänga hjärtat. För att slippa den egna dubbelheten.
Egentligen är det samma sak.

Är detta försök att hålla sinnet i balans, att hitta argument för att rättfärdiga sina handlingar? ”Världen som ett dårhus utan övergripande tanke, utan syfte där riter och regler vi skapar är till för att dölja verkligheten”? Det egna hjärtats mörker.

Flykten från friheten, från det outhärdliga ansvaret. Från att se in i sig själv, se klart. Från att se varandra, svara an.

Flykten till Historien, ett Folkhem, ett etniskt folks renhet, natur eller sanna identitet. ”Akta dig särskilt noga för dem som anser sig vara utvalda och rena”. Eller flykten till Framtiden, den enda vägen där penningen är ledstjärna.

Att inte frestas till att tillskriva Meningen, inte Gud, Historien, vår Natur.
Men det rättfärdigar inte uppgivelsen…
Är det bara en dåraktig tanke? Eller är det en imperativ röst i djupet av människan, en röst i kontakt med hennes sanna väsen, det som är rätt och sant? En spröd och skör tråd till varats ursprung?
”Att söka den skörhet som är styrka, söka den självständighet som ser andra, att söka den djupgående förmåga till gemenskap, som bara kan finnas i den, som vågar vistas nära sig själv.”

Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.

”Kära vänner i ljus och mörker, i växlande väster öster. Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst. // … i högerns paradmarscher uppåt – och det är socialismens väg ner, i slocknande vintrar och vårar, i kommande sommar och höst…// …Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst.”
(Tankar inspirerade av, och med citat ur, Kjell Westös roman Där vi en gång gått om tiden runt och efter inbördeskriget i Finland 1918 samt lite från Lars Winnerbäcks Min helande tröst).

 

Anders Wesslund

 

Efter att dessa tankar tänktes och skrevs ner i slutet av januari –16, läser jag idag, 5 februari, Maria-Pia Boëthius skarpa ledare (Att kommunicera med sju procent av folket) i ETC och, och tänker, det är allvar nu. http://www.etc.se/inrikes/missa-inte-nyhetsmagasinet-etc-helg (Den kan läsas om en vecka av icke-prenumeranter, tror jag. Relaterad artikel: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1650 Gatupatruller skapar rädsla på finska gator.)