Helande tröst

”Vi människor är blott bristfälliga, okunniga, ibland hyggliga men ofta grymma. ..//..
Slumpen, smutsen, djävulskheten och falskheten, allt detta finns i världen. Men de rättfärdigar inte uppgivelsen…/… Att våga se världens tomhet och ändå sträva vidare. Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.”

Medvetenheten, insikten om sig själv, om världen omkring är uthärdlig endast korta stunder. Om ens det. Flyktingar dör i sådan mängd över Medelhavet att man vänjer sig vid nyheterna. Som notiser bara. De knappt mer än noteras där inne. En del agerar, gör gott. Öppnar hem, ger av sin tid. Många av oss skänker, ger bidrag. För att vi vill, för att döva samvetet. Andra förhärdas, söker argument för att stänga gränsen, stänga hjärtat. För att slippa den egna dubbelheten.
Egentligen är det samma sak.

Är detta försök att hålla sinnet i balans, att hitta argument för att rättfärdiga sina handlingar? ”Världen som ett dårhus utan övergripande tanke, utan syfte där riter och regler vi skapar är till för att dölja verkligheten”? Det egna hjärtats mörker.

Flykten från friheten, från det outhärdliga ansvaret. Från att se in i sig själv, se klart. Från att se varandra, svara an.

Flykten till Historien, ett Folkhem, ett etniskt folks renhet, natur eller sanna identitet. ”Akta dig särskilt noga för dem som anser sig vara utvalda och rena”. Eller flykten till Framtiden, den enda vägen där penningen är ledstjärna.

Att inte frestas till att tillskriva Meningen, inte Gud, Historien, vår Natur.
Men det rättfärdigar inte uppgivelsen…
Är det bara en dåraktig tanke? Eller är det en imperativ röst i djupet av människan, en röst i kontakt med hennes sanna väsen, det som är rätt och sant? En spröd och skör tråd till varats ursprung?
”Att söka den skörhet som är styrka, söka den självständighet som ser andra, att söka den djupgående förmåga till gemenskap, som bara kan finnas i den, som vågar vistas nära sig själv.”

Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.

”Kära vänner i ljus och mörker, i växlande väster öster. Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst. // … i högerns paradmarscher uppåt – och det är socialismens väg ner, i slocknande vintrar och vårar, i kommande sommar och höst…// …Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst.”
(Tankar inspirerade av, och med citat ur, Kjell Westös roman Där vi en gång gått om tiden runt och efter inbördeskriget i Finland 1918 samt lite från Lars Winnerbäcks Min helande tröst).

 

Anders Wesslund

 

Efter att dessa tankar tänktes och skrevs ner i slutet av januari –16, läser jag idag, 5 februari, Maria-Pia Boëthius skarpa ledare (Att kommunicera med sju procent av folket) i ETC och, och tänker, det är allvar nu. http://www.etc.se/inrikes/missa-inte-nyhetsmagasinet-etc-helg (Den kan läsas om en vecka av icke-prenumeranter, tror jag. Relaterad artikel: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1650 Gatupatruller skapar rädsla på finska gator.)

 

 

Annonser

One Response to Helande tröst

  1. Urban Wetterroth skriver:

    Läsvärda tankar som får lite utblick med citaten av Westö utifrån det finska folkets erfarenheter och historia. Jag kan också se tecken på uppgivenhet, rädsla och ibland förhärdelse i vår tid och vårt samhälle. Varför några väljer asocialitet och kanske våld är svårt att fördra, men det gemensamma samhället vi alla utgör har som uppgift att i olika forum lära sig om orsaker och vägar att möta både individer och grupper på väg bort från humanitet. Det är en övertygelse hämtat ur mitt sammanhang i kyrka och filosofi, och den finns i olika sammanhang och har olika uttryck för andra, men i allt finns de stora mänskliga frågorna. Idag ser jag både en förenkling från en modern höger om man vill etikettera så, eller om den kanske finns bland alla som faller tillbaka i konservatism och isolationism, även mer vänsterut, och det tar sig uttryck i krav på hårdare straff som enkom lösning på samhällsproblem, eller resulterar i svårigheter att föra dialog och hitta konstruktiva förslag och reformer, men samtidigt, och därför vill jag skriva det i samma mening för att nyansera, finns ett rätt stort engagemang med både hjärta och tanke hos enskilda och föreningar, byalag och nya och äldre folkrörelser, även i partier om än de behöver höras mer där. Både tidningarna DN och SvD, och säkert fler media, har på artikelplats skildrat konkreta projekt att integrera nya medborgare komna på flykt eller på utbyte, och försöka ge ny tilltro i det lokala samhället, i dialog med det internationella alla är beroende av. USA som i sitt samhälle och internationella uppdrag har ojämlikhet och många svårigheter och moraliska vägval liksom vi att brottas med visar i dagarna också vad en kämpande demokrati kan innebära, och jag kan iaf hos de demokratiska presidentkandidaterna ana en linje från det mångfasetterade kulturlivet och människor i både stad och byar som går på möten, talar med grannar och håller uppe gästfriheten. Jag vet också att även senaten i Washington självständigt synar t.ex attackerna med drönare och bjuder in representanter för civilt motstånd från Mellanöstern, och att företagare tar initiativ till fonder för socialt och medicinskt arbete – dessa som av en del lite slarvigt kallas för etablissemanget.

    Urban Wetterroth
    lärare, lokalt aktiv
    Stockholm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: