Helande tröst

05 februari 2016

”Vi människor är blott bristfälliga, okunniga, ibland hyggliga men ofta grymma. ..//..
Slumpen, smutsen, djävulskheten och falskheten, allt detta finns i världen. Men de rättfärdigar inte uppgivelsen…/… Att våga se världens tomhet och ändå sträva vidare. Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.”

Medvetenheten, insikten om sig själv, om världen omkring är uthärdlig endast korta stunder. Om ens det. Flyktingar dör i sådan mängd över Medelhavet att man vänjer sig vid nyheterna. Som notiser bara. De knappt mer än noteras där inne. En del agerar, gör gott. Öppnar hem, ger av sin tid. Många av oss skänker, ger bidrag. För att vi vill, för att döva samvetet. Andra förhärdas, söker argument för att stänga gränsen, stänga hjärtat. För att slippa den egna dubbelheten.
Egentligen är det samma sak.

Är detta försök att hålla sinnet i balans, att hitta argument för att rättfärdiga sina handlingar? ”Världen som ett dårhus utan övergripande tanke, utan syfte där riter och regler vi skapar är till för att dölja verkligheten”? Det egna hjärtats mörker.

Flykten från friheten, från det outhärdliga ansvaret. Från att se in i sig själv, se klart. Från att se varandra, svara an.

Flykten till Historien, ett Folkhem, ett etniskt folks renhet, natur eller sanna identitet. ”Akta dig särskilt noga för dem som anser sig vara utvalda och rena”. Eller flykten till Framtiden, den enda vägen där penningen är ledstjärna.

Att inte frestas till att tillskriva Meningen, inte Gud, Historien, vår Natur.
Men det rättfärdigar inte uppgivelsen…
Är det bara en dåraktig tanke? Eller är det en imperativ röst i djupet av människan, en röst i kontakt med hennes sanna väsen, det som är rätt och sant? En spröd och skör tråd till varats ursprung?
”Att söka den skörhet som är styrka, söka den självständighet som ser andra, att söka den djupgående förmåga till gemenskap, som bara kan finnas i den, som vågar vistas nära sig själv.”

Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.

”Kära vänner i ljus och mörker, i växlande väster öster. Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst. // … i högerns paradmarscher uppåt – och det är socialismens väg ner, i slocknande vintrar och vårar, i kommande sommar och höst…// …Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst.”
(Tankar inspirerade av, och med citat ur, Kjell Westös roman Där vi en gång gått om tiden runt och efter inbördeskriget i Finland 1918 samt lite från Lars Winnerbäcks Min helande tröst).

 

Anders Wesslund

 

Efter att dessa tankar tänktes och skrevs ner i slutet av januari –16, läser jag idag, 5 februari, Maria-Pia Boëthius skarpa ledare (Att kommunicera med sju procent av folket) i ETC och, och tänker, det är allvar nu. http://www.etc.se/inrikes/missa-inte-nyhetsmagasinet-etc-helg (Den kan läsas om en vecka av icke-prenumeranter, tror jag. Relaterad artikel: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1650 Gatupatruller skapar rädsla på finska gator.)

 

 


Klyftor och kluvenhet

26 april 2013

Tonåringar jag träffar är väl medveten om hur våra kläder är uppsydda av unga tjejer under vidriga villkor, instängda i dödsfällorna till fabriker i Asien. Deras kläder, mina kläder. Våra blickar möts. Deras rymmer frågor, frågor till mig som representant för den vuxenvärld som snart är deras. Ansvarig.

I radion hör jag Lotten Kollins och Daniel Öhmans reportage om hur den norske redaren och chefsåklagaren båda viker undan den moraliska frågan om ansvaret för dödskottet mot fiskaren i Jemen. Nord mot Syd, våra rikedomar mot fattiga mindre värda människors liv i Tredje världen. Sonen och jag går igenom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inför dagens SO-prov. Dubbla bokföringar.

Jag har fått min gamla kyrkas tidning vid ett par tillfällen på senare tid. Folkrörelsefromhet i senmodern tid och jag känner mig främmande. Kluvenheten går genom mig. Så välbekant, så långt borta, inte bara från mig utan större delen av människors villkor i Sverige idag. Det går inte att komma ifrån, trots att jag har stor respekt för så mycket gott arbete som görs i denna gamla frikyrka, att det är en småborgerlig värld som träder fram. Den berör aldrig grundkonflikterna i vårt eget samhälle. Att vilja undvika konflikten är att vara borgerlig.

Att erkänna konflkterna är att vara kluven. Jag känner igen den. Kluvenheten igenom mig själv tillhörande den medelklass som privat får det bättre, som offentliganställd stressas sönder. På radion beskriver de offentliganställda inom Kommunal som är på lägre pinnhåll än jag; tretton timmars arbetsdag på delade turer, med arbetsgivare (kommuner) som liknar råa kapitalister med ”just-in-time”-filosofi mot sin personal. (Mitt landsting använder ”Lean production”). Till och med DN, med Maciej Zarembas goda reportage om New Public Management-filosofin, börjar vända sig emot eller åtminstone uppmärksamma de marknadsliberala idéernas konsekvenser.

– Det finns ingen tid längre för lite omsorg och värme med brukarna, det blir allt kallare därute i verksamheterna, säger den fackliga företrädaren i radion.

Idag framträder också statsminister Fredrik Reinfeldt med anledning av att Djurgårdens tränare och ordförande avgår efter hot från supporters, som tillhör firmor som finns runt lagidrotterna. Han talar bra. Vi har passerat en gräns i Sverige idag, nu måste vi stå upp, stå emot, menar Reinfeldt och vänder sig till oss alla som vill ha ett öppet, demokratiskt och rättssäkert samhälle. Samtalet pågår i Studio ett. Björn Eriksson, förre polischefen, utredaren talar om att demokratiskt återta våra föreningar. Journalisten Simon Banks sätter rätt ord på fenomenet som ska bekämpas; fascistoida krafter. Det handlar om den fascism som finns i Sverige och Europa idag.

Tecknen har varit tydliga en längre tid. Klyftorna mellan nord och syd, nu inom våra nationer och kluvenheten inom oss som individer. Det hänger ihop. Om jag skulle hålla tal 1 maj skulle jag försöka beröra detta; hur det hänger ihop. Och jag skulle vilja vädja till en medelklass att våga se vår kluvenhet och visa på ett val (så som han en gång valde, den som kyrkorna säger sig bekänna.)Välja perspektiv – och att vädja att tillsammans försöka handla därefter.

Anders Wesslund