Traditionell och strukturell rasism och dess motkrafter

27 februari 2016

Bland mina vänner på Facebook har jag också vänner som är mina teologiska kontrahenter och som bjuder upp till batalj ibland. Det är viktigt med en tagg i köttet som hindrar en att somna. Nu senast fick jag en länk från Anette Öhlin till en Avpixlat-krönika signerad Björn Norström. Den rasistiska texten gick ut på att man måste tala öppet om den ”strukturella rasismen” hos det arabiska folket, som jämförs med det i det närmaste antirasistiska svenska folket och de inte alls lika rasistiska folken i Västvärlden. Texten är som en godisskål för Sverigedemokrater och Nationalsocialister.

För mig känns det både komiskt och oroande att en skribent kan klyva sin personlighet så att man utan att blinka skickar en kanonad av historiskt erkända fakta om strukturell rasism som en anklagelse mot ett helt ospecificerat folkslag som kallas araber och samtidigt tonar ner eller helt suddar ut alla fakta om motsvarande rasism inom alla andra folk inklusive Europa, Västerlandet och Sverige – och som inte tycks se att det är ett rasistiskt uttalande. Det mest oroande är att så många köper detta betraktelsesätt som naturligt eller verklighetsförankrat. Hur var det nu Karl-Bertil Jonssons pappa uttryckte sig..?

Det som provocerar mig mest är att denna faktaspäckade smörja används för att varna för att varje invandrande ”arabisk” (osagt om det menas arabisktalande, etnisk arab, kulturell arab eller religiös arab – läs muslim) flykting är bärare av denna ”strukturella rasism” och potentiell införare av detta i Sverige. Eftersom jag börjar bli känd som försvarare av religiös mångfald i Malmö och särskilt anklagad för att vara islamälskare så tar jag på mig uppgiften att försöka klara ut – att religiös mångfald och hög tolerans för människor med andra världsbilder än vår egen – är enda vägen att mota bort en växande rasism i det svenska samhället. Jag skriver växande för att det alltid har funnits rasism i Sverige och den är både traditionell och strukturell. Den rasism som ovedersägligt bör följa med flyktingströmmar är inte strukturell utan traditionsbunden. Sådan rasism tar generationer att få bort så länge inte Sverige vänder sin antirasistiska sida mot våra flyktingar. Istället blir det allt tydligare att vårt land vänder sin rasistiska sida till, dels genom vår befolknings traditionella rasism på gatorna och i sociala medier, dels genom de politiska församlingar som raggar väljargrupper och som använder sig av strukturell rasism; lagar och regler som alla myndigheter är skyldiga att följa och som ger signaler åt alla ovälkomna flyktingar och migranter – kom inte hit. Sådana regler kan tillämpas ”rationellt” utan att någon behöver uttala sig rasistiskt eller nedvärderande. Något som ”jag är inte rasist men..” älskar.

Vårt senaste parti gör allt för att få bygga in fler rasistiskt orienterade lagar och regler än vi redan har.
Jag är personligen aktiv i religionsdialoggruppen Tro & Tolerans i Malmö, där vi varje månad delar personliga tankar och erfarenheter kring egna och andras trosföreställningar. Många utanför dessa kretsar har svårt att använda ordet Tolerans eftersom man ser de intoleranta sandkornen i de andras trosföreställningar och framför allt deras urkunder. Men Tolerans handlar inte om föreställningar, dogmer och urkunder. Tolerans handlar om människor som har olika föreställningar och knyter dem till traditioner och urkunder. Det där med att kunna skilja på sak och person är inte lätt om man är rasist för det ingår i konceptet att bygga samman allt grus man ser i en kultur med den människa som växt upp iden. Genom att erkänna en människas fulla värdighet kan du skapa den respekt som behövs för att kunna identifiera och ifrågasätta gruset hos den andre och ge hen rätten att visa på bjälken hos mig, som jag aldrig lagt märke till eftersom det är en del av min kultur och tradition.

I inflödet av flyktingar finns de mänskliga resurser och den antirasism som kan hjälpa till att rensa bort den traditionella rasism som flödar in och som redan är väletablerad i vår egen kultur – och att få hjälp att identifiera och rensa bort den strukturella rasism som byggts in i våra lagar och politiska och ekonomiska system. Kristen tro och efterföljelse av Jesusbudet: ”du ska älska din fiende”, är extremt antirasistisk, medan kristen fundamentalism och bokstavstro riskerar att sudda ut kärleksbudet och göra en hel kyrka rasistisk i sin strävan att bekämpa vad man tycker sig se som avgudadyrkan. Andebedömningens gåva behövs mer än någonsin underifrån i församlingarna – inte bara som kristna ledares verktyg att hålla undan från sanna kritiker av maktutövning.

Som kristna har vi ett missionsuppdrag att bygga broar av förtroende så att människor i förtvivlans utmarker börjar längta efter att söka sig närmare. Det är så goda andliga kulturer växer på ett konstruktivt sätt och ger förutsättningar för ett hållbart samhällsbyggande över alla kulturgränser.
Sten Högberg


Att kritisera Koranen är inte religionskritik

15 december 2015

Björn Ulvaeus tar i Expressen 13/12 upp frågan varför man inte får kritisera Koranen när kritik av ismer är så viktigt för att skapa tvivel på falska tankekonstruktioner och därmed ödmjukhet inför det mänskliga samspelet. Min första känsla är att Ulvaeus inte gillar att han får mothugg när han presenterar sina egna ”sanningar”. Min andra tanke är mer sympatisk när den fokuserar på hans positionering någonstans emellan de som vet att Gud finns och de som vet att Gud inte finns. Den sker när han berättar om biskopen av Canterburys bekännelse ”att han tvivlar ibland.” Ulvaeus erkänner att han känner medkänsla med Justin Welby. Det är denna känsla av tvivel som jag tolkat som nyckeln till hans debattinlägg. Med det som sympatisk tolkningsnyckel vill jag ge följande kritiska kommentarer.

1. Biskopens bekännelse om tvivel är ingen revolutionerande sak. Det är istället uttryck för autentisk kristen tro. Det är bara sällsynt att ledare för stora kyrkor vågar uttrycka det i det moderna tidevarv som dominerar vårt tänkande. Det finns ingen hållbar tro som inte bär på tvivel – känslan av tvivel är en viktig del i fördjupning av tro. Tro som Vetande finns inte om man har anledning att tvivla på det – däremot är tvivel i form av ett kritiskt förhållningssätt en viktig ingrediens i arbetet fram mot vetande inom de vetenskapliga disciplinerna. I det moderna är det vetandet som står högst i kurs medan tro och tvivel eller osäkerhet förhånas eller degraderas. Det förleder många människor i vår tid att övertolka tro till absolut vetande – ett farligt gift i religiösa sammanhang. Religionskritik är att sätta tummen på sådan övertolkning. Men eftersom vår moderna tidsanda förhärligar makt som bygger på absolut vetande så är fundamentalism och bokstavstro en stark lockelse oavsett religion eller filosofiska och politiska ismer.

2. Då jag vet att Ulvaeus är mer intresserad av att tvivla på kristendom och islam än av ateism och kapitalism eller en rad andra ismer som jag sällan läser Ulvaeustexter om, återgår jag till kritiken av de religiösa urkunderna. Jag vill påstå att kritik av Koranen eller Bibeln eller andra religiösa urkunder inte är religionskritik. Det är mest en kritik av den egna tolkningen av nämnda urkund. Om man ska göra det offentligt krävs att man utgår från att den egna tolkningen är sann, vilket man lätt stärks i om många står bakom och hurrar. Det är samtidigt en kritik av de religiösa grupper som tolkar sin urkund på samma sätt som kritikern. Problemet med Ulvaeus text är formuleringen ”kritisera Koranen”. Det är stor skillnad på religionen och den urkund den bygger på, lika stor om inte större skillnad än den vetenskap som bygger på Einsteins teorier och på den text där han skrivit ner sin teori. Det är stor skillnad att kritisera att författaren skrev det han (oftast en han) skrev och att kritisera tankebyggnaden som efterföljarna gjorde. Det är tankebyggnaderna – för de är otaliga – som ska kritiseras och ifrågasättas – framförallt när de leder till terrorism, våld och förtryck.
När Ulvaeus försäkrar att det är Koranen och inte de troende han kritiserar så väjer han för det centrala i all religionskritik, att det handlar om den troende människans tankebygge och tolkning och inte om urkunden i sig. Den existerar och ska hanteras genom historisk kritisk tolkning.
3. Terrorism är ett militärt taktiskt psykologiskt vapen för destabilisering som upprorsarméer eller nationella arméer använder sig av när man planerar att på sikt skaffa sig kontroll över ett territorium. Det är ingen religiös företeelse. Det har funnits i alla tider och varit ett av Västvärldens främsta vapen när man koloniserade världen från 1500-talet och framåt. I vår moderna tid har det mest effektivt använts av kommunister, nazister, fascister och nationalister som velat utöka ”Lebensraum” för den egna stam-identiteten. En del av dessa, t.ex. Nordirland och Serbien i nära tid och rum samt Ryssland, Turkiet och flera politiska och nationalistiska stambildningar i Mellanöstern, har använt sin religion och omtolkat den till snäv nationalism som befrämjar våldsanvändning.

4. Den bästa religionskritiken är ställningstagandet mot våldsförhärligande fundamentalistiska och bokstavstroende uttolkningar av religion genom att stödja och bygga ut och ge makt åt de tolkningar av religiösa urkunder som befordrar fred, försoning och samförstånd över gränserna mellan nationer, kulturer och religioner.

 

Sten Högberg


Det sekulära – egen och andras rätt till sina auktoriteter

22 mars 2015

Varför är ett sekulärt samhälle ett demokratiskt samhälle?
Ett sådant samhälle innebär frihet till religion, men även rätten till frihet från religion, är ett vanligt påstående.

Jag växte upp i en sträng religiös miljö med bönemöten och många förbud, fundamentalistisk bokstavstro, som det tog lång tid att bli fri ifrån. När jag senare bildade mig en politisk uppfattning och började rösta hade jag med mig en uppfattning om det jämlika samhället, en gudsrikesvision med paulinska rötter, ett rike där alla är ett oberoende av nationalitetskultur, klass eller kön. Men jag lärde mig handgripligt att mina politiska preferenser och idéer mötte andra idéer och visioner om samhället med andra rötter än mina paulinska. Och att demokrati innebar majoritetsbeslut, argumentation, ibland förhandlingar och kompromisser. Alla har inte växt upp med predikningar och Bibeln. I demokratin finns ingen högre auktoritet än röstutslaget. Och att i en politisk konflikt hävda det som Paulus sagt eller vilka intressen storkapitalet har förutsätter en uppfattning om en överordnad gemensam auktoritet, som många inte delar och upplever som nonsens.

Denna insikt om den överordnade auktoriteten väcker en del frågor. Är demokratin en sådan? Att demokratin skall vara sekulär? För länge sedan ingick jag i en kyrklig samtalsgrupp, sammansatt av gammalkyrkliga och mer nutidsinriktade kyrkmänniskor. I min grupp fanns både laestadianer och kvinnliga präster, så konfliktlinjen var given från början. Argumentationen om allas lika värde och jämlikhet mellan könen gick inte hem hos tornedalingarna. ”Ingen skall komma från Sverje och tala om för oss hur vi ska tro och tolka Bibeln”, sa de. Jag tänkte på det när Arabförbundet skickade hem Margot Wallström med motiveringar om att Sharialagar med rötter i Koranen värnar om människovärdet.

Min uppfattning är att det sekulära innebär en rätt för alla att välja sin egen auktoritet och till följd därav de politiska beslut man tycker bäst stämmer med sin vision. Men att i demokratin skall besluten granskas i sin egen rätt, där den ideologiska bakgrunden bör debatteras i andra sammanhang, kanske i kyrkan, kanske, men där är jag osäker. Som kyrkopolitiker valde jag att anta en kyrkopolitisk identitet. Mina ideal om jämlikhet, allas lika värde, rättssäkerhet och begränsning av kapitalets makt borde även gälla i kyrkan. En nylig insändare i Kyrkans tidning från en teologisk doktorand ville ha en teologisk motivering till att i grunden sekulära partier ställde upp i kyrkovalen. Gärna ett Jesusord som gav auktoritet åt de politiska partierna i kyrkan. Jag kände igen min barndoms fundamentalism och bokstavstro.

Erik Lundgren


Essentiell sanning och relationell sanning

04 november 2014

Lars Söderholm och Anders Wesslund har i de två senaste texterna i denna blogg tagit upp intressanta aspekter av det moderna och sökt identifiera den förlust som uppstått i övergången från förmodernt till modernt tänkande. En förlust av medkänsla nämndes bl.a. som ett exempel på något gott som får svårare att hävda sig i det rationella och logiskt intellektuella ideal som det moderna erbjuder, inspirerat av vetenskapens landvinningar. Jag tror det är viktigt att identifiera förlusterna i ett paradigmskifte för att kunna förstå varför det blir så – om det är en förlust man måste ta eller om det är en försnävning av det moderna tänkandets möjligheter som åstadkommer förlusterna. Jag misstänker det senare. Det finns starka fundamentalistiska drag i den moderna traditionen som jag tror är lika farliga som religiös fundamentalism, som jag med Karen Armstrong, ser som en osund sammansmältning av förmodernt och modernt tänkande.

Jag var på retreat i helgen och fick alldeles i slutet av retreaten en bok i min hand. Det var en missiologisk rapport från Svenska Institutet för Missionsforskning: Religionsteologi och Religionsmöten, Missio nr. 23. Det var en sammanställning av texter från olika delar av världen och en av redaktörerna var Carl Sundberg som jag känner som pastor i Equmeniakyrkan i Halmstad. Den andre redaktören var en norsk professor Aasulv Lande. Denne norrman gav en inledande översikt kring läget för religionsdialogen i världen och framför allt i vilka typer av dialoger den kristna västerländska kyrkan står i. Ett av de fält han identifierade var dialogen med det sekulära moderna och postmoderna västerländska samhället. Han lyfte fram sanningsbegreppet som ett generativt tema. Det moderna tänkandet som följer av de västerländska vetenskapliga upptäckterna menar han i huvudsak rör sig med ett essentiellt sanningsbegrepp, vilket inspirerar allt annat tänkande i den moderna kulturen. Det skapar gärna en begränsning i mötet med andra kulturer än den västerländska. Jag diskuterar här nedan temat utan hänvisning till Aasulv Landes text, men utifrån mina egna erfarenheter. Jag skulle vilja omformulera essentiell sanning till följande sats: All sanning måste kunna härledas till något faktiskt, tydligt, påtagbart.

De flesta människor med rötter i västerländsk kultur i dag säger ja till en sådan sats. Till och med djupt religiösa människor säger ja till det utan att tänka på att t.ex. sanningen om Guds kärlek som för många upplevs som kärnan i en kristen människas tro, inte faller under begreppet essentiell sanning. Därmed uppstår en inre konflikt hos en modern människa som antingen är öppen och sårig eller dold och gömd i det omedvetna. En medveten modern tänkare låter en sådan konflikt vara öppen och sårig. Men många religiösa är idag traditionsmoderna. Man är modern för att alla andra är det men lever ändå med förmoderna tankemodeller. En del förvandlar sina icke essentiella sanningar till sådana genom att hävda formella auktoriteter som grund. Bibeln likställs med en vetenskaplig rapport ur auktoritetssynpunkt. Då går det att hävda absoluta sanningar – som jämställda med essentiella sanningar, vilket skapar konflikt i den moderna kulturen mellan religiösa och sekulära men också mellan religiösa som förhåller sig öppna och såriga och dem som inte vill erkänna sårigheten utan vill hävda sanningen som absolut. Det är en sak om man ställer sig utanför det moderna men en annan sak om man samtidigt lever i och erkänner det moderna. Många sekulära lever också i denna dubbelhet.

Aasulv Lande lyfter också fram det han kallar en relationell sanning. Ett begrepp som blivit användbart i de religionsdialoger som pågår med österländska religioner bland annat. Det öppnar för ett sanningsbegrepp med vidare kontext som tydligt kan erkänna relationella erfarenheter som sanningar. Religionerna kan beskrivas som olika språk för relationer mellan människor och det som står över människan, naturen, kosmos, Gud. Även den moderna människan kan erkänna att en relation är verklig på ett annat plan än det essentiella. Men om det är den essentiella sanningen som gäller så blir allt annat ovidkommande i slutändan. Den essentiella sanningen kring relationer finns i vad en relation skapar för faktiska konsekvenser i handlingar och historia. Den relationella sanningen handlar om det osynliga fältet mellan de noder som har relation. Den kan ha olika kvalitet som får olika utslag i praktiken. Att erkänna de relationella sanningarna har religionerna olika språk för. Det är språk som kan härbärgera begrepp som medkänsla, kärlek, hat, tillit o.s.v. Jag är övertygad om att möjligheten finns att hantera relationella sanningar inom det moderna tänkandet, men det underordnas lätt i en alltför snäv fundamentalistisk modernitet.

Sten Högberg


Adam, Eva och naveln

02 februari 2014

– Hade Adam & Eva inga navlar då eller? Just thinking!
– Jo, det var genom naveln Gud tog ut Adams revben och förde in i Eva. Den första titthålskirurgin. 🙂 trot den som vill.
– Så kan de ha vart jaa

Ett litet smakprov på en kort twitterdialog med djup bäring på fundamentalism och bokstavstro kring bibelns skapelseberättelser. Då tänker jag mig inte att killen som ställde första frågan är en representant för bokstavstro eller fundamentalism, men hans lite naiva fråga speglar en omvärld som är laddad med bokstavstrogna tolkningar av skapelseberättelsen. Dels från kristna som fått lära sig från predikstolarna hur det ska tolkas men också från människor som tagit avstånd från religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet på grund av att de fått sig istoppat bokstavliga tolkningar av förståsigpåare med hög svansföring. Det skulle bli en katastrof om någon skulle få för sig att läsa min föregående mening bokstavligt. På samma sätt tror jag att skapelsen skälver till lite av oro när läser vi bibelns texter så.
Nu är ju denna lilla kluriga eller naiva fråga inte en fråga om text och bokstav. Något säger mig att mannen kanske inte ens har läst texten – men har ändå bekymmer med vad som sägs om den. Han har koll på berättelsen huvudmönster men kanske inte dess detaljer. Kanske han har hört den i skolan och där fått höra att kristna tror att Gud skapade Adam och Eva som de första människorna. Ett utmärkt tillfälle att i kompisgänget skratta åt tokerierna när man vet att jorden skapades genom Big Bang. Men någonstans genererar skapelseberättelsen ständigt nya frågor.
Jag tror inte någon berättelse om Adam och Eva någonsin tagit upp problemet med deras navlar. Däremot har målarna genom alla tider föreställt sig dem med navel. Bibeltexten säger inget om navlar, men att en av sönerna gifte sig hos ett annat folk. Det skulle vara intressant att veta om någon konstnär reflekterat över kollisionen mellan bilden och en bokstavlig texttolkning. Det kanske inte var någon kollision på 1300-talet eller 1600-talet. Kan det vara så att den bokstavstro som gör skapelseberättelsen till ett problem i vår tid är annorlunda än för 1000 år sedan. Varför? Det är ju inte så att människor i gammal tid när målningarna gjordes, var okunniga om att en navel var ett fysiskt bevis på att man fötts fram ur en kvinnas livmoder. Det tycks inte vara relevant, inte ens intressant. ”En människa ska ha en navel – annars är hon ingen människa”, tycks bildkonstnären resonera.
Dialogen ovan är i svaret på frågan en lek med ord eller en drift med problemet som frågan tar upp och en öppning till sagans föreställningsvärld med smajli och allt. En lek med bokstavlighetens möjligheter in absurdum. Nu är det svårt att i frågarens respons på svaret, se om han fångat in glimten i ögat, även om det var övertydligt. Det kan handla om att det här är allvarliga saker som man inte kan skämta med. Det kan handla om att det är ett nöjsamt svar i nivå med frågan. Det kan också handla om att han kunde konstatera att den som svarade på frågan var så vrickad som man kunde förvänta av en kristen, vilket därmed var bevisat.
Den här lilla förnöjsamma dialogen bekymrar mig inte så mycket som den intellektuella miljö där detta uppträder. Jag har varit i betydligt vassare dispyter med människor som betygar sin ateism men ändå nästan kräver av mig som kristen att tolka dessa texter bokstavligt. Annars är jag ju inte riktigt kristen. De kan använda samma argument som en fundamentalistiskt troende kristen som ser sig kallad i att övertyga mig om att jag inte är kristen för att jag inte bejakar just deras objektiva sanningar.
Ibland upplever jag att delar av kristenheten i vårt land och säkert också över världen riskerar att skapa en lekstuga med byggklossar av fundamentala satser där auktoritativa maktstrukturer strävar efter att ta marknadsandelar efter marknadsekonomin mönster. Jag ser risker för en degenerering av tron som hindrar en djupare vandring in mot kärlekens centrum. Jag ser en utbredning av en antireligiositet bland sekulära som vill använda sitt intellekt för att tänka med men som möter för få kristna företrädare som vill göra det samma.
Befria skapelseberättelsen från bokstavstrogen klåfingrighet. Låt berättelsens paradoxer få generera frågor och tolkningar utan gränser in mot livets kärna. Det är bara i vår inre spjälkningsprocess de kan ge näring åt en subjektiv livsförståelse under ständig förändring och omvandlas till energi.
Kärleksfull energi.

Sten Högberg