Utomrättsliga avrättningar

13 februari 2016

I tisdagens SvD (9/2 -16) blev jag påmind om begreppet utomrättsliga avrättningar i en artikel om en hårdför poliskår i Sydostasien. I sina rapporter hade de en beteckning för sådana dödsfall bland många oppositionella politiker. ”Dödad i korseld” var beteckningen, och med det menar man att någon träffats av en förlupen kula från okänt vapen vars användare inte går att identifiera. Så kan nog även vår egen polis hittat vägar att skydda någon polis som ”råkat” döda någon utanför reglementet. Jag har svårt att tänka mig att det finns någon poliskår i världens alla länder där vapen ingår i uniformen, som inte kunnat väja undan för sitt eget rättssystems interna granskning.

Med detta som utgångspunkt kan jag inte upphöra att grubbla över svenska oppositionspolitikers öppet aggressiva ordval, sekunderade av borgerlig massmedia, när man kastade en sky av anklagelser mot vår utrikesminister Margot Wallström då hon för en tid sedan offentligt gav stöd åt FN:s utredning om bl.a. utomrättsliga avrättningar i Israel-Palestinakonflikten. Hon fick reda på att hon gjort bort sig och förstört relationen till Israel, att hon var körd som utrikesminister och borde avgå m m.

Jag måste erkänna att jag inte förstod någonting av den kritiken. Även Sydsvenskan deltog i kören av röster som skämdes över att Sverige betedde sig så oborstat – trots att man själv minst två gånger producerat och publicerat rapporter från attacker mot israeler i Israel och på Västbanken där gärningsmän och gärningskvinnor identifierade som palestinier dödats på plats, och där t o m den knapphändiga beskrivning som ges av händelsen väcker förundran och frågor. I något fall har skribenten till och med gjort ett eget frågetecken på ett försiktigt vis varför man dödat någon som redan var avväpnad. Det finns berättelser i israeliska tidningar som antyder och ställer obesvarade frågor, och det finns självklart mängder av berättelser på Västbanken om hur det kan gå till, men sådant kan man inte prata om offentligt om man inte själv vill riskera livet.

Det finns berättelser bland våra Följeslagare* om hur en grupp polissoldater på Västbanken i en kontroll stoppar en bil med en ensam ung tjej vid ratten, riktar sina uzis mot henne och tvingar ut henne ur bilen, hur någon kastar en kniv på marken framför henne och tvingar flickan som darrar av skräck att plocka upp kniven. Därefter tar de bilder på henne och filmar. Hur fortsättning av historien löper berättar jag inte. Ur en sådan situation kan polis och militär gå utan reprimand oavsett om de skjuter eller syr in henne, då de har tillräckliga bevis för en terrorattack mot polis. Polisrapporten kommer inte att ifrågasättas och granskas närmare eftersom det är på Västbanken och det handlar om en palestinier. Det stämmer så väl in i den offentliga berättelsen om palestinier även om fredsivrande israeler ropar i pressen.

Någon av våra skribenter har undrat över vilken utbildning israelisk polis har som inte kan avväpna och fängsla en person och tvinga fram en rättslig prövning, vilket de flesta europeiska poliskårer gör, utan att ständigt skjuta ihjäl den som under en rättegång skulle kunna berätta om hur det kom sig att man t ex körde på en israel som gick över gatan eller stod på trottoaren.

Någon kanske vill försvara israelisk polis genom att lyfta fram den ständiga rädslan för självmordsbombare – att de kan ha ett bombbälte eller att bilen är en bomb. Visst, det är ett bra argument, men det betyder i så fall att polisledningen har stöd av regering och ministerium i metoden att döda först och utreda sen. Nu är det ju så att den våldsvåg vi sett från palestinsk sida gentemot israeler inte är en våg av bomber utan en våg av bilattacker och knivattacker. Självmordsattacker är det uppenbarligen eftersom de tycks veta att de inte kommer levande därifrån. Polisen borde inte ha högsta beredskap för bomber om de inte beordrats uppifrån att ha det.

Vad är det som gör att Israel inte vill ha in dessa brottslingar i rättssystemet – är det risken att för mycket kommer att avslöjas kring de metoder ockupationstrupperna använder för att trakassera befolkningen? Det är ju många palestinier som fängslas utan rättegång.

Att palestinier dödar israeler är brottsligt och kontraproduktivt för palestiniernas sak även om det är utslag av hämnd för att en israel har dödat någon familjemedlem. Men när en palestinsk myndighet skickar någon att döda en bestämd israel som har brutit mot palestinsk lag då är det utomrättslig avrättning på samma sätt som när Israel inte gör rättssak av när en polis dödar en gärningsman utan att vara under överhängande hot.

När Margot Wallström påpekar att det är viktigt att utreda de situationer som är uppenbara på bägge sidor – tillåter sig den svenska oppositionen att göra inrikespolitik av det och tolkar hennes uttalande utifrån hur de själva associerar – att det är Israel hon anklagar – när det är ett framväxande hot mot demokratin hon sätter fingret på. Margot Wallström gjorde rätt. Netanyahus tandagnisslan är bevis nog.
Skärp er!!

Sten Högberg

*Ecumenical Accompanimet Programme in Palestine and Israel, EAPPI http://foljeslagarprogrammet.se/om-foljeslagarprogrammet/historik/


The Promise

02 juni 2012

Under maj månad har Sveriges Television visat den brittiska Channel 4-produktionen The Promise om Israel-Palestinakonflikten och dess historiska bakgrund. Det är en dramatisering som spinner kring hur 18-åriga Erin reser från England till Israel för att bo med sin jämnåriga väninna, som har dubbelt medborgarskap (brittiskt/israeliskt), och som ska göra sin värnplikt. Dramats handling pendlar mellan åren efter 2:a världskriget och nutiden med dess spänningar och våld på båda sidor, hos israeler och palestinier, i Israel och i de ockuperade områden Västbanken och Gaza.

Dramaseriens skapare Peter Kosminsky berättar hur serien kommit till för att följa upp ett traumatiskt avsnitt i brittisk kolonialhistoria. Det gör att en av underberättelserna handlar om britternas oavslutade bearbetning och hantering av hur de, som befriare och hjälpare till överlevande judar från nazisternas koncentrationsläger, kom att svika palestinierna efter sin reträtt från Palestina. Delarna som handlar om nutiden, som daglig förnedring av palestinier bakom muren, ”barriären” mot Västbanken, och israelers rädsla och erfarenhet av självmordsbombares besinningslösa våld, för in tittaren i konfliktens många och svåra dimensioner som infekterade debatter i frågan sällan lyckas med. TV-serien har hyllats i Storbritannien, men det innebär inte att den undgår kritik. Debatten finns på brittiska kommentarssajter, bl a hos Channel 4. Där kommer både kritik och hyllningar till produktionen och dess historieskrivning fram. Hur det ser ut i Sverige har jag inte följt.

Även om kritik kan framföras över perspektiv och vinklingar på historien medför TV-serien att den just ger en historisk förankring av konflikten. Det är en av seriens fördelar. Den ger tittarna en förståelse för att denna konflikt inte har religiöst ursprung och heller inte kommer att få någon lösning med religiösa argument: 

– It’s a common misconception that the conflict between Jew and Arab in the region has its roots in Biblical times, säger Kosminsky. Läs här Kosminskys kortfattade beskrivning av konfliktens historiskt-politiska bakgrund: http://www.telegraph.co.uk/culture/tvandradio/8303231/Peter-Kosminsky-on-The-Promise-his-drama-about-Palestine.html Här finns även länkar till debattsidor.

Möjligheten att ta del av The Promise i efterhand finns under juni månad på Svt Play: http://svt.se/2.177748/the_promise

 

Anders Wesslund