Opinionsundersökningar

15 juni 2016

Det har hänt några gånger att jag blivit uppringd av ett opinionsinstitut för att svara ja eller nej i en aktuell politisk fråga, eller för att ange vilket parti jag skulle rösta på om det vore val idag. Numera vägrar jag svara då opinionsundersökningar inger mig djup olust av flera skäl.

Att rösta i ett val föregås ju av en valrörelse med debatter, valmanifest och andra demokratins påverkansinstrument. Att överrumplas i sin vardag om partival exkluderar inte det en av demokratins viktigaste metoder, den fria och öppna debatten? Opinionsföretagens eller beställarnas sätt att formulera frågorna kring en aktuell politisk kontrovers innebär inte det en metod att manipulera utfallet i den riktning initiativtagaren själv önskar? Jag är inte säker på om inte frågeställningarna i sig är en påtryckning i en viss riktning, som gynnar en parts intressen.

När väl resultaten föreligger blir de föremål för oändliga analyser på ledarsidor och kolumner. Det som stör mig mest är när en viss undersökning jämförts med andra undersökningar och skillnaderna är så små att de ligger inom felmarginalen. Det tolkas i kommentarerna som att opinionsläget är stabilt. Det är OK förutsatt att undersökningarna är identiska, men när även mycket små förändringar inom felmarginalen tolkas som en tydlig trend i opinionen, då är jag avhängd. Det kan ju både vara sant eller ett önsketänkande.

Jag oroas av den tyngd opinionsundersökningar har i den öppna politiska debatten och föredrar motioner som presenteras och debatteras av valda ombud innan omröstning. Visserligen en tråkig metod, men kan förstås av alla, till skillnad från en metod som har vetenskaplig nimbus som kan vara en trojansk häst som lockar de politiska partierna att ängsligt snegla på opinionssiffror i stället för att grunda sin politiska linje på sina värderingar efter en demokratisk process.

 

Erik Lundgren


Frihandel in i märgen

11 juni 2016

NAFTA, CETA och TTIP. Vet ni vad det är?¨
För de flesta av oss är det något vagt abstrakt kring frihandelsavtal, tror jag. Något jobbigt att ta reda på mer om, läsa på om. Så det blir oftast inte av.
Något för politikerna. Näringslivet.

Igår i TV-soffan blev orden till kött, tog sig in i märgen. Vi såg filmen Bordertown på Netflix, en amerikaniserad thrillerliknande version om om konsekvenser av NAFTA i Mexico med bl a Jennifer Lopez. Ok, tillrättalagd men överraskande starkt och tydligt politisk. Amnesty stod bakom. Filmen baseras på hur det åren 1993-2005  officiellt bortfördes, våldtogs och mördades minst 370 mexikanska kvinnor i gränsstaden Juarez. (Inofficiellt nämns i filmen upp till 5000 kvinnor). Hur är det möjligt?

TV-tittaren blir introducerad:
“Följden av frihandelsavtalet NAFTA är att företag från hela världen byggt fabriker i Mexiko längs gränsen mot USA. Billig arbetskraft och tullfrihet gör att företagen billigt kan tillverka varor som sen säljs i USA (och Kanada, min anm). I Juarez finns mer än 1000 såna fabriker, s k maquiladoras. Var tredje sekund tillverkas en TV, var sjunde sekund en dator. Man anställer främst unga kvinnor för att de inte klagar på förhållandena. De flesta fabrikerna är igång 24 timmar om dygnet. Många kvinnor blir överfallna på vägen till eller från jobbet. Företagen skyddar inte sina arbetare. ”

Till detta kapitalistiska utnyttjande kommer systematisk manligt sexuellt våld och mördande sanktionerat av makteliterna. Det ena förutsätter det andra. En journalist försöker gräva och en aldrig så pedagogisk redogörelse kan fånga eller berätta för oss vad NAFTA, (eller CETA eller TTIP) faktisk innebär som denna film. Se den gärna. Sedan filmen gjordes finns mycket dokumenterat. En ingång på nätet kan vara: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Female_homicides_in_Ciudad_Juárez

Omvänt, det rika Kanada har under 20 år med NAFTA blivit ett av de mest ojämlika länderna inom OECD. Rädsla för att konfrontera de transnationella företagen, som enligt avtalet har rätt – och använt den lavinartat – att stämma staterna har gjort att t ex gruvindustrin (75% av världens gruvbolag finns på börsen i Toronto) fortsätter exploatera miljökänsliga områden som staten inte vågar skydda. Stora delar av jordbruket har slagits ut, större del av offentlig verksamhet såsom ambulansvård och äldreomsorg har privatiserats. Känns det igen? Det är samma grund NAFTA som i pågående avtalsförhandlingar mellan EU och Kanada om CETA samt EU och USA om TTIP. Samma grund, samma exploatering.

Senaste numret av Ord och Bild (2/2016) har den fyndiga titeln Kreditupplysningstid – om vardagslivets finansialisering. På torr saklig prosa beskrivs globaliseringens verkningar i Sverige. Utan större politiskt motstånd har en övergripande omvandling av den moderna välfärdsstaten från tidigare ”social ingenjörskonst” övergått till ”liberal ingenjörskonst”. ”Denna nya politiska diskurs innebär att enskilda individers ansvar för sin egen välfärd och marknadsliknande politiska lösningar introducerats på en mängd områden sedan slutet av 1980-talet”. Det leder till en kulturell påverkan; vi påverkas på djupet. Omdanas. Vi blir som kapital- och fabriksägarna i Mexiko, som gruvbolagsstyrelserna utan att vilja se sambanden. Vi utnyttjar och utnyttjas.

När kyrkan är som bäst stärks liv, skapas tilltro mellan människor. Hopp. Motstånd. Månadsbladet från Uppsala missionsförsamling kom i brevlådan igår. Där kunde man ta del av språkkafé för nyanlända, möten runt kaffekopp, läroböcker och idrott. Där stod om bokcirkeln kring spännande skönlitteratur, om åren med sommarmusik i Flottsund. Människor av kött och blod passerade revy. I denna församling finns en politisk medvetenhet, en god teologi och reflektion som bakgrund till människors liv och möten i denna frizon och motståndsficka i globaliseringens tid.

 

Anders Wesslund

 

Ps: Hörde jag rätt att kyrkoledaren Eva Brunne kritiserade de vidlyftiga resorna inom församlingar i Svenska kyrkan bl a med argumentet att det ”skadade Svenska kyrkans varumärke”. Jag hoppas inte det eller var det ett uttryck för hur långt denna finansialisering kulturellt trängt in i våra sinnen även i kyrkorna?

 

NAFTA – The North American Free Trade Agreement, CETA – Comprehensive Economic and Trade Agreement, TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership.


Vad är du rädd för?

04 april 2016

”Vad är du rädd för?”, frågade min facebookvän när vi var inbegripna i en diskussion med anledning av rapporterna om sexövergrepp i Köln och Kungsträdgården. Det var förstås en retorisk fråga, med den underförstådda betydelsen ” du är rädd för att inte vara politiskt korrekt”. Läs hela inlägget här »


Helande tröst

05 februari 2016

”Vi människor är blott bristfälliga, okunniga, ibland hyggliga men ofta grymma. ..//..
Slumpen, smutsen, djävulskheten och falskheten, allt detta finns i världen. Men de rättfärdigar inte uppgivelsen…/… Att våga se världens tomhet och ändå sträva vidare. Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.”

Medvetenheten, insikten om sig själv, om världen omkring är uthärdlig endast korta stunder. Om ens det. Flyktingar dör i sådan mängd över Medelhavet att man vänjer sig vid nyheterna. Som notiser bara. De knappt mer än noteras där inne. En del agerar, gör gott. Öppnar hem, ger av sin tid. Många av oss skänker, ger bidrag. För att vi vill, för att döva samvetet. Andra förhärdas, söker argument för att stänga gränsen, stänga hjärtat. För att slippa den egna dubbelheten.
Egentligen är det samma sak.

Är detta försök att hålla sinnet i balans, att hitta argument för att rättfärdiga sina handlingar? ”Världen som ett dårhus utan övergripande tanke, utan syfte där riter och regler vi skapar är till för att dölja verkligheten”? Det egna hjärtats mörker.

Flykten från friheten, från det outhärdliga ansvaret. Från att se in i sig själv, se klart. Från att se varandra, svara an.

Flykten till Historien, ett Folkhem, ett etniskt folks renhet, natur eller sanna identitet. ”Akta dig särskilt noga för dem som anser sig vara utvalda och rena”. Eller flykten till Framtiden, den enda vägen där penningen är ledstjärna.

Att inte frestas till att tillskriva Meningen, inte Gud, Historien, vår Natur.
Men det rättfärdigar inte uppgivelsen…
Är det bara en dåraktig tanke? Eller är det en imperativ röst i djupet av människan, en röst i kontakt med hennes sanna väsen, det som är rätt och sant? En spröd och skör tråd till varats ursprung?
”Att söka den skörhet som är styrka, söka den självständighet som ser andra, att söka den djupgående förmåga till gemenskap, som bara kan finnas i den, som vågar vistas nära sig själv.”

Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.

”Kära vänner i ljus och mörker, i växlande väster öster. Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst. // … i högerns paradmarscher uppåt – och det är socialismens väg ner, i slocknande vintrar och vårar, i kommande sommar och höst…// …Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst.”
(Tankar inspirerade av, och med citat ur, Kjell Westös roman Där vi en gång gått om tiden runt och efter inbördeskriget i Finland 1918 samt lite från Lars Winnerbäcks Min helande tröst).

 

Anders Wesslund

 

Efter att dessa tankar tänktes och skrevs ner i slutet av januari –16, läser jag idag, 5 februari, Maria-Pia Boëthius skarpa ledare (Att kommunicera med sju procent av folket) i ETC och, och tänker, det är allvar nu. http://www.etc.se/inrikes/missa-inte-nyhetsmagasinet-etc-helg (Den kan läsas om en vecka av icke-prenumeranter, tror jag. Relaterad artikel: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1650 Gatupatruller skapar rädsla på finska gator.)

 

 


En grundläggande demokratifråga

20 december 2015

För att ett samhällsproblem ska beröra oss krävs oftast att det skildras genom en enskild människas livhistoria. Vi behöver möjligheten att identifiera oss med den berättelsen handlar om eller att kunna placera in personen i vår bekantskapskrets. Detta är en nödvändig förutsättning för journalistiken.

Vi har alla hört, sett och läst om missförhållanden inom äldrevården. Vi har konfronterats med uppenbara fall av vanvård som väckt mycket upprördhet.

En begränsning som dock präglar dessa framställningar av verkligheten är att det är omöjligt att avgöra om de berättelser man får sig till livs genom press, radio och tv är typiska eller avvikande undantag.

Jag menar att dessa berättelser, som är alldeles nödvändiga för att vi ska beröras av ett problem, behöver kompletteras av storskaliga undersökningar som gör det möjligt att få en överblick av hur det ser ut i allmänhet, i detta fall i äldrevården. En sådan undersökning stötte jag på nyligen i en länk i ett twitterinlägg av Marie Demker. Det är en undersökning gjord av Petri Kajonius och som lagts fram som en avhandling vid Göteborgs universitet. En kortfattad överblick ges i
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2923123-aldreomsorgen-battre-an-sitt-rykte

Vi behöver berättelserna om enskilda människor. De är under alla omständigheter relevanta och giltiga i sig själva. Men vi behöver också att de övergripande undersökningar som utförs görs tillgängliga i korta och lättlästa sammanfattningar. Först när man tagit in bägge perspektiven blir det möjligt att ta ställning till samhällsproblemet. Jag har här valt äldrevården som ett exempel. Men den här frågan har en mycket allmännare giltighet än så. Jag ser detta som en grundläggande fråga för demokratins hälsa: att vi är så välinformerade som möjligt. Både berörda och sakliga på samma gång.

 

Lars Söderholm