Undergång eller apokalyps?

Hur ska det här året bli? Frågan formuleras mer eller mindre sofistikerat inför det nya året. I vår tid ofta med en optimistisk underton. Frågan kan också ställas burdust, kommer allt gå åt pipan, kommer jorden att gå under? Katastroftänkande går i vågor. Misstolkningen av den så kallade Mayakalendern gav ett för känslorna kittlande uppsving 2012. Rädslan för kärnvapenhotet klingade av när det kalla kriget avlöstes av den globala uppvärmningen. Miljöhoten hopar sig över en alltmer mörknande himmel med en hastighet, som med vetenskaplig precision förutsägs av det gradtal som gäller 2050. En, två eller många fler grader, bestämmer både graden av undergång och hur fort den kommer.
Undergången behöver inte vara total, ibland sitter några på åskådarplats och ser på andras undergång. Krigshärdarna i Mellanöstern, människorna i vågorna kring Lampedusa, horderna av människor som tar en sista chans innan det oundvikliga slutet kommer. De sträcker ut sina händer till oss, som ser förtvivlan i deras ögon, vi som vet skillnaden mellan vi och dem.
Uppenbarelsebokens mäktiga skildringar av den slutliga undergången liknar andra religiösa undergångsvisioner. Den muslimska världens undergångsscener, liksom Ragnaröks och Uppenbarelsebokens slutscener är inledningen till något större och bättre. Konungens återkomst i Sagan om Ringen anknyter till tankarna om den våldsamma undergångens renande kraft inför övergången till en ny god värld. Där skiljer sig de religiösa undergångsscenariorna från de vetenskapliga världsbildernas totala kollaps.
Begreppet apokalyps används ofta för att beskriva den totala undergången. Dock ordet betyder egentligen avtäckande eller uppenbarelse, jmf Uppenbarelseboken. Kan innebördsförskjutningen från uppenbarelse till undergång säga oss något? Eller ska frågan vändas?
Det finns en berättelse i Talmud om en judisk lärd, som plågades av det av Gud själv instiftade dödsstraffet. Att ändra Guds lagar skulle vara hädelse. Men den judiske lärde fann en lösning, nämligen att genom ett system av regler och handlingar hindra att någon blev dödad. Att skjuta det oundvikliga så långt fram att den aldrig blev verklighet.
I all sin enkelhet är det inte lösningen? Efter Hiroshima är kärnvapenhotet en del av mänsklighetens öde, men när sker urladdningen? Och miljökatastrofen verkar oundviklig, det är snarare en fråga om när och hur. Det vill säga den stora katastrofen är lika given som Guds beslut om dödsstraff. Men vi kan på vägen dit göra något, lindra miljöbelastningen, förstöra alla kärnvapen, stoppa vapenförsäljningen till världens oroshärdar. Vi ser stora apokalyptiska händelser framför oss med mer eller mindre evidensbaserad klarhet. Men det ligger i vår mänskliga förmåga att hindra eller med den Talmud-lärde åtminstone uppskjuta dem.
Det finns dock en undergång vi inte kan göra något åt, den egna döden. I min ålder ser jag mina jämnåriga 70+-åringar med större eller mindre stoicism se sitt allt närmare öde i vitögat. Vi som har barnbarn ser med oro på skolans utveckling, vi vill att välfärdssamhället skall finnas kvar, att begreppet solidaritet skall fyllas med ett reellt innehåll. För alla dessa goda ting står döden i vägen, vi kan bara göra något en kort tid. Men de kloka äldre jag talar med är angelägna att de goda avsikterna skall överleva vår egen livstid. Det finns olika politiska lösningar på dilemmat, men de förenas av en egenskap, långsiktighet, att räcka längre än det vi ser just nu, längre än vår kvarstående livstid.
Är det därför vi ser med tilltagande olust på det pågående politiska spelet, med kortsiktiga medieutspel, där det enda viktiga instrumentet saknas? Det goda samhället ska vara så stabilt att undergången förskjuts förbi nästa valrörelse och mandatperiod. Förståelsen om riskerna för mänsklighetens undergång ska leda till så kloka beslut att det blir en apokalyps – en uppenbarelse.

Erik Lundgren

Inequality is the defining challenge in our time

-Du ser, den är tom. Dina pengar blir de första jag tjänar idag.

Jaqueline visar fram sin tomma börs och berättar hur mina pengar kommer bli till något att äta för hennes två döttrar. Något hon kommer att handla för uppe i byn. Jaqueline ger mig en liten beskrivning över hur pengarna kommer in, först från oss turister på stranden, sen blir de till inköp i de lokala småbutikerna uppe i den lilla staden. Ukunda, så heter den och i ligger i södra Kenya, 2 km in från stranden vid Indiska oceanen. Den ligger längs huvudvägen mellan Mombasa och Dar es Salaam. Så fungerar den lokala ekonomin. Det börjar på stranden.

 Reklamen är målad direkt på husväggarna – i de fall de små butikerna är inrymda i hus, det är mer små hyddor av sten. Många andra har små stånd direkt på gatan av ihoptvinnade käppar och sönderblåst presenning.  Avgaser och sirener fyller luften. Taxitrafiken av matatus – minibussarna –  trehjulsmopederna, och mc-taxis är intensiv. Det finns ingen industri i staden, allt bygger på handel, försäljning. Av papayas och bananer, av tyger och hantverk, av reparationer, biltvätt eller skjutsningar. Och ytterst är allt beroende av turismen.

Kontrasten är stor mot turisthotellen, resorterna, längs havet där vi turister och rika privatpersoner bor; kenyaner (svarta och indier), britter, tyskar och svenskar. Där, på hotellen och i butikerna jobbar lokalbefolkningen. Eller på stranden utanför de bevakade murarna. Det var där, längs Diani beach som en hemmagjord bomb slängdes in på nattklubben från en förbipasserande motorcykel. Jaqueline tonar ner det hela, hon vill inte att oron sprids men nyheten har redan kablats ut över världen och dramatiken har pumpats upp i feta rubriker. Nu blir det ännu färre turister som vågar sig hit. Många européer avbokade sina resor i höstas efter det stora gisslandramat med den våldsamma upplösningen mot ett varuhus i Nairobi. Nu blir det ännu svårare för lokalbefolkningen. Det är egentligen högsäsong men hotellen gapar halvtomma.

– I saw that you need me. I am good for you.

Nej, det var inget skamligt erbjudande utan en yrkesstolthet som Jaqueline uttryckte. Från den inledande förhandlingen mellan oss på stranden tills jag fått fyra återkommande behandlingar för mitt knä, växte en vänskap fram. Medicinsk massage, inte bara vanlig, sade Jaqueline. Till semestern kom jag på kryckor, hem gick jag dem förutan. Hon har mitt erkännande. Där i strandhyddan vid Indiska oceanen arbetade en yrkesskicklig kvinna på de villkor ett fattigt, turistberoende land som Kenya ger.

I landet finns över 40 folkgrupper, stammar, religiöst samsas kristna, muslimer och hinduer tillsammans med stamreligiositet. Till det kommer arvet efter araberna med slavhandel, efter portugiser, italienare och senast brittisk kolonialstyre d v s kapitalism och nykolonialism av brittiska mått (industrier och fastigheter ägs ofta av västintressen, även gulfstaterna och asienekonomierna finns där) och förlorat stöd österifrån efter murens fall 1989. En inhemsk politisk klass runt maktapparaten i Nairobi har gett nyrika kenyaner. Korruptionen är extremt utbredd och ett stort nationellt problem. Gapet rika – fattiga är lika stort inhemskt som mellan Nord – Syd. HIV och aids har också drabbat landet hårt.

Efter befrielsen 1963 med Jomo Kenyatta som landsfadersfigur drabbades landet av mer diktatoriskt styre under Arap Moi (1978-2002). Det senaste decenniet har präglats av politiskt våld mellan etniska grupper och oroligheter i samband med presidentvalen 2007 (över 1000 personer dödade) och 2012 med medling ledd av Kofi Annan. Då bildades en samlingsregering där oppositionens kandidat Odinga fick en nyinrättad premiärministerpost. Idag är Odinga ute från makten, Uhuru Kenytta (Jomos son) är nyvald president, men han m fl av dagens politiska makthavare väntar åtal under Internationella brottmålsdomstolen, ICC, misstänkta för att ha underblåst det politiska våldet.

Under ytan gror spänningarna. De ligger där, latenta och blossar upp emellanåt. När fattigdomsanden är dagligen där, man kommer ingenstans, och när man möter oss rika, inhemsk eller utifrån, tar desperationen över hos en del. Frustrationen går inte hålla tillbaka. En hemgjord bomb. Sårade människor, personliga tragedier. Men inget ändras. Snarare har kenyaner generellt blivit än fattigare sedan 1980-talet.

I International New York Times, som jag läser på flyget, skriver krönikören Roger Cohen (http://www.nytimes.com/2013/12/20/opinion/cohen-inequality-indian-style.html?ref=rogercohen) om Ravi Gulati, en indisk man med strålande karriärsmöjligheter inom ekonomi och handel som vänder konsumtionsidealen ryggen: ”The epiphany of one Indian who fled the greed-is-good fast track to help the poorest”. Cohen skriver att efter 25 år av globaliserad nyliberalism där världen instämt i Margareth Thatchers credo  ”there is no such thing as society”,  hörs idag en ny röst i världspolitiken:  Barack Obama uttryckte förra månaden att ”inequality is the defining challenge in our time”.  Gulati pekar på hur girigheten gjort världen galen och hävdar ”that society does exist”. Vägen för Indien är att enbart solidaritet kan ge skydd, utbildning, lika möjligheter och social trygghet för de fattigaste såväl som hopp inför framtiden om utjämnade inkomstklyftor. Det han skriver gäller i lika hög grad Kenya och alla våra samhällen såväl i syd och nord.

Än har ingen förändring skett, det är ”business as usual”. Är det dock hoppets röster Gulati och Obama representerar och en gryning vi kan börja skönja? Kommer vi åter se samhället som ett gemensamt ansvar i den globala byn? Kan miljöhot och överkonsumtion leda till att världen hittar vägar bortom nyliberalismen?

En dag kanske strandförsäljarna längs Diani beach har jobb inne i Ukunda där de bygger infrastrukturen? En dag är kanske Jaquelines fingrar är med och bygger hälso- och sjukvården inte bara via en privat marknad eller svart som den idag är. Mina pengar, mitt kurerade knä, Jaquelines pengar i en fungerande, hållbar ekonomi – där vi möts i ömsesidig respekt med mindre avstånd mellan varandras livsvillkor?

 

Anders Wesslund