Är det religionen eller politiken som driver krig?

01 juni 2016

Allt oftare får jag höra att det är religion som orsakar krigen i världen. Och om man utrotade religionerna så skulle alla krig upphöra. Man skulle kunna avfärda påståendet som fyllesnack om det inte uttalades av högt utbildade journalister, politiker och företrädare för intelligentian i landet. Ibland i mina mörkaste stunder känns det som att vårt utbildningsväsende fostrat en elit av historierevisionister. Som väl är finns det öar av sansade tänkare som motsäger mina depressiva bilder.

Det kom bland annat upp i en dispyt i Aktuellt i förra veckan där ordföranden i Unga Muslimer ställdes mot Humanisternas ordförande. Muslimen erkände att religionen inte är oskyldig till konflikter och kan orsaka krig där olika konfliktparter identifierar sig med olika religioner och världsbilder. Men Humanisten vägrade erkänna att även liberal humanism kan bedriva våldsam krigsföring där oskyldiga dödas och höjde rösten för att muslimens exempel inte skulle tränga igenom.

Med det som ett aktuellt exempel vill jag fundera kring var denna retorik kommer ur och vad den kan göra med oss.

Åsikten att det är religionen som orsakar krigen i världen kommer som jag ser det ur flera källor. Den starkaste är det aktuella kaoset i Mellanöstern och terrorhoten från IS som identifieras som representant för islam. Det går att identifiera dessa konflikter som förmoderna världsbilders kamp mot moderna världsbilder där liberala idéer och demokrati står mot klantraditioner, nationalism och gamla sedvänjor kopplade till religiösa överbyggnader. När vi i vårt land identifierar hoten mot vår livsstil och världsbild har vi i alla tider målat våra fiendebilder i framförallt religiösa färger – de har inte samma religion som vi, eller i färger av nationalistiska sedvänjor och karikatyrer om vi formellt har samma religion. Det är en del av propagandauppbyggnaden inför en möjlig konflikt. Slutsatsen av det är att de flesta av oss låter oss luras av samma propaganda som vårt folk gick på under 30-åriga kriget då katolikerna var djävulens företrädare. All propaganda är till för att dölja de verkliga motiven, hos makthavare men också hos oss själva. Det finns motiv inom oss som vi inte vill kännas vid – då är det bättre att ropa med vargarna med samma invektiv. Vi är själva med och gör konflikterna till religiösa konflikter för att vi är för fega att erkänna våra rationella motiv.

En annan aspekt är den lutherska tvåregementsläran, som skiljer sig från både katolsk, calvinsk och ortodox syn på gudomlig och världslig makt. Luthers lära blev populär bland nationella härskare i Nordeuropa som tröttnat på att riskera exkommunion om man gått påven emot. Att bli utesluten från rätten att dela nattvard i kyrkan. Det var förnedrande för en härskare att bli förbjuden det som hans folk hade rätt till. En sorts politisk isolering från dem man ville utöva makt över. Med Luthers tvåregementslära kunde kungen utöva sin makt över folket utan kyrkans inblandning. Kungen hade svärdets makt och kyrkan hade ordets makt och bägge var givna av Guds nåde.

I vårt sekulära system av idag har riksdagen fortfarande svärdets makt – makten över våldsanvändningen men vill också ha ordets makt eftersom ordet påverkar lagarna som begränsar svärdets makt. Här kommer aversionen mot kyrkans inblandning i politiken är just ordets makt. Kyrkan har genom århundraden utövat sin intressepolitik och ställt till det för andra intressegrupper genom att hävda någon sorts gudomlig auktoritet som inte alltid varit rättfärdig ur folkets och övriga makthavares synpunkt. Den ojämnheten är ur min synpunkt en av orsakerna till vår exceptionella sekulära utveckling. Men i den utvecklingen har 1800-talets väckelserörelser bidragit till att synliggöra maktövergrepp och formera demokratiska grundmönster som funnits sen järnåldern i vårt område. Demokratin bland dem som berörs av livets verkligheter. En kristendom utan makt över andra.

Bland sekulära extremister får inte en kristen och framför allt en kristen företrädare uttala sig politiskt. Religion ska vara privat. Man använder sig då av den regel som också gäller politiken. Att vilket parti jag väljer att rösta på är en privatsak men vänder det upp och ned. Varför? För att tysta vissa obekväma åsikter? År det en kopia av Israels judiska demokrati där inga icke-judiska beslut tillåts få majoritet? Så långt har det inte gått, men det finns en tendens. Vad vill man stoppa? Att religiösa ståndpunkter av etisk och moralisk art ska påverka de politiska besluten kring våldsanvändning, maktutövning, affärsmetoder, ekonomiska marknadsideologier, hierarkierna i samfundet, utsorteringen av de svagaste, förhärligandet av de starkaste etc..?

Idag är vår heligaste ideologiska världsbild grundad på demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter och det ställs ofta i kontrast till vad Gud vill. För mig är det ett modernt formulerat koncentrat av vad Gud önskat hela tiden och vad Jesus gestaltat under hela sin vandring på jorden. Men dessa värden är vi beredda att föra krig för. Den nämnde muslimske debattören påpekade att västerländska liberala humanistiska länder är mer än beredda att bomba städer med tusentals moderata muslimer, kristna, yazidier och troligen också sekulariserade för att krossa en liten farlig skara beväpnade fanatiker som vill erövra världen med hjälp en muslimsk retorik de själva inte tror på.

Vad driver krig? Jo politiska maktintressen där alla metoder är tillåtna eftersom vill vi bygga ett eget land så att vi kan skapa våra egna lagar som svarar mot vårt egenintresse. Så länge en gudomlig lag stöder vårt intresse använder vi den men skalar bort allt som skulle gå emot vårt egenintresse. Ska vi för den skull förbjuda politik? Nej. Politik kommer alltid att driva krig så länge olika intressegrupper inte kan komma överens. I de flesta religioner finns kärnan och värdegrunden för sådana överenskommelser så länge man är beredd att underordna sina egenintressen en högre instans.
Det får vi alltid kämpa med och där kristendom, islam, judendom, buddism och andra religioner har verktyg att använda – om man är beredd att underordna sig gudomlig rättfärdighet.

 

Sten Högberg


Undergång eller apokalyps?

15 januari 2014

Hur ska det här året bli? Frågan formuleras mer eller mindre sofistikerat inför det nya året. I vår tid ofta med en optimistisk underton. Frågan kan också ställas burdust, kommer allt gå åt pipan, kommer jorden att gå under? Katastroftänkande går i vågor. Misstolkningen av den så kallade Mayakalendern gav ett för känslorna kittlande uppsving 2012. Rädslan för kärnvapenhotet klingade av när det kalla kriget avlöstes av den globala uppvärmningen. Miljöhoten hopar sig över en alltmer mörknande himmel med en hastighet, som med vetenskaplig precision förutsägs av det gradtal som gäller 2050. En, två eller många fler grader, bestämmer både graden av undergång och hur fort den kommer.
Undergången behöver inte vara total, ibland sitter några på åskådarplats och ser på andras undergång. Krigshärdarna i Mellanöstern, människorna i vågorna kring Lampedusa, horderna av människor som tar en sista chans innan det oundvikliga slutet kommer. De sträcker ut sina händer till oss, som ser förtvivlan i deras ögon, vi som vet skillnaden mellan vi och dem.
Uppenbarelsebokens mäktiga skildringar av den slutliga undergången liknar andra religiösa undergångsvisioner. Den muslimska världens undergångsscener, liksom Ragnaröks och Uppenbarelsebokens slutscener är inledningen till något större och bättre. Konungens återkomst i Sagan om Ringen anknyter till tankarna om den våldsamma undergångens renande kraft inför övergången till en ny god värld. Där skiljer sig de religiösa undergångsscenariorna från de vetenskapliga världsbildernas totala kollaps.
Begreppet apokalyps används ofta för att beskriva den totala undergången. Dock ordet betyder egentligen avtäckande eller uppenbarelse, jmf Uppenbarelseboken. Kan innebördsförskjutningen från uppenbarelse till undergång säga oss något? Eller ska frågan vändas?
Det finns en berättelse i Talmud om en judisk lärd, som plågades av det av Gud själv instiftade dödsstraffet. Att ändra Guds lagar skulle vara hädelse. Men den judiske lärde fann en lösning, nämligen att genom ett system av regler och handlingar hindra att någon blev dödad. Att skjuta det oundvikliga så långt fram att den aldrig blev verklighet.
I all sin enkelhet är det inte lösningen? Efter Hiroshima är kärnvapenhotet en del av mänsklighetens öde, men när sker urladdningen? Och miljökatastrofen verkar oundviklig, det är snarare en fråga om när och hur. Det vill säga den stora katastrofen är lika given som Guds beslut om dödsstraff. Men vi kan på vägen dit göra något, lindra miljöbelastningen, förstöra alla kärnvapen, stoppa vapenförsäljningen till världens oroshärdar. Vi ser stora apokalyptiska händelser framför oss med mer eller mindre evidensbaserad klarhet. Men det ligger i vår mänskliga förmåga att hindra eller med den Talmud-lärde åtminstone uppskjuta dem.
Det finns dock en undergång vi inte kan göra något åt, den egna döden. I min ålder ser jag mina jämnåriga 70+-åringar med större eller mindre stoicism se sitt allt närmare öde i vitögat. Vi som har barnbarn ser med oro på skolans utveckling, vi vill att välfärdssamhället skall finnas kvar, att begreppet solidaritet skall fyllas med ett reellt innehåll. För alla dessa goda ting står döden i vägen, vi kan bara göra något en kort tid. Men de kloka äldre jag talar med är angelägna att de goda avsikterna skall överleva vår egen livstid. Det finns olika politiska lösningar på dilemmat, men de förenas av en egenskap, långsiktighet, att räcka längre än det vi ser just nu, längre än vår kvarstående livstid.
Är det därför vi ser med tilltagande olust på det pågående politiska spelet, med kortsiktiga medieutspel, där det enda viktiga instrumentet saknas? Det goda samhället ska vara så stabilt att undergången förskjuts förbi nästa valrörelse och mandatperiod. Förståelsen om riskerna för mänsklighetens undergång ska leda till så kloka beslut att det blir en apokalyps – en uppenbarelse.

Erik Lundgren


Tony Judt och vardagspolitik

12 januari 2013

Läser just nu den brittiskfödde amerikanske historikern Tony Judts lysande bok Illa far landet, Karneval förlag 2012 (www.karnevalforlag.se), om utvecklingen av de västeuropeiska staternas politik under 1900-talet. Fokus ligger dock på den senaste trettio åren och socialdemokratins tappade självförtroende. Boken beskrivs som ”en passionerad uppgörelse med det som enligt honom är kännetecknande för vår tid: materialismen och egennyttan, den okritiska beundran för marknaden, dyrkan av den privata sektorn, föraktet för den offentliga sektorn, de växande klyftorna mellan rika och fattiga, de falska föreställningarna om en gränslös tillväxt”. Judt, som undervisade vid universiteten i Oxford, Cambridge, Berkeley och New York, utmanar åt både höger och vänster med konstruktiva förslag gällande våra samhällens stora problem. Boken skrevs från sjukbädden, Judt dog 2010. ”Det är något är fullständigt fel med vårt sätt att leva idag. Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta… Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda. Vi frågar oss inte längre om domslut eller lagar är bra. Är de rättvisa? Är de befogade? Är de rättmätiga? Bidrar de till att skapa ett bättre samhälle eller en bättre värld? Detta var förr de stora politiska frågorna, även om man inte kunde förvänta sig några enkla svar. Vi måste lära oss att ställa dem på nytt.” Orden är Judts egna.

I sonens innebandylag är det föräldramöte. Vi står inför en situation där vi behöver dra in närmare 50 000 kronor till våra barns aktivitet säsongen 2012/13. Sexton familjer ska bära och dela denna kostnad. I november är det tretton, i dagsläget tolv kvar. Alla grabbar har fått i uppgift att sälja rabattkort á 100 kr för att hålla nere medlemsavgiften, laget söker sponsorer. Föräldrarna beslutar att deras grabbar ska försöka sälja minst fem kort var, sex behövs egentligen för att nå budgetmålet. De flesta föräldrarna hör till medelklassen, några egna företagare, flera som vi offentliganställda tjänstemän, andra i privat sektor. Några har svag ekonomi såsom ensamstående mamman. En del grabbar har uppenbarligen ingen hjälp med försäljningen, hos andra säljer föräldrar till arbetskamrater. Utfallet varierar. Vissa lyckas sälja fler, andra färre. En kille utan hjälp hemifrån säljer ingen och slutar sedan. För andra som slutar betalar föräldrarna sig fria. Andra anstränger sig mer och lyckas också få ut några fler rabattkort. Av var och en efter förmåga, åt alla efter behov.

När försäljningen är klar är underskottet fortfarande drygt 10 000 kr. Hur ska vi göra? Det är torsdag kväll, alla föräldrar är trötta. Ingen orkar sälja mer. ”Ja, men jag går in med det som fattas, så vi får slut på det här”, hur mycket behövs?” kommer de överrumplande orden från en pappa. Hans företag skjuter till. Våndorna löses upp, ingen behöver skjuta till något mer, vilket många var beredda att göra men svårt för vissa. Det finns en tacksamhet i luften.

Som lagledare går jag därifrån med blandade känslor. Vi är flera som bär upp laget med större ideellt engagemang än andra. Företagaren som inte avsätter någon tid (förutom denna kväll) kan gott betala, tänker jag. Men tonen var lite nedlåtande beträffande det folkrörelseaktiga slitet att dra in pengar: ”så vi får slut på det här…” Tjafset? Det kollektiva tampandet om ”småpengar”? Om mitt aktiva drivande av linjen att gemensamt jobba ihop mer? För jag vill hålla ner kostnaderna för de killar vars familjers ekonomi inte är så rymlig, de killar som inte har så mycket speltid men ändå får betala. Vilka mål har vi i laget? Kollektiva eller dolt individualistiska för vårt eget barn? Genom vårt lag drar den verklighet som Judt så levade skriver om. I detta föräldramöte, i denna förening fattar vi vardagens politiska beslut. Ska vi vara tacksamma? Har vi kommit närmare ett kollektivt mål? Och vilken är vinsten, undrar jag. Vinst? Just det ordet har en särskild laddning inom idrotten.

Lagen vann första matchen efter juluppehållet. Alla föräldrar var där.

Anders Wesslund