Gott och ont i nyheter och vardag

22 april 2015

Nyheterna som förmedlas är nära gränsen till outhärdliga. Journalister och nyhetsredaktioner gör sitt bästa att väcka oss mottagares inlevelseförmåga. De vet att vi behöver möta enskilda individers berättelser, deras livsöden personligt förmedlade för att våra sinnen ska röras. De gör fina jobb, som när jag idag hörde intervjun med den syriske mannen som berättade om sin flykt över Medelhavet via Libyen. Men jag var ändå inte helt närvarande. Mina vardagsbestyr, min jäkt och stress stod i vägen. De ofattbara siffrorna, över 900 döda människor i Medelhavet har plågat, besvärat. Jag tar in ohyggligheterna om hur desperata människor på flykt låsts in av skrupelfria smugglare, som opererar från ett laglöst Libyen och sänder i väg båtarna. Jag hör om människornas kamp mot varandra medan båten sjunker.

I personalrummet talas om tiggaren som skrämt bort flickan som sålde majblommor utanför Coop, om att ha fått långa blickar av tiggaren när man gått förbi utan att ge ett bidrag. Jag märker att jag låter det bara passera, hade velat säga något men vad, hur på den korta stund jag fikade? Jag gillar ju dessutom hon som sade det…

Det är lätt att hamna i dåligt samvete eller i att demonisera. Flyktingsmugglarna är onda människor, eller..? Är jag ond som inte orkar beröras? De pågående krigen med religiösa förtecken, är det då religionernas ”fel”?

Det är lika lätt att hamna i förenklingarna. Att förenkla det komplexa. Empati är ingen egenskap som man har eller inte har, som kan göra den empatiske till en god människa, den oempatiske till en ond. Under goda betingelser har människan potential till gott, när betingelserna inte är där frambringar det ondska. Humanism handlar om en strävan om att förstå vilka de goda betingelserna i all sin komplexitet är, likaså under vilka betingelser, såsom brist och rädsla, som fientlighet och oförmåga till inlevelse skapas. Uppmaningen att älska handlar om denna humanism; medvetenhet om att våra mänskliga begränsningar och att vi tillsammans behöver handla för att öka våra gemensamma mentala och fysiska resurser.

Idag mötte jag den strukturella godheten. Efter ett drygt år fick jag äntligen en ny bro, d v s en tandprotes. Så mycket tanke och handling i historien för att skapa de reformer som gav en folktandvård, så mycket inlevelseförmåga att kunna visionera om det goda samhället! Så mycket ansträngning, kunskap och värme hos dem i tandvården som gett mig tillbaka ett fint grin! Visst, jag har betalat en del själv – och två delar har vi betalat tillsammans.

Slutligen en god nyhet till – en som också kräver inlevelseförmåga. På Ekot berättades om Obamacare; hälso- och sjukvårdsreformen i USA som gjort det möjligt för 15 miljoner fattiga amerikaner att få vård. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6140646

Anders Wesslund

Annonser

Vinterdvala

17 april 2015

Några kyrkor i Stockholm, bland dem Jacobs kyrka, visar emellanåt filmer och erbjuder efter filmen en möjlighet till samtal. För någon tid sedan såg jag Vinterdvala som några vänner rekommenderat. Filmen har vunnit en guldpalmen i Cannes 2014. Dess regissör är Nuri Bilge.

Filmen utspelar sig i Kappadokien i Turkiet. Det är vinter, det är kallt och det är snö. Personerna bor i hus eller lägenheter som är utgrävda i det mjuka berg som trakten är känd för.

I mycket är det ett relationsdrama. Där är hotellägaren och hans unga hustru. Där är hans syster som bor hos dem. Några bröder bor i ett hus de hyr av hotellägaren. Den äldre av bröderna har en son som går i skolan.

I en mening är miljön ganska exotisk. Men dramat har en universell prägel. Ytterst handlar det om i vilken utsträckning vi styrs av inlärda mönster, av kulturen vi vuxit upp i, religionen, andra värdesystem. Och i vilken utsträckning vi har möjlighet att förändras, att ta in något verkligt nytt.

Filmen är inspirerad av Tjechovs noveller. Jag erinrar mig en intressant bok av Lars Kleberg jag läste för några år sedan som heter Tjechov och friheten.

Tempot i filmen är långsamt och hållningen är mycket seriös. När det händer något på duken, drabbas man verkligen.

Hotellägaren skriver artiklar i den lokala tidningen. Han lever vid något slags gräns, är både traditionellt präglad av islam och på samma gång en tänkande sekulär person.

Hans syster är mycket rak mot honom och avsevärt kritisk. Tycker att det han skriver inte är på riktigt och att man hade väntat sig att han skulle skriva i ett större sammanhang. Hon tycker inte hans reflexioner är seriösa. Han lever med en tanke om att skriva den turkiska teaterns historia, men han kommer aldrig igång.

När hotellägaren med en av sina underlydande åker i trakterna, slår en sten ner på bilen och förstör en av sidorutorna. Det är en händelse som verkligen drabbar en som åskådare. Det visar sig vara sonen till den äldre brodern som har kastat stenen. De jagar honom, han faller ner i en bäck och blir våt och de tar honom med sig hem till de två bröderna.

Den yngre av de två bröderna är imam. Han är nästan överdrivet vänlig och försöker ställa allt tillrätta. Och berättar om sin äldre bror, som har ett mycket häftigt temperament och uppenbart är mycket känslig när det gäller sin heder.

Den unga hustrun känner sig reducerad av sin man. Hon börjar ta egna initiativ, drar tillsammans med byns lärare ihop ett antal personer för att skapa ett projekt i skolan. När hennes man får det klart för sig läxar han upp henne, talar om för henne att det här är något som är bortom hennes förmåga att klara av och försöker få henne att avbryta det här arbetet. Han behandlar henne som ett barn, han uppträder som en förmyndare för henne.

Men hon ger sig inte. Han får henne inte att vika sig. Det slutar med att han bestämmer sig för att ge sig av till Istanbul. Hur det utvecklas vill jag inte berätta mer om här.

Mönstret mellan hotellägaren och hans hustru. Deras livsmönster. Uppenbart förändrar hon sitt mönster. Kan han förändra sin hållning eller är han determinerad av de mönster han har i sig? Mansroll – och kvinnoroll.

Den äldre av de två bröderna är starkt präglad av hederskulturen. Hur långt styr den hans agerande, kan han ta ett steg bortom den?

Det är ett mycket djupt engagerande drama. Det utspelar sig i en exotisk miljö. Men de verkliga konflikterna, dynamiken – och bristen på dynamik – är allmängiltiga. Men också hur en tidigare händelse skapat ett mönster som avgör hur en person handlar i en senare situation.

Några takter ur Andantinot i Schuberts Pianosonat nr 20 tolkade av Alfred Brendel återkommer ett antal gånger i filmen. Melankolin i dessa takter uttrycker något mycket väsentligt, något som för ett väsentligt stycke vidare, bortom det vi ser på duken. Här finns Andantinot med Brendel

Tragedin, där ett inpräglat mönster bestämmer en människas agerande. Och något annat, en ansats där något görs nytt. Det är så allmängiltigt.

Lars Söderholm


Giottos kors.

15 april 2015

Giotto di Bondone ( 1266/7 – 1337 ) var en italiensk målare, skulptur och arkitekt. Han var en föregångare till renässansen och en verkligt nyskapande konstnär huvudsakligen bosatt i Florens.
giotto-s-crucifix
Giotto arbetade mycket med frescomåleri och målade i olika kapell i Florens och Padua. Vid besök i San Crocekyrkan i Florens fäste jag mej vid hans målningar av den helige Fransiscus liv i Bardikapellet. Det finns ett realistiskt inslag i målningarna som pekar mot humanismen. Giotto ser människan Fransiscus.

Kyrkan Santa Maria Novella i Florens strax söder om järnvägsstationen har ett unikt kors av Giotto. Korset hänger mitt i kyrkan och är cirka fem meter stort. Jag återvänder gärna till detta kors och har funderat över varför.

På Giottos kors har Jesus mänskliga drag. Den sargade korsfäste Jesus finns bland oss människor mitt i vårt liv. Att han just hänger mitt i kyrkan är så talande.

Giotto är en mästare att skildra Jesus som just människa. Konstnären föregriper här en kristen humanism. Han inspirerar att arbete för frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter idag universellt.

Benny Fhager


Att tävla i lidande

09 april 2015

Sof ej om natten, fasta hela dagen;
Jemför död fröjd med lefvande bekymmer;
Tänk dina barn mer fagra än de voro,
Och den som drap dem värre än han är;
Ju mer du mins, dess mer bli qvalen sanna;
Betänk det väl, och du har lärt förbanna.

Han var insiktsfull, Shakespeare, tänkte jag när jag nyligen hade anledning att läsa Richard III i Hagbergs märgfulla översättning. Här ovan är det änkedrottning Margaretha som förklarar för sin släkting, även hon änkedrottning (eftersom kungarna mördade varandra i rask takt) hur hon ska lära sig förbanna. Detta efter att de en stund tävlat om vem som lidit mest.

Och så aktuellt detta är. Det känns som om det finns en verklig risk just nu att olika utsatta grupper tävlar i vem som lider mest: judar, muslimer, romer eller andra rasifierade personer, hbtq-personer eller straighta kvinnor. Eller är det i själva verket ”svenskarna-men-det-får-man-väl-inte-säga-i-det-här-landet”?

Det får mig att fundera över var gränsen går mellan att identifiera och påtala diskriminering och hatbrott å ena sidan, och att å andra sidan gå in i en offerroll. Att öka människors medvetenhet om förtryckande mekanismer och uppmuntra dem att identifiera och anmäla diskriminerande handlingar kan stärka och befria, att identifiera sig som offer och gräva ned sig i oförrätter kan istället leda till hopplöshet och destruktiva handlingar. Så var går gränsen?

Risken med att identifiera sig som offer är att man, som drottningarna i Shakespeares drama, gör sig själv lite bättre än man är, och gör den man identifierar som förtryckaren lite värre än hen är. Och att andra människors offer-identitet hotar ens egen, så att man också måste överdriva sitt eget och förminska den andres lidande.

Vägen är kanske att våga se sig själv som både offer och förövare, att inse att vi alla bär på stereotyper och fördomar som vi, ibland omedvetet, ger uttryck för. Och framför allt, att medvetet gå samman med andra utsatta grupper och tydligt formulera: ”vi måste hålla ihop, trots förtal, hat och försök till splittring” som ett antal svenskar med judisk, muslimsk och romsk bakgrund gjorde i en artikel i Aftonbladet på Internationella dagen mot rasism 21 mars: <a href="http://www.aftonbladet.se/debatt/article20499330.ab.

Helene Egnell


Utträdet ur den Stora Meningen

04 april 2015

I den slovenske filosofen Slavoj Žižeks tolkning av Martin Scorseses film Kristi sista frestelse upplever Jesus verkligen att Gud övergett honom. Liksom för Job, så erfar Jesus meningslösheten. Det finns ingen högre mening, ingen Den Store Andre, inga Guds bud att försöka leva upp till. Kontrasten emellan judendom och kristendom är kontrasten mellan ångesten och kärleken, menar Žižek. De ständiga försöken att förstå Den store Andres, Guds, vilja, ger ångest – för vi kan aldrig veta det. Enligt Žižek beror det helt enkelt på att ”there is no such thing as The Big Other”.

Kristendomen försöker lösa denna skrämmande ångest inför vad eller vem Gud är med offret; att Han älskar mänskligheten och visa det genom sin sons död. Det är en sentimental lösning, menar Žižek. Istället menar han att det går att läsa och tolka den kristna lösningen mer radikalt: Vad som verkligen dör på korset är just föreställningen om The Big Other, om Gud, det är upplösningen av ”Gud” som garanterar meningen med våra liv. Kristen tro är i denna bemärkelse radikal ateism och det är så innebörden bör ses i den kända frasen av Jesus på korset: Eloi eloi lema sabachtani?

Just detta utträde ur den stora Meningen, Jesu död, är de goda nyheterna! Budskapet från Jesus är: Jag dör, ni är ensamma, utlämnade till er frihet. Förbli i den Heliga Anden. För Žižek är Anden detsamma som gemenskapen av troende. Kristus är redan här när troende människor formar en befriande, emancipatorisk gemenskap.

I denna Geist, möjlig att tolka både inomvärldsligt som andan och transcendent som Anden, ser Žižek kristendomen vid sidan av marxismen som enda kvarvarande motkraften mot kapitalismen i västerlandet.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet. Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)