Utträdet ur den Stora Meningen

I den slovenske filosofen Slavoj Žižeks tolkning av Martin Scorseses film Kristi sista frestelse upplever Jesus verkligen att Gud övergett honom. Liksom för Job, så erfar Jesus meningslösheten. Det finns ingen högre mening, ingen Den Store Andre, inga Guds bud att försöka leva upp till. Kontrasten emellan judendom och kristendom är kontrasten mellan ångesten och kärleken, menar Žižek. De ständiga försöken att förstå Den store Andres, Guds, vilja, ger ångest – för vi kan aldrig veta det. Enligt Žižek beror det helt enkelt på att ”there is no such thing as The Big Other”.

Kristendomen försöker lösa denna skrämmande ångest inför vad eller vem Gud är med offret; att Han älskar mänskligheten och visa det genom sin sons död. Det är en sentimental lösning, menar Žižek. Istället menar han att det går att läsa och tolka den kristna lösningen mer radikalt: Vad som verkligen dör på korset är just föreställningen om The Big Other, om Gud, det är upplösningen av ”Gud” som garanterar meningen med våra liv. Kristen tro är i denna bemärkelse radikal ateism och det är så innebörden bör ses i den kända frasen av Jesus på korset: Eloi eloi lema sabachtani?

Just detta utträde ur den stora Meningen, Jesu död, är de goda nyheterna! Budskapet från Jesus är: Jag dör, ni är ensamma, utlämnade till er frihet. Förbli i den Heliga Anden. För Žižek är Anden detsamma som gemenskapen av troende. Kristus är redan här när troende människor formar en befriande, emancipatorisk gemenskap.

I denna Geist, möjlig att tolka både inomvärldsligt som andan och transcendent som Anden, ser Žižek kristendomen vid sidan av marxismen som enda kvarvarande motkraften mot kapitalismen i västerlandet.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet. Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)

Annonser

4 Responses to Utträdet ur den Stora Meningen

  1. Helene Egnell skriver:

    Jag håller med om kritiken mot det sentimentala, och tror att vi verkligen alltför ofta slätar ut ”Min gud min gud varför har du övergivit mig, men tycker han landar i en väldigt individualistisk tolkning. Johannesevangeliets ”han överlämnade sin ande” talar om att vi nu är utelämnade inte åt oss själva utan åt varandra som en redan konstituerad gemenskap där Kristus är närvarande – nu är det vi som är Kristi kropp. Och den är något mer än individer som sluter sig samman. Jag tror alltid det leder fel att läsa om korsfästelsen fristående från resten av evangelierna. ”Där två eller tre är församlade är jag mitt ibland dem” och ”Guds rike är mitt ibland er” är andra tolkningsnycklar tänker jag. En Gud som inte är långt borta utan mitt i.

  2. Per Herngren skriver:

    Tack! Min läsning av den kristna ateismen som Žižek talar om är att kristendomen bryter med tron på högre makt (Den Store Andre). Gud blir då den fattige, sårbarheten, solidariteten, rättvis fördelning av makt och resurser, ickevåld …

    Förutom korsfästelsen där ingen högre makt kommer ner och skyddar Jesus, så blir väl den kristna ateismen (kristendomens brytning med tilliten till högre makt) tydligt när Jesus rider på en åsna. Jesus är vår kung kan då läsas som att befrielse är vår kung, jämlikhet är vår kung, motstånd är vår kung, ickevåld är vår kung – alltså det som ersätter kungavälde, ledarskap och centralstyrning.

    Har du eller någon annan tänkt mer kring kristendomen som ateistisk? Ser ni fler exempel i bibeln?

  3. Anders Wesslund skriver:

    Helene: Som jag förstår Žižek är han intresserad av gemenskapen, det kollektiva. Han är ju även marxist. När han talar om Geist nämner han samma bibelord som du; ”Där två eller tre …”. Som ateist talar Žižek om att ”Kristus redan är här” när gemenskapen av troende är etablerad. Möjligen är det hans lacanska psykoanalytiska influenser som gör att det uppfattas individualistiskt. I den existentiella bemärkelsen tror jag då att han beskriver den senmoderna människans belägenhet, och jag tycker att han gör det rätt väl. Vi är existentiellt sett ensamma; ett ångestskapande, skrämmande tillstånd vi helst flyr ifrån. Vi kan t ex fly till sentimental religion och förlamande gemenskaper.

    Radikaliteten i Žižeks tolkning ligger i att det inte finns något Logos, en förutbestämd, konstituerad inneboende ordning eller gemenskap. Hos Žižek tror inte ens Jesus på den. Häri går den teologiska skiljelinjen; är det så att det finns en inneboende ordning i tillvaron, ett Logos = en Kristus (eller som du skriver ”en redan konstituerad gemenskap”)? Eller skapas Logos, denna ordning när människor formar en gemenskap av solidaritet och befriande, upprättande handling?

    I utvecklingsteori (dynamisk systemteori, kaosteori) faller utveckling på tidigare stadier samman i högre medvetenhet, genom utvecklingen själv, dess inneboende natur, i oförutbestämda förlopp. Den tycks gå från lägre till högre stadier men utan egentlig mening och samtidigt byggt på inneboende strukturer. Mening skapas när medvetenheten bryter fram. Utvecklingen är både intighet/meningslöshet och meningsskapande samtidigt. Det skulle tala för att både kaos och Logos existerar parallellt och som paradoxer. Logos bryter fram analogt med medvetenheten ovan. Det finns inte, men ändå som inneboende struktur från början. Överfört till Jesus kanske man med Žižek kan tala om att Jesus blir Kristus genom att Den Stora Meningen bryter samman, kaos återkommer, och bortom detta växer en ny medvetenhet fram: kärleken. Det enda som kvarstår – men som egentligen alltid funnits – i vår existentiella belägenhet utan gudar som räddar oss är att kunna älska. Budskapet från Jesus blir efter övergivenheten en paradox. Han vänder sig till Fadern som just upplösts/övergivit honom med sin bön: förlåt dem. Något nytt skapas genom denna nya medvetenhet: Den heliga Anden, Geist, har en inneboende (god) struktur, finns bland troende av god anda ”men blåser vart den vill”. Utanför konfessionerna och religionerna lika väl som inom dem.

  4. Anders Wesslund skriver:

    Per: Jag gillar din läsning av den kristna ateismen. När jag läste religionsvetenskap 1985 talades det om sekulariseringsteologi, som jag tror är förelöpare till kristen ateism. Själv är jag inte teolog, psykologin har blivit mitt område, och jag har gillat Paul Tillich. Han menade att Freud befriade oss från teistiska gudsföreställningar, avgudar, om man så vill. Tillich som teolog och religionsfilosof talade om behovet av medvetna paradoxer och talade om ”Gud bortom Gud”. I hans gudsbegrepp, The Ultimate Concern, menade han att ”Gud” är ”det som ytterst angår oss”, egentligen livet eller varat själv, alltid hotat av döden. Vi kan inte möta ”Gud” utan i den rena ångesten och det uthärdar vi knappast. Vi behöver varandra, gemenskapen för att klara oss, tror jag han menade och accepterade t ex kyrkorna som exempel på det. Mod, tillit, hopp är viktiga begrepp hos honom.

    I Ord & Bild 1:2008 publicerades Sven-Eric Liedmans essä om ”mjuk ateism”. I replik i O & B 4:2008 skrev Mattias Martinson, då docent i religionsvetenskap i Uppsala om ”teologisk” ateism. Han är nog en inkörsport till det du frågar efter. Ett namn gör hört talas om utan att veta så mycket mer om är J S Spong. Han kanske är relevant i sammanhanget: http://johnshelbyspong.com/store/why-christianity-must-change-or-die-a-bishop-speaks-to-believers-in-exile/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: