Att tävla i lidande

09 april 2015

Sof ej om natten, fasta hela dagen;
Jemför död fröjd med lefvande bekymmer;
Tänk dina barn mer fagra än de voro,
Och den som drap dem värre än han är;
Ju mer du mins, dess mer bli qvalen sanna;
Betänk det väl, och du har lärt förbanna.

Han var insiktsfull, Shakespeare, tänkte jag när jag nyligen hade anledning att läsa Richard III i Hagbergs märgfulla översättning. Här ovan är det änkedrottning Margaretha som förklarar för sin släkting, även hon änkedrottning (eftersom kungarna mördade varandra i rask takt) hur hon ska lära sig förbanna. Detta efter att de en stund tävlat om vem som lidit mest.

Och så aktuellt detta är. Det känns som om det finns en verklig risk just nu att olika utsatta grupper tävlar i vem som lider mest: judar, muslimer, romer eller andra rasifierade personer, hbtq-personer eller straighta kvinnor. Eller är det i själva verket ”svenskarna-men-det-får-man-väl-inte-säga-i-det-här-landet”?

Det får mig att fundera över var gränsen går mellan att identifiera och påtala diskriminering och hatbrott å ena sidan, och att å andra sidan gå in i en offerroll. Att öka människors medvetenhet om förtryckande mekanismer och uppmuntra dem att identifiera och anmäla diskriminerande handlingar kan stärka och befria, att identifiera sig som offer och gräva ned sig i oförrätter kan istället leda till hopplöshet och destruktiva handlingar. Så var går gränsen?

Risken med att identifiera sig som offer är att man, som drottningarna i Shakespeares drama, gör sig själv lite bättre än man är, och gör den man identifierar som förtryckaren lite värre än hen är. Och att andra människors offer-identitet hotar ens egen, så att man också måste överdriva sitt eget och förminska den andres lidande.

Vägen är kanske att våga se sig själv som både offer och förövare, att inse att vi alla bär på stereotyper och fördomar som vi, ibland omedvetet, ger uttryck för. Och framför allt, att medvetet gå samman med andra utsatta grupper och tydligt formulera: ”vi måste hålla ihop, trots förtal, hat och försök till splittring” som ett antal svenskar med judisk, muslimsk och romsk bakgrund gjorde i en artikel i Aftonbladet på Internationella dagen mot rasism 21 mars: <a href="http://www.aftonbladet.se/debatt/article20499330.ab.

Helene Egnell


När Sverige kolliderar med världen

07 maj 2012

Från vårt lilla skyddade neutrala land kunde en gång Olof Palme ta ställning. Han uttryckte det som de flesta av oss kände inför orätter begångna mot den svage. Nu har Sverige plötsligt blivit en del av världen. En värld där svart och vitt hos andra är vitt och svart. Vi har fortfarande kvar våra instinkter och insikter; det är fel att slå den svagare, det är fel att resurser inte fördelas rättvist, att inte rättssystem fungerar som i Sverige, att svenska journalister på demokratiskt uppdrag fängslas.

Till vårt land kommer människor, som färgats för livet, eller kanske för generationer, av orättvisor, konflikter och krig. Göran Rosenbergs senaste bok visar hur länge sår är oläkta. En av mina vänner hade en fosterfar, som gav henne värme och trygghet. Men han hade också varit aktiv nazist. Under sin lyckliga barn- och ungdom märkte hon inget av det. När fosterfaderns dotterson med judiska rötter skrev en bok om sin nazistiske morfar rörde det om. Min vän fick understuckna kommentarer, hon borde ta avstånd, inte älska honom.

När vi inte känner till trauman och bakgrunder hos invandrare eller deras ättlingar blir det kollisioner med den svenska åsiktsgemenskapen. Paulina Neuding, en svensk journalist, beskrev i Jerusalem Post nyligen den aktuella situationen i Malmö (http://www.jpost.com/Opinion/Op-EdContributors/Article.aspx?id=265209). Rabbinen Kesselman måste gång på gång springa för att fly från en antisemitisk mob. Hon påpekade att Muhammed är det vanligaste namnet bland 15-åriga pojkar i Malmö. Hon skrev att deras familjer kom från länder där judar är illa sedda, i kontrast till Storbritannien och Frankrike. Hon noterar den svenska debatten om att invandrarpojkar har ett socioekonomiskt underläge, som förklaring till den utbredda antisemitismen. Hon menar att den har andra rötter, nämligen i deras muslimska miljö.

I den svenska debatten uppfattades det som ett antimuslimiskt ställningstagande, och det antyddes till och med att det är en inställning som liknar Breiviks.

Kommunalrådet Ingmar Reepalu har gjort otydliga uttalanden om den judiska kommuniteten i Malmö och judars inställning till Gazakriget. Det uppfattades som ett skuldbeläggande av enskilda personer med judisk bakgrund i en konflikt långt borta. Uttalandet kunde tolkas som ett rättfärdigande av antisemitiska strömningar hos muslimska invandrare. Man får tåla en del om man inte går emot Gazakriget.

Vi har nyligen i Ekot hört Reepalu upprört förklara att han är missförstådd.

Jag tror att vi måste förstå att alla inte är som vi. De som kommit hit tycker annorlunda. De vet något som hänt långt borta eller till och med för länge sedan. Det påverkar dem och det som händer här. De gåtor och berättelser som finns i deras familjer sitter djupare än det som är politiskt korrekt i Sverige.

Den nyligen avlidne historikern Tony Judt berättar i en intervjubok varför amerikanska judar företrädesvis stöder staten Israel. De har ofta intellektuella eller konstnärliga yrken och klarar sig bra. Lite udda, men accepterade. Men de lever i ett massivt kristet samhälle, något som de känner igen från sina familjehistorier från progromernas Östeuropa. Staten Israel, omgivet av fientliga folk, men militärt starkt, blir en slags yttersta garant för deras säkerhet.

Kan man säga i Sverige att det är rimligt och naturligt att svenska judar känner starka band till staten Israel, även om många också uttrycker kritiska åsikter mot nuvarande regim? Kan man säga i Sverige att det inte är underligt att pojkar som heter Muhammed i Malmö hatar alla som bär kippa och kallar sig judar? Kan det vara så att problemet med rasistiska hatutbrott har sina rötter i faktiska konflikter, nu eller generationer bakåt? Och att vi inte vet hur vi skall hantera detta, inte har den minsta aning. Det  vi har tillgång är våra egna minnen av rösträttsreformer, saltsjöbadsanda, avtal mellan fack och arbetsgivare, omröstningar i riksdagen om ATP eller folkomröstningar om kärnkraft.

Världen är större än Sverige, men vi bor i den. Det som sitter djupt hos våra nya svenskar måste vi förstå, utan att acceptera alla handlingar det leder till.

När uppstår en Breivik inom oss själva?

 

Erik Lundgren


En Gud som ställer människan framför sig själv

21 november 2011

Jag befann mig för några dagar sedan på Kistamässan i ett seminarium om Frivilligheten som resurs i uppbyggnaden av ett tryggt samhälle.  Min roll var att berätta om det interreligiösa nätverket i Malmö; en sorts frivillighet som i seminariet fick stå sida vid sida med Sjöräddningssällskapet, vars frivilliga insatser bär på tyngd och stolthet. De är högt uppskattade av samhället och dess medborgare.  Men vilken uppskattning och vilken stolthet över denna uppskattning bär våra olika religiösa och etniska grupper i landet? Istället ser jag i mina kontakter med moskéerna, judiska församlingen, buddhisterna eller Krishnahängivna ett betydande mått av misstro och bortvändhet i mötet med samhället. Själv kan jag uppleva att det inte är någon självklarhet inom den kristna familjen att bygga förtroendefulla relationer till människor av annan tro. I den saken tycks många kyrkor gjort gemensam sak med den del av samhällskroppen som bär på främlingsrädsla – xenofobi.

Som kristen humanist lever jag med den uppfattningen att jag först har att se människan och sedan religionen eller trosföreställningen. För mig är det ett utslag av kristusefterföljelse , ett kristet lärjungaskap om man så vill. Att sätta människan först är humanismens viktigaste grundprincip, vilket under hösten har diskuterats livligt på Förbundet Humanisternas bloggar. Där har principen hävdats, att sätta människan före gud i första hand. För min del är det skillnad mellan Gud och gud, där gud står för föreställningarna om gud, god eller ond, röd eller grön, allsmäktig eller maktlös, existerande eller icke existerande. Gud med stor bokstav står för det som är större än människan, som är skälet eller orsaken till människan oavsett vilka definitioner vi skulle kunna åstadkomma. Religionerna omkring oss är sådana försök till definitioner av Gud och vi som är utövarna av dessa religioner inklusive kristendomen har bara tillgång till en bråkdel av vad vår egen religion innehåller av kunskap och insikt. Vad vi får tillgång till har att göra med vår andliga mognad och det är en fråga om tid, kultur och socioekonomi. Jag har själv valt den kristna tron av två skäl. 1 Jag har fått den med modersmjölken och bejakat det. 2 Jesus är den enda som definierat en Gud som ställer människan framför sig själv och är beredd att offra sig för hennes överlevnad.

Det gör i sin tur att jag för att vara en trovärdig kristen har att bygga tillitsfulla relationer till andra oavsett om de är ateister, agnostiker, asatroende, buddhister, judar eller muslimer. För att kunna göra det måste jag kunna reducera min egen eventuella maktposition. Det är här mina religiösa eller antireligiösa vänner av mer fundamentalistiskt snitt får svårt att följa med. Det är ett humanistiskt val i Jesu efterföljd.

 

Sten Högberg