Tyska TV-produktioner

De senaste åren har flera tyska produktioner nått svensk TV-publik. Gemensamt för dem och nytt för omvärlden är att kunna ta del av tysk självförståelse av 2:a världskriget och följderna under efterkrigstiden fram till återföreningen. I Krigets unga hjärtan från 2013 (finns bl a på http://www.netflix.se) får tittarna följa fem ungdomars öden från krigsutbrottet och genom krigsåren, där de unga männen hamnar vid fronten och de unga flickorna vid fältsjukhus och i andra delar av ett samhälle omställt till krig. Ideal förändras, grymma erfarenheter märker dessa unga människor för livet. Illusioner om det goda, om ondska, om det rätt och om egen moral krossas.

Efter denna serie följde Weissensee 2013-2014 uppbyggd kring den två östtyska familjer under 1980-talets DDR, särskilt familjen Kupfer med pappan i hög befattning inom Stasi och hans båda söner som väljer olika vägar. Storebror, lik den hemmavarande sonen, förblir partiet och kommunismen och Stasi trogen. Han förlorar dock sin fars gunst, en far som lever med den dubbla lojaliteten inom sig. Lillebror, också polis, följer hjärtat och blir den som utmanar systemet inifrån. Kvinnorna i deras närhet, mamma, systrar, flickvänner, fruar och älskarinna har alla betydelsefulla roller. Livet beskrivs, som jag uppfattar det trovärdigt. Det är naket, vardagligt, färgfattigt och långt ifrån vackert. Ändå berör dessa personligheter och personporträtten känns nära.

I Tannbach, som visats i SvT i maj i år, och som fortfarande finns på http://www.svtplay.se, får tittarna följa invånarna i byn med samma namn som serien, direkt efter krigsslutet när den delas. Vidrigheter från kriget följer människorna som hamnar på olika sidor gränsen med sina historier och gärningar och band till varandra. Familjer splittars när nya gränser dras upp inom dem själva, mellan familjemedlemmar och mellan byborna. Här byter lokala nazister sida och kommer undan sina brott men de inte borta ur grannarnas medvetande. Här ska människor leva med egen skuld och med brott gentemot andra i bygemenskapen. Här beskrivs idealism hos en del som drömmer om det nya socialistiska samhället där orättvisor är borta, medan andra enkelt byter sida. Nu tjänar man nya herrar i en ny form av fascism inom det framväxande östtyska systemet. Några söker en framtid i USA. Vad innebar den västliga friheten? En fri värld utan värden knutna till historiska band, till kultur och historia där enbart konsumtion och egen framgång räknas?, som konservativ kritik av kapitalismen formuleras. Eller möjligheten i de liberala värdena; att äntligen få vara en fri människa och ha sina mänskliga rättigheter och sitt värde bortom etnicitet och religion? Konflikten mellan de olika systemen och ideologierna går rakt genom människorna och är närvarande för tittaren.

Genom de nya tyska produktionerna har värdefulla bidrag kommit vid sidan av andra berättelser om Tyskland under och efterkriget. De har inte berättats inifrån den tyska kulturen tidigare. Nu tycks det vara möjligt, en generation senare att kunna beskriva sin egen historia utan att bara vara kättrad vid historiens och omvärldens skampåle. Och berättelserna kommer både från forna Öst- och Västtyskland. Det alla serierna lyckas med är ge mer mångfärgade, mångbottnade och komplexa bilder än aldrig så många dokumentärer och spelfilmer tidigare gjort. Frågan om skuld och personligt ansvar kommer nära genom de enskilda människoödena. Likaså om moraliska värden och ideologi. Det sker på ett annat sätt än tidigare; som tittare kommer jag inte undan frågorna om hur jag själv skulle ha handlat, vilka val jag skulle ha gjort, vem jag hade varit om jag levt i Tyskland under denna tid.
Eller vem jag och vi är idag.

Anders Wesslund

Donatello – David.

Under ungrenässansen runt 1440 gjorde skulptören Donatello David i brons. Det var den första fristående människoskulpturen i helfigur sedan antiken. David är naken förutom stövlar och hatt. Detta torde ha varit något oerhört för sin tid.

Donatello hade gjort en påklädd David 1406 – 08 i marmor. Den bibliska frihetshjälten David i sin kamp mot jätten Goliath hade hos Donatello kanske varit föreställningen om den fria människan – eller snarare drömmen därom.

Man ser också att den sene David har feminina drag. Kanske gjorde skulptören statyn enbart för att David var så vacker. Donatello var homosexuell. Han levde i en tid då homosexualitet var förbjuden men ändå verkade vara accepterad. Donatello var nära vän med Cosimo de Medici i Florens och det var han som hade beställt statyn till sin trädgård.

Man kan tolka Davidstatyn på många sätt men det homoerotiska motivet är svårt att tänka bort. Människans dröm om frihet och HBTQ-rättigheter kom att dröja ett antal sekler. Att formulera drömmar genom ett konstverk av en biblisk gestalt känns väldigt spännande.

Sen slutet av 1800-talet finns Donatellos staty av David i skulpturmuseet Bargello i Florens.

Benny Fhager

Tänk om Romson har rätt

Åsa Romson anses ha gjort en tabbe när hon likställde flyktingkatastroferna i Medelhavet med Auschwitz. Tänk om hon har rätt! Västmakterna bombade inte järnvägsspåren till Auschwitz trots vetskap om vad som pågick i lägret. Varför? Judefrågan upplevdes som ett problem i Europa i många länder före kriget. Fattiga men läskunniga initiativrika judar vällde in från ryska förföljelser. Ett hot mot många länders arbetsmarknad, inte bara svenska läkares.

Europeiska länder stödde bildandet av Israel som en humanare lösning på judeproblemet än förintelselägren, även om det var grundfalskt att Palestina var folktomt. Historiska minnen gjorde Palestina lättare att förankra i folkopinioner än Uganda och Madagaskar.

Nu upplever européer att det väller in flyktingar från oroshärdarna i Mellanöstern och Afrika. Tre borgerliga partier vill försvåra flyktingmottagandet genom att inte ge permanent uppehållstillstånd. Som om det vore de svenska asylreglerna som fick människor att fly sina hemländer, fly från krig och terror!I det perspektivet framstår EU:s valhänta hantering av flyktingkatastroferna som ett accepterande av invandrarfientliga opinioner som vill minska flyktingströmmarna. Romsons uttalande är inte bara ett etikettsbrott utan kan ses bottna i djupa insikter om främlingsfientlighetens väsen och konsekvenser när politiska partier visar brist på ledarskap och lyhördhet för främlingsfientliga opinioner.

Erik Lundgren

Den upplysta härskarattitydens draksådd

Anders Wesslund har i föregående bloggtext beskrivit flödet av fattigdom, misär, död och lidande som ständigt kommer emot oss på ett sätt som avtrubbar och skärmar av oss. Jag delar hans upplevelser och känslor som gränsar till skam över att inte kunna ta in tillräckligt så att medvetandet mer koncentrerar sig på fokuserad handling än på att förpacka informationerna i garderoben eller arkivet, vilket tyck vara och ett generellt förhållningssätt inte bara hos mig.

Handlar det om den vanliga kollisionen mellan en humanistisk självbild och en självgod västerländsk härksarmentalitet. Nu rycker kanske någon redan i kopplet, som inte vill erkänna sig själv som bärare av härskarmentalitet, eftersom man ser sig som humanist.

Men om vi ser det så här. Själv tillhör jag en grupp av människor som har djupa rötter i den svenska myllan och storskogen och med stråk av invandrare med smideskunskaper från främst Tyskland för några århundraden sedan och nyodlingskunskaper från Finland. I huvudsak europeiska kulturdrag som präglar alla västerländska samhällen med variationer. ”En god man reder sig själv och den som inte reder sig själv ska ingen hjälp ha” är en fri tolkning av en självgod attityd som går tvärs igenom vår västerländska kultur. Det är samtidigt en attityd som på sina håll skapat ett djävlar anamma som skapat rikedomar – stora rikedomar – inte sällan med hjälp av sådana ”som inte reder sig själv och ingen hjälp ska ha.”

Alla människor, grupper och länder som skaffar sig rikedom på mer eller mindre rättfärdiga sätt kommer alltid att skapa en svans av lycksökare efter sig. Det ingår i bilden och borde finnas med i alla ekonomiska och politiska kalkyler. Ett sätt att klippa av den svansen är att skapa hårda skydds och säkerhetslagar och göra det svårt att passera gränser. Det har testats i alla tider med det oundvikliga resultatet – erövringskrig så fort lycksökarna skaffat sig tillräckligt med vapen.

Men nu är det ju så att de som är rikast bland oss har räknat ut att det är en dålig affär med stängda gränser men en god affär att låta varor och tjänster flöda fritt över gränser. Det får rikedomarna att växa ännu mer. Så har det varit med USA och så är det återigen i Europa som likt magneter suger åt sig lycksökare från områden där dessa storheter under flera hundra år hämtat hem en del av sina rikedomar. För att skydda rikedomarna hos oss byggs Festung Europa.

Idag är vi förtvivlade över att fattiga inom Europa kan söka sig fritt till rika hotspots i Europa och söker vägar att förhindra den rörlighet vi kräver för oss själva i förnuftets och rikedomens namn. Vi är förtvivlade över att flyktingars barn från Mellanöstern återvänder dit som terrorkrigare.  De som fått möjligheten till akademisk utbildning därför att deras föräldrar har försökt anpassa sig till den västerländska rikedomskulturen. De som sett sina föräldrar kompromissa med sina rötter  i ett urgammalt megastort imperium med muslimsk kultur i syfte att få del av västerländsk kultur och rikedom. De har sett sina egna rötter bli förhånade och upplevt hur kunskaperna om dessa rötter bleknat bort i det nya sekulära systemet. Därmed är de tacksamma mål för manipulation av maktgrupper som behöver kanonmat och mänskliga bomber för att återuppbygga ännu mäktigare imperier.

Sten Högberg